av Camlin

Camlin
ons, 2020-05-27 - 23:44

Jag har varit medlem ett tag men först nu är jag inne & vill dela med mig av min upplevelse. Säkert många som har det som jag. Min man har druckit mer än normalt så länge vi varit tillsammans (drygt 13 år) I februari 2018 försökte han ta sitt liv med tabletter & alkohol. Han mådde psykisk dåligt & jag hade länge befarat att han skulle "gå in i väggen" Efter det var han nykter i ca ett halvår. Vi började träna & äta bra & vi gjorde det tillsammans. Jag upplevde det som att han mådde bra. Det gjorde jag också. Det var underbart med en person som var med hela tiden. Vi kunde spontant ta en sväng med vår mc mm. På semestern det året åkte vi som många andra år till Helsingborg & Helsingör. Min man drack & fortsatte med det när vi kom hem. Han dricker sig redlös. Numera märks hans psykiska ohälsa mycket & det är som en ond cirkel. Han dricker för att döva & alkoholen gör att han mår mer dåligt. Jag har talat om för min man att jag är orolig för honom, att jag mår dåligt av hans drickande osv. Jag har bönat & bett, gapat & skrikigt, inget hjälper. Ibland när han är nykter så blir han ångerfull & säger att det inte ska hända igen. Men det gör det ju. För knappt en månad sedan var han hemma en vecka från jobbet & drack. Vi pratade om allvaret med hans drickande & han förstod att han behöver sluta. Två helger efter det höll det. Den gångna helgen har han supit. När ölen var slut hittade han en flaska med snaps som jag missat i kylen. Den drack han tills jag gömde den när han somnade. När han vaknade & skulle ta en klunk snaps var flaskan borta. Han letade & letade, tjatade & tjatade om att jag skulle tala om vart jag gömt flaskan. Det är som att vara gift med ett barn istället för en vuxen man i mångt & mycket. Jag mår så dåligt & jag ser inte fram emot helgen eller andra ledigheter. Jag är alltid orolig för min man. Alla som ser honom när han har druckit ser ju att han är full. Men han själv verkar inte förstå. Vad jag än säger så har han något svar, en ursäkt eller förklaring. Han kan inte förstå att jag tycker det är både hemskt, jobbigt & trist att han är full så gott som varje helg. Vi bråkar ju inte är hans svar. Näe, för att jag håller tyst... Även om vi inte bråkar så har vi ju heller inget utbyte av varandra. Jag sitter i soffan & ser hur min man blir fullare & fullare för att ofta ramla omkull & sedan däcka. Dagen efter har han ingen aning om varför han är öm i t.ex armen eller varför han har ett sår nånstans, efter ett fall han inte minns. En gång hörde jag hur han stånkade i köket. Jag gick dit & frågade vad han gjorde. Han trodde att han satt på toaletten. Det kom han inte ihåg dagen efter & inte ens det får honom att förstå att det gått över styr. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera detta. Jag inser ju att gapa & skrika inte är rätt väg att gå, snarare tvärtom. Men jag bär på så mycket sorg & ilska över att han sätter alkoholen före sitt mående, mitt mående & vår relation.

Backen123
tors, 2020-05-28 - 09:20

Snälla du, åh vad jag känner med dig. Bra att få ur sig det, här, bland vänner, för du kommer behöva det oavsett vilket beslut du tar. Det finns så otroligt många kloka människor här och jag har valt att skriva om mycket situationer och känslor för att kunna gå tillbaka och påminna mig själv när jag behöver av olika anledningar. Du har säkert redan läst vad som finns att göra, jag har läst, försökt mig lära mig om sjukdomen, varit på al-anon, kommunens anhöriggrupper, psykolog. Psykologen gav mest, dom är kloka dom där och kan sin sak. Lärt mig att det är inte mitt fel, och jag kan inte göra så mycket åt det, förutom finnas. Tagit time out från honom, och det är så otroligt skönt, men självklart ångest. Som du skriver om det där pinsamma, det där som sjuka fysiska grejerna dom gör som generar en själv, och säkert dom också och som i förlängningen gör att dom sjunker djupare ner. Det tycker jag har varit märkligt, att man till slut accepterar det också, gränserna suddas ut, som psykologen sa. För visst är det så, att man lever med en människa som gör grejer som man innan aldrig trodde man skulle ställa upp på. Så jag har försökt att fylla i mina gränser igen, få till kompassen, det är skönt. Sköt om dig

