av Ostrukturerad

Ostrukturerad
tis, 2020-08-11 - 06:41

Hm, ja alltså.. Jag har alltid varit känslig, lättkränkt och lättsårad. Eftersom jag blivit så djupt sårad av saker folk sagt till mig, har jag trott att det är av elakhet och förakt som andra sagt saker de sagt och gjort saker de gjort. Jag har misstolkat folks intentioner och reagerat kraftigt på sånt jag upplevt som påhopp, illvilja, avsky etc. Ok om andra kallar det för "överreagera"!
Det är svårt att leva i samhället som högkänslig och jag blir så djupt sårad av skäll, konfrontationer och kritik av "hjälpare", att det är svårt att hjälpa mig! Det är inte bara att "sluta ta åt sig", "sluta ta allting personligt", "inte bry sig"... oj oj så många gånger jag fått detta råd genom livet! Jag förstår att det är svårt för icke känsliga, sköra och lättkränkta att förstå varför jag inte kan vara som dem... Men det fungerar inte riktigt så att det bara är att ändra på sin personlighet! Det finns såklart vissa som verkligen ÄR elaka, det finns de som inte förstår vissa saker osv.. T ex en som kom och skällde ut mig för att jag hade svårt att komma upp på morgonen då jag bodde på ett boende.. Som trodde att jag var lat fastän det berodde på fysiska orsaker att jag sov för djupt för att vakna av alarmet. Då tycker jag att jag hade all rätt att bli arg! Det är inte ok att skälla ut någon och att bara anta saker, särskilt inte i den situation jag var i och det var han som saknade kunskap! Det är korkat att tro att utbrott och skäll hjälper någon!!
Är så less på att vara sårad & arg i vilket fall, så hur gör man för att sluta bli så sårad?

Kennie
tis, 2020-08-11 - 08:15

Om du klarar att behålla lugnet fastän du upplever att någon kränker dig kan du kanske ta till vana att berätta att du upplever något som en kränkning och fråga om det var personens avsikt? Då kanske det går att reda ut vissa saker så du slipper grubbla över dem. Du har kanske redan provat denna väg? Sen kan jag tänka att man kan fundera över om personen som man upplever kränker en är en viktig person i ens liv. Om inte tänker jag att jag väljer att inte ge den personen den makt som krävs för att såra mig. Sen utgår jag alltid från att människor gör sitt bästa och vill väl även om det kommer ut fel ibland. Och de ytterst få människor som verkligen vill jävlas lägger jag inte energi på om det inte är någon jag måste ha att göra med. Jag förstår att du inte kan styra om du blir arg/kränkt eller inte, men du kan välja om du ska lägga energi på att ta en konflikt kring det, särskilt i de fall där du anar att den andra inte avsåg att kränka eller är en person som du inte måste ha att göra med.

Ostrukturerad
mån, 2020-08-17 - 22:22

Det behöver inte vara någon som är viktig för mig! Tvärtom förlåter och glömmer jag mycket lättare vad viktiga (för mig) personer sagt eftersom de har många andra goda sidor! Jag har lättare att låta sånt som viktiga personer säger rinna av mig, medan jag ältar att ytligt bekanta och främlingar öppnar käften trots att de inte borde, eftersom de inte vet ett skit vad de pratar om!

snusen
tis, 2020-08-18 - 01:57

Oftast när man är lättkränkt/sårad mm så har man mycket obearbetade trauman bakom sig och när man bearbetat dem så brukar ens lättkränkthet, mm försvinna. Har du många tillfällen i ditt liv när du känt dig kränkt? Har du bearbetat dem? Högkänslig betyder inte man är lättkränkt mm utan att man har svårt för för mycket intryck, blir lättstressad, gillar inte mycket ljud, lukter mm.
Vissa människor kommer aldrig förstå dig el hur du är. Tro mig halva min familj förstår sig inte på mig men de är ok för de har aldrig varit i min sits, så hur ska de kunna förstå?
Nej man kan inte ändra sin personlighet men man kan ändra på hur man väljer hantera sin personlighet och man kan lära sig stänga av andras kommentarer/åsikter. De kommer alltid finns de som anser jag är en omogen idiot ja men tyck de jag bryr mig inte för jag vet de ej är sant

Kennie
ons, 2020-08-19 - 20:04

Du skriver att du ältar när ytligt bekanta och okända kommer med kommentarer utan att veta vad de pratar om. Brukar du säga ifrån då, eller går du efteråt och funderar? För mig är det den typen av irritationsmoment som jag kan bli upprörd över, men välja att antingen säga något om direkt, eller annars släppa. Det är en träningssak upplever jag, det går lättare och lättare att sluta bry sig när hjärnan lär sig att den inte får gå in i arga och upprörda spiralen...

