Det är nog dags!

52 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Backen123
Det är nog dags!
Backen123
Det är nog dags

Frågade idag om han ville jag skulle skaffa en egen lägenhet i stan,jag var inte arg utan mer för att hjälpa och jag känner att nu räcker det. Jag pallar inte mer! Läser andras inlägg och jag känner inte riktigt igen alkoholisten som dricker ofta, utan min dricker för självmedicinering. Vi flyttade in i huset april-18, och ett kaos utan dess like började. Vi hade då varit tillsammans i 2 år och det var inte en misstanke om att han hade alkoholproblem.
Han har i omgångar varit nykter, vi har varit hos beroendeenheten. Jag har själv varit till dom, och där är svaren att han är längst ner i alkoholträsket. Jag vill inte, jag orkar inte! Inte igen!. Nu för 4 veckor sedan var vi på konsert 40mil härifrån med 4 andra, han hade precis höjt dosen på lyckopillret (kan inte se att dom hjälpt det minsta) Vi dricker, jag hade så himla roligt, vi kom ifrån varandra och han missade bussen till hotellet. Det slutade med han ringde och var arg, och jag kände att jag ville ha roligt för en gångs skull och inte tänka... För det blir ju så, att jag ska vara nykter för att stötta medan han får försvinna och supa i dygn utan att höra av sig och man blir sjuk av oro. Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där.
I förgår kom jag hem från jobbet, kände hela dan min frusteration över allt, alla fyller, allt dumt som hänt, alla dumma ord han säger och nu senast att jag börjar bli rädd. Undviker honom, lagar mat. Han ligger på soffan med filt, jobbat ute och är frusen, direkt efter maten går han upp och lägger sig. Jag säger sen att ja jag är sur för att det tar på mig, allt som hänt och att man kan väl säga att man går upp och lägger sig, bara för att vara artig och försöka hålla det skenet uppe. Sen är det i full gång, jag är inte arg, men han blir det skriver jag är en jävla fitta, jag är sjuk i huvudet, att jag ska försvinna, han kastar ringen. Han rusar upp och mot mig.... Och säger att jag provocerar. Nä det gör jag verkligen inte, men jag hatar honom snart för det han har försatt mig i, gifte oss för 8 månader sedan i tron att att det skulle bli bra, att han var deprimerad och behövde få landa ( han har flyttat 40mil) och det är här det kommer, jag borde ha vetat bättre!! Jag skäms som en hund, skulle ha tagit in information tidigare, ang en soc anmälan mamman till hans barn gjort, (som jag trodde var elakt spel från hennes sida) Rattfylledom som jag trodde berodde på dåligt förhållande etc.... Men nu imorse efter att han har sovit andra natten i gästrummet utan att jag förstår, så tänkte jag vara snäll och frikoppla oss. Men då blir han arg, säger nej lite mumlande och går iväg. Jag förljer efter (dumt kanske, men jag förstår inte handlingen, att bara gå, för i min värld om någon skulle föreslå det och jag verkligen inte vill så skulle jag bli rädd och verkligen visa det att jag inte vill, men han går och blir arg! Han säger att han ska flytta hem, och han tror inte på oss och att jag har velat det här hela tiden.... Jag fattar inte vad som händer. Önskar så att någon kan ge svar. Jag har mina barn och jag har tänkt att jag kan stå ut i 4 år så min yngsten hinner gå ut högstadiet. Men nä, inte när man väntar på första smällen. Men hur funkar hjärnan hos dessa som antagligen är djupt deprimerad, hur kan man göra för att hjälpa?
Tack för att du tog dig tid att läsa, skriver lika mycket för min egen skulle som att jag ska få råd av er som lever i typ samma.

Rosette
Hej Backen123!

Du har hittat hit och läser och skriver på forumet som ett sätt att ventilera dina tankar, du berättar på ett tydligt sätt hur det är för dig. Du försöker på alla möjliga sätt att förstå honom, göra det bästa både för dig och honom och få situationen mer dräglig. Det låter som att du gjort vad du kan för att hjälpa honom och det ligger hos honom att ta emot den hjälp som finns, om han vill ha den.

