av Nepasnea

Nepasnea
mån, 2020-07-13 - 11:03

För ett år sedan träffade jag en man. Det visade sig att han var alkoholist. Han sa det själv.
Nykter var han helt underbar. Påverkad kunde han variera mellan nästan tjatiga kärleksförklaringar, till dryga kommentarer, till att vara verbalt elak.
Jag har tidigare varit i en relation med missbrukare och även haft en alkoholiserad anhörig, så visste att det där med att ställa ultimatum, hälla ut sprit osv funkar inte.
Jag har istället kört the silent treatment när han har druckit och betett sig illa.

Han har många gånger på eget iniativ lovat att sluta.
Har såklart aldrig funkat.
Ett tag höll han på att gömma alkoholen.
Jag påtalade att lögner var värre än brukandet.
Då slutade han undanhålla det. Men istället började dricka mer.

Runt midsommar spårade det. Vi pratade inte på en vecka.
Jag sa att han behövde söka hjälp, han klarar det inte själv och han kommer aldrig kunna "dricka ibland".
Han lovade att göra det.

Fram tills igår har han varit nykter i kanske knappt två veckor men han har varit irriterad ofta, har inte sagt att han älskar mig och inte rört mig, kramar, pussar osv i den mängd som han brukade innan.
Svarat lite halvspydigt. När jag försökt ta hans arm för att lägga om mig så har han svarat att han vill ha sin arm där den ligger.
Igår så rann bägaren över på egentligen ingenting för min del, det var inte något egentligen bli sur eller ledsen över, men eftersom han betett sig så kyligt i nån vecka så räckte minsta lilla.

Senare, på kvällen försvann han ut. När han varit borta ett tag gick jag ut för att leta efter honom, var säker på att han satt på nån bar och söp.
Och jag hittade honom. Men det var betydligt värre än vad jag väntat mig. Utanför puben såg jag honom genom fönstret, sittandes tätt omslingrad med en annan tjej.

Han verkar inte bry sig att han blev påkommen eller hur jag nu mår. Helt likgiltig.

Jag vill bara dö.

Nordäng67
mån, 2020-07-13 - 12:25

mig jättemycket i det du skriver. Nästan så jag får en känsla av att du är ihop med mitt ex. Så är det ju troligtvis inte men dessa personer uppför sig så lika på något sätt. Väldigt bekräftande så länge dom har tillgång till alkohol och kyliga och avståndstagande när dom ska hålla sig nyktra. Mitt ex var också väldigt gränslös och tog kontakt med andra kvinnor. Har aldrig ertappat honom som du har gjort din stackare ♥️ Men är ganska säker på att liknande saker kanske har hänt bakom min rygg. Du skriver att du vill dö. Hoppas du inte menar allvar. Kanske är du som jag, "affektig" kan inte sortera känslor. Känner många saker men kan inte riktigt dra slutsatser och agera därefter. Börja jobba med dig själv istället för med hans supande. OCH svik inte dig själv. Han har gjort något oförlåtligt. Att han var full är bara en förklaring men inte någon ursäkt. Man gör bara inte så. I efterhand har jag varit så arg på mig själv för allt oförlåtligt som jag förlät. Nu har jag förlåtit mig själv och jobbar med mig själv istället. Ta hand om dig och vårda relationen till dig själv istället. Många kramar

Nepasnea
tis, 2020-07-14 - 11:09

Och två dagar har gått och vi har inte pratat. Som om det inte var nog med vad han gjort mot mig.
Att han sen inte ens har kommit till mig och bett om ursäkt, visat ånger. Ingenting.

Jag är i fullkomligt i uoplösningstillstånd. Allting i mitt liv går åt helvete just nu men jag trodde jag åtminstone hade honom. Vi som pratat om en framtid ihop, och barn.
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att han skulle göra så mot mig.
Men nu rasar hela min värld och jag har verkligen inte någon jag kan vända mig till alls.

Jag försöker att leva. Jag går upp på morgonen, äter frukost trots inte hungrig. Borstar tänderna, går ut och promenerar. Försöker hålla mig sysselsatt. Men jag vill inte göra något, jag vill inte kliva upp ur sängen. Vi har semester nu och jag hade sett fram emot den så mycket. Hitta ett nytt jobb som jag trivs bättre på. Spendera tid med honom. Fixa i vårt hem. Nu vet jag inte ens om jag har någonstans att bo framöver. Det är hans bostad.

