av pytteliten.o.trasig

pytteliten.o.trasig
ons, 2020-04-01 - 10:19

Jag har känt själv senaste tiden att jag tappat kontrollen över mängden alkohol jag dricker. Jag dricker inte på vardagarna men fredag och lördag.. Jag hinner aldrig märka själv men plötsligt är det för sent och det slår till plötsligt! Samma när vi har vart borta ibland.. inget inget inget PANG! Jätteotäckt. Kanske dricker jag för fort för jag vill så gärna att axlarna ska åka ner och jag vill så gärna känna mig GLAD!? Och kroppen har förändrats av stress och för att jag tappat min hälsosamma livsstil. Känns som att ingenting hänger ihop längre i kroppen. Det är bara trasigt!

I slutet av förra året bestämde jag mig iallafall att efter nyår så skulle här bli andra bullar. Jag anmälde mig till viktväktarna, tog fram mina träningsböcker och kände mig sjukt taggad! ...Mitt mål och mina tankar då var att genom träningen och ett tydligt mål med den närmsta halvåret så skulle även alkoholen minskas naturligt och förhållandet till den skulle återigen bli hälsosam snarare än bara en dålig ovana där alkoholen ersätter andra sätt att må bra (som är mer långsiktiga!)

Men så tillslut fick mannen nog. Satte nolltolerans här hemma. Mitt i mitt planerande. Han satte sig med barnen utan min vetskap och berättade att "mamma är alkoholist". Och då hände något jag inte kan förklara. Det var som att jag fick panik. Hjärnsläpp. Att jag tappade kontrollen när inte jag själv fick bestämma hur det skulle gå till. (när jag berättade om hur jag hade tänkt trodde han inte på mig).
Detta ledde till att jag drack i smyg några gånger. Han kom på mig. Och nu är allt upp och ner. Han tycker vi ska gå på AA-möten eftersom jag tydligt visar att jag är gravt beroende. Han säger att om han kommer på mig enda gång till så kommer han begära skilsmässa.

Jag mår så dåligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har (i kombination) med viktväktarna anmält mig till programmet här på sidan.
Men. Jag vet/tror att jag inte hade haft några problem att klara detta på egen hand med min första plan. Jag har inga som helst problem att under en tid inte dricka alls eller att köra/tacka nej på tillställningar. Men det änns som han behöver "ett kvitto på att jag tar tag i min grava alkoholism".

Jag blir så ledsen för det bottnar i så mycket mer.
Han har vart sjuk i psykisk ohälsa/nedstämdhet/depression i ungefär 15-20 år. Jag har då dragit hela familjelasset (i korta drag). Det har aldrig funnits plats för mitt mående i vårt förhållande så allt som hänt under vägen har jag bara fått stoppa undan, bitit ihop och kört på. (och livet har testat oss kan jag säga! och jag har bara lagt allt i ryggsäcken utan att vända och vrida på det) Tillslut fick jag en utmattningsdiagnos men den fanns inte riktigt plats att ta hand om heller.. Jag är så oerhört sliten och trasig och när detta startade med fick jag vända ut och in på mig utan att jag egentligen var beredd. Och jag ser att senaste halvårets ökande alkoholintag där jag inte längre känner ingen min kropps reaktioner lika gärna kunde landat i manisk träning/ätstörning/depression/osv...

Det känns orättvist att han ställer så snäva direkta krav på mig. För mig är det som att jag mitt i en av hans panikångestattacker skulle säga "skärp dig!!" -"imorgon får du vara som vanligt igen". För ju mer mina tankar virvlar omkring så ser jag ju att jag hamnat här helt och hållet av hur jag ser ut inuti och allt som finns där. Och jag känner mig så ensam. Liten. Och trasig.

Andrahalvlek
ons, 2020-04-01 - 10:42

Jag förstår precis hur illa behandlad du känner dig av din man. Och liknelsen med att du skulle säga ”skärp dig” mitt i en av hans panikattacker är verkligen svinbra.

Jag tror att du har försökt att prata med honom. Försök gärna igen. Tänk på att utgå från dig själv och dina känslor. ”Jag tänker, tycker, känner när du gör...”

Funkar det inte - skriv ett brev till honom! Ordets gåva har du och ditt inlägg här är väldigt välformulerat.

