Älskar dig men kan inte va kvar!
Älskar dig men den kärleken tar!
Beslutar med hjärnan vad jag måste göra!
Hjärtat stretar emot och för en förtvivlad kamp! Det är inbördeskrig i min egen kropp och själ! Jag talar till mig själv och försöker trösta och lugna:
Du klarar det här! Stanna i känslan av sorg en stund, det är inte farligt! Du lever och fortsätter göra så! Det går över!
Tänker på dig och vet att du är förtvivlad och saknar mig! Mitt hjärta skriker åt mig att göra nåt! Min hjärna säger nej, fokusera på ditt eget mående nu! Hjärtat vrålar ”din egoist ser du inte hur förkrossad han är, hur mycket han älskar dig, trösta honom, gör nåt!
Ikväll får hjärnan bestämma, jag stannar helt enkelt kvar i känslan av förlamande sorg!

Fick klokheter att fundera över i helgen: en vän berättade om sin separationsångest i samband med avsked, korta som långa. Något jag också haft med mig genom livet utan att reflektera över det. Separationsångest har varit en del av mig likt ett av mina ben eller en av mina armar. När jag ska skiljas åt från någon som står mig nära känns det som om att det är sista gången vi syns. Vet med hjärnan att vi träffas ikväll, imorgon, nästa vecka eller vad det nu kan handla om. Men hjärtat är fullt av sorg som om personen ifråga kommer lämna mig för evigt. Jag känner mig tom och kan till och med få för mig att det jag känner är en föraning om att "något hemskt kommer att hända". Funderat mycket runt detta dom senaste dagarna. Min mamma kunde få hemska utbrott när hon hade sina dåliga perioder. Det hände ganska ofta att hon smällde igen dörren och stack hemifrån och var borta i allt från några timmar till flera dagar. Jag blev alltid så himla rädd och förtvivlad. Egentligen spred sig lugnet hemma när hon inte var där men inom MIG var det kaos. Varje gång det hände tänkte jag att den här gången kommer hon inte hem mer. Fast pappa sa "hon kommer när hon har lugnat ner sig, det brukar hon ju göra". Kanske kan det vara dessa upplevelser som "spökar". Och också därför kanske som jag även har svårt att släppa taget om sånt som är dåligt för mig.
Jag kan aldrig säga hejdå "lagom" till mina barn. Jag måste krama dom och säga "kör försiktigt" flera gånger och min känsla är ledsen. Dom tycker "hej då vi syns ikväll" skulle räcka. Vet också när jag var tillsammans med mitt ex att jag kunde gråta på vägen hem efter en helg med honom. Han kramades och sa glatt vi syns i veckan. Men jag hade känslan av att vi aldrig skulle träffas mer, avsked, sorg, tomhet, saknad. Fast det bara gällde någon dag eller två.
Ska försöka tänka runt dessa känslor och försöka lugna mig själv när dom dyker på mig. Och kanske också tänka tillbaka runt dessa tillfällen när det hände mig som barn, trösta och lugna mig själv för det som hände mig som barn.

Så bra att du funderar kring det där med separationsångest. Det är nog bra att fundera över hur det påverkar en i vardagen. Hur en mår. Vad säger barnen. Känner de av din separationsångest som en slags oro. Skulle det underlätta om du arbetade "bort" den eller minskade den? Jag känner igen mig något. Jag minns min rädsla att aldrig mer få se min mormor, min älskade mormor, som barn. När jag såg henne som vuxen, för sista gången var det inte längre "min" mormor. Det var en äldre kvinna i min mormors kropp som inte var densamma mer, hon var så medicinerad med för mycket mediciner, likt många andra äldre på boenden eller i sina egna hem i vårt land. Mediciner. Jag vet hur det är med för mycket mediciner. Personligheten är inte som den var.

Nu kom jag in på medicinspåret igen, jag tycks göra det ofta. Inte bara här inne.

Att öva på att släppa taget om att inte veta vad som kan hända. Kanske att jag blivit bättre på det då jag förlorat en vän i suicid. Min väns suicid har påverkat mitt liv varje dag i flera år.

På ett mycket konstigt sätt så känner jag en mycket större tacksamhet till livet än tidigare. Jag är medveten om att det är skört. Så jag prövar att leva i det som är, just nu. Och jag säger väldigt ofta då jag skiljs från en person som betyder mycket för mig, att den är viktig för mig, att jag älskar den, eller så tackar jag för nu och menar det.

Jag tar inte morgondagen för given. Inte heller fortsättningen på dagen eller kvällen eller natten för den delen.