Du har barn och dig själv som du inte riktigt har energi över för låter det som, framförallt inte åt dig själv. Det låter samtidigt som du är medveten om att du behöver lägga mer energi på dig. Klokt!

Jag ser att du startat flera trådar och troligt har det hänt mycket sedan du skrev just denna tråd. Ett litet tips är att skriva så mycket som möjligt i samma tråd, då kan vi lättare följa din resa och ge dig stöd mer "sammansatt".

Jättebra att du är här och fortsätt berätta och skriva på det sätt som passar dig såklart.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skrållan
Vill bara

Vill bara tillägga att ”lyckopiller” inte hjälper om man dricker. Det sa en läkare till min man, numera X.

Nordäng67
Ta dig ur kaoset!

Förutom att han är alkoholist och tar tabletter så verkar han utsätta dig för psykisk terror! Det är väl inte han som ska va arg och du som ska försöka bli sams. Utan tvärtom i så fall. Det verkar som din man är riktigt hemsk mot dig. Ta dig ur! Var inte arg på dig själv och skäms för att du har gift dig, flyttat ihop och köpt hus. Du hade gott syfte och gjorde en felbedömning. Det gör vi alla ibland men det går att rätta till. Gör det snabbt innan du har förlorat din energi helt. Den behöver du till dig själv och dina barn. Kram ♥️

Clara
"Ingen vanlig alkoholist"

Jag tyckte oxå att min man inte var "en vanlig alkis", han självmedicinerade oxå, han var så "deprimerad". Å, det var så synd om honom som mådde så dåligt. Men resultatet blev ju det samma, han blev ett fullt och vidrigt as. Väldigt dålig medicin, kan jag se så här i efterhand. Det är nog ganska vanligt att tänka att ens partner inte är den där vanliga alkisen, men sanningen är kanske snarare att det är ganska ovanligt att folk super ner sig för att de mår bra och har kul. Då behövs det ju inte.

Backen123
Ja att man inte kan förstå

Tack för era svar. Han går nu på behandling, gjort v 3 och dom har varit jobbiga. Förstår fortfarande inte hans ilska... Jag har berättat om min saknad av umgänge, bjuda på middag bli bjuden, ja ni vet. Och jag har berättat att jag blir låg av och till när minnen slår till och min känsla av olust inför att han ska bli arg. Det är utom rim och reson. Hans söner är här och det känns bra, men jag dippar och jag vet inte varför, tror det är för att jag vill att vi tillsammans ska göra det bra för oss, planera handling, fixa och dona, planera. Och han blir väl stressad för att jag blir sån så då blir det inget för honom. Han har då lätt kunnat ta till brännvinet och den känslan är fastetsad i minnet. Jag önskar väl så att han ska be mig om ursäkt för det som har varit, höra han säga att han förstår hur jävulskt svårt det måste ha varit. Jag behöver höra orden, inte känna känslan av att han ångrar sig. Men det får jag nog inte höra, inte än... Jag är väl för ivrig, vill kunna gå vidare i något bra ❤

Backen123
Jul

Åh herregud, hur länge ska man palla? I alanons program ska man glömma och lyfta blicken och se framåt, enkelt javisst om han tog och blev normal. 3 dagar kvar på behandlingen, 12 steg, jävligt jobbigt för honom men han har ju ett stöd 8 Tim om dan, jag då som har blivit utsatt för all skit. Önskar så att någon sa, nu blir det bättre, nu blir ni lycklig. Men det kommer nog inte hända... läste precis igenom det jag skrivit, det är ju helt sjukt det man har fått gå igenom under dessa 2 å. Bla har han ett ex som han tycker jätteilla om, som jag såg i påsk att han svarat i sms, han berättade då att hon sms varje storhelg. Hör hans tfn plingar jättemycket nu och kan inte låta bli att tänka, är det hon? Vågar inte fråga, för då kanske han blir upprörd och måste börja supa 3 dagar innan avslut på behandling. Och så har jag fyllt i försäkringskassan sjukanmäla, det har han heller inte klarat av pga att det tär så hårt på självkänslan. Så nu är han utan pengar... sina barn sms han och skrev att dom inte skulle komma, för det blev bara bråk mellan oss och han hade inte tid riktigt...

