av H.S.K

H.S.K
ons, 2020-06-03 - 19:02

Hej! I morse greps mitt syskon för nåt form av narkotikabrott, jag vet inte riktigt vad för jag är på jobbet, men det spelar mindre roll. Han missbrukar iaf igen. Kanske har han aldrig slutat.

Han hade de här problemen för typ fem år sedan men jag trodde att han slutade då. Tyvärr har jag insett i dag att jag är medberoende och förblindad. Innan har jag trott jag ”fattar” men helt ärligt – jag fattar absolut ingenting. Idag vet jag inte vad han tar, förut var det en salig blandning av tjack, röka på, kokain, benzo.

Jag känner mig dum, orolig, sviken, ledsen, sårad, ARG. Som all min kärlek, omsorg, stöd snarare gjort att han inte växer upp och tar ansvar för sitt liv. Som jag brytt mig för mkt, så det är skadligt.

Ingen av mina vänner har liknande problem. Känner mig ensam och undrar om det finns någon bra anhöriggrupp i Stockholm?

Jag är i 30-årsåldern, kvinna. Bor söder om söder. Vill hitta någon som förstår mig och kanske vet hur jag kan tänka kring allt detta, gränssättning, hållbart stöd och hur man orkar.

Kärlek ❤️

Kristoffer
fre, 2020-06-05 - 13:58

...och välkommen till forumet!

Ditt inlägg berör. Du har kämpat och gjort ditt allra bästa för att vara ett så bra stöd som du kan, och haft en god tillit till att ditt syskon gjort en ihållande förändring. Du fick ett besked om att han blivit gripen, och det väckte ilska, besvikelse, ledsamhet, och en misstro gentemot syskonet och hur ärlig den varit om situationen de senaste fem åren. Det här är ett lite "långsamt" forum, ibland kan det ta tid att få svar. Det var några dagar sedan du skrev, hur känns det nu?

Klokt av dig att söka ett sammanhang där du kan få lufta och bolla dina tankar. Kanske har du redan hittat stöd. Om inte kommer här några alternativ som kan vara värt för dig att undersöka. Alla stadsdelar i Stockholm har anhörigstöd, många har grupper. Du kan kontakta din stadsdel och fråga vad de kan erbjuda dig för stöd. Något annat som många varit hjälpta av är Al-Anon, de har även onlinemöten i dessa speciella tider. Mer information finns på deras hemsida.

Hoppas att något av detta kan vara hjälpsamt för dig! Om du vill får du gärna fortsätta skriva och berätta mer om din situation, som sagt kan det ibland ta ett tag innan en tråd tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Uppgivensyster
sön, 2020-06-07 - 17:53

Hej HSK,
Jag är ny här i forumet och kikade runt för att se om det finns någon i liknande situation som mig, och kände igen mig en hel del i ditt inlägg. Min lillebror har ett narkotika & läkemedelsmissbruk som börjar ta över och förändra honom totalt, det är läskigt och jag är rädd, arg, orolig och alla andra känslor som kommer över en. Han har hållt på i ca 8 år och flera gånger har jag trott att det varit över, men sen startar allt på nytt igen och blir värre och värre för varje gång.

Jag har nog inte heller fattat riktigt tidigare, jag vet inte om man förnekat det eller gärna velat tro att det bara varit någon ”fas” och att det kommer bli bättre eller gå över. Men nu när jag träffade honom senast i helgen så hade det nått en ny nivå, som skrämmer mig totalt.

På något sätt känns det ”skönt” att se att man inte är ensam, jag är själv i samma ålder som dig och bor i söderort!