Och sen tänker jag att du ska ta chansen och gå på AA-möten tillsammans med honom. Ni kommer båda att lära er massor!

Och hade jag varit du hade jag pausat VV och fokuserat på träning och nykterhet. Viktigast först!

Varmt välkommen hit! Läs och skriv massor här på forumet så ska vi peppa och stötta allt vad vi orkar!

Rosa76
ons, 2020-04-01 - 14:54

Oj oj vännen! Jag förstår hur jobbigt detta måste vara för dig, å så bra formulerat av dig. Man blir så förbannad när "den andre" tar över makten och talar om vad som ska gälla framöver. Du har haft en plan som du tänkte följa men nu hann han före och fick stå där med pekpinnen och tala om vad som gäller. Egentligen är det bra att du får ännu mer press på dig (missuppfatta mig rätt) men vi har många gånger väldigt lätt att hitta anledningar för att det ska vara ok att dricka ändå. Ngn sa nåt dumt, missuppfattade mig, dömde mig, nonchalerade mig, behandlade mig orättvist, jag förtjänar att dricka för allt som jag får stå ut med....
Men det som är det viktiga och som jag har lärt mig under min första månad som nykter är att göra om de tankarna till att JAG VILL. Jag har gått runt här hemma (och gör även nu vissa stunder) och lägger ilska på min man för att han kom på mig...och röjde mina möjligheter att fortsätta dricka. Samtidigt är jag på något vis glad för jag hade inte kraften att sluta själv om jag inte hade blivit påkommen..Jag ville verkligen sluta men jag orkade inte. Läs gärna trådar från de som kommenterar, det har hjälpt mig mycket och några av dem är flitiga på att peppa. Försök att ändra ditt fokus (jättesvårt), tänk på din hälsa och din framtid. Kram! / Rosa76

pytteliten.o.trasig
ons, 2020-04-15 - 14:48

Jag har nog missat era svar här så här kommer ett uppdaterande.
Vi har inte gått på några AA-möten.. Jag vill verkligen inte. Jag vet inte vad jag ska sitta där och säga då jag inte helt kan identifiera mig med begreppet alkoholist... Det kan nog uppfattas som provocerande? Fel? Jag vet inte..? Jag slutade helt och tvärt dricka iallafall när jag gick med i programmet här på sidan. Inget sug. (Jo, när solen kom fram hade ag velat dricka lite rosévin.. men jag köpte pepsi och alkoholfritt vin istället) och har genom min kontakt här på sidan insett att jag kanske snarare lider av en rätt djup depression snarare än andra "stämplar".. I detta har för mkt alkohol blivit min egenmedicinering.. Men kanske ändå inte såpass att jag isåfall kan kallas "tillfällig alkoholist" ..förstår ni hur jag menar?? Jag vill verkligen hitta tillbaka till en mer sund balans... Jag borde kanske ringa VC och be att få antidepressiva utskrivna.. Men just nu försöker jag bli lite gladare av att hitta tillbaka till träningen som brukade ge mig så mkt förr!

Jag skrev ett långt brev till min man. Om hur jag känner. Om hur jag mår. Om den här ensamheten som tärt på mig i sååå många år. Han tog det väldigt bra men det känns ändå inte som att vi har samma framtidsvision. Medans jag vill hitta tillbaka till mitt sunda glada jag. Den som väljer att dricka ett glas rött till restaurangmaten för att det är GOTT, snarare än "vane-glas för att det är fredag"... Han tänker att vi aldrig ska dricka någonsin mer resten av livet. Jag kan känna att det är en stor växel att dra när jag preciiiiis sökt den här hjälpen och försöker lägga pusselbitarna på plats och hitta mönster och orsaker.

Allting känns så himla trasigt.
Jag tror han har pratat med några människor runt oss utan min vetskap (precis som han gjorde med barnen) och jag ogillar verkligen att han tar sig den friheten. Särskilt som han då refererar till mig som sin gravt alkoholiserade fru. Jag fattar att jag framstår som någon som har blindlappar på och vägrar ha självinsikt. Men självinsikt är något jag verkligen fått sedan jag började vända mig själv ut och in här... Allt jag återkommer till är hur himla trasig jag är på insidan, hur det aldrig fått komma fram till utsidan/ytan.