Kanske också för att jag har varit mycket nära ett par platser där det har inträffat katastrofer som inneburit att människor har dött.

Det ger livet perspektiv. Kanske också ett tidigare trauma har fått mig att leva undvikande och vara redo för att dö. Jag har skrivit en scen om min begravning för flera år sedan och det är ju kanske helt sjukt, men sedan dess är jag lugnare.

Oavsett, så gör du som du behöver och du kanske inte vet vad du behöver ännu, men jag hoppas att du finner ut det.

Ångest är inte kul. Inte heller separationsångest. Kanske du kan få hjälp över länk i dessa coronatider, om du har tid och vill arbeta med det. Det känns som att det finns mycket resurser idag. Åtminstone inom den privata sektorn som ingår i högkostnadsskyddet. Vet flera som får mycket bra hjälp!

Ta hand om dig!

tack för dina ord! Mina barn tycker nog mer att jag är "hönsig" och verkar ta det hela med ro och humor. Dom kan lägga handen för pannan och säga "farväl kära mor vi syns om åtta timmar när jag har jobbat klart" typ. ? Mest jag själv som tycker avsked är jobbiga. Gick i terapi nyligen och jobbade då bland annat med att släppa kontrollen för andra till dom själva. Tror det har en viss koppling till det också. Går inte i terapi just nu men jobbar på med mig själv på egen hand. Kommer säkerligen att gå igen men känns bra att hålla upp emellanåt och smälta det man lärt sig. Just nu är min terapi att plocka blåbär, så härligt! Man plockar, andas frisk luft och har något att stoppa i frysen när man kommer hem. Kram

Blade Runner

Jag tror separationsångesten har gjort att vi ”stått ut” längre än nödvändigt. Jag har lidit av det sedan jag var liten och de senaste 10 åren har det blivit bättre. Jag fick fysiska reaktioner med kraftigt illamående, panikkänsla och gråt när det var dags för avsked. De första åren i min relation ( innan jag fick barn) resonerade jag att det var bättre att dö än att separera för att jag inte skulle klara det. Idag har mycket av detta släppt men klart det finns kvar i viss mån. Så bra att du tagit dig tid att fundera igenom detta och helt självklart att din mammas ”farväl” påverkat dig som vuxen ?. Visst är det fascinerande att det finns så mycket att jobba med inom sig själv bara man vågar erkänna sina ”brister” och förbättringsområden. Kram Blade Runner

ja jag tror också att separationsångest har gjort att vi har stått ut för länge. Det är bättre för mig också numera men finns helt klart kvar mycket av den. Och precis såna känslor har jag också haft: bättre att dö än att separera. Även för mig var det innan jag fick barn så inte lika kraftiga känslor längre. Tycker också det är fascinerande att utforska sig själv. Blir som en slags resa, man får nya aha-upplevelser hela tiden. TACK för din uppmuntran och pepp?

