av Spegel

Spegel
tis, 2020-05-19 - 08:17

Tack det var snällt av dig att fråga, men jag tror inte det finns så mycket att göra åt situationen.

Jag har sovit av och till. ??

Spegel
tis, 2020-05-19 - 09:55

Dag 10 idag. Det känns inte ens svårt (nu ja...). Tänker på alkohol sällan. Ganska säker på att jag inte kommer dricka på ett bra tag. Men sen då?

Känner att det är så meningslöst att dricka. Problemet är att allt är meningslöst när jag inte dricker också.

Jag känner att jag har mer problem med depressionen, livet i övrigt, ångest och behov/beroende av medicin, än alkohol. Förvisso är de problemen väl roten till alkoholmissbruket, men känner ändå att jag nog hamnat i fel forum. Jag skriver ju i princip bara om andra saker än A, nu när avgiftningen är över.

Odette
tis, 2020-05-19 - 10:13

10 dagar är starkt som sjutton. Ibland är det svårt... jag håller med... att veta om A är orsaken till att man är deprimerad.. eller om det faktiskt är så att man har en underliggande problematik.. många skriver ju att dom blir så glada och uppåt efter en längre tid utan alkohol och det är ju underbart... men för oss som upplever att problemet med depression och meningslöshet funnits redan innan... och att det kanske inte BARA är alkoholen som skapat det...
Jag fattar vad du menar... tror ändå dock att det är bra att du är här... som jag sagt innan vi har alla olika typer av beroenden, historia och anledningar ... olika mönster... i ditt fall ( och även mitt) tror jag vi behöver hitta ett sätt att få bukt på det underliggande... innerst inne så tror jag inte du tycker att allt är meningslöst... inte längst inne... men om du har en underliggande depression... som du " dövar" med alkoholen.. så är det ju främst depressionen som ska hanteras... och då kanske behovet att " falla dit" inte ens kommer uppstå....
det är bara mina tankar... det e det jag vet att jag måste fixa inom mig själv med.. jag önskar och hoppas att du stannar kvar här... så att vi kan prata.. och tillsammans försöka hitta en väg ut...
Hur tycker du ? Stor KRAM till dig.

Spegel
tis, 2020-05-19 - 10:48

Hej :)

I mitt fall vet jag ju att depression är det underliggande eftersom jag lidit av den i över 25 år. Till och från. De senaste åren 32-42 år nästan bara till. Och jag började ju inte dricka alls förrän jag var 39.

Eftersom jag har provat varje strategi i boken för depression inkl alla anti-depp preparat som finns, terapi, träning osv under alla dessa år, men inte blivit bättre - bara mycket sämre för varje år - så är det svårt att hitta meningen med att inte dricka.
För jag upplever ju inte den där kärleken till livet som så otroligt många gör på ”andra sidan” av alkoholen på det här forumet. Förut kändes det inspirerade att läsa, nu känns det mest tufft och jag blir mer ledsen. Det låter ju elakt mot alla de som mår bra. Men jag är ju inte ledsen för att det går bra för dem. Jag är ledsen över att jag inte kan känna något sådant - eller ens i närheten.

Och jag vet att det inte är pga att det gått kort tid utan A. Förra året hade jag ju 3 1/2 månader utan A, och kände aldrig att det vände. Snarare tvärtom. Tristessen och sorgen blev bara ännu mer tydlig. När jag inte begravde den med A.

Tack för stödet Odette. Ledsen att jag är en sådan ”downer”, men jag vet inte hur jag ska kunna skriva något annat än vad som känns.

Odette
tis, 2020-05-19 - 10:57

Jag lider verkligen med dig ska du veta... men jag tror att ditt budskap också är oerhört viktigt för det är verkligen inte svartvitt. Det finns så mycket underliggande orsaker till att vi mår som vi gör. Jag har ju själv en tendens till depression och när jag fick diagnosen utmattningssyndrom för flera år sen.... såg jag ALLT svart... under väldigt lång tid... jag får jobba med detta oerhört mycket... sen blir det värre med alkohol såklart.. MEN... jag måste gå till botten med varför jag känner som jag gör. Du är ingen DOWNER... du är bara människa och en fin sådan... din kamp är äkta och ska kunna få ta lika stor plats här som nån annan. Finns det några saker i livet.. som du känner glädje för? dina barn såklart men på det stora hela? Om du fick välja ... hur skulle du vilja att livet ... såg ut... ? vad är din dröm så att säga.. drömscenariot ? ibland kan det vara bra att visualisera ... för att se vart man skulle vilja landa.. ? vad tror du skulle kunna ge dig livsglädje igen? om du orkar så testa... ? bara ett tips.. jag finns här om du behöver stöd.. KRAMAR till dig från mig.