Backen123
Nu är det kanske över

Sov hos min syster i natt, orkade inte vara hemma i det svarta hålet. Vi drack, jag var knäckt. Trycket fick komma ut, känns inge bra idag. Tålde ingenting av alkoholen och blev okristligt packad. Syrran stöttar och hon gjorde en Facebook grupp för mina närmaste vänner för jag då att jag behövde stöd och pepp, för att bli påmind om vad han gör med mig. Skäms för den gruppen idag fast alla mina vänner stöttar mig. Pratade med en gammal kompis som jag känt i 100år och som även min man känner, fyllsurra. Ringde upp idag och berättade allt för honom, känns inget bra nu. Vet inte varför skammen är så stor, varför vi inte lyckas få till en relation. Vi är så arga båda två. Han har haft ett återfall efter behandlingen, jag har stöttat men får inget tillbaka. Bett honom hålla sig borta den här veckan när mina barn är hemma, hoppas han gör det annars vet jag inte vart jag tar vägen. Vill inte berätta än något för mina barn. Orkar inte mer, orkar inte orka mer. Jag vill leva, men har så svårt att släppa tankarna på denna fantastiska kärlekshistoria som va i början. Ev ska vi prata med beroendebehandlare i samtalsterapi. Önskar så att få må bra.

Li-Lo
Hej Backen123

Det är ett par dagar sedan du skrev och kanske har det hänt saker sedan du skrev. Du skriver om ilska och om skam. Tuffa känslor. Vad fint att du visar en sådan omsorg om dina barn och sätter "paus" på det som sker mellan er vuxna när de är hos dig. Du tar viktiga steg som berättar om hur du har det och sätter ord på vad som är. Nu.

Vi finns här.
varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Backen123
Lördagmorgon

Va fan håller man på med?! Ännu en skithelg i sikte. Jag är ledig, mina barn är hemma men jag ser ingen glädje i något. Han är nykter och djupt deprimerad, jag har hjälpt till med sjukskrivning, varit med till läkaren, curlat så mina barn är tysta och inte stör för mycket. Hade så sett fram emot en London resa nästa helg med kollegor för att få andas, ta nåt glas vin, skratta vara jag. Men såklart inställt. Hade bestämt med en vännina ikväll för umgänge, men fick ställa in då sonen fick genomgå en mindre operation i käken och då har man ju självklart inte samvete att göra något själv. I bland känns det så jävla orättvist, jag blev sjuksköterska i vårt äktenskap och den man tydligen får visa upp hela sin grupp av negativa känslor. Jag förstår så klart att han har det jobbigt, men det har jag också och jag är helt själv med oss. Jag funderar så ofta hur jag ska lösa problemet, och jag har kollat upp med bank och dyligt, men jag orkar inte ta steget.
Ni vet behövde få skriva av mig

