Jag har också reflekterat över att jag har nog svårt att säga nej, när människor ber om hjälp. En bra egenskap många gånger men med den alkoholiserade mannen är det inte lika bra. Jag fick skjutsa in honom på psyket förra söndagen, varit till Hc med honom, han har sovit hos mig för han har mått så dåligt. Försöklte förklara för honom att han föll pga av ett sms han skickat med en annan kvinna och som jag fick vetskap om, men det äör jag som ska hjälpa.... Jag fattar inte varför, jag inte bara säger nej. Igår fyllde jag år, sa till honom att idag lördag kommer familjen och jag ska bjuda på lite grillat utomhus. Och jag ska ta ett glas vin, punkt. Ok svarar han, det finns inget sug. Idag kommer han inte ihåg det, och säger att det blir ju en frestelse. Jag får dåligt samvete, men svarar att han får avgöra själv om han tänker dyka upp eller inte. Han ser lite ledsen ut... Visst jag vet jag ska inte dricka, men han får dricka för han är sjuk, och han får köra bil full, för han är sjuk och han får sms snusk sms med annnan kvinna, för han är sjuk...

Ja, det är svårt att säga nej. Vi har anpassat oss till den alkoholberoende under mer eller mindre lång tid. Då hamnar vi i svåra situationer. Kan du hjälpa maken och hur mycket ska du uppoffra, de frågorna behöver du ställa dig själv. Vi måste komma ihåg att jag är den viktigaste i mitt liv. Mår inte jag bra har jag svårare att ta hand om barnen och mig själv. Ta hand om dig

Grattis i efterskott. Hoppas att du fick en fin födelsedag med familjen! Följer hur det går för dig och så önskar jag påminna dig om att öva på att säga nej.
"Bara" öva på att säga nej till enkla frågor för att öva och hör på ordet nej, känn efter hur det känns och lägg märke till vad som blev istället för att du inte sa ja. Öva öva öva och du ska se att det sker något. Säg ja till dig, till dina barn och till saker du vill göra. Om du väljer att öva, lägg märke till den känslan som uppstår när du väljer dig själv i första hand. Vad händer då.
Jag övade på det länge, nu blir jag inte arg längre (förutom vid pms) och jag lever förstås inte längre med mitt ex. Det är intressant att se på vad jag lägger min tid på istället. Jag går ut och sätter mig i skogen, intill ett träd regelbundet. Mediterar och fokuserar på olika sinnen. Adhd utredningen tar mycket kraft och jag tillåter mig att vara i det som är. Jag hade aldrig orkat med en adhd utredning om jag hade levt med mitt ex idag och jag tänker att den utredningen betyder så oerhört mycket för mig just nu. Jag loggar in här ofta och läser i olika trådar, för att bli påmind om min resa. Jag kan inte förstå att jag levde i nästan 12 år med en alkoholist. Jäklar vad jag har övat bra.
Och det är med övningar som en kommer vidare, dit en vill.
Ta hand om dig!

Lärde mig det igår, ett bra namn på den person jag hatar. Hans jag som glimtar till ibland, älskar jag. Ja pepp av er och min syster, jag sitter kvar lugnt i båten. I förgår va jag på väg att flytta hem, for hem en sväng igår för att hämta ett cykelställ, bad mannen skriva under ett äktenskapsförord, så var det igång igen. Dumheter. Åkte hem, mys med ungar i skogen. Pratade med mannen igen idag, och hans offerkofta va tung igen, han väntade bara på skilsmässopapperen, för jag hade ju flyttat. Ja för att du söp, och nu haft kontakt med en annan kvinna. Men som vanligt är han kränkt och förbannad för ett äktenskapsförord. Påminde honom vem som satt vid hans sida förra veckan. Jag ringde även Hc för att kolla varför dom inte skrev ut stopp på suget medicinen som dom lovat, tror han behöver det nu när koftan är på. Åh så skönt, att slippa åka hem efter jobbet och fundera på stämningsläge, har han druckit.