Nordäng67
tis, 2020-07-14 - 11:28

trodde du verkligen innerst inne att något riktigt dumt aldrig skulle hända? Egentligen är det bara en tidsfråga när man lever nära missbruk. Läs ditt första inlägg där du beskriver och sammanfattar erat första år tillsammans. Kanske behöver du träna på samma sak som jag behövde och fortfarande behöver träna på:
- att lära sig skilja på hur jag HOPPAS på att saker och ting ska bli och vara och hur det verkligen ÄR.
- Att släppa människor fria att vara precis som dom vill om dom själva får bestämma. Utan att man själv ska korrigera den andra personen så den skall passa in i det man själv har målat upp.
- Att leva här och nu, se sanningen i vitögat och inte leva i framtiden typ "sen när han har slutat supa kommer allt att bli perfekt".
- Att sluta se sig själv som ett stackars offer som bara "råkar ut" för saker och lever i andras berg- och dalbana.
Hur din semester skall bli kan du själv bestämma. Vart du skall bo kan du också själv bestämma. Om ni ska prata ut kan du även det styra över, du måste inte invänta att han kommer till insikt. För det kanske aldrig händer. Du är inte utlämnad till honom eller någon annan, du kan styra ditt liv. Förstår att du är i chock nu men åk hemifrån och andas, lägg upp en plan. En plan där du bestämmer hur ditt liv skall vara. Kanske tycker du att jag är hård, det menar jag inte att vara. Talar utifrån egna erfarenheter. Kram

Nepasnea
tis, 2020-07-14 - 12:44

Det är enkelt att säga att "det är bara att göra" när man inte vet hur den andres livssituation är.
Jag har precis ALLA odds emot mig.
Jag har haft ett enda bra år i hela mitt liv (är 30+). Och det har varit det här, med honom. Trots all skit. Fram tills nu då.
Och nej, jag trodde inte att han skulle kunna vara otrogen.

Skrållan
tis, 2020-07-14 - 12:48

Det kan vara svårt att inse sanningen.
I mitt fall, reagerade jag mer på att min tidigare man flirtade med andra på fyllan, istället för att reagera mer på att han drack.
Så om du inte ser det nu, även om det är svårt, har ju själv varit i den situationen, så kan detta vara bra för dig. Nu får du chans att tänka på vad du vill med ditt liv.
Mina barn tyckte det var bra att min man flirtade med andra, för dom tror att jag aldrig hade kommit ifrån honom annars.
Det blev väckarklockan för mig, och kanske för dig.
Jag känner att jag vill ha en man som älskar mig, som vill mig väl, som inte ska kontrolleras, som vill vara trogen, vänlig, snäll.
Jag vet också att det känns som allt drabbar en. Har också varit där. Men tänk istället på vilka möjligheter du har, kanske inte nu, men sen när sorgen lagt sig. Du kan skapa det liv du vill ha.

Nordäng67
tis, 2020-07-14 - 13:55

är det inte och det är definitivt inte bara "att göra". Åtminstone har det inte varit så för mig. Har varit galet mycket arbete med mig själv, mycket tårar och många olyckliga stunder. Har, precis som du, känt att jag har alla odds emot mig och bara velat ge upp. Om det senaste året är det bästa i ditt liv trots allt som hänt så kanske du har saker under tidigare perioder av ditt liv att jobba med och bearbeta? Så var det för mig. Jag har en trasslig uppväxt som jag bara tryckt ner någonstans inom mig. Kom till en gräns där jag kände att jag var tvungen att ta hand om det. Så kändes det för mig i alla fall. Ingen här inne på forumet vet exakt vad andra har varit med om. Och det man skriver här skriver man enbart av välmening och för att väcka tankar
Gemensamt är att vi vill varandra väl, dela med oss av erfarenheter både bra och dåliga. Gemensamt för oss alla är också att vi har svårigheter bakom oss, här och nu och säkerligen framför oss. Så ingen här har haft det lätt och jag vet att du inte heller har det. Dom som har det "lätt" finns inte på detta forum. Så med detta vill jag säga att jag inte menar att förminska vare sig dig eller det du varit med om utan min mening var såklart att stötta dig.

