Spegel

Jag är på dag fem av ingen alkohol och mår fortfarande fruktansvärt. Så pass att jag sökte mig till avgiftning på dag två. Jag fick endast stanna i ett dygn fast jag bad om att få stanna längre. Detta pga av att jag är utskriven från Sverige och inte har rätt till sjukvård, förutom absolut akut sjukvård. Men när jag skrevs ut var det fortfarande akut. Jag darrade och hade alla de klassiska tecknen. Jag har slutat med alkohol två gånger tidigare och senaste gången fick jag kramper och bet nästan sönder tungan och var/är livrädd för att det ska hända igen. Men det ville inte läkaren lyssna på. Jag vill lägga in mig nu igen eftersom
symptomen fortfarande är så pass starka, men får alltså inte då det inte anses akut.

Jag bor i Spanien och blev fast här i Sverige under ett besök för tre månader sedan pga Corona. (Ingen inresa till Spanien är möjlig.) Medan resten av familjen är i Spanien. Bara det är en mardröm i sig då jag har små barn. Det var min ursäkt för att börja dricka, det varade ”bara” i 13 dagar innan jag tog mig i kragen och kände att jag kan inte gå ner den här vägen igen. Men jag drack ofantliga mängder, så abstinensen är väldigt stark likaså.

Jag bad om Sobril och Immovane - om jag blev tvingad att lämna sjukhuset ville jag iaf ha hjälp hemma, men läkaren vägrade även detta. Har även ringt vårdcentralen som inte heller vill hjälpa mig - de säger samma sak ”det är inte akut”. Jag har erbjudit mig att betala, men de följer sin byråkrati och det verkar viktigare än allt annat.

Jag är så otroligt ledsen och förtvivlad. Tankar om att gå till Systemet som ligger 100 meter bort är så starka, bara för att få slut på darrningar, kräkningar osv. Men mest få slut på ångesten. Hade jag haft medicin hade jag inte tänkt så, det vet jag sedan förut.
Jag har sovit fyra timmar på två dygn och det tär också enormt.

Jag är också ensam i en lånad lägenhet och har inga vänner i Sverige längre. Ensamheten gör ju inte saken bättre. Och jag är för dålig för att gå ut och promenera. Har svårt med balansen.

Min abstinens har de andra gångerna varat i tre dagar, men denna gång släpper det inte och jag är orolig, men ingen vill ju hjälpa mig.

Spegel

Jag kanske la detta under fel kategori, men jag är så dålig att jag inte vet vad som är in och ut. Har svårt att skriva pga att jag darrar så. Och jag vet att sådana kraftiga darrningar är precis det som kan leda till kramper.

DetGårBättre

Du borde kunna söka akut igen - åtminstone i en av de större städerna vad gäller beroendecentrum, alternativt psykakuten. Märkligt att du inte fick med dig några lugnande benso då det är standard. Inom EU ska du väl kunna få vård där du befinner dig? Se om du kan få tag i någon som säljer svart. Då borde du kunna få tag i benso i någon form. Värsta fall får du köpa fyra starköl och sen ha enorm disciplin att dricka en varannan timme och absolut inte oftare. Så klarar du dig ett tag med lite mindre skakningar antar jag... :(

Vaken 2020

Sänder en stor dos "kärlek" till dig som är under djup abstinens, darrningar som leder till kramper och till sist ligger man ner i fosterställning och flämtar efter luft. Kan inte prata, hela kroppen spänner sig, det kalla epileptiskt anfall.

Jag har varit där. Det här dj-ävla sjukvårdssystemet som vi har i Sverige idag år 2020 är käpprätt åt h-vete. Ingen hjälp fast man tigger och ber på sina bara ben, vädjade blick och med skammen i kroppen är förnedrande.

Jag ska kriga mot systemet, när jag blir tillräckligt stark att slå tillbaks, få dom att känna det jag och du utsätts för. Tänker jag (i mitt flödande tillstånd som jag är i nu) och samtidigt tänker jag, vad hjälper det om jag krigar och slår tillbaks? LIder med dig men du klarar det, tro mig. Klarar jag klarar även du.

Spegel

Jag är i Stockholm med många sjukhus att välja på, men jag har ringt runt och detta är beskedet. På psykakuten sa de att jag bara kunde komma om jag tänkte på/ville skada mig, men inte ska jag väl behöva ljuga om det för att få vård. Men om ångesten kvarstår blir det väl så.

