av Mimms

Mimms
tors, 2020-05-07 - 10:08

Jag är gift med en alkoholist. Vi har varit tillsammans 7 år varav 3 som gifta. Hemma har vi en son på 15 månader.
För ett par år sedan erkände han framför mig det jag redan misstänkte och visst. Att han hade problem. Sedan dess har det varit massa vändor med inget drickande, lite drickande, mer drickande och varje gång slutar det i en händelse som är för mig fruktansvärd. När jag var höggravid söp han sig helt redlös på en fest, jag får samtal från hans bror som säger att han inte kommer hem. Då slutade han dricka men sen tror han att han kan kontrollera det.
I helgen vaknade jag mitt i natten av hulkande och klampande i lägenheten. Stiger upp och hittar honom utanför toaletten liggandes i sina egna spyor. Först tror jag han är död för han har kräk runt munnen och ögonen stirrar livlöst rakt fram. Städar, tvättar, tar hand om honom, lägger honom i sidoläge livrädd för att han ska ramla eller kvävas.

Nästa dag är han skamfull och han får en rejäl utskällning från mig. Jag är livrädd för att det där ska hända när vår son är så pass gammal att han själv stiger upp ur sängen och kan mötas av sin pappa liggandes ner i spyor okontaktbar. Det får absolut aldrig aldrig hända.
Han säger att han ska sluta och hällde ut alla flaskor hemma. Men jag tror såklart inte på honom. Var detta sista gången? Han har misslyckats varje gång innan.
Ljuger för honom och säger att jag är säker på att han klarar det denna gången.

Men nu till det som gnager mest för tillfället. Detta hände i lördagsnatt. Nu är det torsdag. Jag har varit rätt sur och arg efter det här. Inte velat prata så mycket.
Han är deppad och nere för han säger att han han alltid blir det när han slutat dricka. Det är jag helt fine med att han blir men det jag inte klarar av är att han är otrevlig mot mig. Efter allt jag behövde göra i helgen. Han har ju bara sig själv att skylla. Men han säger att jag är ett skitdåligt stöd och att jag inte ska vara sur. Det finns alltså inget utrymme för mig att visa min besvikelse. Allt handlar om honom.

Lång text och jag vet inte om jag har någon fråga egentligen.
Funkar det att visa sitt missnöje eller ska jag ta masken på och låtsas vara trevliga frun?

Skrållan
tors, 2020-05-07 - 14:06

Hej och välkommen hit. Jag känner verkligen igen mig. Har levt ifrån min man, numera ex, i ett år. Så där var det för mig också. Inte nog med att man skulle tåla allt vad drickandet drog med sig, man skulle också vara glad när dom försökte vara nyktra. Vet jag tänkte, men jag då? När ska jag få ut det jag känner?
Och just den där surheten som oftast var på vardagarna, och helgen dracks det. Men det klart har dom någon att skylla på så behöver dom inte sluta dricka, för då är det ju någon annans fel. Min räddning var att jag sökte mig till anhörigstödjare som ska finnas i kommunen. Svårt nu det klart för Coronaviruset. Men jag pratade med dom efter att jag lämnat min man.
Försök hitta på saker du tycker om, då hämtar du kraft.
Och fortsätt skriv här. Det hjälpte också mycket för mig.

Mimms
tors, 2020-05-07 - 17:38

Tack för att du skriver.
Så som de blev i helgen är hur det slutar varje gång det eskalerar. Det är sällan men det händer. Utöver det dricker han mycket mer än vad jag anser normalt. Framförallt med ett litet barn hemma han också har ansvar över. Men vi har så olika syn på alkohol och barn. För egen del vill jag inte dricka ens ett halv glas vin till maten så länge sonen är vaken.

Hur fungerar anhörigstöd i kommunen? Vart vänder man sig?

Det är just nu otänkbart att separera för jag kan inte tänka mig något värre än att vara borta från min son. Då stannar jag hellre och har koll.

Mother
tors, 2020-05-07 - 18:27

Mimmi du har två barn och det äldsta , är din man.
Sälvklart ska man inte behöva ha det så varken du eller din son.
Spela in honom både bild och röst så han får se och höra hur han bär sej åt när det är som värst.
Så kanske han förstår att det inte går att vara glad och trevlig under dessa förutsättningar.
Har du ingen stans att ta vägen du och pojken föräldrar syskon vänner ?
Har du det så packa en väska för er låt den stå till nästa gång, då tar du grejerna och försvinner.
Han är ju verkligen inte kapabel att ta hand om ett litet barn. Och dpelar du on så har du klara bevis för att skydda ditt barn.
Ge er ett bättre liv.
Lycka till ❤

Mimms
tors, 2020-05-07 - 21:46

Det är en bra idé att spela in. Ska komma ihåg det framöver.
Jag är så oerhört rädd för separation för att jag då kommer vara ifrån min son. Min man är väldigt väldigt bra på att argumentera och utåt sett är han en väldigt ordentlig och välutbildad man. Jag känner mig relativt säker på att han aldrig skulle dricka om han är ensam med vår barn. När jag är hemma också så tänker han att han kan dricka för jag är ändå där för vår son.
Inte vill jag heller ta ifrån vår son tid med sin far. Samtidigt är jag livrädd för att aldrig få rätt till att ha sonen boendes hos mig i huvudsak. och om det skulle bli så skulle relationen till pappan vara för evigt förstörd och ska vår son växa upp så?
Jag vill så gärna att han ska sluta helt för resten av livet så vi kan gå vidare.