Vi har så olika grundsyn på mycket i livet ska tilläggas. Han är uppvuxen med föräldrar som är äldre och pingstvänner. Jag är uppvuxen med yngre föräldrar som alltid haft stort umgänge och middagar osv..

just nu vet jag varken in eller ut..

Rosa76
tors, 2020-04-16 - 13:18

Suget kommer och en sorg/saknad flyger på, det gör det för mig med ibland men det blir mindre och mindre. När det hade gått några veckor så kunde jag komma på saker om mig själv, en kväll när vi skrattade åt något på tv:n så kände jag att när jag skrattade så var jag glad inifrån, svårt att förklara. Mitt skratt var äkta, det var på riktigt, det var sann glädje. Låter säkert jättekonstigt.
Det hade inte varit oäkta skratt innan men det fanns ett annat djup nu.
Jag sökte hjälp för en 4-5 år sedan och hade möjligheten att komma till en alkoholläkare och terapeut, han har tydl skrivit flera böcker i ämnet och det kändes att han kunde sin sak. Jag beskrev mina känslor och satte själv namn som deprimerad och nedstämd på mitt mående. Då tittade han på mig och sa:
-Du, slutar du att dricka och boostar dig med kroppsegna endorfiner (promenader och joggingturer) så kan jag lova dig att din depression/nedstämdhet försvinner, inte konstigt att du känner dig så här med så mycket skuld och skamkänslor som du går runt och bär på.
Han hade rätt när det gällde mig men jag föll ändå tillbaka i a-träsket efter något halvår och det berodde inte på nedstämdhet utan längtan efter a tog över.

Just nu hade jag försökt att inte lägga energin på det goda glaset rött på restaurangen eller på "aldrig mer". Det går inte att ta in och jag kan inte heller acceptera det. MEN det behöver vi väl inte lägga energi på just nu...

Min man och jag har också helt olika a-kulturer, han har precis lika kul utan a på fest, njuter lika mycket av helgen utan a, hans familj dricker aldrig ngt starkare än folköl. Han bryr sig helt enkelt inte. Jag är uppvuxen i en familj där a har haft en central roll -inte överdriven men jag tror relativ normal syn på a. Ett god flaska vin på fre och lör. På semestrar och högtider dricker man gott och njuter av det.
Lyssna på: Skål ta mig fan!, finns på Storytel...och du...kämpa på och försök hitta det som är positivt med att slippa dricka..Kram! Rosa

pytteliten.o.trasig
mån, 2020-04-20 - 15:18

Tänker på det du skriver att den där terapeuten sa till dig.. Just skammen, skulden, oron.. Där har han många poäng! Och det är ju precis hans medicin jag vill hitta tillbaka till.. motionen och hälsan! Förr, i min gamla kropp. Så mådde jag bättre.. Nånting har hänt. Kanske vet jag inte vad som är hönan och vad som är ägget. Men i någon ände måste man börja.. Och hur jag än vänder på det så mår jag ju inte särskilt BRA. Men. Det har aldrig funnits utrymme här för mig att ha några såna känslor.. eftersom jag lever med en man med alldeles för mkt såna känslor.. Så jag har vart den som hållt i både åror, ratt och karta och lagt måendet i en väldigt tung ryggsäck..
Tänker även på det du skriver om ”aldrig mer”.. Nej, jag tänker att idag är idag och jag har annat och fokusera på just nu men blir såååå stressad av mannens tydligen långsiktiga planer. Jag vill inte ens tänka på det!
Mycket du skriver känner jag igen mig i. Både ledsamt och skönt!

pytteliten.o.trasig
ons, 2020-04-22 - 09:37

Hej... Ramlat tillbaka till pytteliten och trasig-känslan igen.. med en stor extra puff av ensamhet och ångest..
Så är ni där så svara med era kloka tankar.. <3

Först:
Jag tror att en sak som gnager i mig något vansinnigt är att jag HADE en plan.. Att jag kände själv att det var på väg åt fel håll. Att alkohol höll på att få en del i livet som jag inte önskade, att jag inte längre hade kontroll när jag väl drack, att jag inte kände igen min kropp längre och kände gränserna. Jag var så taggad på att lägga om mitt liv och läste böcker och gjorde långsiktiga planer. På något sätt rycktes hela den mattan bort när mannen ställde ner foten och sa att nu får det vara nog eller så går vi isär. Att det lixåm blev HANS beslut.. Och inte på mina egna villkor. När jag försöker berätta detta för honom blir han "trotsig". När jag säger t.ex att "egna val känns lättare än förbud och hot" så tolkar han det på ett annat sätt än så jag menar.. Han snäser "jamen du kanske bara ska få hålla på då?" eller liknande.. vilket gör ont i mig.

