Jag tar tillbaka mitt liv.

Alltså vad händer egentligen?!
Denna förvandling som skett i mig är M-A-G-I-S-K stundom, inte alltid, ibland slåss jag för mitt liv men inte så ofta som tidigare och aldrig som förr.
Jag har så väldigt sällan ångest nuförtiden, så pass lite att jag önskar att någon kunde avskriva ångest ut mitt diagnosregister. Jag har numera Svensson-ångest, dvs ångest som vilken annan fullt normalt fungerande, frisk människa som hyser någon form av empatisk förmåga.
Och ångest är helt okej. Ångest är normalt och helt okej och i rätt sammanhang är ångest lite nyttigt kan jag till och med våga skriva.
De dagar jag har ångest nuförtiden är jag snabb på att identifiera och bekräfta min ångest - vad skulle man annars göra med den egentligen?
Självmedicinera och få mer ångest, fast kemisk ångest. Nej tack, jag har redan testat det och tycker att jag har ganska konkreta bevis på att det inte funkar längre.
Ångesten dök upp strax efter lunch idag. Jag klev upp tidigt imorse och var på jobbet redan vid klockan 6.00 så jag hinkade en del kaffe idag för att jag var sugen. Jag var så djävulskt sugen på kaffe to be honest.
Det vart en stor kopp när jag stod och sminkade mig hemma i badrummet vid 05.00. Det var en kopp klockan 6.50. Det var en kopp vid 8.00. En vid 9.00. En vid 11.-tiden och sista koppen för dagen intogs för sent, vid 13-tiden.
Koffein har en halveringstid i kroppen, läs med betoning halveringstid, på 8 timmar. Detta innebär att 6 koppar kaffe på en dag brinner ur min kropp klockan 05.00 imorgon bitti (!!!) Först då är jag helt clean. Det är rätt sjukt när man börjar reflektera över det.
Sedan ett halvår tillbaka så har jag minskat mitt koffeinintag till ca 2 koppar kaffe per dag, inte senare intag än klockan 10.00 pga att jag lider av ganska svår sömnstörning. Som vanligt när man meckar runt med fysiska faktorer som är direkt kopplade till psykiska faktorer krävs det ju tills motsatsen är bevisad för att Dee ska tro på det.
Varje gång sedan jag blev nykter för drygt 11 månader sedan har jag loggfört min ångest i min stora svarta bok om livet. Jag har kartlagt allt. ALLT.
Jag har loggfört alltifrån födointag, till sömn, till mängden koffein, till känslor till PMS och mens, träning etc.
Allt står i den stora svarta boken om Dee´s liv.
Det finns ett ganska tydligt samband med intaget av koffein och ångest.
Jag har mått bra idag. Jag presterade superbra på jobbet idag, jag har känt mig pigg, allert och gjort ett fint jobb, jag har också fått ett glädjande besked angående framtida planer så det finns ingen anledning för mig att egentligen ha ångest idag. Hormonellt är jag helt okej den här tiden i månaden. Jag känner mig också jävligt tacksam för att jag lever och är nykter och är frisk och vid riktigt fin fysisk form träningsresultatsmässigt.
Men jag har rå-ångest sedan tidig eftermiddag. Allt har eskalerat i takt med koffeinets förbränning. Och den känns kroppslig, jag kan inte tala mig själv till rätta, den är mer fysisk (om man nu kan skilja på olika typer av ångest.)

Superintressant - spontant tänker jag "aldrig mer kaffe om jag ska må såhär!"
Det är ett jävla rävgift, jag kan ändå tycka det är überintressant att jag blivit så känslig för droger.
Undrar hur det egentligen gick till när jag pyntade ner 2L vin om dagen.
Hur fan gick det till?

Hej raring!

Tack för din post, det värmde. ?
I ärlighetens namn finns inget val, jag hade dött om jag inte slutade, mitt drickande var så destruktivt och jag hade så mycket mörka tankar så mitt val var enkelt. Eller egentligen såg jag det som en prövotid från början - jag skulle prova det sista alternativet innan jag avslutade mitt liv, blev det bättre så skulle jag gå för den mer permanenta lösningen. And here I am ??‍♀️

Tack för dina ord.
Hur har det gått för dig?

Vi ses verkligen i februari! Ska försöka grina mindre då!
Kram! ?

Vissa dagar tycker jag livet är riktigt tråkigt. Som idag.
Äntligen en ledig dag och jag har krav på mig själv att greja med saker jag inte annars vill greja med, försöka underhålla mitt sociala nätverk och njuta. Egentligen helt onödiga krav. Och krav på att njuta egentligen, skärpning Dee!
Det är det här som har bränt ut mig under väldigt många år - det ska se så jävla aktivt ut på social media, så jävla roligt, snyggt och harmoniskt osv. La tillexempel ut en selfie idag som blev bra med en positiv liten bildtext om hur jävla najs livet är. Egentligen tänkte jag "go fuck your self" när jag tog bilden, men det var inget som syntes.
Det är inte ett dugg jävla najs idag. Inte en sekund najs att va Dee idag.
För jag har inte gjort de där grejerna på min kravlista, jag har kravlat mig ur sängen för en dusch, kaffe och satte på mig smink för att efter 2 timmar senare gå och lägga mig igen vid lunch och här har jag legat.
Jag orkar ingenting.
Jag fick lite slagsida i veckan när man hör av sig till sina bekanta och ingen svarar, sen planerade jag upp en lördag med en gammal kompis som bara låg och gäspade och mumlade att vi kunde höras en annan dag för att han också var trött i telefonen imorse.
Vem fan är inte trött i november?!
Jag vill ut i skogen, men orkar inte ta mig ut, ringde mamma som bad mig komma över, men jag vill inte vara där just nu eftersom min pappa är inne i en av sina perioder med för mycket alkohol. Jag orkar inte se skiten och jag orkar inte påminnas om att vi är så jävla lika när vi blir fulla att det är äckligt åt det.
Och när man tittar ut så är det som ett tjockt grått täcke med noll dagsljus.

Alltså, när jag läser denna text förstår jag varför ingen orkar leva med mig. Haha!
Over and out, nya tag imorgon, det kanske var bra att jag spenderar dagen i sängen och lyssnar på min kropp och äter kladdkaka till middag.
/Dee.

Snart har jag levt som nykter alkoholist i 365 dagar.
365 dagar av otaliga påminnelser om det ett nyktert liv ger, nästan aldrig någonsin vad det tar ifrån mig.
Det har varit ett år av rannsakan, självinsikt, distans, ångest inför hur det var, sorg, smärta, glädje och en kamp för att bygga upp det trasiga, främst relationer.
Här om sistens hörde jag en bekant sitta vid bordet och berätta om hennes diabetes och hennes ohälsosamma fetma, och det slog mig ganska så snabbt att hennes berättelse är inte mer komplicerad än min egen.
Den största skillnaden är kanske att jag lever med den där tabu-känslan kanske?
Så länge jag känt henne har hon alltid varit smal och hon har tränat och ingenting har direkt synts på henne som jag reflekterat över, men hon har en typ 2 diabetes efter år av kraftig övervikt.
Hon berättade för oss där vi satt vid bordet att det för henne är en kamp mot sockret varje dag, hon har fått lägga om sin kost totalt, och måste hela tiden tänka på konsekvenserna av det hon äter och se över vad hon äter. Hon sa att hon aldrig kan vara spontan och ta den där kakan till kaffet eftersom hon gått så pass långt tid med högt blodsocker att hennes kropp tagit en permanent skada.
Jag satt där och lyssnade på henne och reflekterade över vad hon sa samtidigt som jag på något vis bara ville utbrista att jag kände igen det hon pratade om så väl, fast för mig handlar det ju om att aldrig ta första glaset.

"Att lägga om kosten var ju egentligen inga problem när man lärt sig mer om kostläran och förstod vad som var bra grejer att stoppa i sig, men det många människor inte förstår är att det inte bara räcker med att lägga om kosten i ett halvår och gå ner de där farliga kilona, många tror att man kan bli av med sitt höga blodsocker och sedan köra på som vanligt, men den här sjukdomen varar mitt liv ut och jag kommer aldrig mer kunna äta det jag egentligen vill äta, och den förståelsen över den livstilen och att den ständiga kontrollen av kosten upptar stora delar av ens liv, saknas ibland hos mina vänner och bekanta. De tror ju att jag typ är botad nu. För min sjukdom syns ju inte längre på mig."

Läs och begrunda.
Det här är något man som alkoholist brottas med varje dag också. Många av oss tror att om man bara kan minska ner på drickandet så är man "botad", slutar man dricka under en längre period finns inte problemet.
Men det finns där. Varje sekund av ens liv. Precis som min bekantas kroppsliga oförmåga att städa undan socker i kroppen, så finns mitt beroende där. Ditt beroende. Vår gemensamma sjukdom.
Hade jag fått en enda önskan som skulle kunna underlätta mitt och ditt liv, så är det att slå sönder den här tabun och stigman som finns runtomkring att tala om alkoholbproblem.
Jag vet också mycket väl, att det bara är jag själv, du som sitter på andra sidan skärmen och läser, vi, som tillsammans kan göra en förändring.

Mod och styrka,
Dee

365 dagar
Vägs ände.
Tystnad.
Jag har förbrukat mina val. Mitt hopp. Min kropp. Deras tillit. Våra relationer.
Missbruk. Tog en sekund att skapa. En evighet att ta sig ur.
Jag hade inget val, ville jag i alla fall välja att se det som då, men faktum är att jag har massor av val att göra. Varje dag.
Jag väljer att vara nykter. Jag väljer min hälsa. Jag väljer att vinna tilltro.
Kampen har stundom varit hård det här året. Inte över att vara nykter - det som varit en kamp är det känsloliv jag nu väljer att varje dag möta. I mina sinnes fulla bruk. Utan att toppa känslor av glädje och lycka. Utan att dämpa känslor av sorg, ängslan, ångest, stress och oro.
Det är däri min kamp har funnits. Och finns.
Men jag lever. Jag vågar möta. Bemöta. Känna. Acceptera. Finnas. Och se.