Märker att händelsen i helgen när jag för två sekunder trodde han var död har gjort något med mig. Det har satt ett djupare sår än jag först trott.

Skrållan
fre, 2020-05-08 - 21:29

Det är det som är jobbigt, att mycket som vi som anhörig får vara med om när partnern dricker, sätter spår och tar tid att läka.
Anhörigstödet ska finnas på kommunens sida. Hos dom kan du också gå olika kurser som just är för oss medberoende.
Förstår att du har det kämpigt. Man vill bara ryta i och få dom att sluta. Men det går ju inte. Den som dricker måste vilja göra en förändring själv. Försök, som mother skrev, att vara beredd på att åka iväg om det blir för jobbigt. Eller att planera något för dig och sonen, om mannen börjar dricka. Man får börja lägga fokus på sig själv och vad man gillar att göra. När jag fick det rådet så trodde jag aldrig att det skulle hjälpa, men det gör det. Undan för undan.

DetGårBättre
fre, 2020-05-08 - 23:52

Jag tror inte det hjälper att vara arg eller ta bilder. Dock ska du sätta gränser för dig. En person som redan ligger och skäms slår oerhört hårt på sig själv redan. Om resten slår så blir det en än tyngre börda. Jag tycker du ska prata med honom i lugn ton och lyssna på vad han vill med sitt drickande. Sen kan du förklara hur du mår i hans drickande. Skuldbelägg inte. Det hjälper föga. Säg att du finns där till 100% när han är nykter. Sen kommer han med stor risk ta fler snedsteg. Vill han sluta? Vad är okej beteende för honom?

Förklara för honom hur du mådde och upplevde det när du hittade honom där. Jag är själv alkoholist och man behöver stöd. Men alla är så olika, vissa manipulerar för att kunna dricka, andra vill helhjärtat sluta. Det är ett stort och svårt steg att sluta dricka alkohol som alkoholist. Men jag vet inte vad du vill uppnå med en konflikt där. Då har du en man i försvarsställning som snarare kommer smussla. Det är vad jag tror.

Mimms
mån, 2020-05-11 - 14:15

Han säger att han vill sluta. Men i nästa mening att han vill kunna dricka sällskapligt. Och visst kan han det, i några månader men sen rullar det utför. Jag är inte säker på att han helt bestämt sig för att sluta och det oroar mig. Men jag hoppas verkligen han klarar det nu. Det har varit stelt hemma i en vecka och han har inte varit speciellt trevlig. Jag går på tå för minsta lilla sak kan han bränna av på vilket gör mig konstant stressad.

Jag älskar honom och får han ordning på detta är jag lyckligast på jorden. Men jag kan fortfarande inte stå ut med att inte få vara arg och kanske är jag mest ledsen för att han istället för att visa sig ångerfull är så otrevlig. Jag har noll skuld i detta men han agerar som att det är mitt fel.

Suck.

Pan pan
lör, 2020-05-16 - 09:59

Hejsan. Förstår hur du känner. Man lever med ett vuxet barn. Dricker sen har dom dåligt samvete så ska man förlåta dom och vara glad och positiv. Jag känner så här väldigt ofta sen jobbar jag med ett service jobb så man får sätta på sig detta falska leendet det är så jobbigt. Man skulle bara vilja skrika rätt ut. Kram.

OroligMake
fre, 2020-05-22 - 23:57

Hej. Jag känner igen mig i det du skriver. Jag får inte heller vara arg eller ledsen eller på något sätt reagera på saker som gjorts och/eller sagts på fyllan. När min fru slutar dricka förväntas jag att vara förstående, stark och ett stöd. Vilket jag absolut vill vara men inte alltid kan pga att jag också är en människa med känslor. Var, när och med vem ska jag få prata ut med om hur det har varit att se min annars så underbara och kärleksfulla fru vara en helt annan, kall, egoistisk och hemskt elak person? Det är bara alkoholisten det är synd om, ingen annan. Det tär i längden.

En stor kram till dig!

Misselina
lör, 2020-05-23 - 00:39

Det kan ju vara så att din fru har massor av underliggande känslor som kommer upp på fyllan. Kanske är hon helt enkelt För oegoistisk och medkännande när hon är nykter. Så är det för mig. Jag måste träna på att våga säga ifrån nyktert. Undrar om så många skulle se så himla stor skillnad på mig i fyllan då. Man måste försöka se personen bakom fyllan. Det är inte lätt att sluta dricka om alkohol är den enda vägen till inre lättnad man har.