Backen123
Men nu då

Kollade på hus att hyra för 1 1/2 vecka sedan, föreslog för mannen att vi pausar 1månad, berättade för barnen hos deras pappa, dom sa bara nej. Mannen bröt ihop, jag sa allt jag kände och känt, sa att han hade 2 vägar att välja mellan, han valde den rätta så han. Såg inget bevis, inga möten, inga samtal, inget hjälp hemma. Tystnad depression och ett misstänkt återfall. Idag kommer jag hem med sönerna, jag har haft en sjukt stressig dag ( eget företag) va sen. Handlat, lagar mat, mannen jobbar i verkstad på gården. Han kommer in och säger han har druckit, jag frågar hur han tycker att jag ska hantera barnen, ja han skulle inte störa dom. Sätter sig i tv soffan och slocknar, luktar och är smutsig. Jag är nog i chock, det här har aldrig hänt tidigare. Jag har möjlighet att hyra huset, men jag orkar inte riva upp barnen. Skulle vilja att han flyttar men det gör han inte. Jag tror jag blir tokig... psykologen jag får hos sa att det viktigaste är att stå upp för sig själv, hon tycker att jag gör det, är inte medberoende men ändå klarar jag inte att ladda om, fast jag måste. Fy fan vilken sjukdom, jag ser hans lidande, jag ser att han inte ens försöker bli frisk, utan bara vita knogar. Han har nästan ingen kontakt med sina barn, inget umgänge. Jag fattar inte varför han vill bo kvar på orten, när han bara bott här i 2,5 år och har allt 45mil härifrån. Jag tror jag såg på mina pojkar att dom förstod att något inte stämmer, men hur ska jag göra, berätta, inte berätta. Visa dom huset i smyg imorgon för att dom ska bli lite taggade. Dom är 11 och 13. Jag vill inte ge dom det här lidandet, dom drömde också om familj, tyckt om sin styvpappa och vi har flera härliga minnen. Dom har varit stolt över att mamma gift sig. Och dom har aldrig behövt känna sig otrygg i hemmet, det har jag sett till.

Sisyfos
Svårt

Vad säger han själv? Det är ju positivt att han berättade att han druckit ändå mitt i eländet. Du skriver att han gått på behandling och äter antidepressiva. De antidepressiva verkar inte fungera och han blandar med alkohol. Dålig idé. Och du vill inte rycka upp dina barn... du kanske ska prata med barnen eller prata med mannen om hans mål. Han kanske borde prova en annan medicin om han fortsätter att må så dåligt. Alkohol är en jäkla skitdrog men det känns som att ni skulle behöva prata lite om vad hans behandling innebär om ni nu ska fortsätta tillsammans.

Backen123
Tack för att du svara ❤

Ja fast det här har pågått i 2 år nu, alkoholen gör honom lycklig för stunden eller håller ångesten borta ett tag, han tycker det är värt det nu och då känns det ju som om det är viktigare. Fast behandlingen bara 3 månader bort och han har haft 3-4 återfall, vet att han inte kan blanda sprit och tabletterna för han har fått en rejäl snedtänning på det i höst. Jag vill verkligen inget mer, och jag måste hitta en bra väg ut för barnen. Mina närmaste stödjer mig fullt ut. Men ändå tvekar jag

MalmMia
Tänk på barnen

Jobbigt att behöva kämpa mot något när man känner sig så maktlös. Utgå från barnen tänker jag. Mår de bra/dåligt av detta? Påverkas de? I så fall när och hur? Märker du några förändringar i sinnesstämning? Tror du att det kommer bli bättre eller sluta vara dåligt? Mår barnen bra om mamma mår dåligt? Ibland vet inte barnen sitt eget bästa. Godisätande, läsk, tv/dataspel, läggtider eller annat där man ibland behöver gå in och bestämma😉 Tänk gärna dessa tankar om det gör det lättare för dig. Ta hand om dig.

Backen123
Respektlöst

Jag har varit så arg, så i morse fråga jag om han tänkte fortsätta dricka, nä det var slut. Jag hänvisade att bolaget stänger 16. Då for han till stugan, skulle hålla sig undan.... vet inte om han sover kvar el inte. Grejen när han är full är att jag reagerar med rädsla, jag tycker det är så olustigt, och så skäms jag. Rädd att han ska bli arg, så därför är jag tyst. Så idag har jag påskstädat och han har suttit på isen och pimplat. Borde ha varit vi, som hjälpts åt hemma för att tillsammans kunna vara ute och njuta. Icke. Tänker det här om att prata och fråga hur han har tänkt det, ja jag tror inte jag får något svar. Usch och fy, ännu en skithelg och inte ens får man ta sig ett glas vin och njuta av livet. Nä för det passar sig inte för mannen är ju alkoholist. Ja det är ju sant, att det är ju jag som förälder som bestämmer, men det blir så kluvet när dom inte har sett något, dom förstod inte ens att han var full igår fast han tom slockna kl19. Och jag kan inte märka något i deras sinnesstämning att något skulle vara fel.