Jag väljer att känna tacksamhet över att jag har överlevt. För mig var det alltid en fråga om liv och död. För mig har det varit blodigt allvar. För min sjukdom hade tagit mitt liv. Om jag inte hade druckit mig till skador som lett till en dödlig utgång. Om jag inte valt att kliva ner från mitt fönster kvällen innan.
Jag väljer att spendera min dag tacksam över att jag hittade modet. Och min inre styrka.

Dela min 1-års dag med mig genom att reflektera och skriva tre ord, bara tre ord, över vad du är tacksam över här nedan så jag kan få dela din tacksamhet idag med dig!

Mina är:
* Modet
* Styrkan
* Tiden

Ett extra tack till en väldigt speciell person som var den första jag vågade säga som det var till: Li-Lo.

Mod och styrka,
Dee

Jag har spenderat min dag lite gråtig, det är stort och det är starkt utav mig.
Jag har reflekterat över alla dom sakerna som jag fått tack vare nykterheten, alla dom saker jag tagit tillbaka och börjat kalla mina igen och hur bra jag idag mår.
Och jag känner mig hur peppad och taggad som helst på att se vart nykterheten bär mig 2020, det grundläggande slitet (att vänja sig vid alternativa beteenden, tankemönster och hantera känslorna) är gjort och stommen är på plats, förhoppningsvis så pass bra cementerad att jag kan fortsätta bygga mitt nya hus på det.
Under året har jag lagt undan alla dom pengarna som jag skulle ha druckit bort, ensam hemma, på mitt sparkonto och för ett tag sedan köpte jag mig en resa för dom, där jag ska spendera mycket av tiden under ytan, förhoppningsvis bland både val, haj och en och annan sköldpadda.
Det känns helt otroligt att kunna blicka framåt mot den resa och faktiskt praktisera mitt stora fritidsintresse igen, något jag inte kunnat gjort under min aktiva period som alkoholist!
Jag var inne och rotade lite i mina gamla anteckningar från programmet här på alkoholhjälpen och slogs av hur stort det var att jag skrivit att jag just ville återuppta mitt fritidsintresse igen, att kunna dyka, om jag blev nykter igen - nu händer det!! Wow!

Nu är det dags att sätta upp nya spelregler för att fortsätta bygga mitt hus.
För att må bra kommer jag behöva fortsätta sköta sömnen, kosten och träningen, det är grundläggande faktorer och helt självklara.
För att vila mentalt behöver jag få komma ut i skogen fortsatt, samt klappa ett och annat djur. Det bästa vore att få en ny fyrfota livskamrat, men min sorg tar riktigt långt tid har jag upptäckt och så länge jag saknar min jycke som individ och inte bara saknar livet med hund, så väljer jag att leva ensam ett tag till. Den dagen en ny vän kommer in i mitt liv vill jag se den och inget annat.
Belöningar är minst lika viktiga, därför kommer jag fortsätta med mitt sparande som jag glatt mig åt under mitt första år som nykter. Varje lördag lägger jag undan det jag hade druckit upp från systembolaget annars. Vad mitt sparkonto ska ge mig i slutändan är ännu lite oklart, jag skulle behöva ta ett körkort, men jag vill helst åka på en dykresa. Jag skulle också vilja ta lite ridlektioner och bli en bra ryttare, livet i och omkring ett stall är ju verkligen gudagott för själen! (Bara lukten liksom! Jösses!)

Det känns som att jag är så himla pigg och så himla hungrig på livet - det är helt fantastiskt! Jag var lite orolig innan att min årsdag skulle kännas lite som när det gått 3 månader in i nykterheten - pyspunka och lite what´s in it for me egentligen, men icket!
Känslan är att det nu är möjligt att genomföra saker jag aldrig kunnat drömma om där jag stod en måndagsmorgon klockan 06.00 och klippte hål i BiB:ens plastpåse för att krama ur de sista dropparna till en återställare för att döva den ångest jag vaknade upp med minuten innan.
Så jäkla peppad!

Tack livet,
Dee.

När jag var aktiv alkoholist och redan långt innan, nästan från den gången jag debuterade med alkohol, hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att det gick att gå ut och käka middag och catcha up med en gammal kär vän utan att ta ett glas vin eller två.
Men det går. Det jag trott var så svårt var ju världens enklaste sak att göra.
Jag är långt ifrån nattens drottning och hon som man går ut med för att ta ett glas efter jobbet en helt vanlig vardag och kommer hem halv två på natten helt aprak längre, men jag försöker att komma ur min skyddade bubbla så sakteliga, ungefär som en fjäril tar sig ur sin puppa och måste torka vingarna, lite i det stadiet är jag efter mitt första nyktra år.
Varje gång jag försätter mig i riskfyllda miljöer, som det faktiskt innebär för mig att gå ut och äta en middag med en gammal vän efter jobbet, så behöver jag göra min stategi och plan vattentät. Jag tänker att jag säkrar upp oavsett hur jag mår och jag ser också att med tiden kommer de där säkerhetskontrollerna bli mindre och mindre. Det får bara lov att ta tid helt enkelt. Och jag ska göra säkerhetskontrollen noggrant och ta tid när jag utför den för att hitta eventuella läckage i mitt skrov innan jag ger mig ut.
Idag märkte jag, eftersom min arbetssituation som jag tidigare nämnt är ohållbar med min manliga kollega, att jag gick runt och och irriterade mig nått så vansinnigt. Hade jag inte varit uppmärksam nog hade jag inte hört den där tysta, späda tanken i mitt huvud som viskade tyst, knappt hörbart att jag skulle kunna prova med ett glas ikväll. Det skadar ju inte.
Som tur var hade jag som vanligt klivit upp med mitt dagliga löfte om "aldrig första glaset" så jag var snabb nog att reagera och agera när jag hörde tanken. Och resonera med mig själv. Genast plockar jag fram min mentala för och nackdelslista med att vara nykter och tänkte på det löftet jag givit mig själv och på att jag dagen innan hade gjort upp en plan att berätta som det var om hon frågade varför jag inte skulle ta ett glas till middagen istället för den läsken jag planerat att beställa in.
Jag stämde också noga av med mig själv - min sinnesstämning är avgörande för hur jag kommer att klara det som innebär riskfyllda miljöer för mig, mår jag det minsta dåligt eller inte har pejl på mina känslor, kan detta innebära att jag faktiskt tar första glaset.
I alla fall vill jag tro det.
Men det kändes bra, jag fick kontroll på den lilla späda rösten omedelbart och jag kände mig i balans ändå, om än irriterad på min situation.
Jag var rustad och visste precis hur jag skulle berätta för min vän att jag är nykter alkoholist, så planen var vattentät.
Men, döm av min förvåning när vi sätter oss ner på restaurangen och tar in varsin dricka till att börja med, då jag beställer 7up först och hon tar en Ramlösa!
Jag trodde fan inte det var möjligt och det slutade med att jag nästintill kläckte ur mig "haha, men ska du inte ha dig ett glas vin?!" men hejdade mig i sista sekund.
Frågan om varför jag inte drack alkohol kom inte, och vi hade så jävla trevligt ikväll - det var så behagligt bara!
Och jag är så himla tacksam!

Att få känna att man för första gångerna i sitt liv går ut för att möta upp en gammal vän som man tidigare alltid umgåtts med i alkoholsammanhang och vara genuint fokuserad på att det är själva mötet mellan oss som är det viktiga, det tar fan livet till en ny nivå!
Helt plötsligt lyssnar jag, och jag njuter av att få dela med mig och ta emot - nyktert, klart och helt utan monolog med mitt glas som på den gamla aktiva tiden.
Wow!

/Dee

Wow! Oj, jag vet inte hur jag ska tacka för de fina orden!
Tack!!

1 år i nykterheten, det borde egentligen alla människor ta, med eller utan problem.
Personlig utveckling delux.
Mitt år har förändrat mig på så många plan.
Det är denna inre styrkan och tryggheten jag så länge undrat varför jag missat, men också inte fattat att jag inte haft.

Stor kram och glad vit jul,
Dee

Någonting har börjat brinna i mig igen.
Hon, den jag var innan, verkar ha vaknat. Den där som vill göra något meningsfullt med sitt liv, kämpa för någon form av rättvisa och sprida ordet i någon form.
Såhär inför jul sitter jag tyst som en mussla och iaktar alla andras maniska julklappshandel.
I min familj har vi för länge sedan slutat med denna hemska överkonsumtion som bara förstör vår planet genom hemska utsläpp från fabriker, avverkning av skog och direkt nedskräpning av våra världshav.
Jag är så jävla tacksam att jag fått växa upp med en medveten mamma. Och jag är så tacksam att jag slipper handla pinaler till höger och vänster som kanske ändå inte alls uppskattas. Som bara handlas för att handlas. Som förstör våran planet.
Jag såg en dokumentär här om dagen som jag varmt kan rekomendera, Chasing coral på Netflix, som handlar om den globala uppvärmningen och vad det gör med jordens korallrev.
Sen dess har jag vandrat runt i någon form av panikkänsla.
Det finns så mycket platser jag vill åka till för att dyka på, det finns djur som jag ännu drömmer om att få se i sitt vilda tillstånd någonstans djupt under ytan. Det finns utsatta djurarter som är hotade och behöver hjälp av oss pga av vår värld just nu bokstavligt talat brinner upp (jag tänker då främst på koalorna ) och vad gör jag egentligen här?! I Sverige?!
Det är som ett inneboende monster som håller på att ta sig ut.
Jag har haft en grubblar-vecka. Jag har umgåtts en del med min barndomskamrat i helgen som precis har fått en bebis. Jättegulligt absolut, men jag förfasas över hur litet och detaljerat livet blir, nästintill inskränkt, när man får en bebis. Det kretsar kring vem som ska byta bajsblöjan, vilken barnmatsburk som ska provsmakas idag, vem som tar nattningen etc.
Jag vet inte om jag är så himla sugen på ett sånt liv.
Sen har jag tänkt att tänk om man skulle träffa en tråkmört till respektive. Som typ är livrädd för hajar. Då blir det till att foga sig. Göra ett avkall på det jag älskar mest i hela universum.
Jag vill inte stå tillbaka mer. När jag äntligen slagit mig fri från alkoholens boja ska jag fanimej inte fortsätta stå tillbaka för att jag skulle bli bunden till någonting igen. Aldrig i livet! Det kan inte vara det mitt liv ska gå ut på!

