Gång på gång har jag försökt att sluta med alkoholen men inte lyckats. Det kan gå 1-2 dagar så är jag tillbaka på ruta 1. Minns inte när jag hade en vit vecka senast.

Dricker flera glas vin nästan varje eftermiddag/kväll. Jag vet att jag är beroende och jag vet att jag inte ska köpa alkohol. Ändå gör jag det. Att trappa ner har jag försökt med men det funkar inte heller. Noll tollerans verkar vara det enda som kanske skulle hjälpa.

Jag vill inte söka hjälp. Jag vill klara detta på egen hand. Är det ens möjligt?

Vilda

Blir som en liten tröst att höra att det finns fler som är alkoholister. Det vet jag ju att många är men väldigt få berättar att de är det! Har druckit i perioder hela mitt 50 åriga liv. Har aldrig sökt hjälp för att kunna sluta men inser efter en 6 dagar i raden fylla att jag måste be om hjälp. Jag ska höra med min chef i morgon vilket känns oerhört jobbigt, skambelagt och ångestladdat! Jag tror att lite av det kommer att släppa när jag får börja berätta för omgivningen! Hoppas det i alla fall! Herregud jag håller på att förlora min familj och nu har min man sagt att han har fått nog! Nu får jag välja honom eller alkoholen. Mina barn hatar nog mig! Säger det inte rakt ut för de är ju så lojala, vilket är sorgligt i sig! Jag måste försöka hitta alternativ för att dämpa min ångest! Kanske medicin! Inte vet jag! Det enda jag vet är att jag inte vill må så här dåligt som jag gör just nu! Alkoholen ruinerar och drenerar mig på all energi och kärlek till livet! Sök hjälp! Jag tror det är det enda att göra!!

Vilda

Jag vet inte om man kan klara av att sluta på egen hand! Det beror nog på många omständigheter. Hur länge, hur ofta, hur mycket, livssituationen osv. Jag vet att jag inte kan klara det ensam eftersom jag provat det så många gånger och alltid trillat dit igen. Jag ska kämpa nu och be om hjälp. Hoppas att du hittar en bra och fungerande metod som hjälper dig bort från alkoholdjävulen!

Jagkanintesluta

Tack för dina kommmentarer! Förstår att du är i en tuff situation och jag hoppas att du har mod att prata med chefen och ta det ifrån det och att du får det stöd du behöver! Du ska inte behöva förlora din familj! Styrka till dig!

Jag är nog inte direkt den "typiska" alkoholberoende. Bor i bostadsrätt med sambo och barn. Har jobb och ok ekonomi. Är inte fyllda 30år än. Är så medveten om att jag måste sluta helt och har lovat och försökt flera gånger men lyckas inte. Jag är en stark människa i andra sammanhang men inte nu som det verkar. Jag hatar mig själv för vad jag låter mina barn växa upp med, något som inte ska vara en vardag, blir en vardag för dom. Det är så jävla dumt.

Både på mammas och pappas sida finns en del alkoholmissbrukare, gissar att jag även har det genetiskt.

Idag är jag helt inställd på att inte dricka och jag vet att jag kommer att klara det idag. Men det finns en morgondag, då kanske jag inte är lika stark. Vad gör jag då?

rabarber

Starkt och bra att du tagit steget att starta din egen tråd!

Det finns nog ingen "typisk alkoholberoende". Du finner när du läser här på forumet att de flesta har jobb, familj som de sköter. Alkoholen har drabbat oss alla oavsett.

Som Vilda säger, så är det väldigt individuellt hur var och en tar tag i sitt problem. Själv var jag tvungen att ta tag i orsaken till varför jag drack - förstå och bearbeta den genom terapi - innan jag kunde släppa. Andra tar hjälp av mediciner, AA, beroendeenheten om de märker att de inte kan sluta själva. Det finns mycket stöd att få. Man kan vara anonym om man vill.

Du verkar ju ha bestämt dig! Varför inte försöka med en vit vecka till att börja med. Läs, läs, läs på detta forum och skriv i din tråd. Här finns det så mycket stöd, förståelse och pepp! Det har varit avgörande för att jag har lyckats vara utan alkohol i snart 3 månader. När veckan gått, kanske du har en bättre förståelse för vilken hjälp du kan komma att behöva.

Stort lycka till och styrkekramar!

Jagkanintesluta

Jag gjorde ett försök att sluta när jag skrev tidigare men klarade bara någon dag tyvärr.

Idag för exakt 2 VECKOR (!) sedan drack jag senast. Jag gjorde alltså ett till riktigt seriöst försök. Det känns jättebra men suget kommer ibland. Vid två tillfällen har jag frågat min sambo om vi inte ska köpa någon cider, och han har bestämt sagt nej. Det är inte så att jag får något abstinensbesvär men många eftermiddagar/kvällar känner jag mig rastlös. Vi har tagit en sväng med bilen el åkt och handlat då. Det har funkat bra.