MalmMia
Vara vi två

Här hemma är det likadant. Jag vill att vi gör saker tillsammans men han är bara sur och suktar efter alkohol. Tyvärr är han bara hemma och förpestar. Jag också både rädd och orolig men jag har ju bestämt mig men har det tufft ändå. När det gäller barnen så kanske de inte märker något nu och tycker att det är bra som det är nu. Men om du märker en förändring på dem kanske det är lättare för dig att fatta ett beslut. Du kanske inte är där ännu? Men försök göra bra saker för dig så du har ork att fortsätta. Ta hand om dig. Jag ska göra en bra sak för mig ikväll och det att städa bänken och ta fram lite påsk. 🐣 Vad ska du göra för bra sak för dig/er? Jag tänker så kan vi stötta varandra igenom en tuff kväll💕

Backen123
Jag hade tur

Mannen blev ju kränkt och for till stugan och valde att vara kvar över natten. Så jag och sönerna hade en toppen dag och kväll, fixat påsk som du, färgat bryn och gjort slingor i håret på mig själv, äldsten skrek till ang hårhuven, vad fan är det frågan om och lillen sa efter att men nu blev du gammal 😂 så nu känns det bra. Hur blev det för dig, blev det som du tänkt? Har du/ni barn hemma som ska pareras? Jag har varit ärliga med mina idag, och sagt precis vad som hänt sedan igår. Min äldste tycker det är konstigt, reagerar sunt med frågan tänker han inte säga till om han kommer hem, men fråga han då. Jag drömmer nu ikväll om behandlingen där beroende personer blir "inlåst" i månader. Tror nog att det är det enda som skulle funka, vi skulle få vila upp oss och slippa som det blev för min man efter 12-stegsbehandlingen han gjorde dagtid, avstämningar och samtal om vad han hade gjort under dagen, det blev som det var det enda som existerade ..... En sak till, jag fick mig ett glas vin! 🍷🤗

MalmMia
Trevlig dag

Låter som om du fick en härlig dag. Skönt med lite andrum. Vad hände när han kom tillbaka, om han gjort det? Här är påsken inte framme ännu, men hoppas på imorgon 🐣 Så härligt med kloka barn😊

MalmMia
Inte ditt fel

Det är inte ditt fel att han dricker, han kommer att hitta en ursäkt vad som än händer. Du kan inte få honom att sluta dricka. Jag har ofta tidigare varit rädd att utlösa drickande, men jag har nu förstått att oavsett vad jag gör så är det hans val att dricka. En som har alkoholproblem hittar alltid en anledning att dricka - någon är dum, säger fel saker, jobbigt på jobbet, tråkigt på jobbet, fira en jämn födelsedag, fira en ojämn osv.

Backen123
Lördagen

var gudomlig, du vet bara få vara mamma ❤. Söndagen var mysig till att börja med, sen kom oron. När kommer han, är det hans bil, vilka energier kommer han med? For och jobbade, tog med pojkar till pappan. Hemma runt 21, han var fortfarande inte hemma. Sms runt 22, fick ett svar nej på frågan om han kommer hem. Då släppte spänningen. Hemma sent måndag, då var han hemma. Jag kände att jag tände till, ställde frågan varför, varför han försvann i 2 dagar, varför han inte meddelar sig. Han svara jag vet inte. Sen locket på och så går han till sitt sovrum... hem ikväll, sent. Då står han och lagar mat kl20.00, jag försöker prata om oss, han är bara otrevlig och elak och säger åt mig att flytta till det där huset, jag tänkt hyra. Vi tittar lite på tv:n jag går in i köket, han ska göra kvällsmacka och jag tycker det luktar sprit, går förbi 2 gånger och ja det finns inga tvivel. Men när jag kommer till sängs så finns tvivlet där, det kan ju ha varit läsk, sån där ny grape Fantaläsk som jag förknippar med alkohol... varför håller man på sådär? Ja så summan av helgen, blev med gråten i halsen och en känsla av att man blir nedbruten, lite i taget och därför packar inte jag väskan. Psykisk misshandel är det nog, och just när han försvinner sådär i nån dag, då kommer oron, skriver han med någon annan, har han andra drömmar nu, tycker han att jag ska bo kvar bara för att han inte har råd att bo själv. Och att han kan nog behandla mig som han tycker, för jag är inte värd bättre? Vad tänker dom, som sagt min ber aldrig om ursäkt, visar aldrig ånger. Utan hans sätt att visa det är att vara dum, som så många fler verkar göra. Så idag har jag beställt mobilt bredband, hoppas ha orken att flytta på söndag, gulp! Hur blev helgen för dig, du verkade också vara lite uppåt fast det inte va så bra? Tänkte på det du skrev om din dotter, att hon blev ledsen om det blev flytt igen. Har hon sett fyllorna, märkt av hur du mår? Vad är hennes känslor för pappan om hon vet att han förstör familjen. Tycker barn, är så anpassningsbara, men jag är helt övertygad om att det är vi mammor som fixar tryggheten i dessa lägen, skyddar, lagar god mat, pysslar och ställer för en god barnen.