Det är en lång väg jag gått för att komma hit. När jag tog avsked och vände mig om så valde jag medvetet att inte kasta en blick över axeln, utan jag fäste blicken på vägen framför mig och började gå.
Benen kändes något darriga men jag stegade på. Tron gav mig kursen dit jag skulle, och det jag visste var att tvivel inte fick ta kommandot.
De första dagarna, den första veckan gick jag non stop. Som för att få ett försprång, ett lagom avstånd.
Min väg låg öde. Svart asfalt bredde ut sig som ett hav, de vita strecken som kom med jämna mellanrum längs med vägens körbana var som skummet på vågens topp. Det var varmt, gassande sol och jag var på väg genom ett ökenlandskap.
Efter någon veckas vandrande, mot ett ännu okänt mål, stannade jag till för att dricka lite vatten. Känslan jag hade var att packningen fortfarande kändes lätt och att tiden gick både långsammare men blev mer abstrakt.
När jag var mitt uppe i mitt beroende var tiden något jag ofta reflekterade över, och något jag ska reflektera många gånger om på min nyktra resa. Det var som att tiden bara försvann i takt med att jag drack. Tid, rum och person blev till en geggig sörja som var svår att urskilja. Det var så förargligt, för här var den tidigare så punktliga jag helt opunktligt plötsligt. Jag minns att varje avtalad tid visste jag exakt hur långt tid jag behövde avsätta för att hinna ta mig dit men det var som att jag inte kunde släppa glaset. Det gick bara inte. Varje gång jag skulle gå hemifrån på slutet så kunde jag inte förmå mig att sluta dricka, halsa i mig vinet, för jag var livrädd för att det skulle dröja så länge att jag hann nyktra till innan jag fick dricka mer. Jag ville inte ur ruset, för då var jag tvungen att känna efter.
Så jävla fruktansvärt rädd för att känna.
Tid nuförtiden är enkel att relatera och planera ihop. Min frihet är återvunnen och jag reflekterar ofta över att tid i nykterheten känns så mycket längre än tid tidigare. Jag har funderat över varför 1 timme känns så mycket längre nu än tidigare - kanske det har att göra med att jag nu är närvarande med alla mina sinnen och inte i monolog med mitt vinglas, trugande sippande på det trots att magen vill få ut innehållet jag tvingar i den?
Min frihet är enkel att bryta ner i nykterheten. Friheten för mig kan vara så enkelt som jag beskriver ovan - jag är inte längre fjättrad kring ruset.

Nu har jag vandrat 384 dagar. Landskapet skiftar, jag har för länge sedan lämnat den där asfalterade vägen med de vita strecken mitt i vägbanan. Vägens karaktär har förändrats otaliga gånger, ömsom stigande, ömsom sluttande. Till en början misstänkte jag att jag var på väg uppför ett stort berg, men jag har med tiden insett att ett berg vore orealistiskt att bestiga när man är kroniskt sjuk - det är ju inte så att jag klättrar upp för något för att möta Jesus och bli helad, så jag gjorde medvetet om mitt manus lite så att det skulle passa bättre in på en livshistoria.
Ett skiftande landskap, längs med trollska stigar och karga ökenlandskap, upp och ner i berget och fantastiska grönskande vidder.
Där jag äger tiden. Och mina känslor.

-

Gjorde en utvärdering på alkoholhjälpens självhjälpsprogram idag och det var nog första gången sedan jag blev nykter som jag verkligen såg hur jävla illa det var med mig - jag låg den 7/12 2018 på självskattningstestet 6 pinnhål ifrån botten på testet. Min färg var mörkröd. Hade jag inte ljugit i det där testet (som jag pinsamt nog gjorde för att jag tänkte att resultatet skulle bli lite bättre och då hade jag ju lite mindre problem) så hade min markör hamnat på bottenplattan för hur illa det kan va.
Det berörde mig innerligt.
Hur tid, tålamod och målmedvetenhet kan skapa ett fullgott och värdigt liv åt mig.
/Dee.

Jag har befunnit mig på resande fot i en annan världsdel ett tag - en present till mig själv för att jag faktiskt lyckades överleva och ta mig upp på stranden igen när jag var skeppsbruten. Pengarna jag rest för och dykt för, har helt och hållit kommit från det sparande jag upprättade från dag 1 när jag valde att bli nykter.
Jag har under varje vecka lagt undan den summan jag skulle ha köpt alkohol för, på mitt sparkonto och när jag ser tillbaka på detta år av sparande och nykterhet är det ju helt sjukt att jag tog mig på dekispengarna till en annan världsdel, åt och bodde gott, dök så mycket jag ville och kunde uppleva det jag ville uppleva ovan ytan.
Jag har under denna period jag varit borta aktivt faktiskt valt att inte logga in här, annat än några enstaka gånger.
Det är inte forumet som håller mig nykter. Min nykterhet bottnar i den enorma tacksamhet jag känner i att kunna få leva fri, utan skuld och skam, utan lögner och undanflykter, i ärlighet och i det löfte jag varje dag avlägger till mig själv.
- Dee, aldrig först glaset. Aldrig någonsin, så ska du se att även den här dagen går bra.
Det var så länge sen jag kände ett sug, ett behov, men jag upprepar mitt löfte varje dag, tänker varje dag att det är en ynnest att få leva nykter. Livet har tagit sig vidare till en högre plattå dit bara ett fåtal individer får komma. Jag tänker nästan aldrig någonsin i termer som "varför just jag?" eller "det är synd om mig för att jag är sjuk" utan ser det som en gåva och är enormt tacksam - tänk att jag fått se livet ur ett jävligt mörkt perspektiv, jag VET hur illa det kan vara, och därför kan jag inte annat än att uppskatta varje minut jag får chans att fylla mina lungor med ett andetag och vila tryggt i att vad som än händer mig i livet, har jag tagit mig ur en av de svåraste sakerna man kan ta sig ur, helt själv och jävligt stark.
Saker jag tidigare varit rädd för och tänkt "tänk om det händer" har jag fått en annan approach till idag kan man väl säga.

Jag försöker göra val för min egen skull, som lyfter och bygger mig. På senaste tiden har jag inte känt den styrkan i forumet, utan snarare tvärt om funnit det tråkigt att läsa om hur andra trixar och fixar ibland om och om igen, jag har gått ifrån att känna att jag har kunnat ta, men också ge till andra, till att uppleva att jag står på en helt annan plats i livet, därför har jag gjort, under min resa, ett aktivt val att inte befinna mig på forumet.
Jag funderar på om jag ska gå på återträffen eller inte, om det kommer bygga mig eller om jag kommer känna att min plats där jag är i livet visar sig vara en annan planet.

Undrar vad den planeten skulle heta?

Ibland har vi alla formsvackor.
Jag väljer oftast inte att skriva här under mina formsvackor pga att jag dels skulle bli förstelnad av skräck av att läsa orden som målar mina tankar, men också för att jag under dessa formsvackor inte orkar skriva helt enkelt.
För mig handlar det om belöningar - jag vill ha nått att hela tiden tänka att jag är värd att få välja, istället för alkoholen. När jag kom hem från min resa råkade jag på ett litet sidospår på den annars så stadiga vägen jag går. Jag har haft ångest. Jag har funderat på (under en mörk stund i helgen) varför det är värt att vara nykter när jag typ känner mig ensammast i hela universum även fast jag har skärpt till mig, Jag har varit extremt trött. Vi snackar extremt. Jag är sällan den som ens erkänner för mig själv att jag inte är på topp, men här snackar vi hjärntrött delux.
Allt det här kan jag felsöka, det beror dels på att min belöning jag strävat efter är avklarad och jag nu ska finna ett nytt mål, en ny belöning att sträva efter, men också på att jag hamnat på en ny position inom mitt jobb - där mitt förflutna krockar med mitt nuvarande liv, oron för hur det skulle bli och ångesten över de där mötena har varit extrem fram tills att det faktiskt blev så att vi sågs och det inte alls vilade några halta löss i våran yrkesmässiga eller vänskapliga relation, utan snarare tvärt om - en glädje i att se att jag mår bättre.
Jag har inte kunnat skött mina mat, sov och träningsrutiner efter att jag kom hem utan det har varit ett enda sammelsurium av rutiner som ruckats på - yetlag as f-u-c-k, något virus från landet jag vistades i med febertoppar varje kväll och ledsmärta har gjort att jag inte sprungit mina mil och lyft mitt skrot på gymmet, vilket är en stor självhjälp mot de flesta demoner i mitt huvud.