Precis, beroendepersonligheten är det man hatar hos den älskade personen. Det är så lätt när man ser glimtar av den älskade att man då faller till föga, vill flytta tillbaka, skita i att man inte bor längre, umgås mer än vad som är bra för en själv osv. Jag såg ju min älskade make i ett år och föll då till föga med att köpa hus igen. Nu håller jag på att ta mig ut igen eftersom han bara gjort ett uppehåll på 1 år och numera har kontroll! Denna gång blir det definitivt för alltid. Kommer aldrig att vilja se honom dricka igen i hela mitt liv.

Det låter som att din man inte har kapitulerat. Som jag förstått det måste man kapitulera att man är slav under ett beroende och vilja ta sig ur det. Innan dess blir det halvhjärtade försök med offerkoftan på. Tycka synd om, skylla på någon annan, kränkt för något som hänt, förbannad bara för att (troligen bristen på alkohol) och även glömma bort dem man säger sig älska, vad de har gjort och gör för att hjälpa samt förnekande att de ställt till elände. Och inte heller någon förståelse att någon annan mår dåligt på grund av dem.

Ja, så oerhört skönt att kunna släppa en del av oron. Och slippa vara med om alla ovanstående svängningar.

Ta hand om dig. Kom ihåg att du och barnen är det viktigaste i ditt liv. Lär dig mer om hur beroendet fungerar, det kan göra dig starkare när du vet vad du slåss mot. Lättare att vara strikt i sin bestämda framkomliga väg

Idag ångest, usch! Stackars dig som precis som du säger trodde och hoppades att jaget var tillbaka för alltid. För det är synd om oss, vi bad aldrig om det här, den hör ångesten, oron, rädslan ja allt. Och så mitt uppe i alltihopa tycker man synd om dom, fy f... Undra om dom nångång lyfter blicken och tänker, vad jag har ställt till det. Min har ju knappt kontakt med sina barn..

Sa till maken, bättre att 2 mår dåligt än 4, så jag och barnen flyttar hem och du får ta time out i huset jag hyr. Han har ändå 250kvm verkstad på gården som han har tillgång till samt allt övrigt. Kändes skönt att ta tillbaka mitt, för huset har jag byggt upp, mina barn har sitt hem där. Lejt in städhjälp för vårstädning och nu hemma. Maken blev upprörd över min stress och tog av sig ringen, växlande av boende kom 3 dagar innan planerat, så typiskt och så vanligt numer. Han tänkte inte bo här sen det var städat. Antagligen så fick han för sig att jag städade ut honom men så var inte fallet. Jag misstänker att han går nu på riktigt, det är så sorgligt det som varit och det är bra att vara i huset själv, minnen tränger på, det fina som faktiskt hade kunnat blivit helt underbart. Nu ligger ringarna i byrålådan ett år senare. Hittade tomma vinflaskor gömda, dom vi fick på bröllopet och som vi skulle öppna en var varje bröllopsdag i 3år. Det gör så ont. Fick veta i veckan att han ätit antabus före min tid, nu äter han annan medicin mot suget, testar. Finns inga frågor längre hur jag ska tänka eller göra utan nu är det bara att köra på, att ta hand om hem, hus, barn och eget företag, inte braka för det går inte. Bita ihop och försöka orka lite längre... försöka visa barnen att det liv, dom och jag lever är helt normalt. Japp, ikväll är min offerkofta tung, hoppas ni slipper bära eran för en stund.

Ja, en enorm sorg över att det inte blir som man önskar och drömmer om. Vad skönt att du kunde få tillbaka ditt hus och att det ändå gick ganska smidigt. Bita ihop, ja det har vi nog fått göra alldeles för många gånger. Och ibland är det det enda man kan göra. Men jag hoppas att du mitt i allt detta någon gång kan hitta lite tid för dig själv, en skogspromenad, ett härligt bad eller annat som du kan njuta fullt av och kanske då också hitta tid till att fundera. Vem är jag, vad vill jag, vad får mig att må bra? Hitta stunder av glädje med barnen, där ni njuter av att vara tillsammans.