Backen123
I mitt nya hem

Det känns ok, sovit här i 6 nätter nu. Hade tur och fick hyra det här huset månad för månad. Möblerat, fräscht så jag behövde bara ta hit mina personliga saker. Sov första natten själv, sen kom sönerna. Yngsten har varit skeptisk men jag tycker det börjar lätta, mutat med Saccosäck och igår sa jag att bli vi kvar här i sommar kan det nog bli en ny studsmatta. Han är lätt att köpa för stunden ;) själv har jag varit helt slut, som bakis, tog time out från jobbet hela veckan, nästa fick jobba 2 halvdagar, men det var också ok, fick chans att berätta och få det gjort. Jag gråter inte och är ledsen på det sättet, men jag tycker det är otroligt sorgligt alltihopa. Ena stunden är jag arg, sen är jag nyfiken med en klump i magen, vad gör han, har han någon ny på gång, super han, är han lycklig.. han hör inte av sig, utan jag har sms för att hämta mer grejer, han är lugn och han är hemma. Behöver hämta mer men drar mig för jag känner ett lugn här. Så skönt att slippa vara uppe i det där, aldrig få en kram, ett förlåt el visad kärlekshandling. Han säger att han håller sig undan, för han har märkt mitt ogillande. Skulle så gärna vilja ha facit så jag kan veta något om framtiden.... Jag berättar för folk, som sagt vi bor i en liten by och han är inflyttad 45mil härifrån. Berättar att spriten är problemet, och att jag måste få vila. Psykologen tycker det är rätt väg, det är ju inte vi anhöriga som har sjukdomen men vi blir sjuka. Och är det så att han tillfrisknar så blir det ju också bra, för då vet folk vilken resa han gjort och kommer få respekt för det.
En annan sak, min äldste son har varit glad och sprallig, frågade om något känns lättare, han funderade och sa kanske det. Någon skrev att tom barnen blir medberoende, fast dom inte vet om det. En lördag morgon, det blåser och jag ska ut och kratta löv, skön känsla. Hoppas nu bara att allt får kännas bra ❤

Skrållan
Ja vila

Ja vila i det att du nu i dag mår bra. Njut. När man lämnat får man ta varje tillfälle i akt att njuta av att det är lugnt. Det kommer säkert bli bra. Vill bara skicka en varm kram från mig, som vet vad du går igenom🌷

Backen123
Tack skrållan

Ja jag vet att du vet hur det är, jag tackar min lyckliga stjärna att jag gick nu. Efter "bara 2år", tror kanske att jag kunde göra det snabbt eftersom min mans sjukdom blossade upp mitt framför ögonen på mig och det blev en chock i att inte förstå va som var felet. Det jobbiga är att jag fick aldrig det fina ( visst har vi haft det fint, men sällan längre en någon vecka) i vårt äktenskap, vara stolt och lycklig utan bara bli utsatt för kränkningar, halväckligt sms till ett ex som han hatade, försvinnandet, ilskan. Sova i annat rum el i soffan... Ja du vet. Hade vi haft den fina grogrunden så hade det säkert varit svårare. Men jag drömmer så att vi kan få det, att vi får vara lyckliga tillsammans. Just nu är man så ledsen inne i själen, men med en 11 och 13- åring tänker jag bara visa det lugna och trygga och bekräfta med att mamma mår bra, att jag tycker det är skönt. Att vi har tagit en time out från vårt hem. Hur har det gått för din man, blev det värre när du gick, har du fått frid och kunnat gå vidare? ❤

