av Penseldraget

Penseldraget
tors, 2020-06-11 - 06:42

Jag är ny här. Det är jobbigt att läsa trådarna och inse att jag säkerligen har stannat för länge redan.

Jag vill inte gå. Men jag vill inte må dåligt.
Han blir aldrig arg när han dricker, aldrig otrevlig mot mig utan mer glad, mer öm och kärleksfull och sen trött och tråkig för att sedan somna. Det har varit så sedan vi träffades för flera år sedan.
De stora konsekvenserna för honom med hans missbruk är att det får honom att stoppa huvudet i sanden så fort något jobbigt dyker upp vilket lett till ekonomiska problem, skulder, rattfylla mm.
Och vem är där och parerar- jo jag. Jag blir som en mamma åt honom och får ständigt hålla koll på alla vuxna måsten som det innebär att bo och leva i familj.
Det som sårar är lögnerna, de ständiga sveken efter löften om att berätta och vara ärlig.
Jag märker ju ändå ALLTID när han druckit, ser ju ändå till slut brev från kronofogden eller märker när de kommer och knackar på. Fy fan för den första upptäckten.

Hans kamp de senaste åren har gått bättre och bättre. Det är två steg fram och ett tillbaka så det finns en positiv utveckling som han ändå glädjer dig åt och pekar på när vi pratar om hans missbruk.
Men det bryter ändå ner mig. Sakta. Och nu är jag helt slut. Den ständiga kollen och den som alltid måste vara ”den vuxna” i relationen. Jag önskar så att jag kunde få vara svag och trött och känna mig trygg i det utan att oroas för att vardagen ska braka ihop.

Jag har så svårt med tanken att lämna honom eftersom han är en sån snäll person, även onykter, och han är den första som fått mig att känna att jag kan vara 100% mig själv och ändå vara älskad.
Vi har så himla kul ihop och trivs med varandra.
Och när jag ser på honom och hans kamp mot denna jävla alkoholen så ser jag en människa och en sjukdom.
Ska man inte stötta den man älskar i en sjukdom?
Jag stångar mig blodig och helt utmattad mot HANS sjukdom och är nu på bristningsgränsen.

Penseldraget
tors, 2020-06-11 - 07:51

Men gå då ändå

Så säger ringduvan. De fick jag lära mig av biologiläraren i gymnasiet. Det låter som att den säger så men med ett hoande.

Jag har hört den duvan så många gånger i mitt liv och tänkt på ramsan tusen gånger och jag ler lite varje gång. Dels för att läraren var så bra och dels för att den påminner mig om en bra tid i livet.
Idag, nu på morgonen hörde jag den igen.
Försommarvärmen har tvingat oss till att öppna vårt sovrumsfönster och om nätterna sipprar svalare temperaturer in och förser oss med bättre sömn.
I stadslivet och stöket som redan har vaknat utanför på gatan så hörs ändå det dova hoandet - ”Men gå då ändå”.
Duvan sitter väl och kuttrar i det överblommade körsbärsträdet inne på granngården som står där ensamt på en grön gräsplätt, omringad av ett hav av kullerstenar och parkerade bilar.

”Men gå då ändå” - något man säger till nån för att ge den en knuff att göra nåt:
”Jamen gå då ändå! Det kommer kännas så bra och du kommer må så mycket bättre efter spinningpasset.

...eller...

”Men gå då ändå - vad kan gå fel? Testa åtminstone och hoppa av sen om det inte var kul att gå på kursen!”

...eller...

”Men gå då ändå - det blir kul när du väl kommer dit till festen även om det inte känns så nu”

Men idag fick plötsligt fågeln och ramsan en annan innebörd.
Idag säger plötsligt ringduvan något viktigt och allvarligt, med en uppmanande ton, gång på gång för att jag ska förstå och inte glömma bort - ”men gå då ändå”.

Det blir nästan som ett mantra, något som jag i nuläget inte kan ta till mig men som jag kan använda om jag skulle behöva.

Men gå då ändå!
Gå!
Gå, trots att det river i hjärtat, trots att ensamheten skuggar varje centimeter av dina framtidsutsikter.
Gå, trots att du då mister den person som hjälper dig tro på dig själv.

Jag kanske behöver den ramsan, det mantrat snart.
Duvan kuttrar och hoar åt mig nu, kanske än mer tydligt efter den senaste lögnen. Denna gång om rattfyllan du inte berättade om men som jag ändå fick läsa om på pappret du skrivit på och erkänt för polisen men glömt plocka undan från fönsterblecket där allt annat från dina jackfickor hamnar.

Det är kanske nu mer än någonsin jag ska lyssna till ramsan och höra vad det är den gråa och alldagliga fågeln har att påminna mig om.

Självomhändertagande
tors, 2020-06-11 - 08:09

Jag hittade hit kring julas och då hade jag separerat, i januari 2018. Han kom hem senare, efter julfirandet hos sin familj och sköt upp att komma hem. Då han kom hem gjorde han slut och ville flytta.

Jag tackade honom eftersom jag provat göra slut massor med gånger, men han lyckades alltid övertala mig att vi skulle fortsätta. En gång var vi ifrån varandra i en vecka, då hade jag lyckats göra slut, men han lyckades inte flytta så det blev samma visa, som alla andra gångerna innan jag provat göra slut, även om jag vid ett svagt ögonblick trodde att det skulle kunna funka.

Han drack i stort sett dagligen under de 12 år jag levde med honom. De första åren drack jag med honom, sen valde jag att sluta helt för 11 år sedan. Jag mår inte bra av alkohol och vem gör det?