Jag har i alla fall tagit mig igenom, eller ska jag säga släpat sig igenom helgen, med nöd och näppe och nu är arbetsveckan igång igen och det känns en smula mer hoppfullt. (Jag har extremt svårt för att vara ledig på just helgerna, alla mina vänner har familj, det är bara jag som lever ensam, det blir bara extra påtagligt nu när min hund inte går bredvid mig här på detta jordeliv. Ensamhet är fruktansvärt att känna även för en självständig en som jag, som gärna umgås med mig själv och trivs med det oftast)
Jag räknar 423 dagar, och anledningen till att jag räknar 423 dagar är för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv, jag får sån fruktansvärd ångest och förstör relationer och kan inte sköta mitt jobb, jag får en sån dålig ekonomi att jag knappt kan betala min hyra och riskerar att bli bostadslös, jag förstör min kropp och min mentala hälsa och kommer troligtvis att dö inom loppet utav bara ett par år om jag dricker igen.
Jag räknar 423 dagar för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv. Om jag sköter om mig själv får jag dels behålla de ihoplappade relationer jag lyckats med under denna tid, det förtroende jag byggt upp hos andra människor som älskar mig, jag får behålla min friska och starka kropp, jag får behålla mitt jobb, min förmåga att felsöka orsakerna till att jag mår dåligt, utnyttja mitt certifikat som dykare, ha råd att resa och utöva min hobby, kanske få chansen att träffa en snäll respektive så småningom, känna friheten i att inte behöva kontrollera alkoholen och kunna delta i olika aktiviteter utan skuld och skam över att jag egentligen är pruttfull och försöker agera normalt och framför allt förmågan att våga känna känslor och vara närvarande när jag bemöter andra människor.

Viktigt att påminna sig själv om vad strävan är värd lite titt som tätt.

Här om dagen deltog jag i en föreläsning rörande en massa olika ämnen som berör medmänsklighet och omtanke. Ett ämne som avhandlades var hur man ska agera vid misstanke eller vid det faktum en kollega är drog/alkoholpåverkad.
Så fort det ämnet togs upp sköljde en våg av skam och skuld men även sorg över mig.
Jag är idag oerhört tacksam över min tillryggalagda tid jag har i bagaget som nykter alkoholist, jag är stolt över mig själv men tycker det är otroligt pinsamt att berätta något så privat om mig själv till andra och väljer verkligen med omsorg vilka jag yppar min sjukdom och mitt tillfrisknande för.
Även om min tid som jag har nykter är flera hundratals dagar, blev jag plötsligt alkisen i rummet just där och då, som hade dubbla påsar med den starkaste mintsmaken på tuggummit i fickorna jämt, tuggandes på ibland 4 tuggummin samtidigt i käften, som hela tiden tänkte att jag måste ha en redig och klar skärpa i blicken och dölja att mina händer skakade genom att ha dom i fickorna, och den som smygdrack på toan ur PET-flaskan i väskan för att det var en överjävligt dålig dag och som såg sig själv i spegeln och hatade varenda atom av den spegelbilden som stirrade tillbaka på mig, med ett slitet ansiktsuttryck och allt annat än den där klara och rediga blicken.

Mitt hjärta bankade innanför, mina händer började skaka, paniken grep tag i mig och jag kände hur jag rodnade när föreläsaren tog upp ämnet - så skuldbelagd är jag att min kropp fysiskt reagerade med en ångest innan jag ens hann lyssna på vad som sades.
Sjukt.
Varför är det så mycket skuld och skam som ibland hindrar min tankebana av mod och styrka att flöda fritt i min hjärna?
Jag tänkte jag skulle gå i terapi detta år, hos en privat aktör eftersom jag inte vill ha något journalfört mot sjukvården - kanske jag kan komma loss i min ibland omedvetna skam med hjälp av terapi.
Skammen är inte alls så påtaglig som den var i början, men den ploppar upp när jag minst anar det och det är obehagligt att tappa kontrollen över känslorna ibland.

Alkoholism är ju en sjukdom, som vilken annan kronisk sjukdom som helst.

- Utgång ikväll?
- För gammal för sånt.
- Inte då. Man måste ju äta OCH dricka!
- Förvisso.
- Kvällen är ung.
- Haha, och jag är gammal.
- Men skärpning! Du är en kvinna i bästa åldern.
- Okej.
- Första ölen.
Det går en timme.
- Andra!

Redan när han börjar messa så vet jag vad han vill. Han vet att det blir fest när Dee möter upp ute på stan, lite senare skulle han få följa med hem fast han har fru och barn. Men det blir mycket alkohol och fucking ferre, och han får smaka på ett liv som en medelålders man troligtvis för länge sedan varit tvungen att välja bort pga att när man stadgar sig var mitt tidigare jag en sån som är farlig att umgås med.
I mitt tidigare liv så hade jag tyckt han var jobbig, men jag hade gått ut och mött upp honom för att bara ha en orsak att dricka alkohol, eller så hade han tjatat sig blå och tillslut blivit insläppt för att jag troligtvis var lagom dragen för att inte kunna säga nej. Väl här hemma hos mej hade han tjatat sig till sex, eller så hade han haft sex med mig fast jag varit för full, sen hade jag sparkat ut honom för att jag antingen vart förbannad inte orkade ha någon annan här klängandes på mig när jag skulle sova.
Han blir alltid så jävla efterhängsen när jag dissar honom. Det slår aldrig fel. Förr tänkte jag att man behövde smida medans järnet var varmt, men idag känner jag genuint tack men nej tack.

Det är mycket i mitt liv som nuförtiden är genuint tack men nej tack. Det finns en sån jädra fin självrespekt jag aldrig har besuttit tidigare där jag ser på just sånna här situationer och tänker "Wtf Dee, plz - va händer?! Har du? Med den där? Gu bevare mig väl, usch! Urskiljningsförmåga tack!"
Den här självrespekten gillar jag. Och distansen. Filtret. Lugnet.
Jag hör hans desperation i orden. Han vill inte gå hem tidigt. Han vill dricka. Ligga. Göra galna saker.
Så var jag också en gång, för drygt ett år sen.

Det är så skönt att känna det där genuina tacket, men nej tacket. Jag känner det med vissa relationer jag kapat banden till efter att jag slutade dricka. Jag känner det med vissa livsval jag syltade in mig i medans jag drack. Jag känner det i en massa tankar och i min livsåskådning också. Och jag känner det med alkoholen också.
Det är så himla mycket jag bara kan vara tacksam över i mitt liv som Dee 2.0.
För det är en jävla skillnad på att inte vilja dricka och att hålla sig nykter.

Vad skojsigt, nu jädrar ska det lubbas!
Jag satt ikväll och fnulade på om jag skulle springa 10 km eller 5 km på midnattsloppet i år, härligt att du tipsade om att anmälan var öppen, då har jag ju två lopp på agendan redan nu mao!

Flatenloppets arrangör, Running4serenity1 på insta och Flatenloppet på Fejan har öppna träningar på söndagarna runt Flaten för den som vill komma i form inför loppet, det brukar vara ett glatt och härligt gäng som deltar om man vill få lite nya kompisar!

Den här gången måste vi ju hitta varandra i vimlet tycker jag! Jag ska hoppa ljushopp så du ser mig!
/Dee

Lunch:

- Jag kom på att vi kanske skulle ha lite alkoholfritt om det mot förmodan är någon som inte vill ha alkohol!
- ... Men det var väl snällt att du tänkte på sånna som mig!
- Va? Dricker inte du? Varför inte?
- Jag har slutat dricka.
Jag vänder mig om och lämnar personalrummet.

1 timme senare:

- Här får du ett glas champagne av den finaste årgången, det är du värd Dee!
Han tittar på mig och håller stolt upp glaset mot mig.
Jag fryser, blir alldeles stel och forcerad i min ansiktsmimik känner jag. Jag är egentligen så jävla trött efter att ha rott projektet jag pysslat med de två sista veckorna i land att jag egentligen vill börja grina istället.
- Seså, ta glaset nu, det är ditt, vi har varit så jädra duktiga!
Vad håller han på med? Hörde han noll av vad jag sa på lunchen? Är detta en setup? Försöker han sätta dit mig?!!
Jag andas in.
- Nej tack, jag dricker inte alkohol.
Någon annan är där och tar glaset han hällt upp till mig och jag andas ut. Medans han vänder ryggen till mig för att fylla på nästa glas, sluter jag ögonen och dras med ner i något slags hål. Jag kan känna bubblorna i munnen, känner lukten av den fina champagnen, visualiserar mig hur jag tar glaset, för det mot munnen och snabbt dricker upp det. Hur det går rakt upp i huvudet, hur det gör mig varm i ansiktet. Hur de små musklerna i ansiktet som är så spända av all stress slappnar av. Hur jag går och tar en påfyllning .. Här någonstans i bakhuvudet börjar en tyst och späd liten röst att harkla sig och säga "ursäkta, ursäkta, hallå!" "Va, jag har inte tid med dig nu, jag är ju mitt i tanken på att dricka champagne!" "Just därför ska du ju lyssna på mig" säger den lilla späda rösten till svar och fortsätter ".. efter påfyllningen då, vad händer .." jag avbryter den späda lilla rösten och fyller i meningen med "jaja, vad händer då, jo Dee kommer spåra. Och inte sluta dricka. Och göra bort sig. Uppträda olämpligt" Under hela det här samtalet med mig själv och min inre röst och champagnen så har jag stått och sett ut som Homer Simpson när han med dregel hängande från munnen säger "mmmm... donuts!" ungefär.
- Varsågod fröken, alkoholfri champagne av finaste årgången, säger han, blinkar åt mig och gör ett nytt försök.
Jag ser på glaset han håller fram och på flaskan han hällt upp ifrån.
- Seså, ta det nu, nu har jag ju fixat alkoholfritt, klart du ska fira med oss!
Jag tar glaset av medlidande och ler osäkert mot honom. Han ser lika trött ut som jag, som resten av oss, och jag vet att han är helt sliten han med.
- Fan va vi har gjort det här bra! Skål! Säger han och ler mot oss alla, vi höjer glasen och svarar i kör.
Jag för mitt alkoholfria glas mot munnen, känner doften, det är en fin alkoholfri champagne, den doftar snarlik en mer budgetvariant av riktigt kaliber, jag låter en liten sipp slinka in i munnen.
Bubblorna brusar på tungan och jag får tvinga mig själv att svälja klunken jag tagit, ursäktar mig snabbt och ställer ifrån mig glaset och skyndar mig in på toaletten för det känns som att jag vill kräkas.
Jag börjar nästan grina där inne på toan, av trötthet och ilska över situationen.
Varför kan det inte bara få vara enkelt?

Saker som gör mig lite uppgiven är när det kommer in alkohol i bilden på min arbetsplats.
Jag vill att min arbetsplats ska vara en fredad zon, där jag kan få göra ett bra jobb och faktiskt vila ifrån alla tankar som dagligdags snurrar kring alkoholism och hur jag ska försöka forma mitt nyktra liv.
Är det för mycket begärt?
Det är en annan sak när jag går på fest, eller följer med ut på krogen, eller äter middag hos någon annan tycker jag, då är det jag som tar mig in i en miljö där jag vet att det finns alkohol, och där gör jag noggranna kontroller av mitt skrov innan jag sjösätter - jag stämmer helt enkelt av med mig själv, finns där en minsta tvekan, seglar jag inte den dagen. Och jag hade definitivt inte seglat efter all denna stress och sömnlöshet de här senaste två veckorna.

D.

Jag ställde en fråga här om dagen.
"Kan du berätta hur du känner?"
Jag läste ditt svar strax innan jag la mig på soffan och slöt ögonen och lät luften fylla mina lungor innan jag andades ut.
Jag ämnade att visa min medmänsklighet, men utan att du vet det, så ledde dina rader mig direkt in i självklarheten.
Jag andas in igen.
Jag är här och nu. Jag är precis här. I min kropp.
Känns jättekonstigt.
Overkligt.
Ett lugn sprider sig inombords. Ett lugn som är ganska obekant, faktum är att jag bara har haft en såndär här och nu känsla som jag kan relatera till tidigare i mitt vuxna liv. En enda.
Är det typ inte lite sorgligt liksom?
Jag kan tänka många gånger om dagen att jag är genuint tacksam att jag är nykter och att alkohol inte hindrar mig från att leva längre. Att illusionen om att alkoholen va min bästa vän och att jag i alla fall inte var ensam när jag hade mitt vin hemma, är den sjukaste lögnen jag någonsin dragit för mig själv. Jag kan tänka att jag är tacksam för att jag är snäll mot min kropp och att jag har blivit stark av den här resan. Men jag kan nog inte genuint känna det så ofta.
Förra gången känslan kom, följde jag med den där varma känslan som sprider sig i kroppen och jag bara får helt tyst på allt planerande, kontrollerande och tänkande och bara är i ungefär 10 minuter innan ordet relatera plötsligt ploppade upp i mitt huvud på det där AA-mötet jag spontant besökte. Jag tänkte att jag borde kunna relatera till vad som personen berättade minns jag att jag tänkte och känslan var spårlöst borta.
Idag kom den igen, stannade inte lika länge, men en stund, kanske 5 minuter, innan jag tänkte på att jag borde skriva om det här. Det var efter att jag läste om hur mörka tankarna kan bli tillsammans med den där falska vännen och om hur man döljer sitt missbruk i högpresterande på sitt jobb.

Jag vill kunna köpa den, på nätet i en liten burk, eller på plattan från en skummis. Få den på recept av en doktor.
Jag skulle verkligen vilja kunna knarka på den känslan. Den är 200 gånger bättre än en perfekt dagsfylla, men jag tror jag har listat ut vad jag behöver göra för att få fatt på den.
Jag behöver sluta söka den. Sluta jaga.
Jag önskar så att någon bara kunde ge mig manualen till hur man gör det.

- Först är hon glad och bekymmerslös, sen konstig och känslosam och sen blir hon deprimerad och kommer inte ur sängen.
Hon luktar pepparmint. Hon stinker pepparmint.

Några repliker hämtade ur Locke & Key, en serie jag just precis sett klart på Netflix här om sistens där barnen upptäcker att mamman har tagit ett återfall efter 6 års nykter tid.
Jag kunde inte låta bli att skratta lite ångestfyllt där jag låg i soffan, man undrar ju om det egentligen var mig de pratade om.

Det är så många viljor och så mycket åsikter på min arbetsplats. Och vi är alla förbannat slitna efter dessa intensiva veckor. Och jag har så mycket på min måste ordna-lista så att allt funkar, men jag har också så lite tid.
Jag är fan färdig att ge upp. Min stegräknare visar mellan 7-9 km bara på ett arbetspass beroende på hur mycket det är att göra och jag ligger lite på bristningsgränsen.
Och jag blir så jävla ledsen på mig själv för att jag inte känner att jag är som när jag var oförstörd och ännu brann. Jag blir så leds på att det känns som att jag stegar runt i någon Si-Fi films gigantiska slemhög från en superstor snigel från en annan galax som bara gör att jag antingen halkar runt i det eller har svårt att ta mig fram.
Min tinnitus har blir kraftigt försämrad sedan uppdraget startade och började rulla på och jag har fått tillbaka den där hjärntröttheten som jag försöker dölja genom att tänka att jag måste skärpa till mig och jag har svårt att ta mig ur sängen. Försämringen har skett på bara två veckor och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig pga att det var den här känslan av stress i kroppen som fick mig att börja mitt drickande, att jag hade svårt att slappna av, jag hade värk i kroppen när jag stannade upp och la mig ner eller satt mig ner, svårt att somna pga tankar som snurrade och den där irriterande pipet i öronen som aldrig tog slut.

Jag hade sug idag. Jag glömde bort för säkert 10--15 ihållande minuter att jag är nykter sedan 438 dagar tillbaka.
Åh fy fan i hela jävla helvete vad jag ville ha alkohol.
Jag ville ha min belöning för att jag slitit så hårt idag.
Det som var mest obehagligt var att jag tänkte att om jag går från jobbet nu så hinner jag till systemet innan dom stänger.
Sen blev jag rädd. Jag blev rädd för att jag inte hade en chans till kontroll över min sinnestämning eller mitt sug. Jag blev så rädd idag att jag inte förmådde mig att ens våga välkomna suget och säga att det var okej, för idag var det verkligen inte okej.
Och om jag hade gjort min självskattning med om jag hade kunnat hålla mitt mål att vara nykter på obegränsad tid just där och då, så hade jag skrivit "jag tror absolut inte att jag kommer klara mitt mål med att vara nykter".
Tillslut befallde jag mer eller mindre hela mig själv och mitt sug att "Nu räcker det!" och efter det blev det lite bättre.

Det finns en tomhet i kroppen, som jag antar kommer ifrån att jag inte givits tillräckligt med återhämtning, jag känner igen den från tiden innan jag blev sjukskriven, och det finns en stor sorg i mitt hjärta just nu eftersom jag känner att min kamp för mina nyktra dagar hade kunnat raserats på 0,5 sekunder om jag agerat rationellt och det finns en oro inför vad detta kan komma att leda till.

Jag tror jag ska testa att hitta någon form av enkel guidning till meditation ikväll på nätet så jag kan komma till ro i mig själv, för det är där min nykterhet är rotad.

Super!
Ska kolla dom ??

Varför ska min sjukdom vara så skambelagd för?
Jag vill vidröra vid tanken på att komma ut ur min mörka lilla vrå där jag passivt sitter ihopkurad och trycker hela tiden.
Varje morgon när jag står i badrummet och ser mig själv i spegeln, kan jag möta den där klara, pigga blicken jag är så tacksam för att jag idag får äga. Jag vågar äntligen möta min spegelbild och se på mig själv med mod, styrka och stolthet innan jag stilla tyst för mig själv tänker:
"Idag är en ny dag. Jag har valt mitt liv. Och jag står stark ytterligare en dag. Jag ser möjligheter, jag kan planera för framtiden, men bara om jag väljer att aldrig ta det där första glaset."
Jag går till jobbet. Mitt nya jobb. Med raska steg går jag ganska tidigt till jobbet för att hinna känna av stämningen och läget innan det är dags för mig att kavla upp ärmarna. Tacksamheten dröjer sig kvar när jag promenerar gatan fram, och idag vågar jag möta en främlings blick och ofta får jag ett leende tillbaka och en ögonkontakt som ibland dröjer sig kvar.
Jag undrar, syns det på mig? Syns det att jag valt att leva? Kan en främling se hela min själ?
Det har inte alltid varit så, att jag vågat lyfta blicken och fånga en ögonkontakt, att jag vågat gå utanför dörren nykter - under den värsta perioden innan jag valde livet, var det så illa att jag aldrig gick utanför min dörr utan att ha druckit innan.

Men tacksamhet är lätt utbytbart mot skuld, skam och flyktkänslor.
Och man kan lätt fladdra iväg i tankarna på att man skulle vara som alla andra, för att jag är som alla andra på min arbetsplats, om inte en av de mer drivna och ansvarstagande.
Jag har drivit igenom projekt efter projekt, plöjt och sått de senaste veckorna. Tömt mig på energi, slagits mot suget som kastat sig över mig och nu är jag trött.
Det är tid för en liten återhämtning, och att vila efter att ha rott projekten i hamn. Och jag har lovat mig själv att inte ta mer ansvar under en period nu.
Och just där, i stormens öga, hämtar jag så andan, sluter ögonen och lyssnar på sorlet av mina kollegor och hinner tänka att jag får vara precis lika bra och värdefull som dom är, och att jag bara får vara Dee en stund, utan att i min egna tanke vara Dee, en nykter alkoholist, innan någon plötsligt utbrister:
- Dee, du kan styra upp vår första after work, du kan ju den här stan och alla hippa drinkställen och så är du ju så sjukt bra på att organisera och mobilisera oss! Vi är så sjukt sugna på fest!
Jag sluter ögonen, tänker att jag inte orkar, tänker på hur jag ska formulera mitt svar, tänker på att jag borde ta mig ut ur vrån nu, tänker att det bara är att säga det en gång, tänker att det inte är så jävla farligt, tänker att jag kanske hjälper någon här inne i rummet just nu som kanske kämpar i hemlighet precis som jag gjorde om jag bara säger det.
"SÄG DET!!!" skriker mitt undermedvetna, "SÄG DET NU! SÄG ATT DU ÄR NYKTER ALKOHOLIST"
Jag tar ett djupt andetag och tittar på mina kollegor. Som tända ljus sitter de och plirar mot mig, någon studsar lite lätt i soffan av glädje och jag svarar nått helt annat än va jag egentligen tänkte:
- Visst, Dee fix!