Nu hoppas och kämpar jag för en nykter tid framöver!

Jorginho

Jag var nykter i 14 månader och sedan skulle jag börja dricka med måtta planera mitt drickande. Det funkade i 5 månader sedan tog jävlen tillbaka mig med skåpsupandet när frugan inte såg och öppna flera flaskor vin för att man tror att det inte skall märkas. Trött och besviken på mig själv ,nu får det vara bra med drickandet och att se sin fru lida gör ont. Jag skall f o m nu vara en nykter man.

Chump

Det som jag bryr mig om mer än mig själv är min sambo och vår relation. Min oförmåga att hantera alkohol har sårat henne alldeles för mycket.

Har din make sagt att du får välja mellan honom eller alkoholen så har det ju alltså nått väldigt långt. Om du dricker igen så tycker jag att du ska ta ett fullt medvetet beslut innan du berusar dig. Säg till dig själv "jag väljer alkoholen framför min man och jag är medveten om att jag skadar mina barn " innan du kliver in på systembolaget (vilket du förhoppningsvis inte gör men var 100% närvarande och medveten om beslutet som du sedan väljer att ta i nyktert tillstånd) .

Det låter brutalt men det är ju ändå den brutala verkligheten och konsekvenserna. Det är lättare att dricka om vi blundar eller åtminstone förminskar hur mycket skada vi ställer till med och istället hanterar vår ångest den sedvanliga dagen efter. Då känner vi skuld inför vad vi gjort samtidigt som vi nog tycker en gnutta synd om oss själva också.

Det är mitt tips. Det kan låta helt knäppt för polletten trillade ned för mig så sent som den 8:e juli men jag känner ingen konflikt inom mig eller att det kommer bli en kamp att leva utan den dryck som varit så central i mitt liv i mitt vuxna liv. Ångesten får jag hantera på annat vis (meditation, böcker, terapi? ) än att fly in i alkoholens sköna avslappnade känsla men som skadar den man älskar vilket framkallar mer ångest... Vilket får en att vilja fly in i alkoholens sköna lugn igen.

Det måste bara ta slut helt enkelt och iaf jag måste acceptera att man "inte ens" kan få njuta av ett glas alkohol i de sammanhang man kommer sakna mest. För min del kommer det bli alkohol i samband med god mat på utlandssemester. Härligt för icke missbrukare som kan få ha "sin grej" i sina liv där alkoholen bara sätter en guldkant på en upplevelse. Jag kan det inte.

Att jag talar så här rakt hoppas jag inte du tar illa upp för. Du frågade om det går att klara på egen hand och det här är mitt tänk för hur jag känner att jag kommer klara det. Jag har famlat i mörkret bra länge men går inte på autopilot längre

Värt att komma ihåg att det inte längre anses finnas något riskfritt bruk av alkohol. Det är beroende- och cancerframkallande gift för kroppen. Men de väldigt låga rekommendationer som gäller idag, gör att risken blir relativt låg men inte helt mitigerad. Dock ligger de flesta ”normalbrukare” jag känner över rekommendationsgränsen, speciellt varje sommar, men de själva kan inte ens ta till sig tanken på att det är i överkant.

Och bara för att folk runt om en på restaurangen dricker, betyder ju inte att de är problemfria drickare eller att de inte riskerar att utveckla problem. Brukar hjälpa mig lite att tänka så. Inte på något sätt skadeglädje, utan mer att man leker ganska vårdslöst med en väldigt farlig och dödlig drog i dagens samhälle.som jag själv gjorde. (Förhoppningsvis aldrig mer).

Hej alla fina människor ♥️
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Från att knappt ha druckit en droppe alkohol fram till nästan 30-årsåldern försämrades mitt äktenskap progressivt under många år och jag började dricka "som tröst" I början var det inte fråga om några stora mängder eller särskilt ofta, men efter en skilsmässa för 6 år sedan blev det oftare och större mängder.
Jag träffade rätt snart en ny man, som det skulle visa sig senare - en alkoholiserad, våldsam sociopat med vilken det hela tog "raketfart" det festades varenda helg och även i veckorna om det gavs tillfälle. Hela relationen tog en ände med förskräckelse för 2 år sedan i en svår misshandel. Efter det har det gått i perioder och nu har det varit rent förskräckligt. Jag dricker för att dämpa ångesten, tycker inte ens att det är gott.
Idag kommer jag i ren desperation gå på ett AA möte då jag inte längre kan få kontroll över detta. Börjar jag väl dricka så dricker jag tills det är slut eller jag slocknar.
Mår så fruktansvärt psykiskt dåligt??