Spegel
tis, 2020-05-19 - 16:28

Det hemska är att det bokstavligen sedan två år inte finns något som glädjer mig, jag är aldrig glad - förutom ibland när jag dricker (men det vet vi ju att hur det slutar)... Men om man aldrig känner någonting någonsin förutom när man dricker - ja då är det svårt att inte dricka.

Jag vet att det inte är ”äkta” känslor som uppstår under berusningen, men det känns ju så...iaf första veckan jag dricker, inte andra, och så slutar jag efter två veckor eller liknande, för jag VILL inte dricka pga barnen och även den ökade ångesten det skapar i mig. Jag lider redan av ångest, jag behöver inte mer.
Sedan när jag inte druckit på ett tag glömmer jag bort att alkoholen bara ger mig något väldigt tillfälligt och så börjar jag igen. Eller ja så har det sett ut i 1 1/2 år. Fast eg glömmer jag nog inte bort, jag förtränger för att jag vill känna NÅGOT.

Så jag kan inte föreställa mig ett drömliv och ännu mindre hur jag ska komma dit. Min dröm var att flytta till värmen och det gjorde jag. Och det gav en viss lycka det första halvåret - året. Men så lycklig kan jag inte ha varit för det var då jag började att dricka regelbundet. Men då var det mer socialt, 2 glas vin max. Men andra året i Spanien ökade både tillfällen och mängder, för att helt spåra ut år tre, förra året.

Jag har tyvärr som sagt ingen ny dröm. Kan inte för mitt liv se vad det skulle vara. Även om det vore bra att kunna formulera det precis som du föreslår.

Jag har ju en önskan och det är ju att ge mina barn åter det liv vi levde innan min problematik. Det fanns ju problem iom att jag hade min depression, men det går inte att jämföra med hur det blivit av depression OCH alkohol. Och depressionen gjorde mig förvisso ofta orkeslös och nere, medan alkoholen förändrade min personlighet helt - och det är ju det som barnen har reagerat på och mått dåligt av. Och därför jag inte vill dricka, eg enbart för deras skulle. Vi har pratat om det förut, du och jag Odette, att det vore bra om jag gjorde det för mig själv. Men jag är inte där och vet inte heller om jag kommer att komma dit.

Idag har varit första dagen på flera då jag känt för att dricka. Bara få känna NÅGOT och framförallt bli lite social. Ringa någon och prata. (Det orkar jag inte nu.)
Jag kommer inte dricka. Men det är jobbigt att känna att man vill.

Hur går det för dig? Vet att du hade några jobbiga dagar och haft det jobbigt med släktingar också... Hur känns själen? Och har du något ”sug”?

Spegel
tis, 2020-05-19 - 16:20

Jag läste här på forumet idag något som GW hade sagt om alkoholen, ungefär så här; då kan man stänga av hjärnan och sitta och ha det lite mysigt med sig själv. (Det där lät lite vulgärt ☺️ och var inte precis så det stod, men ungefär så.)

Det är mina två saker jag behöver; att det känns lite mysigare/gladare/mindre ensamt/mer socialt. Och att stänga av min övertänkande och överältande hjärna. Som aldrig någonsin är tyst. Den går liksom dygnet runt och något som hände för ett halvår sedan kan poppa upp och ge mig hemsk ångest i en timme eller två, något som ingen annan minns och som verkligen kan vara en bagatell (som inte involverar varken alkohol eller att någon blir sårad och ändå spelar min hjärna upp det om och om igen - för att då inte tala om de tillfällena, som blev många förra året, då jag faktiskt HAR sårat någon, och då alltid med alkohol i bilden - och ändå vill man dricka igen!!!)

Okej det där blev inte två saker jag önskar, men tror ni förstår - lite mys och lite stänga av hjärnan.
Och det vill jag ha ikväll. Ibland är dock depression bra för inte en chans att jag skulle orka mig till Systemet fast det är nära. Om någon däremot ställde något framför mig just idag tror jag inte jag skulle kunna stå emot. Tyvärr.