Mitt i sin alkoholperiod med beroende utan att ha kapitulerat tror inte jag att de tänker på någon annan än sig själv. Så som du undrade om de höjer blicken och ser, nej jag tror inte det. De har inte förmågan eller empatin för att göra det. Hörde att mycket bra kort föredrag på nätet från Ersta diakoni om "Att vilja men inte kunna", titta gärna för det ger en perspektiv på att man själv inte är galen eller har fel så ofta, en alkoholist blir verkligen personlighetsförändrad.

Vilken underbar sida detta är, man skriver ur sitt innersta och så svarar nån som förstår. Ja jag gör bra saker för mig själv, mitt jobb, och nu hemmet. Jag och grabbarna njuter i vårt eget sällskap som igår lillen byggde cykelhopp och äldsten körde gammelmorfars moppe, och jag fick rensa ogräs (som jag älskar) mellan varven man ska hjälpa. Har kycklingar och kattungar och hund, så livet rockar på mellan ångest attackerna. Det är väl som du skriver, dom är bara en beroendepersonlighet till slut. Min man mår så dåligt, men var förbi och berättade att han inte druckit där nere i svackan som varit, varit på 4 AA möten sen söndags, så det finns en glöd, hoppas bara den räcker. Och han tyckte det var skönt, för det var han själv som tog beslutet att kliva upp, inte jag som peppade och curlade. Och inte Spc ( kommunen) slutade med alkoholsug tabletten för han var rädd att den var ansvarig till strulet i fredags. Pratade med min syster igår, och dom är less, vill inte umgås med honom, för dom upplever det som ett hyckleri, att stötta men inte prata om beroendet. Och så vet dom vilken oreda det varit. Vet inte om jag ska säga det till honom? Så han fattar att han har ställt till det för rätt många. Sa härom veckan att jag fick ju fly till huset, hade tänkt time outa på ett vuxet sätt, men att han sa i nyktert tillstånd att jag skulle ut innan han skulle hjälpa mig. Han blev helt knäckt och sa, den där tog. Precis som han inte fattar vad han säger, så skumt. Och jag sa även att det fattar väl alla mina närmaste att det var så det gick till. Kan ha varit det som kickade igång, samvete,empati och gör hans depression värre, och då borde det komma något bra, känns som steg 1 är påbörjad igen. Han kände även sponsor.. Hur har du det MalmMia, tar du hand om dig? Får du sinnesro ibland? ❤

Ibland är det så svårt att ta hand om sig. Jag avundas ditt liv med barn, hus och djur. Låter också skönt att du kan släppa maken ibland. Nej, jag tar tyvärr inte hand om mig så bra som jag borde. Har fullt upp på jobbet och hemma, känner mig nedstämd och trött. Känner mig inlåst i ett fängelse med min hemlighet. Jag vill så mycket men mäktar inte med. Så då är jag självsnäll istället. Jag försöker klappa om mig och ha förståelse för att kunna hämta kraft till nästa drabbning. Jag vet att jag måste göra något, men jag orkar inte just nu. Jag behöver bara vila kroppen och knoppen från allt som inte gick som jag ville. Tack för din omtanke, jag ska finna sinnesro någon av de närmaste dagarna, hitta en timme med ro.

kommer när det kommer, ibland måste det få verka ut. Jag brukar försöka med så bara 5 min ibland att göra något för mig själv, ibland bara på sängen surfandes. Sen råkar jag nog också bara köra över honom, bestämmer och så blir han sur, besviken, kränkt och det är så skönt att strunta idet, han kan väl sms nåt gammalt ex och beklaga sig tänker jag. Så nu ska jag lämna bort hunden på sommarkollo, föll inte väl ut, han blev kränkt, men han orkar ju inte ens gå ut med honom knappt utan jag måste be. Sonen allergi har blivit värre, så jag tänkte han ska få vila lite. Finns det någon möjlighet att du kan bo kvar i huset? För din skull, det är jobbigt att flytta känslomässigt med barn, som man får känslan att det är en själv som förstör när det i själva verket är alkoholisten.

Laddat, men jag har bestämt mig. Jag firar med de mina, som vanligt. Han är välkommen men jag sa att jag tycker han ska åka innan festligheterna börjar, för han sa att det blir för jobbigt med alla glada i festen. Föreslog att han skulle åka hem och vara med sina barn som han inte träffat sedan januari. I söndags for han iväg i ursinne, för jag mådde dåligt mentalt, stress över jobb, hem, barn allt man ska hinna och så över vad dom 2 senaste åren fört med sig. Så att det handlar inte om honom, det var jag som var sopslut. Ville ha lite hjälp i trädgården, men han valde sitt göra. Han skippade AA, och erbjöd sig köpa pizza. Jag sa till slut varför han aldrig kan göra något för mig, det jag vill och det jag vill ha. Då brann det för honom, kastade sig i bilen och för med en rivstart, och iväg alldeles för fort. Sen har jag inte hört ett ord, och nu börjar jag må dåligt, att jag tycker synd om honom, att jag inte bara kan bita ihop, fortsätta peppa ja osv. Fick iväg oss till en förening som är i samma situation som honom på lördagen, gav inte mig något men honom gav det mycket som han sa. Så varför kan han inte tagga ner, en enda gång, ta min smärta i så bara för några timmar, säga något fint, göra en god handling? Pratade med en bekant idag som berättade att han en kväll dom var bjudna till oss för ett år sedan, en kväll han drack alkoholfritt, hade druckit alkohol senare under kvällen med gubbarna och sen kört dom hem på nattkröken, den här personen var så ställd sådärför inget sagt. Det slog mig då för första gången, tänk allt jag inte vet! Dom 3 gånger jag snokat har jag fått veta jättetråkigt saker han gjort, och nu, tänk allt jag inte vet. Min man har nästan aldrig visat ånger, endast då det vid fåtal tillfällen tagit hus i helvete. Utan han blir vansinnigt arg, flyr och biter ihop. Varför, jag förstår inte. Många av era män som jag läser här, ber om förlåtelse, hör av sig, lovar bättring, men aldrig min man.
Han träffar inte sina barn, pratar inte om dom, säger inget om dom hemmavid, isolerar sig. Jag vill bara kräkas för nu vill jag få nåt slut på denna djävulsdans, men det är långt borta fast vi inte bor ihop.

