Grattis till 30 dagar

Det känns som det blir mindre nervöst "kommer det gå" ju fler dagar man får, jag måste själv nu kolla hur många dagar jag varit nykter, och triggas inte av så många saker som jag gjorde från början, bra du börjar känna att det finns saker att bearbeta :)

Hoppas du får en slö och mysig eller aktiv söndag, vad nu din knopp och kropp klarar av och behöver :-)

Blir nog en slö dag idag också ? Är för varmt för något annat.

Finns så mycket att bearbeta, men det gör det lättare att inte falla tillbaka igen tycker jag, för nu har jag något annat att ta tag i. För första gången någonsin ser jag fram emot resan och är inte bara målfokuserad. Jag har en stark önskan om att vända blicken inåt, förut har det bara varit obehagligt. Så nu ska jag rida på den vågen för att få igång något riktigt konstruktivt.

Jag undrar om jag är fysiskt beroende eller om allt mitt skit sitter i huvudet. Jag har liksom för vissa situationer betingat reflexen att dricka, men jag känner inget sug, jag känner en längtan att tysta surret, döva smärta, att fly. Jag har liksom inget annat sätt att hantera, ffa jobbiga, känslor på. Sedan jag fått hjälp att hantera min nervsmärta med antiinflammatoriska och sjukgymnastik så har min stress minskat och sömnen förbättrats. Sen blev allt ännu bättre sen jag slutade med alkohol.

Jag har ju börjat på AA men inte börjat med stegen ännu. Tror det skulle kunna hjälpa mig mycket att ”hantera livet” faktiskt. Jag har ju som medberoende barn aldrig fått lära mig det och som medberoende vuxen har jag bara cementerat min livshållning.

Det fysiska beroendet är det som ger baksmälla, skakningar och allt annat som gör att man tar en återställare.

Efter två veckor har man inget spår av alkohol kvar i kroppen, och då försvinner det fysiska beroendet.

Det psykiska beroendet har man dock parallellt, och det kan kvarstå länge. Det handlar om att varje situation som förknippas med alkohol måste omprogrammeras.

I början tänkte jag nästan dagligen ”åh, den här känslan brukar jag dricka vin på.” Det gör jag nästan aldrig längre.

Kram ?

Aldrig tagit återställare eller skakat. Haft baksmälla som andra, normaldrinkare, beskriver det. De har ju knappast fysiskt beroende tänker jag. Har heller aldrig festat två dar på raken, aldrig pallat det.

När jag dricker så häller jag i mig däremot, jag vill liksom bli av med allt som kan ”störa mig”.

Att det är inte är som typ nikotin, där jag är kemiskt beroende. När jag försöker sluta med det, ja då blir jag olycklig när jag håller upp. Alltså riktigt deppig. Nu har jag inte känt så alls.

Tog en rejäl sovmorgon här tydligen, får bli brunch idag.

Har funderat rätt mycket på skam kring sjukdomen. Varför man skäms. Tankarna började snurra efter en väldigt sjuk tanke jag hade: ”jag undrar var jag ska förvara AA-böckerna, om jag skulle skada mig eller dö så vill jag inte att någon hittar dom” ?‍♀️ verkligen helt logiskt ?

Jag tror att jag skäms så mycket för att andra tror att det Handlar om vilja och att jag försöker anpassa mig i det synsättet eftersom jag också har inpräntat hos mig att jag är svag eftersom jag inte kan sluta dricka förrän jag somnar (och nej, så är det så klart inte varje gång).

Det gör det också, paradoxalt nog, enklare att ta det första glaset eftersom grundföreställningen handlar om att det är mängden alkohol som är problemet, inte hanteringen i min hjärna. Enligt andra så måste jag ju inte ta ett glas till om jag nu känner att jag dricker för mycket.

Skammen kommer också från att ha vuxit upp som medberoende och har ständigt tentaklerna ut för att kunna gissa vad folk tycker om mig. Jag har verkligen gjort allt, under så lång tid, för att skydda mig själv från andras dömanden oavsett vad det handlat om. Jag är så himla trött på att lägga energi på vad andra tycker om mig, att hela tiden gissa, tänka och fundera på hur jag ska vara och läsa av omgivningen om jag ”gjort rätt”. Intuitivt vet jag också att om jag blir som farsan så har jag ju misslyckats totalt i min familjs ögon eftersom sjukdomsbegreppet bara är ett ord hos dom, egentligen tycker dom att man får skylla sig själv Och att man är en sopa (det märks på sättet de pratar om andra med alkoholism). Då har båda mina syskon ändå tendenser att dricka för mycket eller på ett sjukt sätt missbruka godis själva.