Häromkvällen brakade alltihop här igen. Den box han hittade som jag gömt när allt detta drog igång.. (då han sagt stopp och jag av någon anledning fick panik av att inte bestämma själv och gömde vin i källaren -vilket jag aaaaldrig gjort tidigare, vilket var det som triggade hans tankar och googlande om detta och ledde till alla hans "etiketter på mig").. den hittade jag rätt omgående av en slump. Och tog ur den.. dumt.. det var innan programmet och alla trådar började dras i.. då var då. nu är nu. Den fick han fram i söndags. Då hade jag tagit en cykeltur i solen till affären.. Och när jag ringde hem för att stämma av mot kylskåpet fick jag en kall ton och fick höra "jag fattar varför du cyklar".. Min värld rasade. Jag ljög. (panik! självförsvar!) skitdumt. "att jag inte alls hade hittat den" ..det hade jag ju.. men inte NU. Och det är där vi står nu.. att jag känner det så oerhört orättvist... att jag HAR gjort detta så bra... men eftersom han inget förtroende har för mig spelar det ju ingen roll vad jag säger.. tillslut tror jag han trodde på mig om att då var då och nu är nu... för han kände ju att jag inte luktade! eller var påverkad! men han har inte pratat med mig sen dess... han hade panikångestattacker på kvällen...hans hjärna hittade på saker som inte ens hände.. han rotade igenom min telefon mitt i natten för att se vad jag hade i den.. ALLA gamla troll från senaste 15 åren grävde han fram.

Jag FATTAR hans misstänksamhet. Jag FATTAR att han inte litar på mig. Men ändå blir jag så ledsen när jag gör allt jag kan och det ändå bara känns hopplöst om och om igen.. Det känns som att det inte finns någon väg ut just nu.. Jag tappar motivationen till allt. Jag känner inte att jag vill dricka.. för att döva.. Men jag vill bara inte göra nånting. ingenting.

Han har vart hemma från jobbet i 2 dagar nu.. så vi har gått om varandra som 2 zombies... det kändes som att vi var på samma väg alldeles nyss. framåt. uppåt. han tog efter flera år på sig sin vigselring igen.. även om vi inte har samma slutmål med detta så var vi överens om att det kanske är för tidigt att prata om det redan. här och nu och framåt var tanken.. sen i söndags känns det som jag står kvar.. inte gått en meter på den här vägen.. tittar mig över axeln.. men han är på en annan väg och går nu.. och har inte sagt vart den går eller hur den ser ut.

frustrationen när jag känner att "jag inte gjort nåt den här gången FAKTISKT" (jo det har jag. jag ljög ju...)
förvirringen över att jag inte vet vart vi står plötsligt..
ledsamheten över att det tar bort ALL min motivation till att både träna, göra roliga saker, laga mat, se på mina barn, njuta av solen... INGET känns lockande.

Det är så jobbigt när "processen" blir avbruten hela tiden.. och. jag har ju bara mig själv att skylla. och då blir det ju ÄNDÅ jobbigare såklart..

Mannen har sagt att "jag har förstört en hel familj" ..det äter upp mig inifrån kan man säga.. jag sätter därmed både mannens och dotterns mående helt och hållet på mig själv. Vad ÄR jag för en människa som gör så mot människor som jag älskar?

Som ni märker är mina tankar just nu inte lika framåtsträvande.. mest mörka o tunga.. mitt i detta ska jag försöka reda ut mina egna studier och familjelivet.. och just dessa dagar vet jag inte riktigt vart jag ska börja dra i trådarna..

känns som jag ständigt upprättar planer.. som bara faller.

Jag har frågat honom igen. vilka han har pratat med.. och han vill inte svara!! det gör mig också galen. när han pratar så mycket om öppenhet och ärlighet.

soligt och fint ute idag.. jag lägger mig under täcket jag. kanske kan man vakna ur mardrömmen då? ..för det känns som en mardröm när man gör alla rätt men det blir fel ändå.. och varje dag som går är livet..