Misselina
lör, 2020-05-23 - 00:44

Jag vet inte om jag skulle känna detta behov av att dricka cirka en gång i månaden ibland mer, om jag verkligen kunde få vara den jag är. För mig själv. En trevlig omtänksam människa, men utan ett falskt leende på läpparna hela tiden. På fyllan vågar jag be folk som förtjänar det dra åt helvete liksom.

Misselina
lör, 2020-05-23 - 00:51

Lämna honom. Du är för medberoende. Han styr ditt liv och humör. Lämna honom iallafall tillfälligt. Stor kram
Jag har varit medberoende. Också när det gäller människor som inte alls dricker utan bara har ett jävligt trist humör, eller psykisk sjukdom. Det smyger sig på en och till slut har man knappt någon egen personlighet kvar

Misselina
lör, 2020-05-23 - 01:09

Jag har varit medberoende i relationer där det inte ens funnits alkohol med i bilden utan psykisk sjukdom och hetsigt humör. Man lägger all skuld på sig själv. Hemskt. Jag har till och med börjat dricka ibland själv för att jag tänker att något måste vara roligt i livet. På fyllan ber jag alla att dra åt helvete, men det borde jag naturligtvis göra som nykter också isåfall och verkligen me

Misselina
lör, 2020-05-23 - 01:11

Verkligen mena vad jag säger fullt ut. Jag har jättesvårt med gränser. Både för mig själv och andra. Lider varje dag. Så skönt att gå in i dimman då. Men nu är det slut med dimma här. Ett vitt år och utrensning pågår!

Självomhändertagande
lör, 2020-05-23 - 08:09

Det är lördag morgon och jag vaknar tidigt till fåglarna utanför huset. Jag ser att det finns en hel del möjligheter för er som skriver här att öva. Ingen människa ska behöva lida. Det enda är faktiskt att öva och lära sig det som var och en behöver lära sig. Ta hjälp, utifrån. Sök kurator eller psykolog på vårdcentralen. Att lära sig sätta gränser och säga nej är inte lätt. Det har tagit mig säkert 20 år att bli den jag vill vara och jag behöver fortfarande öva.
Men det är inte alkohol eller andra mediciner som stöttar mig i den resan, det är yogan, meditationen och mindfulness som har fått mig att rensa ut allt dåligt i mitt liv. Frågan en behöver ställa sig. Vad ställer jag upp på? Hur vill jag ha det i mitt liv. Ska jag vara en hjälpare åt någon annan eller ska jag hjälpa mig själv.
När en säger ifrån så behöver en vara stark, för vänner kommer försvinna, det sociala livet kan krympa och hur roligt är det egentligen att gå på fester och andra sociala sammankomster när människor använder alkohol för att de upplever samma svårigheter med gränser osv som en själv.
Alkohol och vissa mediciner kanske dövar för stunden, gör så att en står ut. På lång sikt så kanske dessa substanser dödar glädjen eller tar den sista musten som är kvar av människan. Jag blev väldigt ensam under en tid och då valde jag att observera och de som inte arbetar med sig själva spårar ur till slut. På riktigt.
Ta hand om dig. Ta hand om hur du vill leva. Spela in om du behöver, men "spela aldrig med i spelet". Då lever du inte längre ditt liv. Kraften kommer att komma åter och livet kan bli precis som du vill ha det, även om det tar många år. Sitt med dig själv en liten stund och säg till dig själv, att "idag ska jag göra det bästa för mig själv" . Ta reda på vad du behöver just nu. Idag. Upprepa varje dag och stunder då du har det jobbigt. Och det kommer att ta tid. Gör det bara. Det är du värd.

Li-Lo
tis, 2020-05-26 - 16:38

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Hur går det för dig? Det är några veckor sedan du startade dina trådar och du har fått lite olika respons från andra användare. Om jag förstår dig rätt undrade du kring vad din kommun kunde erbjuda för stöd. Har du fått kontakt?

Du skrev i din andra tråd att du var rädd, jag funderar lite kring det. Om du tänker att din partners humör kan eskalera och att han kan bli eller är hotfull vill jag gärna rekommendera dig att ringa kvinnofridslinjen 020 50 50 50. Du kan vara anonym om du vill.

Det gläder mig att du håller fast i att din partners alkoholproblem inte har med dig att göra. Jag ser att begreppet medberoende nämns och jag skulle vilja nyansera det lite. Medberoende är ingen medicinsk diagnos således ingen sjukdom. De finns dem som kan känna igen sig i att vissa beteenden kan utvecklas i en relation där exempelvis alkohol är ett problem eller att en har olika egenskaper som kan bli mer eller mindre hjälpsamma. Det betyder inte att alla gör det. Ofta är viljan att hjälpa sin partner, skydda eller hoppas på en förändring en hjälpsam inställning, det är när det inte längre fungerar, andra strategier kan bli mer gynnsamma. Till syvende och sist är det alltid den som dricker som har ansvar för sina handlingar.

Hoppas att de var okej att jag tittade in i din tråd.

Vänligen och med hopp om att du finner det stöd du behöver oavsett vad du väljer att ta för steg här näst.
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet