av Milo

Milo
mån, 2020-05-11 - 21:52

Hej på er❤️
Vilka modiga människor jag ser i er som valt att ansluta er till detta forum.❤️
Det är ingen enkel sak att inse sin egen problematik, och än svårare att faktiskt ta första steget till förändring.❤️??
Det känns inte alls bekvämt för mig att berätta min historia.
I och med mitt yrke som sjuksköterska är jag van att bemöta människor med olika sjukdomssituationer och livsöden. Människor som drabbats av trauman, sjukdom, beroenden, och missbruk, i alla åldrar.
Jag möter och vårdar dem dagligen.❤️
Jag är, och har alltid varit en skötsam sjuksköterska. Skött mitt jobb korrekt, varit uppskattad hos kollegor som en noggrann och ambitiös kollega. Samt som en uppskattad, positiv och omtänksam sjuksköterska hos patienterna.❤️
So far so good.
Det låter ju fantastiskt.
Än mer fantastiskt tycker jag att det är hur VI (för att jag vet att jag inte är ensam) kan leva detta dubbelliv. Kaos på hemmaplan. På jobbet- en helt annan verklighet.
Jag har uppskattat alkoholen för mycket, så länge jag kan minnas.
Har sedan jag var barn alltid haft en stor inre oro. Man behöver ju inte vara spåtant för att förstå att tonåren inte innebar en minskad oro och konfrontationen med alkohol inte kändes motbjudande.??
Sedan dess finns det inget i min tillvaro som har uppfyllt lika många kriterier för; stimulans, lycka, avsaknad av oro och ångest, motverkat ensamhet, rastlöshet, gett mig den energi som saknats (städ/tvätt/vad som helst blir ju liksom intressant), jag blir social (herregud har ju plötsligt missbrukat sociala medier). Alla sociala kontakter blir så lätthanterliga med lite alkohol i blodet. (Herregud vilka har jag inte legat med i kommunen?).
Telefonkontakten med den krävande pappan, eller samtalen när bästa vännen ringer...
Man önskar bara att kunna svara -”Hej hur mår du? Med mig är allt ”toppen toppen”!
Vem vill svara att; - ”För att jag ens skulle svara krävdes en dunk vin. Det är piss.”
Har man problem så svarar man inte så. Man har redan löst problemet. På egen hand. För att inte besvära andra, särskilt inte de närmaste. Det är ju så enkelt. En enkel lösning på problemet. Jag tar ett par glas innan jag pratar med anhöriga. Jag är nöjd och glad- de är nöjda och glada- problemet löst.?

Fast våra närmaste vill ju att vi säger som det är.
Likväl som vi vill att de talar om precis hur de mår.
Så är det ju.
Det fattar vi ju alla.
Dessa tider innebär en ännu större stress och svårare prövning för oss som redan sedan innan har en problematik.
Jag hoppas att ni alla fortsätter att hålla tag i denna tråd/hjälp/samtal med situationer i samma situation osv. Jag vet att vi är flera därute som är i samma situation. Eller en annan. Men nåt som förenar oss, desvärre.❤️
Stor kram på er där ute. Från en ssk (som borde veta bättre än någon annan) ❤️❤️?

Majblomman
tis, 2020-05-12 - 19:10

Det betyder mycket att känna att man inte är ensam i sin situation. Är precis som dig en skötsam sjuksköterska som tar hand om mina patienter på ett vad jag hoppas bra sätt.
Sen att jag inte kan ta hand om mig själv på ett bra sätt är en annan femma....
Det här suget efter alkohol varje helg som oftast inte går att stå emot.... bara ett par glas vin.... sen är plötsligt hela flaskan slut.
Trillar dit varje helg fast jag tänkt innan att det inte ska bli så, det är som att det sitter en djävul på axeln och säger åt mig att dricka.
Har börjat ta tag i mitt problem och gick med här för ett par veckor sedan men har redan misslyckats med mina förutsättningar två gånger, bra jobbat eller hur.
Första gången jag svarar eller skriver i forumet men har läst en del av vad som skrivits, förstår att jag inte är ensam.
Kram o lycka till Milo??

Jullan65
ons, 2020-05-13 - 08:20

vi som inte klarar att hantera alkohol är av alla kategorier, kurator, psykologer, läkare, professorer and you name it. Slå inte på dig själv, det är alkoholen som är problemet, inte vem vi är eller gör. Välkommen o kram