Självomhändertagande
tors, 2020-05-28 - 13:25

Jag skulle bara läsa lite här och sedan gå ut och träna i skogen. Ligger redan efter i min morgonrutin. Den är ny sedan corona och jag isolerade mig hos mina föräldrar, för att hjälpa dem. De hjälper även mig. Med trygghet, med service och att vi umgås och äter tillsammans. Promenerar, skrattar och minns tillbaka och är i nuet. Jag utreds för adhd och det är så jobbigt att få syn på allt. Jag har levt med psykisk ohälsa och jag kom ur det mycket genom att jag levde med en alkoholist i 12 år. Jag hade aldrig valt honom om det inte var för att han accepterade mig som jag var. För nästan 20 år sedan insjuknade jag i en bipolaritet och jag kämpade så länge för att bli frisk, medicinerna gjorde mig stabil, men jag var inte levande. När jag väl var stabil och hade insikt så ville jag träffa en man att bilda familj med. Jag dejtade, även en gammal skolkamrat som jag vet alltid haft ett gott öga till mig. Han är polis och jag tänkte att han måste väl kunna höra om min diagnos, det kunde han inte och ingen annan heller, men mitt ex kunde höra och trots att jag förstod att han inte var lämplig med sitt drickande så valde jag honom. Det kom att bli år som du beskriver, fast på ett annat sätt.
Dessa rader du skriver:
"Även om vi inte bråkar så har vi ju heller inget utbyte av varandra." grep tag i mig och jag tänker att alla mina år är en lärdom och erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan, men jag levde ett liv där jag var instängd, isolerad och så medberoende utan att veta vad ett medberoende innebar. Ingen pratar ju om detta och allt ska sopas under mattan! Hans familj vill sätta munkavle och jag tror inte att det beror på skam, jag tror att de är oförmögna att hantera det genom kommunikation och då har varje familjemedlem yrke som läkare, sjuksköterska och socionom och alla har haft och har bra positioner. Det är tragikomiskt, allting.
Alkoholism är ett jävla gift. Som psykopati? Jag önskar jag hade sprungit därifrån tidigare, lärt mig att säga nej, stopp tidigare, men jag behövde min process. Vad har det kostat mig förutom en jävla massa stålar - då jag försörjde honom. Jo, det kostade mig att inte uppleva att bli en förälder. Med min bipolaritet så vill jag inte skaffa barn utan en man som vill bli en pappa och som är lämplig, någon som tar ansvar så jag får sova - jag blir sjuk om jag inte sover. Jag blev till slut medicinfri och har varit det i flera år. Jag är frisk idag, inte friskförklarad, men frisk och jag känner till vilken känslighet jag har.
Utan denna resa med honom så hade jag aldrig blivit medicinfri och det är värt mer för mig än något annat. Det är min framgångssaga som jag lever i. Att jag lärde mig hantera gränssättningarna, att sätta mig före honom och andra och att förstå vad som är viktigt för mig.
Allt handlar om gränser. Att lära sig. Att acceptera som det är just nu. Att vara varsam med sig själv. Att ta en sak i taget. Att förlåta sig själv för att det blivit så. Att plocka fram drömmarna. Att affirmera framtiden. Att leva sitt liv. Att sätta ord på det - precis som du gjort. Fortsätt med det. Ta hjälp av de professionella och du kanske inte träffar rätt i början, men fortsätt tills du gör det. Jag förstår att jag har haft ett medberoende beteende och en psykolog sa, "du har krokar som andra drar i". Jag såg bilden framför mig och så ville jag inte ha det. Hur börjar en då? Jo, ett steg i taget. Andas. Med ett bra stöd, här och en kurator, präst, psykolog, vän, eller annan. För mig har 2 år och 4 månader passerat sedan mitt ex flyttade ut och han ville flytta ut själv. Jag hade lyckats med att sätta så tydliga gränser så att han ville själv dra, efter att ha levt hos mig som en slags hotellgäst och fått allt serverat i 11 år. Jag inser idag att jag var tacksam för att han accepterade mig med min diagnos, han utmanande mig på många sätt och idag är vi vänner och jag fick ett sms på morgonen att hans blodprover ser bra ut. Han har varit på väg att dö i alkoholrelaterade olyckor, han ramlade och slog sig hårt i huvudet - två gånger. Jag bröt all kontakt i februari, sedan kom corona och jag tänkte om. Vi ses inte, utan hörs bara på telefon då och då. Gränssättningarna finns där. Jag lyssnar på mina behov. För att förstå mina behov så behövde jag förstås göra den resan också och utbilda mig till mindfulnessinstruktör. Jag har förlorat väldigt mycket i och med hur jag blev sjuk och varit sjuk, men jag har vunnit något större. Jag har funnit ett lugn. Jag vet vem jag är och jag skulle inte vilja byta ut min erfarenhet mot något. Idag har jag inga krokar längre. Det är knoppar som blommar och varje blomma är jag varsam om och tacksam för. Jag väljer vem jag vill ge dessa blommor. Vem ska få komma in i mitt liv. Vem bjuder jag in i min trädgård. Vem ger jag en blomma. De flesta ger jag till mig själv. Men jag har några riktiga vänner som fanns före jag blev sjuk om som funnits med på hela min resa och som nu får vara en del av mitt liv och kanske få lite stöd av mig. Jag väljer hur jag vill leva och det kan du också göra. Att bära sig själv kan vara tillräckligt svårt, men att bära andra ska ingen behöva göra. Ta hand om dig! Just där du är, just nu, ta ett par djupa andetag och känn hur det känns där du står eller sitter. Ta in rummet. Hur upplever du det? Vad hör du, vad ser du, vilka dofter känner du. Hur vill du att det ska vara? Andningens funktion har all betydelse. Det var genom yogan som jag insåg att jag kunde minska på min medicinering och jag hade en förbannat tur som också har världens bästa psykiater som samarbetar med mig. Jag har haft många som aldrig skulle gå med på den typen av stöd. Det var också hon som gjorde mig uppmärksam om att jag levde i ett medberoende för 8 år sedan och det tog mig 6 år att arbeta för att bli fri från det. Jag började med alanon och det passade inte mig. Då längtade jag så mycket efter barn och en kvinna i min ålder kom och berättade om hur barnets pappa drack. Jag orkade inte höra på kvinnor som satt fast i något som jag kunde riskera att få det om jag inte blev av med honom. Idag är jag så fri och så tacksam att jag fick se detta, även om det har gjort så ont stunder som jag längtat efter barn. Nu är längtan till barn borta, men jag lever verkligen det liv jag vill leva och det är så värt att kämpa för att få det som en vill. Låt andningen och kanske meditationen visa dig vägen.

Som vanligt så skriver jag och tappar tråden. Du skrev "Hur når jag fram" och jag tänkte på hur når du fram till dig själv. Det handlar väl om att du vill leva ditt liv, tänker jag.