I början vågade jag knappt tänka tanken att berätta för någon att jag hade slutat dricka. Då skulle jag ju indirekt erkänna att jag var alkoholist. Jag var rädd att misslyckas också, himmel så pinsamt det hade varit.

Nu har jag lite blygsamt börjat berätta, och då hänvisar jag till att jag vill komma tillrätta med mina problem med återkommande ångest och sömnstörningar. Några fler detaljer behöver ingen veta.

Av de få jag har berättat för har jag bemötts av respekt, för att jag har tagit ansvar för min egen hälsa. Men jag berättar inte för alla, tillfället ska kännas helt rätt.

Min husgud Annie Grace säger att det tredje viktiga steget i nykterheten är att man identifierar sig med att vara nykter, och att man är det all in. Som när man börjar löpträna och köper rätt kläder och utrustning.

Men det tar nog lite tid att komma dit. Jag har i alla år pratat öppet om min psykiska ohälsa, utmattning, depressioner, ångest. Men absolut inte när jag har mått som sämst, utan först efter att jag har tillfrisknat. Först då har jag varit mogen.

Jag har alltid sagt att vi som tillfrisknat måste föra de sjukas talan, för just då fixar man det inte. Jag tror att det är likadant med nykterheten.

Kram ?

Ja, och jag känner att detta ska få ta tid. Jag orkar inte göra som jag alltid gör, att ha nån jäkla checklista som ska bockas av ?

Har berättat för en person som jag litar på, då skämdes jag inte alls. Kändes fint att ge henne det förtroendet.

... det är en sjuka det med, som nästan alltid häftar ihop sig med drickandet. Tror vi blir skam-bärare för allt möjligt, som en wettextrasa.
Att befria sig från skam och känna sig stolt över sig själv och den människa man är (vilket man sällan gör när man dricker för mkt) är en process och jag skulle säga att den är livsavgörande, även om det möjligen låter högtravande.
Att slipp skam hjälper mig i alla mina relationer, jag kan stå upp för mig själv på ett annat sätt, liksom att jag kan dra gränser kring mig.
Att dricka för mycket innebar för mig att alltid ha ett mått av dåligt samvete, alltid vara skyldig lite mer.
Så är det inte längre.
Allt gott till dig!

Man behöver komma till den punkten att man inte skäms för att man har druckit för mycket i sitt tidigare liv. Utan att man tvärtom är stolt för att man dels inte dricker alkohol, och dels för att man har klarat av att sluta. Då är det inte längre några som helst problem att prata med andra personer om att man inte dricker. Då känns det helt naturligt. Det tar olika lång tid för olika personer och det är som Andrahalvlek skriver, man måste vara mogen för det.

Det går inte riktigt beskriva hur det känns när skammen är till hundra procent ersatt av stolthet. Det måste upplevas, men det är helt underbart. ?

Du är på rätt spår Soffpotatis, bra jobbat!

Tack se klart och torn.

Ja, jag längtar tills jag kommer till den punkten att jag slipper skammen. Och det är som du säger se klart, jag bär på skam för väldigt mycket olika saker och har väldigt lätt till den känslan i många olika sammanhang.

Hoppas alla får en fin dag ❤️

Allt känns bra, skönt med vardagen igen tycker jag. Var på AA-möte igår, trivs jättebra med det också.

Vilken skillnad det gör på humör och arbetsinsats när jag nu sover så bra som jag gör.

Ha en fin dag ❤️

Hej på er här inne. Har haft en riktigt bra dag, men fasen vad det är svårt att varva ner då. Jag skriver det här mest för mig själv för att kunna gå tillbaka och påminnas om var jag gör mina tankevurpor.

Det är precis som om min hjärna vill knarka glädje (Eller vilken äkta känsla som helst) och inte kan stänga av. Provade att tänka på sorgliga saker och grät en skvätt, men fastnade i det med.

Jag inser att detta är farligt för mig, jag ”varvar” upp. Därför skriver jag här för att lätta på trycket. Känns bra!

Hoppas på en god natt ?

Det tror jag inte att du blir, men någon form av strukturerad nedvarvning som meditation och yoga skulle nog hjälpa dig. (Skrev ett inlägg om just kundaliniyoga yoga i min tråd som jag ska leta upp.)

Efter en-två nyktra månader kom alla känslor som en flodvåg över mig. Glädjen var enorm, ilskan likaså. Just ilska hade jag svårt att hantera minns jag.

Men jag minns också att det där lugnade ner sig efter ett tag. Troligen för att jag vande mig vid att mitt känsloregister blivit starkare.

Bra att du skriver ner det, för då kan du följa din egen utveckling på alla områden. Nykterheten är nummer ett, och allra viktigast, men följdeffekterna är minst lika viktiga.

Kram ?