Odette
tis, 2020-05-19 - 21:15

Nu tillbaka vid datorn efter att ha ränt runt... pratat med pappa på face time i Spanien i över en timme.. bra att ge honom sällskap och jag älskar att face time finns så man kan se varandra när man pratar.. samt att jag får se vårt älskade hus i Spanien... de små sakerna betyder så mycket..... jag längtar dit mer än någonsin...
Min vän jag har läst det du skrivit ett par gånger nu... jag kan relatera till en hel del... det verkar helt klart som att du skulle behöva få stöd i din depression... alltså nått som hjälper dig komma över tröskeln och att saker slutar vara så nattsvart... blir så ledsen när jag läser hur du känner... att du inte kan se någon ljuspunkt.. och att det då är svårt att skylla på att alkoholen skapar din deppighet då du haft den innan du började dricka.. detta är komplext.. helt klart... och det blir väl ganska lätt att rättfärdiga sitt drickande om det är det enda som gör att man kan känna sig någorlunda vid liv...
överaktiv hjärna känner jag igen... jag fattar vad du menar med att man bara vill tysta ner den...
tyvärr blir det ju så jävla mycket värre i längden bara om man dricka för mycket.. då alkoholen i sig faktiskt skapar en massa ångest...
jag har inte upplevt den där euforiska glädjen som andra pratar om... när man hållt upp helt ett tag... vad jag däremot HAR märkt... är att jag liksom.. "vaknar" ... kroppen känns mindre tung.. och även om jag inte skriker av glädje... långt ifrån... så infinner sig nån form av lugn... svårt att förklara....
jag tycker det e konstigt att du inte får gå till en läkare och få hjälp med din depression... varför vill dom inte hjälpa dig? jag har inte med det att göra men om du vill ventillera så finns jag här.... du är inte ensam. jag önskar så att det fanns nått jag kunde säga eller göra för att få dig att se ljus i tunneln... det finns ju så mycket därute som ÄR fint.. inget man vill höra när man är deprimerad.. jag vet det... men säger det ändå... för jag hoppas så att du ska få uppleva det... tänker på dig vännen... kikar in här igen om en stund ska göra en kopp te .. KRAM

Spegel
ons, 2020-05-20 - 19:07

Nu kommer klagerskan tillbaka. Jag vet att du Odette säger att jag inte ska tänka så, men det är ju det enda jag gör, klagar, och ändå kan jag inte sluta, för jag har verkligen inget annat att ”rapportera” men tycker samtidigt det är skönt att skriva av sig här, likaså att få feedback.

Jag ringde vårdcentralen för sjätte gången och de förbarmade sig över mig (eller det var just det de inte gjorde visade det sig...) Eller de orkade väl inte att jag ringde dem mer.
Jag var där nu på fm och bad om immovane och oxascand. Men det ville hon inte skriva ut för de är beroendeframkallande och ”mycket dåliga tabletter” och då sa jag att jag förstår det, men jag är just beroende av dem och jag tycker inte att när jag slutar med alkohol samt inte träffat mina barn på tre månader pga stängda gränser till Spanien, så är det inte läge att ta tag i det beroendet (det har jag gjort många gånger förut och varit motiverad i åratal utan) och jag sa att det tyckte jag fick bli en senare fråga. Nästa utmaning när barnen är hos mig helt enkelt och jag har mer ro i den biten. Och inte sitter helt isolerad.
Men det tyckte inte hon. Fick bara Theralen som jag vet sedan tidigare är en s***medicin. Helt värdelös enligt mig.
Det kunde de har sagt innan jag betalde 1800 för besöket. (För jag hade redan sagt vad det var för mediciner jag behövde.)

Jag gick förbi Systemet som är på vägen hem. Kändes inte som något problem. Dag 11.

Jag promenerade fram och tillbaka till vårdcentralen, men jag förstår det inte, det här med alla mår så bra av att promenera, jag blir bara irriterad och stressad och vill bara komma fram. Målet är allt, inte själva promenaden.

Sov dåligt inatt. Mellan 23-02. Sedan dåsade jag till här och där efter det (läkaren sa ”ja det är ju så otroligt viktigt att du får sova, så att ångesten minskar b.la - och ändå vill hon inte ge mig Imovane, hur bakvänt är inte det?)
Men det som jag ser som ett framsteg är att jag somnar lättare nu så resten kanske följer. Nattsvettades igen - borde inte det vara över nu?

Skönt att du kan prata med din pappa Odette. Det är ju så viktigt med kontaktar nu, speciellt för dem som sitter isolerade.
Och jag blir glad att du känner dig mindre tung och har en känsla av att vaknat!