Jag förstår alla dina känslor och önskar att jag kunde komma med tips, dock är jag själv sökande i detta. Vet inte vad som är rätt eller fel när det gäller att stötta, men hoppas på att kunna hitta stöd här inne och att även hitta stöd & hjälp i anhöriggrupper eller liknande. Så ny i det här med att faktiskt söka hjälp, men antar att det är det man behöver för sitt eget välmående och för att få hjälp i hur man ska agera. ❤️

gros19
sön, 2020-06-07 - 20:16

Så svårt ni verkar ha det båda två, inte lätt att veta vad som är rätt eller fel, men generellt kan man väl säga att man ska inte underlätta för någon att fortsätta sitt missbruk. Det kan vara genom att t.ex. betala räkningar, ge pengar, komma med bortförklaringar när det egentligen handlar om att personen mssbrukar droger. Ofta känner man skam som anhörig, ibland även skuld tillsammans med sorg, ilska m.m. En känsla som jag tycker är svår att hantera är maktlösheten. Jag kan inte förmå den jag älskar att sluta med droger. Det beslutet måste personen fatta själv och oftast är det negativa konsekvenser som leder fram till det. Därför är det så viktigt att inte undanhålla dessa. När man väl kan inse sin maktlöshet blir det samtidigt en befrielse.
Vill också säga att min upplevelse är att tjat, tårar och förebråelse blir ett hinder för att personen ska tillfriskna som man ibland kallar det när man blir drogfri. Också viktigt att inse att min kontroll hjälper inte personen att bli drogfri.

Tycker det verkar allvarligt det jag läser och frågan är om det inte är berättigat att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Det kan man göra anonymt om man vill och det resulterar i att socialförvaltningen kontaktar personen det gäller. Inledningsvis brukar man erbjuda frivillig vård, men är det riktigt illa och personen motsätter sig vård kan det bli aktuellt med tvångsvård på ett lvm hem, ett låst behandlingshem. Socialförvaltningen är 8ckså skyldiga att erbjuda stöd för anhöriga.

Alanon tycker jag hade varit väldigt för er båda som skrivit. Läs lite på nätet och leta efter lämplig grupp. Man behöver det stödet för det är många förfärligt plågsamma känslor man som anhörig ska hantera. Fint att ni bryr er, men det viktigaste är faktiskt att ni tar hand om er själva.

H.S.K
sön, 2020-06-07 - 20:37

Så här i efter några dagar har känslan av att vilja sätta en gräns bara ökat, Kristoffer. Jag är så sviken att jag fortfarande känner mig övertygad om att jag inte ska hjälpa till mer. Samma dag som jag fick veta att han åkt fast skrev jag ett brev till honom, men mest till mig själv tror jag, där jag sammanfattade mina känslor och min övertygelse om att han MÅSTE ta ansvar själv. Jag har varit hans rådgivare, slagpåse och allierade för länge nu. Har läst det där brevet flera gånger de här dagarna och det är skönt att påminnas om var jag står. Har även minimerat kontakten med familjen som också är en stor del i att jag tagit ansvar för min bror. De har liksom kunnat lita på mig. Just nu är det skönt att de får uppleva hur sjukt mycket jobb det är med honom.

Jag borde verkligen ha orosanmält honom för länge sedan, har funderat över detta dessa dagar och det är skönt att se att du du föreslår det gros19. Jag har föreslagit för min familj att de kan göra det, men inte själv velat involvera mig. Och tack för att du är så konkret med dina råd. Behöver hitta en strategi i detta.

Och ”skönt” att hör att det finns fler systrar som oroat sönder sig själva över struliga bröder. Din situation låter förfärlig :( Det är först nu jag vågar kalla min lillebror missbrukare, jag har verkligen ofta skyddat honom och kallat honom ”strulig” som jag gjorde nu. Det är skönt att inför vänner säga som det verkligen är, att han missbrukar och att jag insett att jag är medberoende. Känner mig mycket starkare sen jag lyfte bort den här lögnen jag levt med så länge.

sessi
lör, 2020-06-13 - 21:44

Min särbo har brukat amfetamin, alkohol benzo hasch och säkert droger som jag inte vet om. Om du vill byta tankar så finns jag för dig ♥️