MalmMia
Många funderingar och frågor

Det får man som anhörig till en beroende. Jag är just nu inne i ett tillstånd där jag behöver få svar, veta mer. Jag läser här inne, böcker och på nätet. Jag har lyssnat på Alkispodden, kan varmt rekommendera 💖 Så mycket svar från 2 som varit med. Lyssna gärna på de första avsnitten och även det som heter att prata med alkis eller liknande. Har gett mig så mycket förståelse.

Jag gläds åt att höra att du flyttat och mår bra att vara ifrån din beroende. Härligt också att höra om barnen, de vet inte alltid om vad som är fel eller att det är fel. Men sen släpper klumpen och då blir de gladare. Prata och svara så mycket de har behov av att veta. Se också till att ta hand om dig, var snäll med dig själv efter alla kränkningar. Det ska verkligen inte vara så 😢

Må gott 💕

Skrållan
Mitt ex

Mitt ex har fortsatt att dricka. Jag ser ju honom inte full eftersom vi inte lever ihop. Det konstiga är att när vi varit tvungna att ses, vi äger vissa saker ihop som vi inte fått sålt än, så döljer han inger för mig, utan åker till bolaget och handlar när jag är med. Och han pratar med mig som att vi ska ses och gå ut och gå ihop, åka ut ihop o.s.v. Fast jag hela tiden påpekar att jag inte vill att vi ses. Att vi ska gå vidare med våra liv. Tror han lever i förnekelse.
Jag själv har mina ledsna dagar, men jag sjunker inte så långt ner som i början. Och vissa perioder känner jag mig glad att jag nu bestämmer över mig själv. Så allt går framåt.

Backen123
Så orättvist

För oss, pratade med psykologen i veckan och hon sa jag/Vi följer samma mönster, vi som har en relation med en missbrukare. Vi bryts ju ner, sakta men säkert. Jag förstod i morse efter ha funderat över en manlig kompis fundering över vad han ska säga till våra gemensamma manliga kompisar, jag tycker man ska vara ärlig, att han har alkoholproblem. Men nu här på morgonen så känner jag, att det är den aggressiva delen som jag inte kan leva med. Oron och dom impulsiva handlingarna som sker vid aggressionsutbrotten. Så jag sms:ade honom det. För mig är det ju den här lilla byn som gör att känslan är att man sitter i en rättegång, men jag ska försöka sträcka på mig och lyfta blicken ❤ fy vad provocerande Skrållan att han gör så! Men skönt att höra att du ändå känner dig bättre och att allt går framåt. Gruvar mig för veckan utan barn, och så är jag lite mörkrädd än ;) men jag vet man måste igenom det. Vill ju inte stänga ner känslobanken än, för jag drömmer ju om det braiga. Malmmia tack för dina kloka peppande ord, jag har också lyssnat på alkispodden, försökt att få mannen att lyssna för den är ju så bra. Kämpa på, bryts inte ner mer. Önskar så att man visste var ni bodde så man kunde ses i verkligheten, och surra över flera kannor kaffe 😁

Backen123
Hem en sväng

För hem mitt på dagen med barnen för att hämta ytterligare saker. Träffade mannen ute, han är så trasig, vi grät för våran skull, för sjukdomen, länge och höll om varandra. Det är ju så sorgligt. Bad honom att orka ta tag i detta, för min skull, när inte för sin egen skull ha funkat. Jag kommer hem när allt är bra, sa jag också för jag älskar ju honom.