Jag vet inte heller varför jag inte får hjälp. Det är obegripligt. Jag är ju i riskzonen för att skada mig själv eller värre, det vet dem också. Jag behöver verkligen se det där ljuset i tunneln som du skriver om.

Ang den överaktiva hjärnan, läste här imorse att det är som att man tystnar den och får den mer avslappnad med A, men sedan blir den ju ännu högre igen, och det där känner man ju igen.

Kramar till dig. Hoppas din dag blir fin.

Spegel
ons, 2020-05-20 - 13:25

Just det jag bad om Xanor också, vilket jag tar väldigt väldigt sällan. Men det var nog bra att jag inte fick den heller. För när jag hade mina 30 plus dagar nykter nyligen och tog ett återfall på 9 dagar, var det som hände att det gick bra utan A, men så fick jag fyra Xanor skickade till mig och tog två - och eftersom jag inte tagit någon på månader, så blev jag som hög och förlorade omdömet och gick till Systemet - Man ska säkerligen inte skylla på något annat än sig själv, men det gör jag ändå, för jag tror inte jag hade druckit om jag inte förlorat omdömet och de ”klara tankarna”. Självklart vet jag inte det, men det känns som så.

Odette
tors, 2020-05-21 - 10:46

Förlåt jag inte skrev mer igår. Kom hem sent så det blev att gå och lägga sig direkt. Usch min vän som du kämpar ... det som du skriver gör mig ont och jag undrar hur vi ska göra för att få dig att se ljuspunkter i livet. Jag vet också om att är man depprimerad så hjälper det inte att folk säger " gaska upp dig" det gör bara saken värre. Hur ska människor kunna veta hur man känner inombords.. hade det vart så enkelt så hade man ju gaskat upp sig... men finns det inte där så är det ju så :( .. jag tänker att tanken på dina barn.. kanske kan vara en väg till att i alla fall så något ljust.. undrar vilken privatklinik du gick till som behandlade dig så illa.. visst det är starka mediciner.. och jag vet inte hur din historia ser ut riktigt med detta... så svårt för mig att veta om det är rätt eller fel att du ska hålla dig helt borta från detta... tror du det kan bli bättre av att gå och prata med nån ? som verkligen kan lyssna och ge dig den hjälp du behöver för att komma ur detta? Alltså en terapeut ? Lider så med dig... jag ser också mycket mörkt... men skillnaden är nog att jag innerst inne längtar efter att känna den där glädjen och tilltro till livet.. jag har stundtals väldigt svårt för det.. meningen med livet alltså... har lätt att se allt svart... men jag tänker inte ge mig... det finns så mycket att vara glad för om man tittar efter... små saker.. solen lyser och det ser ut att bli en väldigt vacker dag... nått så enkelt som att laga nått gott att äta.. kanske läsa en bok du tycker verkar intressant... och öppna fönstren... låt solen komma in och luften.. andas... ring din dotter kanske? ja det e bara små förslag... du bestämmer ju själv vad du orkar med... Kära spegel, hur kan jag bäst hjälpa dig? finns det något konkret jag/ vi här inne kan göra för att hjälpa dig se ljuset?.... jag finns här det vet du. varmaste kramen till dig. Berätta för mig hur du mår idag.. jag kikar in om en stund. KRAM

Spegel
tors, 2020-05-21 - 14:25

Tack ?
Ja, vad ska jag säga. Svårt att hitta orden och upprepar mig mest.

I terapi har jag gått i många år. Det är ju mitt yrke, så det har fallit sig naturligt. Samt att min pappa alltid gick i terapi under min uppväxt, så det har varit ”naturligt” i min familj.
Jag känner inte att det skulle hjälpa mig just nu. Kanske har jag fel, men det kommer ju också med väldiga kostnader när man inte är skriven i landet.

Det är ledsamt att höra att du också ser svart och ofta känner meningslöshet. Men det glädjer mig att höra att du också har framtidstro. Det är ju skillnaden sägs det - när hoppet är borta hos människan, så är det början till slutet.

Min historia med medicin är inte speciellt märkvärdig, ja, på så sätt att jag inte missbrukat mediciner (förutom för mycket Immovane) och det kan de se i mina gamla svenska journaler - att jag inte missbrukat ångestmedicin menar jag.
Så jag tycker inte det är rätt att inte ge mig mediciner nu. Inte med dessa omständigheter. Jag har fått mediciner när omständigheterna varit mycket bättre och jag också mått mycket bättre. Men jag har kommit att acceptera att det är så här nu. Inget att göra åt.

