Min särbo dricker för mycket. Han dricker tills han däckar fre-lör. Om det blivit alkohol över efter en helg så dricker han upp det under arbetsveckan. Han väljer bort möjligheten att hämta mig med bilen i förmån för att dricka. Jag har inte bil. Han väljer att ha middag/gå ut på krogen etc om jag behöver honom, tex är sjuk. Eller vill ha med honom till att hälsa på min familj. Där dricker vi inte alkohol på det sättet. Ibland lättöl-starkare om vi grillar. Jag dricker bara alkohol om jag ska ut på krogen el på fest. Inte hemma ensam som min särbo. Nu har jag mer o mer fått avsmak rent psykiskt för alkohol sedan jag mer o mer upplever att han utvecklas till ett fyllo. Stanken, kräkningar, att han är helt däckad dagen efter, sökandet efter närhet när han pratar o beteer sig som ett fyllo, att han inte minns vad han sagt o gjort dagen efter.
Jag börjar se mig lite som medberoende som försöker ha koll på hur mycket han dricker och få honom att dra ner. Har blundat lite halvt för det faktum att han har större problem än att "bara vara väldigt glad i sin öl". Helt plötsligt kan jag själv inte dricka alkohol utan att känna olust. Jag har blivit en sådan kvinna tänker jag, som slutar dricka för de lever med någon som dricker äckligt mycket. Jag har tyckt om alkohol och haft svårt att dricka lite el lagom. Jag har varit fullt medveten om det sedan 10 år tillbaka och har även alkoholism i släkten. Vilket han också har, närmare inpå och jag har pratat med honom om det. Har aldrig skällt på honom, tjatat, gnällt. Jag har pratat med vänlig inställning och försökt få honom att inte känna att jag ser ner på honom, utan att problemet är vad alkoholen gör med honom. Har inte vågat säga att jag uppleverhonom som ett fyllo. Jag har en stor förståelse för att man hamnar i olika typer av missbruk och destruktiva beteenden. Tänker att jag kanske är förstående till den grad att det inte alls hjälper honom, eller mig. Har lätt för att hamna i den rollen. Att jag förstår, känner med och ursäktar allt någon annan gör i en relation. Samtidigt som jag också har mina problem och inte är lätt att leva med alla gånger. Vilket jag är rädd att han kommer använda sig av mot mig om jag hårdare ang alkoholen. Vet ju att en alkoholist använder allt som går att använda som ursäkt, som motargument, som ett sätt att försvaga min tillit till min rätt att ha en åsikt och verklighetsuppfattning. Han dricker ensam, han dricker ensam när han kommer hem från krogen etc. Han kan dricka fyra dagar i rad om det är storhelg. Han blir på jättedåligt humör om något hotar hans stående plan att dricka fre-lör/semester osv.
Vet inte varför exakt jag skriver det här, antar att jag söker någon slags bekräftelse på att jag har rätt, att han har alkoholproblem.