av Andrahalvlek

Andrahalvlek
fre, 2020-04-10 - 11:24

Ni som är nya här på forumet undrar kanske hur jag gjorde för att bli nykter.

Ni kan förvisso läsa hela min långa tråd, men här kommer sju punkter på viktiga saker som jag har gjort för att bli nykter - och förbli nykter. Aldrig släppa garden!

Jag har gjort följande:

1) Läst och skrivit MYCKET dagligen här på forumet. Några timmar varje dag totalt fördelat över dagen - från morgon till kväll.

2) Lyssnat på Alkispodden, Missbrukspodden och ljudböcker med vittnesmål tex ”Så som jag minns det” av Mikael Persbrandt.

3) Lyssnat på boken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg (Storytel). Först en gång helt och hållet. Nu lyssnar jag 30 min varje kväll innan jag ska somna och sätter då timer. Det tänker jag fortsätta med - börja om från början igen när boken är slut bara. Hjärntvätt kräver repetition!

4) Läst boken ”Tänka klart” av Annie Grace (adlibris). Två kapitel varje kväll - om och om igen. Snart läst klart den för andra gången - då börjar jag om igen. (Ska beställa några nya böcker snart för variationens skull.)

5) Tittat på yotube-inslag om ”alkohol och hjärnan”, plus alla vittnesmål hos Malou, Skavlan osv. Mata, mata, mata skallen med kunskap och aha-upplevelser.

6) Bestämt mig för att sluta dricka med HELA hjärnan. Låter inte begäret efter alkohol få plats någonstans i min hjärna.

7) Accepterat fullt ut att jag inte vill ta det första glaset. Att avstå helt är tusen gånger lättare än att dricka ”lite”.

Kan jag - så kan ni!

Hoppfull Påsk allihop!

Andrahalvlek
lör, 2020-04-11 - 14:29

Vi firar alla högtider och födelsedagar ihop - jag, barnen och ex-sambon. Så också påsk förstås. Så det blir påskmys ihop både idag och imorgon.

Äldsta dottern är SÅ duktig på att laga både mat och baka. Nu är jag proppmätt minst sagt.

Inte heller idag behövde jag berätta om min nykterhet. Att köra bil hem gör att man slipper det.

Det var inte heller läge direkt när fyra personer i ett sällskap av sju dricker öl och whisky i så pass stora mängder att ”sorlet” bara blir högre och högre efterhand.

Jag och äldsta dottern, som är nykterist och aldrig har druckit alkohol, drack citronvatten. Yngsta dottern drack cola, som vanligt. Hon är tyvärr solklart colaberoende ?

Innan jag åkte hem korrekturläste jag en 10-sidig uppsats som dottern har skrivit. Den handlade om en amerikansk behandlingsmetod mot drogmissbruk. (Minns inte namnet nu.)

Det var i alla fall en metod som sker individuellt mellan terapeut och klient - och som syftar till att klienten ska fokusera på andra saker i sitt liv och göra förändringar där.

Utveckla nya eller nygamla intressen, hitta ett inspirerande jobb, hitta nytt drogfritt umgänge och så vidare, med handfast hjälp av terapeuten. Behandlingen pågår under ett år på hemmaorten.

Man träffas två gånger per vecka första halvåret och sen en gång per vecka det andra halvåret. Det som är speciellt med metoden är också att den ska påbörjas inom 24 tim från klientens första kontakt. Man ska börja när motivationen hos klienten är hög.

Som komplement har man ett belöningssystem som ger poäng. Urintest tas varje vecka och klienten får poäng för varje positivt test. Fem positiva test i rad ger extra mycket poäng, ett negativt test nollställer poängen, men ytterligare fem positiva test i rad kan göra att man får alla poäng tillbaka och så vidare.

Poängen motsvarar pengar, och klienten får berätta för terapeuten vad hen vill göra för pengarna, allt eftersom de ökar i mängd.

Detta belöningssystem i kombination med den andra behandlingen har gett otroligt bra resultat. Förvånande bra resultat. Belöningssystemet håller klienten lojal till behandlingen tills mer livgivande vinster ger sig tillkänna.

Det kändes lite märkligt att sitta sida vid sida med dottern och diskutera drogbehandling. En typ av drogbehandling som är bevisat effektiv även för alkoholism. Alkohol är ju också en drog.

Dottern utbildar sig till psykolog och anledningen till att hon skriver en uppsats om missbruk är att hon så ofta fått höra ”om klienten både har missbruk och en psykisk diagnos så ska missbruket behandlas först”. Och sen får de inte veta mer om hur missbruket ska behandlas.

Jag förstår inte varför man inte behandlar båda delar samtidigt, samsjukligheten är ju enorm. Och missbrukare som har psykisk diagnos hamnar ofta mellan stolarna.