Idag känner jag ingenting. Den vanliga sorgen bara. Det är svart, jag skulle vara nöjd med grått, t.o.m mycket nöjd med det. Jag drömde om det inatt.
Dag 12, inget sug ännu. Dricka kommer jag inte göra idag, oavsett om suget kommer eller inte.
Jag har sovit hela natten, men pga Theralen. Jag tog den för 20 år sedan och det är precis som jag mindes, den är värdelös mot ångest (provade igår på dagen), men sover bra på den gör man. Men det är inte lika viktigt för mig som att lindra ångesten dagtid. Dessutom sover man lite för mycket och känner sig groggy i flera timmar efter man vaknar upp, så jag vet inte om jag fortsätter att ta den till natten.

Min dotter vill inte prata i telefon denna vecka...hon ignorerar mig. Men jag pratar med mina söner och min andra lilla dotter. Mest med min son i New York. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. De flesta dagar pratar jag inte med någon utöver honom.

Jag kan inte komma på något jag konkret skulle kunna be om, men jag är tacksam för att du frågar ??
Många Kramar ❤️

Odette
tors, 2020-05-21 - 13:59

Tack för fin och ärlig text ... du har många barn inser jag .. vilken lycka ändå .. din dotter kommer vilja prata med dig .. det kommer ... ❤️? vi har ju inga barn men ska imorgon ta beslut om att skaffa oss en liten hund .. vi har fått erbjudande om en liten hemlös vovve .. stora beslut men vi ääääälakar hundar och har planerat för en i 10 år nu. Dags att komma till skott nu .. behöver nån att ge kärlek till förrutom varandra . Allt gick så snabbt och fick besked imorse att hon är vår om vi vill.. så vi sitter och diskuterar här hemma idag för fullt . För och emot .. jag tror att en hund kommer stabilisera mina ibland mörka perioder .. ge ett annat fokus ! Hur som nog om mig ... tycker det e sjukt att du inte får hjälp med din ångest ! Blir galen på sverige. I Spanien hade det gått på två sekunder ! Min far får alltid kanonbra sjukvård där han bor i Södra Spanien . Fråga : du kan inte försöka åka dit ? ( hörde att vissa har kunnat flyga nu igen ?).. tänker att du skulle må bra av att träffa dina barn ? ❤️❤️?

Spegel
tors, 2020-05-21 - 14:36

Ja, jag har många barn. Det jag alltid drömde om. Och så är jag ändå inte lycklig eller ens nöjd över det, det är svårt att förlika mig med. Och kommer med mycket skam. Samtidigt vet jag ju att depressionen är en sjukdom och att jag inte väljer att må så här eller känna så här. Men ofta känns det så ändå.

Har tänkt på hunden ni väntat att få besked om, så roligt att höra att ni nu kan få henne! Gör det! Jag tror också hon kan hjälpa i mörka stunder/perioder, såväl som vara en glädje generellt.

Till ön vi bor på går dessvärre inga flyg ännu. De blir bara inställda gång på gång.
12:e juni är då min mamma och barnen har fått boka en resa hit, men det kan ändra sig till att flyget inte går.
Den senaste biljetten jag hade bokad dit blev inställd, liksom den innan, så jag har försökt några gånger.
Det blir lättare att ta sig hit verkar det som. I Spanien verkar det som att inreseförbudet kommer att vara mycket längre.

Ang mediciner/sjukvård i Spanien håller jag med dig! Jag har fått utmärkt vård i Spanien omedelbart när jag behövt den, oavsett om det gällt psykiatriska behov eller annat.
Vi säger ju ofta att Sverige är så bra och välfärden är bland den bästa i världen. Jag tycker (och tyckte innan jag flyttade också) att det blir alltmer tydligt att det inte längre är så.

Spegel
tors, 2020-05-21 - 14:37

Min kamp ligger framför allt mellan att känna den där lättnaden och till viss del ”glädje” som jag får i början när jag dricker - och på andra sidan kampen; ångesten den skapar och att göra barnen besvikna och sorgsna.

Det borde väl vara ett enkelt val när man älskar sina barn och lever för dem. Och ändå är det inte det. Jag har ju gjort fel val förut.

Jag känner dock att jag aldrig igen kan dricka kring mina barn. Den besvikelsen min dotter har visat det senaste halvåret får inte fortsätta eller upprepa sig. Allt framöver handlar om att läka vår relation och även att hon får läka.
Jag vet också att man aldrig ska säga aldrig. Men hennes sorg och ilska är en stark motivation.

