av Therese77

Therese77
lör, 2020-06-06 - 00:31

Vi har varit ihop i 11 år. Jag har insett när jag rannsakat mig själv att min sambo har haft problem hela vårt förhållande och hela sin uppväxt.
Jag kommer från en familj utan missbruk och jag bär idag en skam på mina axlar att jag inte såg hans drickande för var det verkligen var.

Han är verkligen kärleksfull. Visst han har humör men hanterbart.
Men han dricker 5-7 dagar i veckan, och gjort läng.

Jag har sagt ifrån många gånger genom åren med resultat att han lovar och håller i möjligast mån några dagar. Alltid samma visa.

Jag är medberoende, jag vet. Mitt värsta dilemma är att jag är oerhört anpassningsbar och jag tar hand om det mesta. Utan maten för den sköter han med bestämdhet då han också har ett grovt matmissbruk.

Jag är en kontrollmänniska. Det jag inte kan ordna är inte värt att ordna.
Jag fixar allt även om jag ska klyva mig på mitten. Inget är omöjligt är typ mitt motto.

Jag plockar inte upp efter honom, jag fixar inte så han kommer hem. Jag tar ett glas vin om jag vill.
Men jag håller flaggan i topp ingen kan se på mig eller barnen att något är fel. Eller? Hmm... jo folk ser..

Jag mår dåligt på insidan. Jag har varit oerhört tydlig med det. Jag markerade rejält för två veckor sedan. Han lovade dyrt. Höll igen svagt. Har brutit fler gånger på dessa två veckor.
Min reaktion på hans löfte var lättnad dvs medberoende genen gick igång för fullt. Mina tankar tänker vid hans löfte att
- det där klarar han aldrig!!
Men min kropp slappnar av dvs jag är verkligen medberoende ut i fingerspetsarna.

Efter att lyssnat på ”Djävulsdansen”’och ”vem bestämmer i ditt liv”. Insåg jag mitt medberoende och hur drastisk det påverkar mig.

Jag har två rätt så små barn tillsamman med sambon och har de senast 4 åren tänkt att bara lite till så att barnen är större och kan säga ifrån hos pappan den vecka de är hos honom.
Min kärlek till mina barn och att mitt hjärta krossas totalt när jag tänker på att vara ifrån dem och lämna dem till pappan som missbrukar varannan vecka är anledningen till att jag stått ut många år nu.

Min bästa och sämsta egenskap är min styrka. Men jag är så trött nu och trasig inuti. Glädjen är borta och jag har tappat bort mig själv.

Nästa vecka är det dags för mitt första KBT samtal.

Skrållan
lör, 2020-06-06 - 16:27

Ja det är inte så lätt att leva med någon som gillar att dricka.
Jag har inte heller erfarenhet av beroendesjukdomar, eftersom jag inte har det i min familj. Tänker att klockorna kanske ringt tidigare och att jag fattat hur det låg till.
Men om man, som jag, tänkte på hur allt skulle vara, varje dag, så går det inte till slut. Jag var tvungen att lämna min man. Jag höll på att gå söner inuti.
Vi hade inga gemensamma barn, så det bekymret hade inte jag. Att lämna barn hos en full pappa.
Vet inte vad jag ska råda dig till, men fortsätt skriv här så får du många goda råd, och många att bolla med.

Bestemor
lör, 2020-06-06 - 17:27

Men han tillstår inte ens att han dricker för MYCKET.
Jag har också tidvis halkat in på samma spår. Se upp för det.
Min man är dessutom otrevlig onykter och minns aldrig dagen efter alla sina hårda ord.
Varför stannar jag?
Vi är båda i 60-års åldern.
Vad hindrar mej?
Jag skyller på att jag är ekonomiskt beroende. Men även tokrädd för själva separationen, bråket...
Om din man är missbrukare, borde du då inte få stöd av soc. Så att barnen inte behöver vara hos honom om ni separerar?
Tycker att du ska prata med dem i vilket fall, för att kolla vad som gäller och vilket stöd du/ ni kan få
?

Therese77
tis, 2020-06-09 - 09:37

Tack för era inlägg.

I dags läget känner jag inget behov av att koppla in soc. Men kommer göra det om min känsla ändras eller om läget blir mer akut. Vid en separation behövs säkerligen samtal. Däremot tror jag inte att jag tex kommer få barnen själv. Är väl inte ute efter det heller men jag vill förstås att de ska vara trygga när de är hos pappa.

Han vill att vi båda ska stå på hyreskontraktet på vår lgh. Idag står jag på kontraktet. Igår sa jag till honom att jag tycker att det är onödigt att ändra just nu. Jag känner att han har mkt att leva upp till och att vi kan avvakta mer att ändra kontraktet. Förstås blev han skit sur. Det är en normal reaktion tänker jag. Men ändå så energikrävande med all denna sur och trötthet från hans sida. Den tar min energi också.

Bestemor
tis, 2020-06-09 - 21:47

Det är bra att du står ensam på kontraktet, en trygghet för dej.
Ja, det kan vara lätt att komma med råd och tips när man inte själv lever i situationen. Viktigast är att du lyssnar på dej själv. Hoppas att du har någon att prata med också, så att du får sätta ord på dina känslor och det som händer.
Allt har sin tid, var rädd om dej ❤

Therese77
ons, 2020-06-10 - 23:17

Jag har sedan ett år tillbaka slutat prata om mitt förhållande eller problemen i dem. Tystnaden var jobbig i början, nu har den blivit min hemlighet.
Därför var det så skönt att äntligen få prata med terapeuten idag. Det kändes bra och jag har redan gjort min ”läxa”. Duktiga flicka syndromet igen. Nä men jag pratade med sambon när jag kom hem och han kan fortfarande inte erkänna fullt ut sitt alkholberoende men vi kunde iallafall prata och han lyssnade utan att bli sur. Det är hans tredje dag utan alkohol och nu kl 23 och fortfarande vaken.
Nu har min spända kropp slappnat av igen och jag vet så väl att det är nu jag är som mest mottaglig för mitt medberoende. Men jag ska kämpa på..