Missbruksvården vill inte befatta sig med den psykiska diagnosen, och psykiatrin vill inte befatta sig med missbruket. Mycket märkligt hanterande. Och väldigt ineffektivt.

Jag ser fram emot att jag i lugn och ro kan få prata med äldsta dottern om mitt problemdrickande och att jag har valt att bli nykter. Hon kommer att bli så otroligt glad.

Det känns inte ett dugg märkligt för mig att dricka citronvatten medan de andra dricker öl och whisky. Jag är van att köra hem därifrån.

Ibland sover jag över, för att kunna dricka vin, men det behöver jag inte göra mer. Jag kan alltid köra hem och sova i min egen säng.

Soffi
lör, 2020-04-11 - 10:03

Först GRATTIS till att ha passerat 2 månader!
Du har hittat din strategi, en bra strategi som fungerar :-).

Den där behandlingsmetoden som din dotter skriver om låter mycket intressant för att den "syftar till att klienten ska fokusera på andra saker i sitt liv och göra förändringar där."
Har finns nog en av mina nycklar...
Och det där med att psykologer inte får lära sig om behandling av missbruk var också intressant. Det förklarar mycket som jag har mött... Alkohol är verkligen en "het potatis" som de inte vill röra vid.
Men det är ju verkligen så konstigt! För samsjukligheten är ju som sagt hög.

Önskar dig en fortsatt mysig påsk!

Andrahalvlek
lör, 2020-04-11 - 10:57

Ja, visst är det märkligt? Tror inte att det finns någon psykisk diagnos där inte alkohol eller andra droger är inblandat på något sätt, så kallad ”självmedicinering”.

Depression till exempel kan ju nästan helt och hållet bero på just alkoholism, eftersom alkoholen fördärvar hjärnans kemi.

Som i min pappas fall till exempel, som hade depressioner som kom i skov under hela hans vuxna liv.

Jag har också återkommande depressioner. Fick senast för två år sedan diagnosen ”kronisk depression”, vilket fick mig att hicka till av skräck.

Jag har fått SSRI och samtalsterapi i flera år. Men frågor om alkohol har jag typ aldrig fått mer än enstaka gånger, och då har jag alltid ljugit. ”Så farligt är det inte.”

Först nu när jag har lärt mig om alkoholens påverkan på hjärnans kemi så har jag förstått sambandet. Först nu alltså.

För att citera Annie Grace i boken ”Tänka klart”: ”Alkohol förändrar din hjärna fysiskt för att avlägsna din förmåga att uppskatta normala saker.”

Dessutom gör alkoholen att vi skjuter upp saker, gör bort oss, skadar oss och våra närstående, och baksmällan stjäl flera år av vår livstid. Det vore nästan konstigare om man inte vore deprimerad under de förutsättningarna!

Så mycket onödig misär bara för att psykiatrin och missbruksvården inte kan samköra behandlingarna ?

Folk blir intagna på behandlingshem och tar livet av sig för att inte depressionen behandlas samtidigt. Bortkastade pengar, och bortkastade liv ?

Andrahalvlek
lör, 2020-04-11 - 14:23

Man kanske kan tro att missbruksvård intresserar min dotter på grund av mitt problemdrickande, och hennes morfars. Och det är säkert en bidragande orsak.

Den allra största orsaken är nog att hon sommarjobbar och extrajobbar på ett boende som funkar som mellanlandning mellan inläggning på psykiatrin och det egna hemmet. Väldigt många av klienterna där medicineras med antabus. Och jag tror att hon känner att det inte är tillräckligt helt enkelt.

Soffi
lör, 2020-04-11 - 11:38

Jag ska verkligen kolla upp om jag kan hitta en terapeut som jobbar med CRA.

Din dotter är beundransvärd! Hon är något mycket viktigt på spåren. Var stolt! En sådan dotter måste ha en väldigt fin mamma!

Kram!

Andrahalvlek
lör, 2020-04-11 - 20:33

Cyklat tur och retur till havet idag, totalt tre mil. Väldigt trött nu ? Rejält urblåst i skallen av frisk luft, blossande kinder av solen. Men jag har ingen värk i benen. Än.

Fika vid havet smakar allra godast ? Där jag bor kan jag förvisso fika vid havet varje dag om jag vill, eftersom havet finns nästan överallt. Men efter 15 km på cykel smakade det extra gott.

Dit jag cyklade idag ska jag åka igen massor av gånger - och både fika och bada så småningom. Idag blev jag inte badsugen, det blåste lite kallt faktiskt.

På väg tillbaka fick jag tyvärr punka. De sista km var bakdäcket väldigt pafft. Men jag kunde cykla hela vägen hem, så jag hade tur i oturen. Det hade varit mindre kul att leda cykeln hem en mil eller mer.