när det gäller mig själv: jag har svårt att skapa kontakt med helt vanliga män. Eller rättare sagt, jag har väldigt lätt för att få kontakt med män och människor men har svårt att ta saker till en annan och ny nivå. Både när det gäller män och nya vänner. Har alltid "lämnat ut mig" till framfusiga män som är väldigt "på". Mina tre förhållande har börjat på exakt samma sätt: mannen i fråga tar mycket initiativ och är väldigt pådrivande initialt. Amoröst överfall typ. Dessa tre män har jag dessutom lyckats träffa på krogen fast jag nästan aldrig är där. Inget förhållande har tagit sin början i den vanliga vardagen, på jobbet, runt fritidsaktiviteter eller via vänner. Alla mina tre ex är verbala, mycket smicker och komplimanger i början. Mer gemensamt är att dom har mycket kontor (kärleksförklaringar mm) men liten verkstad. Om jag vänder fokus till mig själv: jag har snabbt blivit intresserad, tagit det hela seriöst trots att inget seriöst egentligen har hänt eller gjorts från deras håll. Jag har med lätthet släppt in dom i mitt liv, dom har inte alls behövt jobba på det. Nu kör vi liksom. Jag har genast börjat engagera mig mycket i mannen och förhållandet. Kört på, forcerat det hela, tagit kommandot mm. Dom har lutat sig tillbaka, slängt åt mig lite komplimanger som jag slukat som något slags bränsle. Alla tre förhållandena har också utvecklats på samma sätt: efter ett tag börjar dom bli elaka mot mig, komplimanger byts till elakheter, verbala kränkningar mm. Smugit sig på, först förtäckt och diffust för att sen övergå i öppna elakheter och manipulation. Och när det kommer till elakheter har inte verkstad saknats: det har varit otrohet, svekfulla handlingar och mycket annat. Jag har blivit väldigt ledsen men har fortsatt sträva efter platsen i solen på piedestalen. Där har jag, efter mycket slit, fått klättra upp emellanåt och då har mitt hjärta svämmat över av "kärlek". Typ "jippi mannen jag blev kär i är tillbaka och nu stannar han nog kvar, allt är förlåtet". Efter något år in i dessa förhållanden har jag börjat reagera på att det bara är jag som engagerar mig, att det bara är jag som ger, ger och ger. Istället för att dra slutsatser och backa så har jag börjat kämpa för rättvisa och ömsesidighet i förhållandet. Jag har börjat böna och be om deras engagemang, förklarat hur ett förhållande ska vara och inte vara. Dom har kämpat emot för dom visade ju faktiskt sitt rätta jag från början. "Vad bråkar du om, jag är som jag är" typ.
När det gäller helt vanliga män, såna som inte "överfaller" en och överröser en med komplimanger utan bara pratar med mig på ett helt vanligt och respektfullt sätt, då är det svårt för mig. Hur tar man initiativ på ett bra sätt. Och hemska tanke, tänk om han tackar nej. Känns som jag skulle dö av...skam då. Dö av skam och få det bekräftat som jag är rädd för: att en helt vanlig och sund man kan inte vara intresserad av mig. Han kommer genomskåda mig på nolltid och se den sköra människan som finns bakom min fasad.
Varit hos frissan i eftermiddag och fixat mitt vildvuxna Coronahår. Känner mig fin. Önskar jag vågade ringa den där trevlige mannen jag träffar ofta i jobbet och fråga om han vill hitta på något. Men vågar inte! Så nu ska jag äta taco-rester och känna mig fin i min ensamhet. Tryggt och bra? Kram till er alla ♥️

Du är fin både på in och utsida så våga bara. Det kan vara det bästa du någonsin gjort och han kanske skulle bli så glad över att göra nåt tillsammans.

Go for it ? Azalea

TACK ♥️ Vågar inte idag men någon dag framöver ska jag! Tror jag gör för stor sak av det. Man kan ju passa på när man träffas i jobbet och fråga, lite i förbifarten, om han känner för att hitta på något. Då blir det ju naturligt. ?

Inte lätt vara naturlig när det känns som man ska dö av skam, men värt att pröva. Lite spännande också för chansen finns ju att det värsta inte händer om du frågar. Lite i förbifarten nja.... kanske är det bättre att vara naturlig, säga som det är . Man kan ju om man är riktigt modig även tala om att det känns lite jobbigt att fråga, men att det skulle vara trevligt att hitta på något tillsammans. Det är väl så kanske att man vill gardera för att inte dö av skam om man skulle få ett nej. Jag och många med mig känner nog precis som du att man duger inte riktigt till en man som är bra, men det gör man faktiskt om man bara vågar. ❤ .

Det blir kanon att göra så.
Som du säger, inte överanalysera utan bara ta chansen när det passar fint. ?

Ha en mysig kväll och njut av helgen. ☀️??Azalea

Så bra skrivet Nordäng67. Börjar också fundera om jag följer ett mönster när jag träffar någon. Pratade med döttrar i dag, och dom säger: mamma du vill gärna pyssla om och ta hand om människor. Kanske så det är. Att jag tar hand om män i förhållande, och duttar och fixar.
Kanske det nu är dax att ta hand om och stötta mig själv.
Hoppas du vågar fråga mannen du tänkte på. Du är värd att ha det bra.
Ha en fin helg✨

Som du säger, dax att ta hand om sig själv och stötta sig själv. För min egen del också att bekräfta mig själv. Märker att jag är bättre på det numera. Har även blivit mindre ytlig eller vad man skall kalla det. Kan åka till affären i mysdress och osminkad, bryr mig inte lika mycket om vad folk ska tycka om mitt utseende. Och blir numera gladare för komplimanger för mitt sätt att vara än för utseende. Överhuvudtaget behöver jag inte komplimanger på samma sätt.
Tror det är bra att se sina mönster och fundera runt dom. Har inte tänkt förut på att mina tidigare män är väldigt lika och också att jag själv varit väldigt likadan i mina förhållanden. Hoppas du får en riktigt fin helg du med ☀️

Ja visst duger vi till bra män. Jag känner att jag är redo för ett riktigt bra förhållande. Det var jag inte tidigare. Jag hade inte bara "otur" och råkade bli ihop med män som behandlade mig illa. Jag drogs till det och valde det på något sätt. Skulle en man behandla mig illa idag hoppas jag och tror att jag skulle gå direkt. En helt vanlig och sund man säger och gör aldrig elaka saker. Som du säger: man måste våga för att vinna ♥️