Nepasnea
tis, 2020-07-14 - 15:31

Fantastiskt.
Sökte mig hit för att känna att jag inte är ensam. Och för att få empati, och tröst.
Istället lämnar jag nu denna sida med ännu mer ångest. Tydligen är det mig det är fel på och inte honom. Jag har inte rätt att vara ledsen, jag är tydligen inget offer. Att jag var lycklig för första gången i mitt liv och nu mår skit är också mitt fel. Jag behöver jobba med mig själv för det är fel på mig.

"Ryck upp dig, sluta tyck synd om dig själv".

Skrållan
tis, 2020-07-14 - 16:39

Så tråkigt och ledsamt att du känner så. Som Nordäng67 också säger, så är det bara för att stötta dig och kanske belysa andra saker man själv inte ser när man är i sorg. Jag kan säga att jag tror att jag förstår dig, inte helt eftersom jag inte varit med om samma som du.
Men när jag lämnade min man efter 20 år, så var jag så ledsen att tårarna bara kom rätt som det var. Kunde vara på stan och fick skynda mig hem och bara gråta. Visste inte hur jag skulle klara dagen.
Förstår att det är jobbigt när han inte ens har kommit till dig och du fått prata med honom. Förstår att allt känns svart.
Men hoppas du kan fortsätta skriva här, du kommer få svar och stöttning från flera. Och så kan du ta till dig det som känns bra för dig.

Nordäng67
tis, 2020-07-14 - 17:11

Man har rätt till alla sina känslor. Om du läser alla inlägg igen några gånger och låter dom smälta in så inser du nog att ingen har sagt att du inte får vara ledsen. Du skriver "jag är tydligen inget offer". Men vill du vara ett offer? Jag själv har uppfört mig som ett offer och tyckt oerhört synd om mig själv under livets gång. Det var inget som hjälpte mig så det har jag slutat med. Eller försöker låta bli det i alla fall. Och du har fått massor med äkta empati genom kommentarer på ditt inlägg. Empati i min värld är att känna med andra, bry sig och att våga säga saker som ger någon behållning i längden. "Styrkekramar" kan man få på Facebook men hjälper dom? Nej faktiskt inte i längden utan ger bara lite tillfällig tröst och bekräftelse. Det är definitivt inte fel på dig, ingen som har sagt eller tycker det. Däremot är det bara du som ytterst kan ta ansvar för dig själv och ditt liv. Den enda människan du har makt att förändra är dig själv. Att din man super och bedrar dig kan du inte styra över. Däremot kan du bestämma dig för att det är något du inte tänker acceptera. Du är värd så mycket mer! Tråkigt att du känner som du gör och tråkigt om du lämnar forumet för här kan man lära sig mycket. Det är bra att skriva om sig själv och sitt liv och ta del av andras för det ger en möjlighet att bearbeta och utvecklas.

Ullabulla
tis, 2020-07-14 - 18:06

Om du är kvar?
Det är här jag lärt mig massor om mig själv och den jag är och var.
Det du har varit med om är hemskt och inget man önskar någon.

Problemet är ofta att dessa män som man fastnat för så rejält ofta har massor med fina egenskaper och en massa kärlek.
Men deras stora problem är alkoholen som de inte vill/kan vara utan.
Och där står vi på sidan och försöker hitta en massa svar eller lösningar på hur man ska kunna fortsätta tillsammans trots det.

Det finns massor med klokskap härinne.
De flesta som tagit sig loss har gjort det inte pga bristande kärlek utan att man till slut gett upp.
Kampen har blivit för tuff och man mår allt sämre själv i utförsbacken.

Det finns hjälp att få för honom och också för dig om du vill ha den.
Anhörigsidan är full av kloka kvinnor och såklart en del män som står med kärlek och hopp och önskar hitta vägar att nå fram.

Kanske når du fram till din kille,kanske inte.
Jag hoppas iaf att du blir kvar på sidan.
Vi behövs allihop och vi kan stötta varann oavsett om vi är kvar i relationen eller väljer att lämna.
Så välkommen hit?