Kronofogden skickade brev. Han gick i personlig konkurs och jag fick försörja honom. Jag kunde det. Däremot så hade jag gärna haft kvar mitt sparkonto som jag i stort sett tömde liksom alla pengar jag lånade till honom som blev till gåva, eftersom han är totalt pank och han dricker. De små intäkter han har går återigen till alkohol, men idag är han inte mitt bekymmer längre! Han har flyttat hem till sina föräldrar och jag pratar med honom ibland, vi öppnade upp kontakten igen pga coronakrisen och just idag väljer jag att inte svara när han ringer. Han är allt oftare drucken.

En tid valde han att inte dricka och det var då jag lyssnade på honom igen. Nu tycks det vara vardag för honom igen - att dricka.

Nåväl, jag ville leva mitt eget liv och det är därför jag skriver till dig nu. Du frågar om "Ska man inte stötta den man älskar i en sjukdom?" Jo, om du vill vara 'vårdgivare', 'vuxen till ett stort barn', 'försörjare', 'passuppare', eventuellt 'sekreterare' eller annat.

Jag var alla ovan nämnda och jag ville inte vara det längre. Jag fick inte heller något stöd i hans föräldrar och jag trodde att jag kunde få det med en läkare i familjen, men det var masken på. Total tystnad. Noll kommunikation.

Jag vände mig till en av landets rikaste kommuner och bad om hjälp av psykolog för att bli fri från mitt medberoende. Jag väntade i 8 månader, sen fick jag träffa en kvinna som gav mig verktyg och där förändrades mitt liv. Jag sa stopp, jag satte gränser, jag ställde krav som jag aldrig någonsin tidigare gjort och jag har lärt mig att säga stopp till allt möjligt nu. Jag lever till och med det liv jag alltid har drömt om.

Att han flyttade var en lättnad, förstås en viss sorg - inte att han var borta - utan en sorg att vi aldrig fick det liv jag trodde att jag skulle få med honom, jag trodde att vi skulle bilda familj och köpa hus.

Han levde i ett sk businessliv där jag fick se mycket investerade pengar på olika håll, vilka som "vinner" spelet och vilka som förlorar, någon missbrukar, någon flyr med det ena och det andra. Jag tyckte länge att jag hade det så bra som hade en ärlig, dock berusad partner, men det blev aldrig någon nykterhet som lovades gång på gång på gång.

Fina människa, du skriver att du är på bristningsgränsen. Det låter som du behöver ta hand om dig själv, på riktigt.

Vi har en ganska bra vård i Sverige, på vårdcentraler har jag förstått. Sök stöd där. Eller via apparna. En psykolog kan ge dig verktyg. Att ställa dig frågor som du kan behöva höra, för att du ska svara på dem.

Hur långt är du beredd att gå?

Jag trodde att det skulle bli bättre, men det blev aldrig bättre. Jag "missade" att skaffa barn och det var något som jag verkligen önskade. Det var min okunskap om alkoholism och min naivitet att hans och min dragningskraft var så stark och jag var övertygad om att jag skulle kunna hjälpa honom.

Idag är jag övertygad om att det inte går. Det gick inte och det går inte. Tack för att du skriver här idag. Jag blev påmind om hur jag hade det och igår valde jag att prata med honom, men den tiden får han inte idag. Jag har annat som jag vill ägna min tid åt.

Vad vill du göra med din tid?

Vilka drömmar har du som du inte kan påbörja nu, vara i just nu för att du stöttar honom.

Jag vaknar varje dag och är tacksam för att jag inte längre lever med mitt ex, även om han gjorde mitt liv roligt och han lyssnade på mig på alla sätt. Det finns ingen som vill eller orkar lyssna på mig som han, men ofta sa han "om jag får dricka, köpa hem, ta en öl - alltid på min bekostnad som blev fler och fler öl, då kan jag lyssna".

Skriv här, läs vidare. Skaffa ett samtalsstöd på något sätt. En präst är också bra.

Tand om dig. Börja skriv ner vad du önskar med dagen, med helgen, med sommaren.

Oavsett vad du gör så tar förändringar tid, men om du skriver ner vad du vill och ser tillbaka. Kan du göra det? Vad hindrar dig. Hur ska du bära dig åt för att få det som du önskar.

Det är inte bara svårt och jobbigt, det är också en spännande resa du har framför dig. Att upptäcka mer om dig själv. Om du väljer att jobba för att inte brista, med ett samtalsstöd, då kommer du att växa. Du kan se på saker på ett annat sätt och du kommer få mer andrum. Mer kraft.

Små små små steg. Ett litet steg i taget. En dag i taget. Lev i just detta ögonblick. Skaffa en app och träna mindfulness. Jag utbildade mig till mindfulnessinstruktör för att jag behövde förstå mig själv, det var så jag valde att gå till psykologen och be om hjälp, då jag insåg att jag kunde inte hjälpa mig själv.

Du förtjänar att leva det liv som du önskar.

Backen123
tors, 2020-06-11 - 08:54

Och våra gränser suddas ut, om det hade varit våra döttrar som varit med om det som vi har varit med om skulle vi alla skrika nej! Men våra gränser suddas ut, och vi blir nedbrutna psykiskt. Jag tog time out, det gör så ont och jag finner ingen glädje i något. Men jag hoppas på sen, tror jag hjälper min man bäst såhär, han måste ta sitt ansvar över oss, sig själv och sina barn, annars vet jag inte vart jag är om 5år. Så en time out för att se, kan vara en bra lösning, men man får räkna med att det kanske blir så för evigt, men vad är då annars alternativet? Jag vet faktiskt inte, fortsätta att känna oro, rädsla och olycka. Nu sover jag iaf väldigt bra ❤