Tyvärr iom det har jag märkt de senaste dagarna att jag tänker i banor av ”vi blir ju antagligen återförenade i juni”, då borde jag passa på att ta ett återfall, bara i några dagar, typ veckan innan de kommer till Sverige/jag kommer till Spanien.
Det är en både sjuk och sorglig tanke, jag vet det. Men likaså ploppar den upp. Precis som tanken ”vad gör några dagar för skillnad”. Fast jag egentligen vet vilken skillnad de gör i verkligheten.

Odette
fre, 2020-05-22 - 09:45

jag förstår ditt resonemang... samtidigt så vet ju även du att om du tar ett återfall.. så börjar allt om... ångesten förvärras.. skammen gentemot dina barn ökar... ny veva med hemska abstinensbesvär... sorgen ökar... allt blir värre... jag önskar inte min värsta fiende detta... och allra minst dig :( ... jag hoppas innerligt att du försöker tänka om... det är ditt val såklart.. men jag tycker du kommit en så bra bit på vägen att nu backa bandet igen känns inte värdigt dig.. du är för fin och din relation med dina barn är så pass skör att det vore att leka med elden... men det e bara min åsikt. jag fattar hur du känner tro mig... jag förstår !! Men försök att tänka om här... om du tar ett återfall nu.. så tänder du elden som du nu försökt släcka.. och du kommer ångra dig min vän.... du kommer ångra dig... tänk på din dotter... hon vill kunna känna att mamma kan jag lita på... även om hon inte kommer märka ditt återfall.. så kommer DU veta inom dig.... kära Spegel.. försök att inte göra detta.. om du kan... hjälper dig gärna att komma på andra saker som du kan göra för att få tankarna bort från alkoholdjävulen... den vill dig ENBART ILLA.. och det är inte vet de få minuterna av glädje och lugn som det skänker... det e en falsk farlig jävel vi har att göra med... och jag hoppas du håller dig så långt bort som du kan nu... i detta känsliga läge... jag vill dig bara väl Spegel... jag vill så gärna att du ska hitta en annan väg... sänder dig styrka och varm kram. Idag är det 18 grader varmt snart och strålande sol... kanske ska du försöka ta dig ut en stund.,, inte i stan men en promenad på gärdet eller annat naturområde... om du orkar.. sitta hemma med dina tankar är nog inte bra just nu.. KRAMAR .. Du är värd mer än detta här... Du ÄR det!!

Spegel
lör, 2020-05-23 - 11:28

Allt det du skriver stämmer; det är inte värt det och det är inte mig värdigt. Jag håller fast vid de orden.

Än så länge går det ju bra. Dag 13. Förutom de helvetiska fem första dagarna av fysisk abstinens (jag var för sjuk för att känna psykisk abstinens, kände snarare avsmak), så har inte dessa dagar varit så svåra (när det kommer till A åtminstone.)
Alkohol-sug har kommit få gånger, långt ifrån varje dag, men framförallt är de korta. Jag har aldrig suttit i timmar och våndats, inte ens en timme. Utan det är flyktiga tankar som försvinner lika snabbt som de kommit. Och det är jag iaf tacksam över.

Tanken på ett återfall är ännu inte ett riktigt sug, utan mer en önskan om ett avbrott från det som jag under en längre tid upplevt som ett helvete, både med och utan A. (Fast det kanske är just ett sug...)
Men jag vet att det inte är värt det.

Ang dessa snart två veckor är ju dock inte det något att skryta med - för mig alltså - En kortare tid utan A har aldrig varit en utmaning för mig. Det är när veckorna blir till månader som jag inte lyckas. Det är det som är jobbigt att tänka på och jag vet att man inte ska tänka framåt på det viset, men ändå så gör jag det.

Jag borde gå ut. Men jag orkar fortfarande inte. Jag ser hur vackert vädret är, men jag klarar det inte.

Spegel
fre, 2020-05-22 - 10:41

I övrigt fick vi besked från flygbolaget idag att barnens resa är uppskjuten från den 12:e juni till den 16:e juni, och det kanske inte är så många dagar, men just i detta sammanhang är det det. Men det som eg är jobbigt med uppskjutandet är att det som börjar som 4 dagar kan lika gärna sluta med 40 dagar.
Det är svårt att känna sig stark då. Inget ligger i ens egna händer, utan det är bara att rätta sig efter läget.