Varför? Varför är det så svårt att stå för den stoltheten jag vältrar mig i inombords?

Jag undrar varför jag aldrig känner att jag hittar min plats här i livet.
Kan jag inte bli nöjd?
Saknas den kompetensen hos mig, att vara nöjd?
Jag försöker tänka tillbaka på stunder i livet när jag varit nöjd, när jag har känt att jag befunnit mig på rätt plats i rätt tid, med rätt människor.
Jag kan nog inte hitta en enda självklar period i mitt liv när jag känt att jag varit nöjd.
Hur blir man det?
Hur gör man?
Jag har tydliga mål, eller har haft snarare, med vad jag velat uppnå, och de målen jag satt upp har jag lyckats nå. Det har gått, men ibland har det kostat.
Det har aldrig varit så att jag varit nöjd när jag uppnått dom utan snarare tänkt lite lättvindigt att jag nått dom och att jag behöver sätta nya omedelbart.
Det oroar mig lite att jag inte känner att jag riktigt trivs i min plats och position jag tagit på min nuvarande arbetsplats - jag vet inte riktigt varför jag inte kan vara nöjd, det är ett gäng sköna kollegor som accepterar mig, men det känns inte bra.
Idag fick jag en mindre panikångestkänsla under en pågående diskussion som bara inte ledde någonstans angående en rutin som är så jävla självklar att man gör inom min bransch. Det var otäckt. Jag kunde inte nå den personen som argumenterade emot mig, och hur mycket jag än tycker om henne så kunde jag inte kontrollera hur irriterad jag blev över att hon inte lyssnade på mig, och det hela mynnade ut i någon slags panik när jag enträget försökte hålla emot mina känslor för att inte tappa spåret i diskussionen.
Det vi diskuterade om var en bagatellartad rutin som mynnade ut i ett inferno av argument.
Det är något som river och sliter i mig av frustration ikväll.
Jag känner det nästan som att jag aldrig någonsin kommer att möta någon som förstår mig. Och det tänker jag måste vara ett indirekt kvitto på att det är fel på mig.
Det har inte blivit som jag tänkt mig, jag är inte nöjd, och jag är orolig för om jag kanske aldrig kan bli det.

Dagar och veckor vävs ihop till ett enda sammaelsurium.
Mitt i händelsernas centrum, det känns så ologiskt att ens vara där.
Samtidigt ges en bild utav en annan verklighet till de vanliga döda. De som inte ser, men som kanske förstår hur vi har det.
Det känns så ologiskt att vara här. Här. Här inne.
Jag har inte tid åt självrannsakan. Här gäller det att hålla i sig ordentligt när stormen kommer.
Vara fokuserad, prioritera och lägga sig själv åt sidan.

Jag räknar inte mina nyktra dagar för närvarande. Jag hinner inte tänka på alkohol utan njuter istället över vart mitt fokus just nu ligger.
Det är drygt 3 veckor sedan jag räknade efter.
483 dagar. Starkare än någonsin.
Och just nu är jag bara jag. Inte Dee, den nyktra alkoholisten.
Så häftigt.

Kaoset som råder, ovisstheten, att jag får göra det jag är tränad på att göra, skalar av mina identiteter till det sista lagret. Pannbenet.
Jag trivs som fisken i vattnet. Prioriteringarna, lösningarna som inte finns, jag går snabbt upp till ytan för att hämta luft, innan jag dyker ner på botten igen.
Där nere ser jag det skal jag lämnade för så länge sen, det sitter fast i blåleran med ett konstigt förvridet ansiktsuttryck och två svarta hål till ögon.
Jag simmar förbi, jag kan inte identifiera mig alls med skalet. Just nu i alla fall.
Har det där ens varit jag?
Jag förstår inte riktigt. Det känns så avlägset. Jag känner mig så stark. Och trygg. Otroligt trygg och framförallt tacksam.
Jag har gjort ett självklart livsval, jag vänder mig inte ens om och ser till att jag låste dörrarna till de demoner jag stängt in - tiden just nu bevisar vilken stomme jag byggt till mitt fort och jag vilar tryggt i det om natten.

Ibland undrar jag om jag kanske reflekterar för lite över tiden som varit, samtidigt så vet jag att det är en alkis personlighet. Att inte kunna stanna i tanken på att nått är bra utan att i stället grotta ner sig i självömkan, destruktiva tankar och förakt för att bygga den grogrund som leder till att vi tömmer flaskan.
"Det är så synd om mig för att ..."

Och när jag tänker efter en extra gång, så känns det helt värdelöst med att vända sig om och se till att alla dörrar är låsta eftersom de redan tagit sig ut, här står jag mitt bland de demoner jag en gång fruktat mest, jag har lagt ifrån mig piskan som jag förut använde för att de inte skulle komma för tätt inpå mig, bredbent står jag här med ett säkert kroppsspråk medans de flockas i ringen runt mig, oförmögna att ens möta min blick.
Och jag har kontrollen.
Och utan tvivel också ett extraordinärt pannben.

Tack,
Dee

Du har också pannben!

Mod och styrka,
Dee

Men oj! Tack så mycket!
Det värmde bättre än vårsolen!

Kram,
Dee

500 dagar passerade mig obemärkt förbi.
Jag hade tänkt att ge mig själv en klapp på axeln och spendera dagen i tacksamhet, men istället spenderades den helt dränerad och i tårar efter jobbet, men en känsla av vanmakt, skräck och rädsla. Maktlöshet.
Jag har inte tidigare varit rädd, visst har jag många gånger ställts inför saker som varit otäcka, både emotionellt men också någon slags potentiell fara för mitt liv, men som en blixt från klar himmel slog skräcken genom hela mig idag.
Egentligen kanske det var en underdrift att tänka att de 500 dagarna passerade obemärkt förbi, då jag för första gången i mitt liv har känt en fruktan. För mitt eget liv. För min egen hälsa. Nästintill som ett djurs instinktiva rädsla.

500 dagar.
Vem trodde det?

Sluter mina ögon. Min kropp känns trött och dränerad efter arbetsdagen idag. Plötsligt är jag där.

Det klirrande välbekanta ljudet från kundvagnarna som åker runt i butiken med flaskorna i sina korgar som butikens besökare kör runt.
Jag ser på mig själv utifrån. Lite rastlös står jag där i kön och trampar på stället. I handen har jag två BiB jag ska handla. Samma fundering varje gång att ingen misstänker något av personalen, jag är ju bara en sån som ska ha fest liksom. Jävligt ofta bara.
Jag kan, där jag ligger i soffan och sluter ögonen, till och med känna tyngden i mina armar från BiB:arna. Trycker i mig två minttuggummin innan det är min tur och langar sedan upp varorna. Jag vet att jag känner skam. Skam och skuld, samtidigt som att BiB:arna andas frihet, löften om en skönare tillvaro och rebelliska upptåg.
- Hej igen! säger kassörskan glatt till mig.
"Va i helvete, hon kände igen mig! Jag var ju här för 2 fucking dar sen. Va händer?!"
- Tj.. Tjatja! Säger jag och hoppas att vindpusten från mina ord ska osa mint och inte de senaste 3 dagarnas fylla och fortsätter med att säga "ja, du vet, jag ska va med i halv åtta hos mig, det är jävligt mycket med den där middan nu asså" (enligt mig den mest genialiska ursäkten jag någonsin haft för mina alkoholköp)
Kassörska kollar på mina budgetdunkar och höjer lite på ögonbrynen och tar betalt.
-
Jag tar ett djupt andetag där jag ligger i soffan. Frihet.
Jag andas ut. Modig.
Jag andas in ett till. Stark.
Och ut. Stolthet.
-
Jag fortsätter sedan låta tanken vandra. Jag har tagit mina varor från bandet nu och skyndar mig ut ur butiken, alltid med en stilla undran om personalen kan anmäla en för att va dekis? Eller neka mig att köpa?
Väl ute på gatan skiner solen över stadens gator, klockan är 10.10 på onsdag morgon och jag har redan gjort mitt andra besök i butiken sedan veckan började. Hitintills har jag alltså hinkat i mig 2 BiB sedan måndag och jag har sträcksupit som jag älskade. Lite salongs hela dagen, precis lagom sådär, packad hela kvällen och dyngrak hela natten, ingen mat i vare sig kylskåpet eller magen och en ständigt gnagande känsla av ångest i mitten av bröstet.