Det här är min dagbok, behöver för att läsa och kunna påminna mig om skiten. Första sommaren vi kom till huset blev det så konstigt, han la sig på soffan och klev inte upp. Jobbade ifs, men sen inget mer. Han söner var här och vid ett tillfälle lät att sin då 14åriga son köra hans bil med han bredvid genom byn, det var dagen efter på morgonen, jag blev så arg. Sen vid ett annat tillfälle också dagen efter, kunde han inte skjutsa sina barn till tåget för han hade inte blivit nykter. Hans pojkar träffade han då 1gång i månaden. Sen var han nog mest arg och jag var besviken. Hittade även en tom 1l jägerflaska i stugan och tänkte, ja det var mycket men... det här ju inte synts på honom. Och så denna ilska...kom hem en onsdag efter jobb sent, han låg avbrunnen och jag tänkte att nu har något allvarligt hänt, kollade i tfn och där hade han fått ett sms av en kvinna som är min gamla barndomskamrat och då hans arbetskamrat, där hon skrev hon ville vara med honom mer. Han menade att han fattade ingenting, och tog inte ansvar.. Men jag tror inte dom haft något ihop. Ilska och jag såg ju spriten försvann, all min dyra konjak, vinet, men det har jag som förträngt. Vi var ju fortfarande i förälskelse fasen och gick vidare med bröllopet, kvällen innan när vi dukade var han konstig, förstod sen att han var full. Och körde bil. Sen efter bröllopet så gick det fort utför, for jag bort med kompisar nån natt var han full när jag kom hem, for han iväg hem 45 mil, så var det inte alltid att han ville jag skulle med, fast dom andra kvinnorna var med. Har också förstått att det har med att göra att for han själv fick han dricka obehindrat. Skulle han träffa sina barn en helg gjorde han det en kväll, sen var det party resten. Vid ett tillfälle han for iväg efter ca 1månad efter vi gift oss, så hittade jag allt i alkohol som blev kvar urdrucket, cider, likör, öppnade vinflaskor, slattar, jag blev så arg, ringde och fick till svar, snälla vi tar det där när jag kommer hem. Jag hade då påbörjat en renovering i ett rum, var stolt och ville visa när han kom hem, och han blev bara skitarg.
Så här ser fortgått, där nånstans erkände han missbruket. Han for till London med klubben, dom skulle mötas på Arlanda. Hittade en tomflaskor igen, sånt jag gömt för att kunna spara men som han tömt. Insåg att han drack 50cl på tåget innan han skulle träffa kompisarna och påbörja partyresan. Då ringde jag beroendeenheten, fick till svar han är djupt nere i skiten. Han började då med att försvinna i ilska flera dagar, vid ett tillfälle tog han motorcykel full, mitt på dan och körde alldeles för fort genom byn. Jag minns hur rädd jag var, väntade tfn samtal om att en olycka skett, eller att ambulans skulle fara förbi. Jag skulle ensam stå inför alla och ljuga eller, gick det att ducka var det ju bäst. Men jag har berättat för nära, så mina vet, nästan allt. Oftast bröt anfallen ut för att jag var irriterad el grinig. Jag blev heller ingen bra människa, arg, besviken och ledsen. Mycket märker jag att jag har förträngt, stressen gör väl att man stänger av. Han körde vid ett tillfälle 35mil på hoj, packad och lämnade mig med mina vänner för att han missat en buss till hotellet. Var så arg när han kom fram på rummet och sa att jag skulle vara glad att han inte slog mig på käften. Sen när vi kom hem, fick jag inte komma hem och sen försvann han på älgjakt 1 vecka, jag var så jävla olycklig. Med han inte ville prata med mig ens, bara locket på. Jag har kämpat så förbannat under så kort tid, eftersom det här inte smög på utan han var svårt sjuk redan när vi träffades och han lyckades mörka det. Tror den enda som vetat är hans exfru. Jag förstår vad han berättade förra lördagen att han har lagt fokus på att det inte fick synas, att verka vara nykter. Och det gör att jag förstår att den där känslan av att något inte stämmer, berodde nog på att han inte var nykter. Men det har aldrig luktat. Han har skjutsat mig onykter, ifrågasatte och då lämnade han bara av mig på systersonens kalas, så det bekräftade ju det, fyllkört en kompis hem mitt i veckan. Sms med ett ex för en månad sen. Varit full fast han haft jour som brandman.Han håller på med så mycket självskade beteende som jag aldrig kommer flrstå, och bär på ett självförakt som jag inte heller förstår. Ilskan mot mig för att jag grejar och fejar har att göra med att känner sig ännu sämre. Han vill inte skiljas, men han är försvunnen sen en vecka tillbaka, jag vet var han är, och han är själv.

Att få det nedskrivet är bra. Jag gör likadant i min tråd och det är den perfekta påminnelsen på varför det inte går att fortsätta.
Alla dessa saker som har hänt i takt med att flaskorna töms är helt sjuka men på nåt konstigt sätt så förtränger man det.
Jag kan ibland komma på saker som hänt som jag nästan glömt för det försvinner liksom bland allt annat eller är det bara det senaste som är aktuellt just nu. Jag vet inte, men det är bra att påminna sig själv ibland om varför man behöver ta hand om sig själv.
Tänker på dig och sänder dig en kram ?Azalea

Ja jag tänker att jag måste göra det, så det blir som säger, att komma ihåg. När han slet in mig på toan för att fråga om städningen dög. Jag har läst i din tråd, och jag funderar över ilskan. Har din man varit arg, även nykter även om du inte satt det i samband med sig. Ber din man dig om förlåtelse? Ja och den vinklingen jag kan göra mot andra när jag berättar, mår jag bra, då är jag så ursäktande och förklarande över dumheterna, är jag sårad kommer allt utan filter. Jävlar dumheter man håller på med, men jag vidhåller att vi psykiskt misshandlade av sjukdomen och då är det inte så lätt att kavla upp ärmarna hela tiden. Skickar en stor kram tillbaka ?

Det är verkligen bra att du skriver här. Jag skrev i anteckningsböcker under många år. Visste inte ens om att det fanns ett forum förrän efter att mitt ex flyttade.

Jag önskar att jag hittat hit tidigare.

Jag läser och känner igen delar. Mitt ex och jag körde genom Europa och han drack varje kväll. Jag tänkte faktiskt inte då på om han var kapabel att köra. De första åren jag levde med honom så drack jag också, för att fly från ett trauma och jag förstod att det skulle bli min död och jag inte stoppade.

Det är 11 år sedan jag stoppade att dricka och jag skulle ha stoppat tidigare, men då som 30 + var det svårt att förhålla sig till alla bröllop vi gick på tillsammans, alla människor jag inte kände och de hade alla väldigt gott om pengar.

Det var en fasad och jag visste det då, jag vet det idag. Jag ser vissa kvinnor vara hemmafruar och de dricker. Vi umgås inte längre, sedan flera år då jag inte vill umgås med andra som flyr med alkohol.

Det finns ett vackert liv. Ett liv som en vill ha.

Skriv gärna en sak som du vill göra i sommar och berätta gärna om det.

Jag har köpt en ny cykel och jag ska besöka olika sjöar och skogar i de kommunerna jag har närmast. Jag ska ta med kaffe och matlåda. Bada och läsa bok.

Det har jag alltid drömt om - att göra tillsammans med en man, men det har aldrig blivit så, så nu ska jag göra det själv och med ett par vänner.

Det är en stor frihetskänsla. Att göra vad jag vill. Det kommer efter att jag har gjort mig fri från mitt medberoende och det tog så många år.

Vi gör alla vår resa i vår takt. Jag menar inte att säga åt dig vad du ska göra. Jag vill bara beskriva hur jag hade det, vad jag behövde göra och hur jag gör idag. Och jag hade aldrig klarat mig utan hjälp från en psykolog, som jag hade kontakt med under 8 månader.

Pröva att göra en sak för dig själv varje dag.

Du och alla härinne är värda att ha ett fint liv. Det kan vi alla ha. Vi behöver "bara" säga stopp till mycket och ta hand om oss själva.

Till försvar för sin egen hälsa tror jag att man glömmer eller förtränger och det är nog tur det.
Men som vi sa är det viktigt att kunna påminna sig själv vad som egentligen har hänt och då är tråden här inne perfekt.
Jag har de senaste året när jag flyttade skrivit upp de stora " eventen " som hänt i korta ord.
Då har jag bara kunnat öppna boken och läsa eller ibland har det täckt att se den för att bli påmind om varför jag lämnar. Det har funkat för mig.

Till hans humör:
Svaret på din fråga är att han har varit riktigt förbannad många gånger. Jag har fått springa ut ur huset ofta och sen hålla mig undan någonstans eller väntat tills han somnat.
Han har också varit tjabbig och småaggressiv när han bara är halvtoppad. Vilkrt varit sjukt jobbigt att lyssna på och att försöka argumentera emot. Bäst att bara vara tyst.

Han har aldrig någonsin bett om ursäkt. Inte en enda gång!!
Finns ingen insikt elker ånger för i hans värld har det nog inte hänt.

Vilket bra tips Självomhändertagande!
Dela med oss med vad vi vill göra.
Jag har just beställt en hängmatta och ska ut och vandra i skogen och sova i min nya hängmatta där jag kan vakna till fågelkvitter.
Det så fram emot det?

Kram till er alla?Azalea

Ja den här veckan ska jag bara vara jag, tokmycket på jobbet, förberedelser inför midsommar med nära och kära, i min stuga. Försöka släppa taget om mannen, funderar på att lägga ner Fejjan ett tag, vila. Hittade bra mindfulness avsnitt på spotyfie. Mannen sms efter en vecka idag att han lånat hårtrimmern, jag svarade bara ok. Skönt, inget hur mår du och bla bla. Pratade med min syster som är lite orolig att jag tappar mig själv och jag sa ärligt att jag blir nog inte den jag var på länge, vingklippt. Vill inte ens dricka vin, fast jag har testa med inställningen att det är då själva den och så blir det inte mer än max 1 glas. Men jag tror hjärnan säger, Nej tack, inte just nu. Jag klarar mig bra själv, tror jag... kände mig tom lite lycklig ikväll.
Tänkte på männen och deras ilska, skuld och skam är anledningen, skador i pannloben, fick jag lära mig i veckan att det forskats på. Empatin, impulskontrollen går förlorad med tiden, tror det går att träna tillbaka med aktiv träning att jobba med sig själv, då först kanske vi kan se dom vi blev kära igen, då kanske förlåtelsen och uppgörelsen kommer, om vi är kvar. Eller som min känsla är, det tillfrisknandet får nog en annan kvinna från min man. Nu gör vi lite bra saker, jag har haft egentid i kväll, så skönt! Räcker så just nu. Planerar att hyra kanot i sommar en sväng med mina pojkar, det är något jag ser fram emot ❤