Nej, fri sjukvård gäller inte i EU om jag inte är skriven i Sverige.

Tro mig jag har jag har tänkt på att försöka hitta någon som säljer svart, typ på Flashback. Men det känns ju helt galet att göra det.

Tycker också det var så märkligt att jag inte fick med mig Benso hem, har ju läst på detta forum att det är standard. Iaf så att det räcker en vecka eller så. Jag bad flera gånger.

Att dricka fyra öl klarar jag inte, tanken har slagit mig gång på gång bara för att slippa darrningar och ångest (de två saker jag tycker är värst), men jag vet att då kommer jag dricka igen imorgon och i övermorgon och så är det igång igen.

Tack för svar. Känner mig mindre ensam då.

Spegel

Ja, jag måste klara det Vaken 2020 för mitt äldsta barn har börjat förstå och hon är så arg på mig. Så när jag är tillbaka i Spanien igen får jag inte vara inne i drickandet.

Det är märkligt för jag har aldrig haft problem med alkohol. Snarare tvärtom - har druckit lite och sällan. Men när vi flyttade till Spanien för 4 år sedan (Jag var då 38) så gick det relativt snabbt utför. Det är en sådan drick-kultur där. Dricka till lunchen, dricka varje dag i princip är inget konstigt.
Och inte blir det lättare att vin inte kostar någonting (en liter för 9kr om man väljer det billigaste och det gjorde jag till slut) och står vid kassan i mataffären.

Tack för svar ❤️

Spegel

Och det är så konstigt att det ska vara svårt att få hjälp även för er som bor här. De borde vilja hjälpa. Alkohol-missbruk kostar ju samhället enorma summor.

DetGårBättre

Bara gå ut till plattan eller något område i Stockholm så är det bara att fråga random människor så är det alltid någon som säljer. Via Flashback kommer du inte hitta någon! I Malmö är det t ex bara att röra sig kring möllan och fråga runt så hittar man någon.

Men är du i Stockholm är det bara att bege dig till beroendecentrum väl? Så får de göra en bedömning och så borde du kunna få en PKA att du hämtar benso för det du behöver närmaste dygnet och så får du gå dit några dagar.

Spegel

Nej till plattan klarar jag mig inte. Vågar inte heller.

Och det var på S:t Görans beroendecentrum jag var och de ansåg att jag inte behövde mer vård. Att jag inte darrade tillräckligt längre efter ett dygn där (men det berodde ju på medicinen jag fick som inlagd!) och allt vad han sa och att det inte var akut längre. Och där läkaren vägrade mig benso. Så jag åker inte till de galningarna igen. Visst jag kan få en bättre läkare den här gången...men nej jag orkar inte. Blir väl att stå ut bara.

Spegel

Och en till jobbig sak som hände den här veckan (jo jag hör - jag har offerkoftan på mig) var att min mamma skickat immovane och Xanor som jag hade liggande i Spanien. Jag har det på recept, så inget olagligt. Mot ångest, inte abstinens.

Såg så fram emot att det skulle komma den här veckan för då skulle jag klara det här så mycket lättare. Men ist kom ett brev från tullen att de beslagtagit sakerna för de anses som narkotikabrott. Jag blev helt knäckt.

10 immovane och 10 Xanor liksom. När det kommer in riktiga droger hela tiden. Jag förstår - det är deras jobb, men det var liksom droppen för mig.

Får du inte tag på något av det andra, testa att gå ner på en hälsoaffär och köp L-glutamin i pulver form. Ät genast en skopad tesked, detta går rakt upp i knoppen och till samma receptorer som alkoholen. Kan vara värt att testa? L-glutamin har iallafall hjölpt mig från sug och kanske kan hjälpa mot abstinens?

Spegel

Har läst din tråd nu DetGårBättre.

Blir så imponerad av allt du orkar med. Vet inte om du själv tycker det är mycket - vi är ju ofta hårda mot oss själva, men jag är iallafall imponerad. Långa promenader och mer därtill.

Tycker darrandet lättat. Det är den här himla ångesten som jag lider mest av. Men jag har diskat och beställt sushi. Alltid något tänker jag. Mer än jag gjorde igår.