Jag öppnar mina ögon. Jag valde idag att vandra tillbaka och ta på en välbekant situation i mitt liv som nuförtiden känns så obekant på något vis.
I min närhet blir människor sjuka som jag känner, några har dött, min skräck är total men vi är soldater i ett osynligt krig som bara måste fortsätta. För gör inte vi något, dör fler.
Det har varit en nedåtgående spiral i min mentala hälsa efter pressat läge, samtidigt som jag älskar det, hatar jag det, och jag har sett massvis med röda flagg hissas i min hjärna men tänkt att det kanske går över. Men det kanske inte är så lätt med utbrändhet?
Idag fick jag min första panikångestattack på över ett år, jag trodde jag skulle dö innan jag fattade att det inte var en pågående hjärtinfarkt, och jag lyckades som ur ett mirakel jävligt proffsigt andas och ta kontrollen över situationen.
Därefter följde ju naturligtvis en oro och tankar på ett eventuellt återfall (det var ju med alkohol jag försökte bota mitt psykiska tillstånd sist, och det vet vi ju alla hur "bra" det går) men när jag sansat mig lite kände jag att jag kände äckelkänslor när jag tänkte på återfall och alkohol.
Som vanligt tänkte jag "lita aldrig på en alkis" och för att försäkra mig om att det jag kände var äkta, lät jag tanken vandra till en situation som faktiskt skulle kunna vara jag inom ungefär 10 minuter.
Det glädjer mig att min grund jag bygger mitt slott på är fortsatt stabilt.

Runt omkring mig börjar Stockholm vakna till liv, lika explosivt som trädens knoppar brast och parkerna återigen blev till lummiga gröna oaser som på något sätt ingav hopp om bot och bättring.
Det känns som att jag är den sista ur idet denna vår och play-knappen plötsligt hakat upp sig till filmen om mitt liv, och att jag nu har tekniska problem med att få igång den filmen.
Jag njuter inte alls för närvarande, utan går runt med tomhet i bröstet och likgiltighet i blicken, och tittar helt oförstående på de fullproppade innerstadsbussarna som rullar förbi mig där jag går gatan fram, passerandes så gott som fulla uteserveringar.
Jag är helt oförstående. När hände det här? När hände våren och när tappade invånarna respekten för sjukvårdens ansträngda situation?

Min försvarsmekanism kanske är att känna likgiltighet?
Det känns som att jag bara har dragit ett rakt vitt kritstreck på marken och sagt till mig själv att såhär ska jag känna för att orka med allt elände jag hanterar på jobbet för närvarande.
Det var ett par vändor nu under maj månad jag allvarligt funderade på om jag dött levande till och med. Det är liksom helt tomt. Jag gråter inte. Jag skrattar inte. Jag tuggar liksom bara på.

För drygt 541 dagar sedan drack jag upp min sista flaska vin, efter att ha förstört en av de finaste relationerna jag någonsin haft med någon. Vi fick inget avslut, jag har aldrig berättat att jag var aktiv alkoholist, för den personen jag är så in åt helvete kär i, som jag egentligen heller aldrig sagt till honom, men när jag sårade honom den sista kvällen vi umgicks, så insåg jag att jag hade sårat för sista gången.
I Maj månad klev han så plötsligt innanför min dörr igen och jag trodde knappt det var sant - han tog mig i sin famn och höll om mig länge. Vi pratade, skrattade och han borrade ner sin näsa i min nacke och plötsligt slog mitt hjärta igen. När han slutligen sa hej då, stängde jag dörren och trodde knappt det var sant. Och jag tänkte tyst att jag kanske förtjänar ett lyckligt slut, jag har ändå hyst känslor för honom i över 2 år nu, och att jag kanske gjorde rätt i att vänta på honom ändå.
Dagen efter fick jag ett sms där han skrev att jag borde ut och träffa någon annan, någon vettig man.
Varför sa han så?

Jag orkar inte riktigt hantera känslor just nu. Jag drack på känslor tidigare. Jag drack för att förstärka dom, släcka dom, tygla dom, för att gaska upp mig, för att höja och sänka, den enda känslan jag aldrig kunde dricka mig till riktigt var likgiltigheten, och nu står jag här med en insikt jag försöker komma underfund med, om den är bra eller dålig.

Att vara ärlig om sitt förflutna kräver en hel del mod. Min mantel av mod hänger redo i min garderob sedan någon vecka tillbaka. Manteln är uppsydd så den ska passa mig, med guldtråd, och glittrar i smaragd när jag öppnar min garderobsdörr och den lilla lampan i taket tänds automatiskt.
Jag ska bara våga axla den.
För att våga ge ett förtroende kräver en ganska stor gnutta mod, och en gnutta styrka.

Hon lämnade honom kvar, sittandes i köket med sin kaffekopp och låste in sig på toaletten.
I spegel mötte hon ett ansikte som såg tämligen beslutsam ut, fast än hjärtat slog så hårt där inombords av rädsla och händerna var svettiga.
- Hur, hur ska man börja?
Hon tog ett djupt andetag.
- Bara börja!
Orden viskades ut när hon såg sig själv i spegeln och bildade ett litet moln av kondens på den. Sen tog hon på sin mantel, tvättadeav händerna och gick ut till köket och började berätta.
Inte detaljerat eller så, men det allra nödvändigaste som en person som just fått höra "Jag är nykter alkoholist" behövde veta för att inte lämnas tomhänt.

Det dröjde inte länge innan hon fick ett meddelande efter att de skiljts åt, där han tackade så mycket för förtroendet.
Ytterligare en nyans av nykterheten. Ytterligare ett steg vunnet. Ytterligare en relation hon kanske kan räta upp.
Det kostar ärlighet att bygga hennes slott av tinnar och torn. Det bästa med ärligheten är att den aldrig kan sina ur sin brunn och att den aldrig påverkas av någon annan än henne själv.

-

Så tacksam att han tog emot mig i sin famn, utan krusiduller. En lång, lång tids velande och tvekande är äntligen över. Det behövde ta tid med honom, och för en jädra gångs skull kunde jag börja i rätt ände.

Det va lite tack vare dina ord ovan!
Tack för peppen!

Mod och styrka,
Dee

Signalerna går fram. Inget svar.
Din mobil är fortfarande laddad, så nära är du fast du inte alls är här.
Du försvann för bara timmar sedan.

Vart tog du vägen?
Vart gick du?
Vad hände?

Din bortgång är ytterligare ett bevis för att jag aldrig mer ska hålla i en flaska.
Vilken jävla förlust.
Vila mjukt.

Det är lite kämpigt att se vad du har lämnat efter dig.
Vi har fortfarande inte fått så mycket klarhet i vad som hände annat än att du är någon annan stans - och att alkohol ger skador. Både långsiktiga och kortsiktiga.

Jag själv går i någon slags tacksamhet över att jag har hunnit ta mig ut ur mitt missbruk och fått en andra chans att se på livet lite mindre krasst och med mer ljus i tillvaron, medans din familj inte riktigt visste hela sanningen - den som jag sett länge - och nu nås av en massa information efter din död om vad du egentligen höll på med, och din bästa vän känslohanterar med alkohol.
Någonstans mitt i det här försöker jag hitta den gyllene medelvägen mellan bitterhet över vad alkoholen gör samtidigt som jag försöker gå i tacksamhet över min nykterhet.

Ingen hade kunnat hjälpa dig ur ditt missbruk - för den sakens skull klandrar jag aldrig mig själv, eftersom du inte ville ha hjälp ännu. Vår tid är begränsad här på jorden, vi har alla val att göra, ibland kanske man inte hinner välja bara, trots att man har förutsättningar att göra det.

Jag funderar mycket kring människors attityd kring alkohol och missbruk, det har jag gjort ända sedan jag blev nykter.
Jag iaktar inte bara vad jag ser rent konkret utan funderar också mycket på vilka attityder som jag möts utav i mitt verkliga liv, även här i forumet.
I det verkliga livet så stöter jag på ganska mycket fördomar och väldigt många fördömanden, vilket är tråkigt. De som vet om min beroendesjukdom ger mig bara cred och applåder för min tillryggalagda tid och mitt sätt att tänka kring nykterheten och min ståndpunkt, vilket är otroligt värdefullt, verkligen. Det har inte alltid varit så. När jag var aktiv alkoholist i full blom, tog samma människor avstånd till mig, vilket jag i efterhand kan se var ett klokt drag eftersom jag inte ville höra eller se mitt eget missbruk. När jag till sist förstod varför de tog avstånd till mig pga att jag drack alkohol och att deras beteende var en konsekvens av mitt eget beteende, blev min kamp att komma ur mitt missbruk plötsligt värdefullt - här ska inte förstöras mer relationer än vad som redan är förstörda. Plötsligt hade jag en morot att jobba för, en morot som jag aldrig sett i mitt trädgårdsland om jag bara stått i köket och fyllt på mitt glas när det var dags att skörda.
Här om sistens satt jag och pratade med en person som vet om min beroendesjukdom och det här med att "komma ut". För vem man kommer ut till, hur man ska tänka, etc.
Jag arbetar inom en bransch som man skulle kunna tro har en självklar förstående syn på missbruksproblematik. (I det här avseendet så tänker jag rent generellt lite kring att man ska se hela människan och inte bara problematiken om du förstår hur jag menar, alltså att se orsaken, konsekvenserna, ha förståelsen och att kunna bemöta etc)
På min arbetsplats känner jag mig ganska ensam om att se helheten många gånger upplever jag, men kanske har jag den där nyansen som fattas en "vanlig dödlig". Jag vet inte, men när vi slog våra kloka huvuden ihop, han med sitt icke missbruks-huvud och jag med mitt tunga bagage, så kom vi fram till att inom den branschen vi båda befinner oss i är det bäst att absolut låta bli att komma ut, med tanke på att vår bransch är så pass fördomsfull och det lätt sprids rykten och det blir svårt att söka ett nytt jobb, för som han sa "Visst, du har 550 isch dagar, men vad är det som säger att jag som arbetsgivare kommer kunna lita på att du förblir nykter. Jag kan ju välja att se att du har 550 isch dagar som du kämpat på bra med och att varje dag nykter är värdefull och gör dig ännu starkare, men jag kan också välja att se att du har dessa dagar, men vad garanterar att du inte kommer packad till jobbet imorn?"