Rosa76
ons, 2020-04-22 - 09:53

Jag vet hur det är att bli påkommen utan att man ens gjort något. Så tänker man, FAN!!! jag kan ju lika gärna dricka för han tror inte på mig ändå. Jag är ändå dömd. Jag tror precis som du, att det stora problemet just nu är att "han" har beslutat åt dig, han har tagit makten på ett sätt som är svårt att acceptera och det motiverar inte. Det blir istället en maktkamp och tyvärr vinner ingen...
Så hur går man vidare nu...Du måste hitta din motivation till att inte dricka, där tror jag kärnan ligger...Nu läggs fokus på att han bestämt det.

Att bli konfronterad, misstänkt, sedd som pestsmittad har jag upplevt. Jag hade kanske inte den bästa strategin att möta detta...jag gav igen..Jag spottade upp mig och skällde ut honom och talade om för honom att HANS humör gav mig goda anledningar till att dricka. Han har aldrig varit våldsam men han kan snabbt bli arg och irriterad när saker inte går hans väg och den irritationen skvätter på alla i familjen.
Min inställning var: Attack är bästa försvar

Det är det inte pytteliten.o.trasig men just då var jag tvungen att köpa mig tid genom att också "trycka på hans ömma punkter". Det gav mig tid att reflektera över att jag faktiskt inte heller var nöjd med min relation till a. Skriv, skriv, skriv, vi finns här! Kram Rosa76

pytteliten.o.trasig
ons, 2020-04-22 - 10:10

just det där men om jag gör rätt och det ändå blir fel.... vad spelar det då för roll?? då kan vi väl lika gärna göra ingenting åt det?
Men nä. jag kommer inte dricka nåt... nu heller... jag har ju långsiktigare mål om mitt liv och mående!
skulle bara vilja ha en liten lucka som han kunde öppna o kolla in i mitt huvud genom..
har era anhöriga (om ni vet??) kontakt med anhörigstödet här på sidan? kanske vore det något för honom..

pytteliten.o.trasig
ons, 2020-04-22 - 12:53

Ligger i solen o lyssnar "Skål ta mig fan" ....förstår vad ni läst ur mina tidigare inlägg om ni lyssnat på den!
Mkt igenkänning. Särskilt i att jag inte vill ha etiketten alkoholist. För jag ser mig verkligen inte så.
Just nu brottas jag mest med hur jag ska lägga fram det i sociala sammanhang... min plan från början, för att få ordning på mig själv och allt var ju att hitta tillbaka till träning o bra kost och att då stryks både onyttigheter och alkohol ur agendan under bestämt tid automatiskt! ...Men så kom ju mannen "emellan" och här är vi nu..

Jag vill fortfarande hitta tillbaka till min ursprungliga plan.. som även känns lättare "officiellt".. jag skulle heller inte ha problem att säga i sociala sammanhang att "nej tack. Det här blivit för mkt för ofta så jag startar om kroppen" OM det inte var för att mannen står bakom och hetsar och vill skrika ut till hela världen att "MIN FRU ÄR ALKOHOLIST!! SÄG DET!! SÄG DET TILL DOM!!"

Han vill att jag ska kontakta alla runt om oss och berätta om vårt problem!
Nej tack. Jag har tillräcklig skam och stress just nu ändå!

Se klart
ons, 2020-04-22 - 20:41

Kan du berätta för din man ungefär som du skriver i ditt inlägg här. Dina känslor och tankar, kanske t om visa honom vad du har skrivit?
Det låter som om ni behöver få prata till punkt var och en.
Ett knep är att man ställer klockan så får den andra bara lyssna, under säg 5 minuter. Sen växlar man.
Men hela syftet är att höra vad den andra har att säga. Apropå att det är svårt att veta var man ska börja, kan lyssnandet vara en väg?
Kanske?

pytteliten.o.trasig
tors, 2020-04-23 - 07:35

Men när allt fortfarande är så infekterat o nya bloss tänds så exploderar det.. blir inga bra samtal.. Vi båda hanterar det just då bättre i skrift. Med eftertanke. SEN brukar vi kunna prata om det som skrivits... blir nog familjerådgivning som komplement. Bra med någon som sitter i mittwn av samtalet..