Nu måste jag fixa så att cykeln kommer på verkstad nästa vecka, för nästa helg vill jag cykla igen ? Med några minuter till godo ska jag nog lyckas hinna få dit den efter jobbet på tisdag och hämta den igen på onsdag.

Cykeln behövde ändå få båda däcken bytta. Lika bra att få det gjort. Är man inte händig själv får man betala för att få det gjort.

Har varit på påskmiddag idag också. Igår var det grillat, idag var det lax av olika sorter. Och äldsta dotterns goda bakverk. Proppmätt igen.

Idag hade ex-sambon tillika barnens pappa köpt alkoholfri öl till mig. Inte för att han vet att jag är nykter utan för att jag kör bil.

Det börjar bli lite fånigt att inte berätta det faktiskt. Ska nog passa på imorgon då jag och äldsta dottern är på tu man hand några timmar.

Att inte berätta kan också kännas som att ljuga. Och jag vill inte ljuga mer, jag har gjort det tillräckligt.

Vi två ska bland annat besöka ett skogsområde och leta efter kontroller med hjälp av en app. Ungefär som orientering, men kontrollerna är alltid uppsatta och fria för vem som helst att leta efter.
Det heter ”Hitta ut” och finns i en massa kommuner runt om i landet. Supertrevligt sätt att hitta ut i naturen.

Nykter? Självklart ? Känns mer och mer som en ickefråga. Klart att jag är nykter!

Dagens stora fråga: Var är sädesärlan? På den nivån vill jag hålla mina undringar hela påskhelgen.

Andrahalvlek
sön, 2020-04-12 - 11:23

Mikael Persbrandts bok ”Så som jag minns det” har jag lyssnat klart på nu. Totalt 14 timmar. Svinbra. Han läser boken själv, vilket berikar upplevelsen ännu mer.

Vilket destruktivt liv han har levt ? Inte förrän han fick diagnosen bipolaritet år 2016 och fick medicinen litium (som inte är en ”drogmedicin” utan ett grundämne) kunde han bli alkohol- och drogfri.

Innan dess ”sköt han ut sig” med jämna mellanrum. Efter en skötsam period kom depressionen med symtomen irritation, ilska, uppgivenhet och det slutade alltid med en period av destruktivt leverne. Och de perioderna blev värre med åren - tills han nådde botten. Kokain var hans drog, och alkohol.

I sina maniska skov satte han igång projekt - köpte bilar och hus utan att rådfråga någon, och körde bil väldigt snabbt både lagligt och olagligt.

Boken är fylld av ”skvaller” om andra kändisar, så som Micke minns det. Han beskriver kvällstidningarnas ”jakt” på honom, som verkligen var vidrig.

Kärleken till Maria Bonnevie, Sanna Lundell, sönerna Igor och Lo, och till sin mamma (som sannolikt har samma diagnos) beskriver han med enorm värme. Hans vanmakt när han ”skjuter ut sig” och skadar dem går nästan att ta på.

Han beskriver massor med teateruppsättningar och filmer som han har gjort. Precis som August Strindberg, som man i efterhand beskriver som en missbrukare med samma diagnos, har Micke varit oerhört produktiv.

Arbetet, med medföljande bekräftelse, är också en drog för honom. Men det är skönt att Micke med åren lärt sig vad som får honom att brinna lite lagom. Han hittade också tillbaka till måleriet.

Jag har ändrat uppfattning om Persbrandt. Det är modigt och viktigt med alla vittnesmål. Är det kändisar är det ännu viktigare eftersom det når fler.

Vi som tillfrisknat måste föra de sjukas talan. I många år, ända sedan min första utmattningsdepression våren 2007, har jag pratat öppet om min egen psykiska ohälsa.

Jag tar alla chanser att diskutera och förklara. Jag pratar gärna med folk som själva är sjuka - både i det akuta skedet och efteråt.

På mitt jobb vet alla att de kan komma till mig och prata om ångest och sömnstörningar när som helst. Och många gör det.

Jag är inte obekväm i de samtalen, tvärtom. Jag är på min hemmaplan, och jag är ödmjuk inför att motparten är ute på sankmark och rör sig.

Jag hoppas innerligt att jag en dag kan prata om min alkoholism lika öppet. Eller rättare sagt - jag vet att jag kommer att göra det, men det måste gå lite tid först. Jag känner själv när jag är mogen för det.

Märk väl att jag skriver bipolaritet, alkoholism, utmattningsdepression - och inte bipolär, alkoholist och utmattningsdeprimerad. Ord är viktiga för mig - och ingen ÄR sin sjukdom, den är bara en liten del av personen.

Min yngsta dotter är absolut inte utvecklingsstörd - hon har en utvecklingsstörning. Och det ordet är jag helt bekväm med, för det har jag själv ”laddat” med det jag tycker att det står för för.