Jag tror jättemycket på positiva hejarrop till dig som försöker ta dig ur ditt missbruk och har bestämt dig, till mig som är ute på andra sidan relativt hel och stark, men jag tror kanske inte på samma samma hejarrop till dig som är på väg att slå i botten eller har hamnat där nere.
Missförstå mig rätt.
Vi har alla ett ansvar, jag har ett ansvar, särskilt här inne på forumet. Jag har ett ansvar för vad det är jag faktiskt hejar på och ger glada tillrop till. Jag har ett ansvar att läsa mellan raderna, jag har ett ansvar för att på ett respektfullt sätt ge stöd, till den som är mottaglig.
Och framför allt har jag det största ansvar att se till att saker och ting inte normaliseras här inne, att ouppfyllda mål snabbt blir en klapp på axeln med en lyckönskning att "nästa gång går det säkert bättre", för vad har jag egentligen med det talat om för personen som det berör?

Dee

Jag fick ett riktigt svidit sms idag där min kärlek förklarade att han träffat någon annan som han ska satsa på, och att vi inte kunde ses så mycket mer men att det inte hade med ”min sjukdom” att göra att han tar avstånd.
Senast igår ville han ses, senast igår gav han mig en fin komplimang.
Jag fattar ingenting.

Min spontana reaktion var att bli förbannad över att han drog upp ”min sjukdom” som jag tagit mod till mig att berätta för honom nyligen - var det nödvändigt att dra upp min alkoholism i detta, jag är ju nykter?!
Min andra reaktion var att jag började grina men tryckte undan känslan och stegade på i skogen. Jag blev förbannad över att jag inte var värd mer än ett sms.

Jag försöker ta ett steg utanför mig själv och se på mig själv ikväll från ett fågelperspektiv. Se helheten istället för det där smset och vad allt det nu innebär.
Jag är stolt över mig själv att jag försöker ta hand om mina tankar en stund som denna, och att jag är nykter. Trygg i nykterheten. Mitt gamla jag hade korkat upp och supit hela natten. Mitt nya jag berör inte ens den tanken, jag tänker att det liksom inte grejar nått i den här situationen. Kanske grejar att jag skulle börja grina, men ingen minns en grinolle, right?
Det jag kanske inte riktigt tycker är en superbra grej är hur snabb jag var på att förskjuta min känsla där jag satt på en stubbe i skogen och grinade med telefonen i handen. Jag känner inte riktigt igen mig själv men det är nog en överlevnadsinstinkt.

Trodde verkligen vi var på G igen. Att mitt mod hade belönat mig och att jag skulle få lite flax för det, men icket.

Men åh ?❣️?
Tack snälla du!

Men åh, jag blir ju alldeles bortskämd med komplimanger!!
Tack ?❣️?

Tack för dina fina ord!
Helt överväldigad!

Mod och styrka, gå stark, bli hel och lev!
Dee

Trots att regnet piskat i motvinden mot mitt ansikte, små isiga spikar, som tusen nålar, fortsatte jag så min vandring.
Nere i dalen fick jag till sist lä, under en av de stora ekarna, vars lövbeklädda grenverk gav mig tak över huvudet från det ihållande regnet.
Jag lutade mig mot den stora ekens trädstam, med örat intill stammen, slöt ögonen och lyssnade inåt.

Jag har aldrig förr varit så närvarande i tid och rum, som sedan jag påbörjade denna oändlighetens vandring. I början tyckte jag inte alls om det och jag undrade hur det egentligen skulle gå till, men nu är jag betydligt mer lugn och sansad och uppskattar det.
På vägen att ta tillbaka det som är mitt, livet, har jag samlat värdefull kunskap som i situationer som dessa är ovärdeliga skatter att ta fram när helst jag behöver.
I början trodde jag det var trolleri, magi och nybörjartur, för hur kunde de redskapen jag fått med mig på vägen hjälpa mig i andra knipor som inte rörde alkoholen?
Men, med tiden har jag börjat förstått att det jag fått med mig, är riktiga färdigheter. Som lindrar, botar, bygger och ger perspektiv. Jag är så otroligt tacksam för det.

Regnet slutade till sist och jag fortsatte min vandring genom dalen.
Luften känns frisk, som efter ett sommarregn, min tanke är lika klar som den vackra kvällshimlen, färgad i ett rosa skimmer och jag andas. Djupt, innerligt och tacksamt.
Jag har börjat bearbeta något som sårat mig, och min stolthet, på ett normalt sätt, som en frisk individ, och just nu är jag bara så oerhört stolt över hur stark jag blivit, och jag njuter av den rofyllda känslan som ändå finns i mitt bröst till trots och jag njuter över hur väl jag tar hand om mig själv för närvarande.

Jag har verkligen fått en andra chans att få leva!

Inte allt för ofta kastar mitt förflutna mörka skuggor omkring mig.
Det är som att jag springer längs med landsvägen, jag känner mig stark och fri, vinden får mitt hår att fladdra och landsvägen dammar av mina nedtramp, men så plötsligt från en klarblå himmel hopar sig molnen och åskan mullrar ovanför mig, och tvingar mig att springa lite fortare, i min flykt från det som varit.

Vad flyr jag ifrån?
Jag flyr från skuld. Skam. Medvetenhet. Misslyckande. Den beroendepersonlighet jag slagit mig fri ifrån.

Det är otäckt när molnen hopar sig över mig och när skuggorna dansar på väggarna i det rum där jag står. Golvet börjar gunga, den där iskalla kåren går genom kroppen, jag får svårt att andas och jag vill bara fly. Fly. Ducka. Gömma mig. Säga att jag inte alls är jag. Att jag är någon annan. Bättre.
Det blir en slags panikångest men negativa tankar om mig själv som efterdyningar, som jag bara måste lära mig att hantera. Jag letar rim och reson, förklaringar och orsaker, försöker pussla ihop minnen som är som svarta hål i min hjärna.
Vem såg egentligen vad, och hur mycket märktes det att jag var så jävla nere i skiten?

Här om sistens hamnade jag i en sån situation på jobbet, jag blev presenterad för en person jag inte alls kände igen, som påstod att hen kände igen mig. Hen nämnde något om att vi jobbat ihop, jag letade febrilt i mitt huvud efter om det var under min nyktra tid eller när jag var aktiv alkoholist.
Sånt är jävligt obehagligt. Jag sliter som ett djur för att bli omtyckt och för att vara mitt bästa - det är som att jag överkompenserar för min skam ibland.
Oftast så försöker jag tänka att det finns en enorm styrka i att jag orkat vända mitt liv till något bättre, men blotta tanken över en del av mitt förflutna tar överhand och kvar finns bara en känsla av att vilja fly i panik, men min kropp lyder inte i dessa situationer utan jag fryser fast i golvet som bara gungar medans svetten rinner under arbetskläderna och jag känner mig totalt värdelös.

Jag har haft tid att fundera över det här med den skuld och skam jag känner inför några specifika situationer rörande min aktiva period som alkoholist.
Flera gånger den senaste veckan har jag hamnat i flyktsituationer, det rör gamla arbetskamrater som har besökt min nuvarande arbetsplats i ett eller annat ärende.
Det är hemskt obehagligt och något jag måste försöka komma till rätsida med, själva känslan, eftersom det inte är normalt att man vill emigrera ur sin egen kropp så pass mycket att man får panikångest över någonting som jag troligtvis själv hajpar upp. Det är liksom inte normalt och jävligt slitsamt om du frågar mig.
Jag tänkte börja med att försöka fundera ut varför jag skäms över att vara nykter alkoholist i vissa sammanhang.

Kontroll är det ord som dyker upp i mitt huvud. Förlust av kontroll, oförmögen att ha kontroll på sig själv, sin tillvaro och sina handlingar.
(När jag just skrev dessa rader var jag tvungen att ruska på hela kroppen av obehag, sen tänkte jag att jag skiter i att skriva vidare, men skiten ska väl ut och alltid kanske det roar någon att läsa?)
Liksom många andra gjorde även jag upp regler för när jag fick dricka i något slags diffust försök att återta kontrollen på mitt intag. Mina regler, och nu kommer vi till ett otroligt extremt mödosamt känsloläge, var inte som de jag ser här på forumet rent generellt, vilket gjort att jag inte sett, pga att jag jämfört mig med några skribenter här inne, att jag under ganska långt tid ändå omedvetet försökt ta kontrollen över alkoholen, och det är först när jag vidrör dessa som jag förstår hur jävla långt nere i skiten jag varit.
Jag hade inte regler för vilka veckodagar jag skulle få dricka, eller med vilka, mina regler bestod istället av att jag helst inte skulle dricka innan jag gick till jobbet, och om jag inte kunde hålla dessa regler var "reserv-regeln" att inte dricka under själva arbetspasset, fast jag hade ju med en PET-flaska vin i väskan ändå eftersom det var rysligt jobbigt när jag fick tremor i händerna efter ett par timmar på jobbet och hjärtat rusade.
Ja, men jag ser ju själv. SJUKT.
Så, förlust av kontroll. Det betyder en massa olika grejer för mig. Det betyder också en jävla massa svarta hål i min minnesbank som aldrig kommer klarna. Det kan vara allt ifrån stora grejer som när en kompis dumpat mig till de små - vad har jag lämnat ut för information om mig själv.
Det kan också vara oförmågan att ha kontroll över min egna kropp i onyktert tillstånd.
Hur yvig var jag i mina gester, hur mycket promille behövde jag för att få en jävla daggmask till tunga i käften som jag inte kunde styra runt när jag snackade med folk?
Kontrollförlust av mina känslor - hur jag kunde sätta igång och lipa, toklipa alltså, och säga till folk att det var lika bra att jag dog? Sånna uttalanden stärker ju inte direkt karisman hos en person liksom.

Jag väljer ofta st att tänka på min inre styrka jag besitter som klarat av att bli nykter, hellre än att tänka på dessa grejer, kanske är det det som drivit mig framåt och att jag nu kommer in i nästa fas av att även hantera det mörker jag stoppat undan för att istället få känna mig fri och stark?