Fortsätter skriva här som terapi och för att stå ut med tristessen. Jag läser min tråd och tänker vad sorglig jag är. En dotter som jag svikit, kanske sonen också, vet inte vad han förstår. Har fler yngre barn också, måste skona dem iaf. Ja, de äldre också förstås! Men att de små aldrig ska behöva se något. Stor fin familj och ändå kunde jag inte ”nöja mig” med det. Glädjas tillräckligt...fast det är allt jag önskat mig sedan barnsben.

Och sedan utöver alkoholen beroende av Immovane sedan väldigt många år. Xanor tar jag sällan, fast jag skulle vilja ta det varje dag, men står emot oftast.

Har bestämt mig för att inte gå till Systemet. Imorse visste jag inte. Det är väl en liten vinst. Dag 5. Hade 33 dagar nyligen och sedan 13 dagar med alkohol. Tragiskt. Jag botar min depression och ångest med alkohol. Eller botar är ju precis det jag inte gör. Men eftersom jag inte står ut med att vara deprimerad och ledsen så dricker jag. Inga anti-depp fungerar. Har prövat över 20 stycken över 25 år. Jo, så många finns det och fler därtill.
Har försökt och försökt att hitta den rätta medicinen för jag har varit deprimerad så länge och inget annat hjälper heller. Inte bättre kost, motion, kärlek. Ja, tyvärr inte ens barnen.

Så ja sammanfattningsvis ett tragiskt liv och när jag tänker på det så dricker jag igen och gör det ännu mer tragiskt. Konstigt hur hjärnan fungerar.

Utåt sett tror många att jag har det perfekta livet; Bor vackert i Spanien, barnen i privatskola, gott om pengar, vältränad. Låter som om jag skryter, men min poäng är att bakom det där finns ju ingenting. Eller barnen finns. Och tur är det för annars hade jag givit upp för länge sedan. Men inget annat finns där bakom fasaden.
Fast förresten tror jag fler och fler börjat inse att det är just en fasad. Drar mig undan från allt socialt, bryr mig mindre om mitt utseende, orkar inte med barnens aktiviteter på samma sätt och uteblir oftare. En viss del är depressionen, men mest är det alkoholen som gjort att jag bara velat vara hemma.

Det är tyvärr alkoholen som skapar ångest och depression. Sök på ”alkohol hjärnan återfallsprevention” på Yotube så får du lära dig mer.

Kram ?

Spegel

Jo det vet jag. Och när jag tar ett återfall så vet jag att ångesten kommer bli värre inom kort och ändå så vill jag bara lindra stunden.

Är psykolog (fast jag har inte klarat att jobba på länge) och har ju sett detta hos patienter och även med min utbildning haft svårt att förstå hur de kan utsätta sig för det, även om jag vet mekanismerna bakom. Mitt beroende kom ju relativt sent i livet (38/39, innan dess drack jag ”lustigt” nog lite och det kunde bokstavligen gå år utan att jag drack) så jag kunde inte koppla till det på det personliga planet. (Jag är för övrigt 42 idag och hoppas väl lite naivt att eftersom jag druckit i få år ska det vara lättare att ta sig ur det, men än så länge verkar det inte så.)

Glömde ju att välkomna dig hit! Vi är ett glatt gäng, för det mesta, som har kommit olika långt på vår nyktra resa.

Själv firade jag månad 3 som nykter i lördags, tjoho!

Så svår abstinens har jag tack och lov ingen erfarenhet av. Men ångest och panikångest är jag väl bekant med tyvärr.

För mig funkar mindfulness, medveten djupandning och fysisk aktivitet allra bäst. Ut och springa intervaller tex tills man får blodsmak i munnen.

Kram ?

Spegel

Tack!

Har läst mycket här av och till hela det här året (men skrev först idag) och märkt att här finns så många fina och inkännande människor.

Det är konstigt det där med abstinens. Min mamma dricker för mycket, men kan sluta hursomhelst utan minsta känning. Och vi umgås mycket så jag ser att det inte är en lögn. Medan jag får kramper och hamnar på sjukhus.

Önskar att jag klarade det där med fysisk aktivitet, tror det skulle fungera bäst. Men just nu är det ett projekt att ens ta sig till kylskåpet.
Tänk att bara för tre år sedan hade jag personlig tränare och massor av kraft. Den har varit som bortblåst de här två-tre åren jag har druckit. Men den ska ju komma åter - i det nyktra livet. Kraften.