MalmMia
Känslorna

Tänk så lite man vet om vad som väntar. Att få träffa maken och alla känslor blommar upp på en gång, trots att det var så eländigt nyss. Som jag sagt tidigare, ta hand om dig och vila och fundera hur du vill ha det. Ta denna tid isär och förvalta den bra💖

Vi har också en bättre period just nu och jag är tacksam för det.

Backen123
Vad skönt Malmmia, med lite

Vad skönt Malmmia, med lite näring. Gör så mycket för att orka. Jag känner idag och även då jag lämnade mannen kvar hemma efter det känslomässiga mötet, att jag har tagit rätt beslut. Det kommer över mig sån ilska över allt skit som har hänt så jag tror aldrig det kommer gå över. Fick ett sms av min syster där hon berättade att han stannat till och pratat med syrrans karl om väder och vind. För en vecka sedan skrek mannen att han skulle aldrig prata med svågern nå mer och att han var en idiot... han hade sett så ledsen ut, så jag sa till syrran att det kan han fortsätta med så är det nog något fruntimmer som han kan lyckas få på kroken som tycker synd om honom 😉

Backen123
Sista april

Första festkvällen med umgänge med vårt "gäng" det är mina vänner sedan tidigare, jag och barnen blev bjudna. Det var trevligt, kul att få komma bort på middag. Gick när jag kände att gränsen var nådd, alkoholen gör ju att känslorna förstärks och det var skönt. Att ta en promenad hem och få gråta, gråta över oss och över mig, skammen att efter ett år som gifta bryta upp och flytta. Tänker försöka skriva ner allt som hänt idag, för att ha kvar när vacklandet kommer. Känns som risken att gå tillbaka är längre och längre bort. Han sov här i veckan, jag behövde närheten och en känsla av hopp. Vi pratade lite innan han for och han gav mig då beskedet att han tänker dricks snaps på midsommar och att han ska sluta med okynnes drickandet. Jag ställde frågan om det var slut på fyllkörningar, ilskan, försvinna flera dagar, ev sms med andra damer och fick till svar ja, sen för han. Så oerhört provocerande, var det så enkelt? Varför inte tidigare? Min mamma svarade med ett åh vad bra vad det inte det du ville? Dom förstår inte utan dom tom hjälper honom och har bjudit in honom i sitt hem, men vi resten av familjen åker inte dit pga av smittrisk. Mina barn känns glada och rätt nöjda.. men jag gruvar mig för det jobbiga, det juridiska, flytten, att han tänker bo kvar. Pratade med beroendecentrumet och fick det svar att det kommer knappast funka att hålla sin nykterhet i schack eftersom han är beroende, men jag vet inte hur det kommer att bli. Lever han ensam så är ju allt hans hemlighet, ingen kommer ju märka. Är mer och mer förvånad över att han skjutsa hem en gemensam vän till oss, en onsdag onykter, tänkte att nu får jag hjälp från någon fler. Men det hände inget, ställde frågan senare om han tyckte att något var konstigt, och fick till svar ja. Men han sa inget till min man, ifrågasatte inte fast han är en av få manliga bekanta jag berättat för. Vågar man inte, eller struntar man i det? Jag ville så gärna leva i familj, barnen var ju nöjda, jag skulle bygga upp ett hem, vi hade ju så roligt med alla upptåg, goda vänner, vinet myset och kärleken. Och över en natt var det borta, en fyllkörning dagen efter där hans äldste son 15år fick sätta sig bakom ratten och köra genom byn. Sen en sådan bakfylla så att han inte kunde skjutsa sina barn till tåget 1 maj för 2år sedan, då hade vi bott 3 veckor i nya huset. Sen började det, det där konstiga. Ja fy så hemskt, alla dessa dagar med ångest, oro, sorgen över att varför är han så konstig, älskar han mig inte längre, ångrar han sig till att sakta men säkert förstå att han är alkoholist. Behandlingen till slut som han efter 4 månader och flera återfall säger att nä, det är inte ett problem längre. Behövde sätta ord på tankarna som far runt runt ❤

Sidor