På något vis tog jag kontakt med mannen, vilket jävulskt märkligt betende hos mig. Skickade ett sms där jag skrev vad jag kände, inte ett svar. Han kommer upp till stugan kvällen innan midsommar( där nyttjade jag honom med div karlgöra, skönt) han ringer och vill komma upp på midsommae till min familj, han kommer min familj tycker det är ok. Och så är han kvar, vi dricker och det vet han om. Så åker han hem. Jag jobbar idag och han är här när jag kommer hem, klipper gräs, jag är helt slut, grinig på ungar och surr. Då surnar han till, och ska åka hem. Fine, han lagade båtmotorn och klippte gräset vad mer kan man begära. Han tog båtmotorn och för till stugan för han skulle hjälpa oss med den. Där finns det sprit, så jag tror det blev tufft och en anledning till att dricka. Jag frågade honom varför han blir så upprörd för att jag är på dåligt humör, det har ju inget med han att göra.

Semester, förstår att mannen tänker tillbringa tiden med oss, dvs mig och mina söner. Jag tänker nog mest ingenting, förutom varför frågar han inte, funderar. Jag fixar gasol, vatten etc. Jag är trött, utarbetad och säkert så sliten av hans sjukdom. Han känns lite lugnare. Frågar igår kväll om han inte tänker åka hem till sina barn i sommar, nä, det funkar inte ( jag frågar och det har att göra med lite fulsms med sitt ex som han hatar, hon bor där. Och pga av det så skulle jag bara tror att dom skulle träffas. Vilket jag inte gör) svarade bara att det problemet är ju något jag måste hantera, eftersom ni valt att hålla kontakt vid storhelger, och han har då tom blockat henne för ett år sedan. Han säger högt, förstår du inte att jag vill träffa mina barn. Ja men det hör hände sista april, och du har inte varit upp sedan jan. Sen rusar han, far hem. Jag skiter i vilket. Egentligen vill jag att det ska vara slut, över, tycker det är skönt när han far, det är verkligen elefanten som lämnar rummet. Klart jag har nytta av honom, lite hjälp med praktiska saker. Skickar ett sms i dag, att jag förstår han sticker, men det hjälper inte honom, skriver att ska komma upp, sluta fly. Han kommer, ber honom ta med vatten. Han är tyst, jag påstår att det handlar om skuld och skam att han flyr. Han flyr inte utan han tycker att jag anklagar honom. Han är otrevlig, spydig. Och jag försöker använda mig av uttryck som jag lärt mig i e-kursen. Att jag inte tror han varit otrogen, att ha det är något form av självskade beteende el bekräftelse. Men att det är svart på vitt att han har haft kontakt med andra kvinnor, och ibland när jag är liten kan jag bli ledsen. Han säger han gör ingenting, han pratar inte med nån. Som om jag skulle ha förbjudit? Jag uppmanar ju till umgänge för oss, för honom själv. Igår sa han innan åkte att han skulle åka hem, idag sa han att han inte skulle åka hem. Varför gör han inte det? Han har både mc klubben, föräldrar, barn. Men nej, han är runt mig och är otrevlig. Förstår att det är sjukdommen, men ack så jävla dumt. Tänker mig nog ställa mig i kö på en lägenhet, fy vad skönt. Lägga pengar på stugan och sånt jag vill. Nu kommer han inte hit mer på ett tag så skönt, tar gummibåten bort till vänner, som är på min sida. Och som tycker att ge dig.