Det ordet ger henne den förståelse och den hjälp som hon behöver i vardagen - och hon har också laglig rätt enligt LSS till vissa insatser.

En diagnos ska bara hjälpa människor som behöver samhällets stöd - aldrig begränsa dem.

Att hitta på nya ord, som till exempel ”funktionsvarierad” blir jag bara trött på. Vad betyder det? Funktionsvarierade är vi väl allihop?

Däremot måste man ta bort ord som är så negativt laddade att de bara försämrar individens liv. Yngsta dottern är också född med läpp-, käk-, gomspalt, som förkortas LKG. Harmynt har vi aldrig sagt, för det ordet är så förknippat med folks fördomar - och dåtidens behandling av personer med LKG ska vi aldrig behöva uppleva igen.

Lika lite ska vi använda ord som ”efterbliven” och ”mongo” (downs syndrom) eftersom de orden är kränkande för individen, och säger en hel del om avsändarens fördomar.

VaknaVacker
sön, 2020-04-12 - 09:52

Det jag blir less på är att man envist håller fast vid det man alltid gjort. Typ att man använder uttryck som inte känns bra för den det skall handla om och sitter med urdumma argument för att göra det. Även n-ordet.
I min familj har vi både diabetes och downs, håller fullständigt med dig i ditt resonemang.
Men jag är nykter alkoholist. Där sprack det!?
Härligt med cyklandet. Letat begagnad cykel men får nog köpa en ny för att ta vara på tiden?
Känner som du... knepigt att prata öppet om alkoholen. Men tror vi kommer dit både du o jag. Kram?

Andrahalvlek
sön, 2020-04-12 - 11:29

Jag tror också att vi kommer dithän att vi kan prata om vår alkoholism öppet, och om hur vi tillfrisknade och håller oss fortsatt nyktra.

Till skillnad från andra diagnoser är det ingen medicin med svåra biverkningar vi behöver ta - vi behöver bara avstå från att dricka alkohol, och bieffekterna av det är bara positiva.

Jag är en väldigt transparent person, och jag vet att jag kommer att prata om min alkoholism så småningom. När rätt tid kommer.

Andrahalvlek
sön, 2020-04-12 - 11:41

Idag ska jag berätta för min äldsta dotter att jag har slutat dricka. Jag har förberett mig på var och när det ska ske och den första meningen. Resten tar vi på studs.

Adde
sön, 2020-04-12 - 11:58

så bra skrivet om benämningarna på olika sjukdomar och hur de används !!!

Du verkar röra dig i mer öppna sällskap än vad jag lyckas göra. Efter min process med att välja självmordet som utväg men sen svängt åt ett annat håll så har jag, efter att fått fast mark under fötterna igen, propagerat för att folk ska Våga Fråga men det är tydligen väldigt väldigt känsligt. Där finns en hel del att göra. Också.

Efter att ha varit aktiv alkoholist i många år så har det blivit så att jag idag faktiskt identifierar mig som en "alkoholist" och det kan nog beror på att jag under låååång tid blivit så stämplad av den benämningen att jag blivit "en sån". Skillnaden idag, och den är viktig för mig, är att jag idag är en Stolt Nykter Alkoholist !

Ta hand om dig !

Andrahalvlek
sön, 2020-04-12 - 17:02

Det vill jag kanske också kalla mig så småningom ? Det blir kanske mitt enda undantag också, VaknaVacker.

Än så länge använder jag Torbjörn Åbergs uttryck ”problemdrickare” om och för mig själv. Men det är en mognadsfas att ta sig igenom.

Minns när misstanken om yngsta dotterns diagnos kom på tal då hon var 4-5 år. Jag kunde inte ens tänka tanken i början att hon hade en utvecklingsstörning. Än mindre säga det till någon. Det tog lång tid att landa i den insikten.

Till Adde: Beklagar verkligen din omgivnings okunskap. Jag är väldigt transparent och pratar öppet om min psykiska ohälsa - men min omgivning är oftast inte så mottaglig. En del verkar nästan tro att det smittar.

Just därför, för att bryta stigmat, måste vi som tillfrisknat föra de sjukas talan i alla sammanhang vi kan.

Och allt man övar på blir man bättre på - varje samtal blir lite lättare att ta. Vad är det värsta som kan hända? Att folk börjar gråta? Låt dem göra det då.

Just då mitt i depressionen, då tanken att ta sitt liv till och med finns närvarande, så är man ensammast i världen. Ingen kan förstå hur dåligt man mår.

Om någon då ser att något är fel och säger: ”Nu känns det överjävligt jobbigt, men ha tillit för att det blir bättre” så betyder det oerhört mycket. Om vederbörande dessutom kan säga att hen också mått enormt dåligt i perioder, men att det blir bättre med tiden så betyder det ännu mer.

Men viktigast är ändå att prata och berätta om psykisk ohälsa för att minska folks okunskap.