Rosa76
tors, 2020-04-23 - 08:22

Jag blir ändå lite fundersam om varför "hela världen" måste veta....Har han varit så öppen med sin panikångest gentemot alla andra så att han tycker att det inte är mer än rätt att du gör det samma?
När min man kom på mig första (hänt två gånger) första gången så blev han också tokig, vilket jag i och för sig kan förstå...Han berättade för sin bästa vän och jag höll på att skämmas ögonen ur mig. Jag led och ville inte träffa vännerna på ett tag, men med tiden så rann skäms-känslorna av..

Apropå din fråga kring "magkatarren" så har vi inte hamnat i någon mer sådan situation, kommer säkert nu till Valborg. Vi är ett gäng som brukar träffas så vi får väl se hur det blir. Jag är absolut inte redo för att säga "Nej tack, jag är alkoholist!" Det kommer jag nog aldrig att bli..

Mina barn är nog lite äldre än dina så jag kan alltid säga att jag inte vill dricka för att kunna vara tillgänglig när kidzen är ute med sina kompisar..Fortsätt att skriv och berätta hur du känner pytteliten, jag tror att detta forum hjälper dig att finna styrka! kram!

H
tors, 2020-04-23 - 09:31

Hejsan
Jag förstår allt du skriver om hur du har det, med att din omgivning ska kunna förstå hur man mår och har det .
Jag kämpar typ med samma sak själv. Kämpa på .
Ha en bra dag

pytteliten.o.trasig
tors, 2020-04-23 - 12:30

Igår eskalerade det... ytterligare..
Jag är med i en föreningen som anordnar vinlotteri och jag hade sålt vinstnummer. Köpte det o gav till vinnaren. Hade en skön känsla av att "klara av att inte handla något till mig själv på systemet när jag ändå var där".
Jag tänkte innan om jag kanske skulle ta o ringa mannen o säga att jag faktiskt gick dit -för att förekomma lixåm.. men nä, DET ska jag väl ändå inte behöva göra.
Köpte vinsten, levererade den.
Kände mig ganska glad för vi hade bestämt oss för framåt igen efter några zombiedagar. Hade planer på familjeaktiviteter i det fina vädret.
Jag har gjort en ritning på ett växthus han ska bygga och jag köpte ett olivträd... (istället för vin)

När han kom hem vet jag inte vad som hände.. När han fick veta vart jag vart och vad jag gjort ville han se mitt kontoutdrag. Jag tyckte han överreagerade. Han trodde jag ljög om inköpet. Anklagade mig för att ha druckit. Och sa att nu var det färdigt. En gång för alla. Nu är det nog. Nu fixar vi papper för skilsmässa.

Jag blev både arg ledsen och besviken. Man gör alla rätt och ändå blir det fel!?
Jag FATTAR (återigen) att han inte har något förtroende kvar för mig. Jag FATTAR verkligen. Men HUR ska jag kunna komma framåt...? Om det ändå blir fel av att jag gör rätt.
Jag packade lite saker och tänkte att jag får lämna... Han sa ju det..
Då tog han alla bilnycklar och sa att jag inte kan göra så inför barnen. Och det var ju sant. Jag fixade kvällsmat till dom och gick ut och gick. Skickade en screenshot på mitt kontoutdrag. Skrev vad jag hade köpt.
Jag vet inte allt som sas resten av kvällen. Jag hade iallafall tillslut en panikångestattack. En ordentlig.
Han var ledsen.
(Barnen märkte såklart av att allt var galet.)
Idag har jag ringt till VC och ska få komma imorgon och diskutera någon form av ångestdämpande eller antidepressiv lösning..
Han säger att han ska ringa familjerådgivningen (ändrade sig från att han igår sa att han skulle ringa en advokat). Och jag låter det stanna vid att HAN faktiskt får ta den kontakten. Jag har i alla år ringt överallt och ordnat allt inklusive hans läkarbesök osv. Jag har FULLT upp med allt jag redan håller på med och försöker göra rätt... Men som bara blir fel..

Hur blev det så här?
Det var som att AV hans "stopp och belägg" så startades nåt som jag inte förstår eller hängt med i! Något som bara eskalerar. Från något som var BRA! Från att jag kände mig så taggad att göra stora förändringar i så MYCKET. Jag förstår ingenting!

