Jag har cirklat runt på detta forum i ca 10 år. Bytt namn ett par gånger eftersom jag varit frånvarande så länge att jag knappt mindes mina gamla.
Efter att ha gått i behandling i 20 veckor blev jag slutligen nykter. Efter 18 månaders nykterheten är det inget jag längre funderar på. Det var inte ens särskilt svårt. Jag tror att jag helt enkelt var "färdig". Om man ska prata om att ha nått botten så var det nog så. Inte på det sättet att jag förlorat allt, jag tror att var och en har sin egen personliga botten. Kanske är det någon särskild händelse som gör att man slutar dricka, eller som för mig - man tröttnar bara. Jag ville inte ens dricka längre. Såg inte fram emot det där första glaset alls, men ändå satt jag där med det för vad skulle jag annars göra? Har kvar hem, familj, jobb och körkort och är tacksam över att jag fick hjälp att sluta i tid.
Min sambo drack också för mycket, men inte lika destruktivt. Han slutade på egen hand från en dag till en annan. Jag gick som sagt i behandling och där pratade vi. Vi pratade massor, men när behandlingen var slut och jag försökte "överföra" den där öppenheten och ärligheten till mitt förhållande, då var det tvärstopp.
Mannen här hemma vill inte prata. Jag får gärna prata och han lyssnar, men han har inget att säga. Han är nykter, jag är nykter och han har inget behov av något mer.
För mig började liksom ett nytt liv med nykterheten. Jag gillar att vara aktiv. Avskyr att sitta och slötitta på tv. Jag vill läsa, prata, planera saker, resa, se någon film och sen diskutera den, men jag är så ensam i detta!
Jag ser mer och mer att i nykterheten har jag och mannen ingenting gemensamt...Jag bryter ihop. Blir frustrerad och säger att jag vill separera, men sen rinner det ut i sanden. För sonens skull biter jag ihop och trycker undan känslor och behov. Får absolut inget känslomässigt gehör här hemma. Mannen förstår inte vad jag menar med att prata. Vi grälar ju aldrig. Är snälla och vänliga mot varandra. Säger puss puss i telefonen och kallar varandra älskling men det finns ju INGENTING under ytan.
Leva med en man som sitter och slötittar på filmer han sett flera gånger tidigare 75 % av sin lediga tid. Som aldrig föreslår att vi ska göra något. Som tycker att semester är att sitta med en kopp kaffe och titta ut över altanen. Som flyr varje försök till känslomässiga samtal. Är det SÅ det nyktra livet är???
Jag är så rädd att jag i denna känslomässiga frustration en dag ska vakna upp och få för mig att jag lika gärna kan börja dricka igen.
Kanske begär jag för mycket. Vardagen kanske ÄR så här. Relationer kanske ÄR så här?
Eller inte?

Jag känner igen mig!!!!! Mannen vill väl inte direkt bara titta ut över trädgården eller på gamla TV-program, men han hittar heller inte på något VI skall göra. Hans förslag är typ köra till tippen eller handla på Jula! Inget upplyftande precis! Jag har inte behövt någon behandling, men jag känner ett behov av att prata, men han blir bara sur och tycker att jag skyller allt på honom! Stå på dig - det tänker jag göra!

Jag har verkligen försökt stå på mig men sen rinner allt ut i sanden och jag trycker undan mina känslor och vi kör på ett tag till. Ibland tänker jag att han inte förstår vad jag menar...vad kan man egentligen kräva av ett förhållande och en annan människa???
Jag kvävs här hemma! Och snart är det semester...
Börjar känna mig deprimerad och är så rädd att jag tar ett återfall. :-(
Velar hit och dit men oftast slutar det med att jag kommer fram till att vi måste hålla ihop för sonens skull...

Jag tror inte på att hålla ihop för barnens skull! Jag har en separation bakom mig där jag stannade för vår dotters skull. Till slut insåg jag att det inte funkade - då var hon 6 år - och jag skaffade lägenhet och flyttade. Folks reaktion var: Så bra hon verkar må! Hennes pappa och jag samarbetade om hennes väl och ve och hon säger själv nu i vuxen ålder att det blev bättre efter separationen!

ju egentligen det Hambodans. Har också en separation bakom mig och det är en ganska stor anledning till att jag inte vill separera igen...dubbla misslyckanden!
Samtidigt är ju inte detta bara mitt ansvar och inte mitt eget personliga misslyckande. Vi är två i detta, även om det inte känns så...
Vi har många tuffa år bakom oss och vi behöver prata om detta. Mannen vill bara lägga locket på, klistra på ett leende och fortsätta. Godnattpuss och lite sex någon enstaka gång så är han nöjd. Det funkar inte för mig och jag känner hur det pyser om mig av frustration och irritation. Jag får verkligen NOLL respons på mina försök till kommunikation. Ibland rinner bägaren över och jag blir arg. Antingen nonchalerar han mig helt då eller också skuldbelägger han...Det känns ofta som att jag skulle kunna leva minst lika bra med precis vilken man som helst. Ser ingenting som gör att jag är kvar i detta mer än rent praktiska anledningar...

hör man bara om hur bra alla får det efter att de slutat dricka. Aldrig hör man om relationer som blir sämre sedan man blivit nykter...
Med det sagt, min nykterhet är det bästa som hänt mig! Samtidigt har jag aldrig känt mig så osäker och famlande i livet....

Hej! Jag tror inte vi språkats vid tidigare, men jag kastar mig in ändå... Hos oss vad det maken som slutade dricka först. Det hände en grej, som fick honom att inse att han inte vill dricka alkohol mer. Jag hängde på när jag såg att han verkligen menade allvar. Under åren är det annars jag som oroat mig för vårt eskalerande alkoholbruk. Vi drack aldrig så mycket att någon annan skulle reagera egentligen, men det han bara känts ”fel”, som att vi är på väg utför... och att vi började hantera alla livets motgångar med en lagom kontrollerad ”mysfylla” i soffan efter att ungarna gått till sängs. Maken tyckte hela tiden att jag överdrev. Sen hände den där grejen, när han för första gången i livet upplevde en kontrollförlust till följd av alkohol, och bestämde sig för att aldrig dricka alkohol igen. Och så blev det. I början av nykterheten tyckte jag det var litet stelt att umgås, mysa, gå ut och äta, ha sex... helt utan alkoholens smörjmedel. Man kände sig litet tafatt. Men sedan har frånvaron av alkohol i förhållandet varit odelat positiv. Vi är emotionellt mycket närmre varandra och har hittat många nya gemensamma intressen att uppslukas av. Det blev nästan som en ny ungdomstid, då vi fick tid, ork och jävlar anamma till att omdefiniera oss själva, vårt förhållande och vårt gemensamma liv. Så nej. Förhållanden är inte bara innehållsfattiga och distanserade. Förhållanden är vad man vill att de ska vara, om båda vill samma sak.

Hambodans...det är mycket som ser annorlunda ut när man ser det med nyktra ögon...
Livet har på något sätt blivit lite skarpare i konturerna och det går inte längre att fly in i alkoholdimman.

Jag förstår ditt dilemma.. Finns det något du kan göra för att få en bättre vardag hemma? Kan du få utlopp för det du vill göra och prata om med vänner istället? Får du något annat av din man som du uppskattar? Om det finns trygghet och vänlighet och värme kvar mellan er kanske det kan räcka ett tag tills du landat i din nykterhet. Det är ju inte bråttom att ta beslut om separation så länge som er relation inte försämras av att ni lever ihop. Hoppas du kan hitta lugn och balans och komma till rätt beslut..