Ostrukturerad
sön, 2020-08-23 - 09:06

Oh ja, jag har väldigt många tillfällen då jag blivit kränkt! Jag har nyligen blivit medveten om trauman under barndomen som jag förträngt i alla år. Jag har inte hunnit bearbeta dem riktigt, men jag är iallafall medveten om dem nu vilket jag aldrig varit tidigare.
Högkänslig innebär allt det du skrev, men även att man är väldigt lättsårad/lättkränkt! Högkänslighet beror oftast på obearbetade tidiga trauman, och inte en medfödd avvikelse som många påstår. Även psykiatriska diagnoser beror på det. Ingenting är medfött; att experter, läkare, psykologer osv hävdar detta är bara för att lätt kunna sortera bort alla som inte passar in i mallen, hålla folket under kontroll och tjäna en massa pengar på att lura folk att de har diagnoser som inte ens finns utan som nåt snille hittat på och blivit rik av! Jag har luskat lite "bakom kulisserna" och fått det bekräftat av olika personer som vet. Detta är förmodligen aldrig nånting som kommer stå i media eftersom media är så korrupt. (Se bara på alla fjollor som springer runt med munskydd pga att hela världen tror på en påhittad pandemi! Folk är så godtrogna och lättlurade att man baxnar! Det som alla som dött blivit så sjuka av är pga en helt annan anledning, som är ganska uppenbar om man tänker till lite och vidgar vyerna! Ber om ursäkt om jag sårar någon här som förlorat någon i "Corona", men du har tyvärr blivit förd bakom ljuset!)
Psykiatrin håller jag på att avveckla, och jag har slutat med alla äckliga mediciner de påstått att jag behöver mot min så kallade "Asperger" och "ADHD". Jag har nyligen fått veta att jag haft brist på en j-la massa viktiga näringsämnen i hur många år som helst, så nu äter jag istället olika kosttillskott, och... oj oj vad mitt alkoholsug drastiskt minskat sen dess!! Känner mig plötsligt så mycket starkare psykiskt! Jag har gott hopp om att kunna bli frisk nu från allt som plågat mig. Tänker inte fortsätta försörja psykiatrin och läkemedelsindustrin, jag har inte fått nån hjälp av psykiatrin ändå under dessa drygt 20 år jag varit trogen betalande kund, så varför fortsätta med det?! Jag har tvingats söka mig till andra forum för att få reda på varför saker är som de är och för att få tillbaka nånting av allt jag gett & gett, hela livet.. Jag går inte in på detaljer, folk är ju så skeptiska och negativa till sånt trams och flummerier ändå.. ? Konstigt att dessa flummerier ändå hjälpt mig att få mitt liv tillbaka! ?

Nu gick jag rejält off topic.. Ville bara få detta sagt! Förväntar mig att få påhopp, ifrågasättanden och bli kallad massa olika psyk- sjukdomar för detta inlägg, men det får jag ju jämt ändå bara för att jag råkar finnas till, så kan lika gärna börja säga/skriva allt jag förr hållit tyst om, börja vara mig själv fullt ut osv. Jag behöver ju dessutom träna på att hantera verbala attacker och anklagelser och allt..! ??

Ostrukturerad
sön, 2020-08-23 - 09:30

Ja jag säger ALLTID ifrån, och talar om för dem hur man ska behandla sina medmänniskor (eftersom deras föräldrar inte verkar gjort det)! Tyvärr är det inte lönt att säga ifrån, för då blir deras påhopp ännu värre, deras aggressivitet eskalerar och de verkar anse att de har ännu större rätt ( !?) att attackera mig eftersom jag ens har mage att säga ifrån!! Det där var ironi, men det tror jag du förstår. Jag får bara ännu värre skit, ännu mer hat, om jag väljer att försvara mig och visa att jag inte accepterar deras oprovocerade påhopp och tala om att det de gör inte är okej!
9 gånger av 10 kommer dessa attacker från en kvinna i klimakterieåldern! Och det säger väl allt, eller hur? ? Jag borde verkligen inte ta åt mig, det måste ju bero på avundsjuka, vad är det annars för anledning till att just dem inte tål mig?!

Vjlo
sön, 2020-08-23 - 09:31

Jag får väl bli förste som skriver angående delarna i inlägget som handlar om psykiatrin.

Själv är jag - främst hur jag sett folk i min närhet blivit hanterad av psykiatrin skeptiskt avståndstagande till att medicin, elchocker, diagnoser är lösningen. I bästa fall en stödkrycka i en alltför jobbig situation på väg vidare i livet, så tänker jag. Tyvärr har flera jag sett bara fått piller och sen gå hem, utan att ens prata med någon om vad som egentligen skavde.

Jag vill dock inte vara allt för svartvit då jag vet att det också kan hjälpa, och är ett av få sätt samhället erbjuder att hjälpa folk i djup kris. Men, jag tänker att det sällan är lösningen.

Ostrukturerad
sön, 2020-08-23 - 09:47

Skrev fel, menade kvinnor i klimakterieåldern, inte EN kvinna! Det är alltså inte samma kvinna varje gång, utan alltid olika. ?

Ostrukturerad
sön, 2020-08-23 - 09:54

Ja, eller hur! Piller, piller, piller... Jag har dock fått en jäkla massa samtal, men de leder inte till nåt. Jag har inget behov av att "prata av mig", jag borde fått nån form av behandling som gått till botten med allt och jag borde fått hjälp att träna på saker jag har svårt med, t ex lättkränktheten. Jag har fått en hel del tråkigheter pga att psykiatrin är så fyrkantig och nonchalant, och det ljugs och hittas på och missförstås i journalanteckningar..

Ostrukturerad
sön, 2020-08-23 - 10:02

Inte blir det bättre av att ens kontakter ständigt slutar och man måste lära sig att förhålla sig till ständigt nya människor , man flyttas mellan enheter, får berätta saker om & om igen..osv! Det blir ingen trygghet och kontinuitet i det hela, och då är det svårt att bli hjälpt när mattan kan ryckas bort under ens fötter närsomhelst... Så jävla trött på att folk slutar eller att nåt annat händer i deras liv som gör att man inte får fortsätta med dem, just som man börjar känna att det funkar bra och börjar känna förtroende och börjar komma nånvart...!