Igår eller om det var inatt eller om det var imorse (all tid flyter ihop när man inte sovit) så frågade han om det kan vara så att jag druckit när jag känt ångest... Om jag tror att det inte hade blivit så om jag hade ätit tex antidepressiva. Omöjligt att svara på men det är klart jag har satt det sambandet när jag nu kartlagt mig själv och vänt ut och in på mig själv! (som jag skrivit här).
Han undrade om vi helt enkelt ska låta det finnas vin i huset synligt, så slipper han fundera på om jag druckit eller inte. Om jag gömt nåt eller inte.
Jag tänker återigen att om jag bara hade fått fortsätta med den planen jag hade från början. Så hade inget av detta hänt.
Jag vill inte ha nåt vin hemma.
Det ingår ju inte i det livet jag tänker leva här och nu!
Däremot. Vore det skönt om det iom "en sån tanke" inte skulle bli en sån grej om vi ska träffa folk... -jag skulle ändå tacka nej. Men att det inte "är en grej"... För det är inte bortplockat av "tvång". Det är bortplockat av fri vilja.... Förstår ni hur jag menar med den skillnaden?

Såååå mycket tankar.
På gott och ont.

pytteliten.o.trasig
tors, 2020-04-23 - 12:38

Rosa..
Vi har börjat komma in i den tiden då man får hämta barn på fredagkvällar.. Skönt kan jag tycka just nu.. Om man ska bort tex kan man säga att man ska hämta på hemvägen tex.. Det plus Corona.. bra tajmat.

Jag tror ju (eftersom jag sett att han raderat konversationen) att han diskuterat mig med sin syster.. dom var här när jag kom hem häromdagen och då gömde jag mig i källaren. Vill spontant aldrig mer träffas! Det jag tror känns så hemskt är att han gjort det i början när han fortfarande inte landat i allt själv, inte sett alla vinklar, och då bredde ut sina egna åsikter och tankar ordentligt.. Och jag vet heller inte om han "bara" hållt sig till detta eller dragit upp alla dumheter jag gjort.. (jo jag har gjort massa dumheter.. vi har kämpat oss igenom mkt.. men alltid lyckats) <3

Varför hela världen ska veta... vet jag inte... jag vet att familjerådgivaren sa en gång att "du skulle egentligen vilja ställa henne på torget och peka och skrika just nu eller hur? -men vet du vad. det kommer inte hjälpa varken dig eller er. tvärtom" ..tänker det är samma (igen).. för att han ska få medhåll? för att han ska känna att han "har rätt"? någon slags bekräftelse för något erkännande han kanske saknar hos mig? förstår du hur jag menar?

H.. jag läste igenom din tråd. Hejja oss! Det här forumet är riktigt bra. Alla förstår. Oavsett "skala" på problemen så känner man igen sig och kan stötta varandra.

Rosa76
tors, 2020-04-23 - 13:07

Jodå, jag känner igen allt. Vad jag kan läsa mellan raderna är väl eg att han redan har ett par "hållhakar" på dig, ngt snedsteg tidigare som fortfarande blöder..Hänger dumheterna ihop med a så blir klart ilskan och misstroendet ännu starkare..Jag tror att familjerådgivning hade varit framgångsrikt, den sortens samtalsbehandlingar handlar ju inte om att hitta en syndabock eller att någon ska dömas. Glöm inte bort att den lyckliga känslan du hade när du cyklade till affären, eller när du gick till bolaget utan att handla till dig själv, den känslan är DIN!! Den känslan äger du och DU mådde bra av den känslan. Lägg fokus på DIN LYCKA! Kram!!

pytteliten.o.trasig
fre, 2020-04-24 - 08:00

Igår när jag klickade omkring här kom det över mig att jag inte ens räknat dagarna... Allt dåligt har tagit över Allt som är bra!
Hur kunde det bli SÄMRE av att man tog ett bra beslut?

Idag VC o se vad dom säger om mitt trasiga psyke.

Gud vad jag saknar mig själv.
Hon med tusen järn i elden. Massa projekt. Glad. Idésprutan. Den kreativa. Hon som bakade en massa. Som gick morgonpromenad varje morgon.

Det var många år sen jag såg till henne!