Min historia är också samma typ av män, trasiga men som inte syns för en långt senare, ifall där alkoholen varit ett stort inslag så här jag varit möjliggörare i form av att jag älskar festen, middag med vin, en god konjak, jag blev som en liten godisbutik. Tog upp det här med en psykolog jag träffade för några månader sedan och hon sa, det är inte vi som träffar dom utan dom som träffar oss. Pappan till mina barn som även vet om svårigheterna med min nuvarande man, bad mig om ursäkt för 1 månad sedan, det var inte jag utan han som mådde så dåligt innan och under vår tid pga av ett förföljande ex och ett tidigare dysfunktionell relation, han menade att han kunde förstå vart min man är, han sa att när han träffade mig så såg han att här har vi ett rejält fruntimmer ? som kommer stå stadigt när det blåser. Och det är det jag får höra på "slutet" att jag är hård. Det var så otroligt skönt och stärkande. Så kom ihåg, det är inte vårt fel, vi kan göra fel i situation men jag vet att vi alla hör är goda omhändertagande kvinnor som är tillsamman med svårt sjuka män. Kram till alla oss som kämpar, som får vardagen att fungera med barn, jobb, anhöriga. Vi är inga hjälplösa offer. Så tänker jag när jag har bra dagar ?

vi är inga hjälplösa offer. Vi fostrar barn, jobbar och sliter, klarar MYCKET! I mitt senaste förhållande fick jag höra "Du är min första riktiga livskamrat, aldrig haft något sådant förhållande tidigare". Då hade han ändå barn med två kvinnor och hade varit förlovad med tre före mig. Jag blev sååå smickrad över att vara hans första riktiga livskamrat. Där har vi min grundproblematik: det är viktigare för mig vad jag är för någon annan än vad någon annan är för mig. Så skall det INTE vara i fortsättningen. Dessutom vill jag vara jag, inte jämföras med någon annan. Det är helt okej och självklart att min framtida man har varit kär och lycklig förut, precis som han kommer att vara med mig. Jag blir varken sämre eller bättre av hans historia. Jag är jag och bra precis som jag är. Ska bara få det jag vet med hjärnan att landa i hjärtat också ??

Blade Runner

Berätta hur det går och om du vågar att steget ! Tycker du beskriver din osäkerhet kring normala män klockrent. Jag känner samma sak och blir vilsen när jag tänker på hur en normal relation skulle vara. Jag börjar i terapi imorgon och detta är en av de saker jag vill arbeta med, att kunna navigera i en vanlig sund omgivning. Men vi är oerhört driftiga och kompetenta så om vi klarar det med jobb och barn ska väl detta gå också :-). Jag hejar på dig och det värsta som kan hända är ett nej. I vår iver att få bekräftelse och trygghet är det inte konstigt att vi valt män som dyrkat oss från början, ett säkert kort där man inte känner att man riskerar att bli lämnad. Lycka till och kram !
Blade Runner

Terapi är toppen och skapar så mycket bra! Härligt för dig att börja med det. Bara det att få en stund när man fokuserar helt på sig själv ?? Japp ska berätta om det händer något på "dejting" fronten. Idag har jag varit ute i skogen och plockat kantareller ?? Så idag är en sån där dag när man tycker livet är toppen och superbra utan någon man. Vi får se om jag vågar. Det är ju det där att man jobbat så mycket med sig själv och faktiskt kommit framåt. Tänk om man råkar välja en man som gör att allt arbete är för intet. Med tanke på mina tidigare val när det gäller män? Skall inte vara en sån där som dyrkar marken man går på men å andra sidan inte motsatsen ? Tack för pepp och kram tillbaka ♥️

Jag hänger med på din dejtingresa också. Det kommer att gå fint. Du har så mycket koll och känner dig själv så väl plus att du kan alla signaler så lita på dig själv.
Jag är ju inte där än.... har en bra bit kvar på skilsmässan... men förstår hur du känner redan.
Jag tror att vi inte ska vara för allvarliga och ta det för seriöst.
Våga chansa lite och tro på oss själva så blir det säkert bra.

Ha en fin söndag ?Azalea

Kom upp till ytan igen lördag morgon. Min ene bror hörde av sig och vill att "familjen" ska samlas och prata ut. För två år sedan hade jag jublat och känt äntligen. Nu kände jag bara obehag och motvilja. Jag har genom åren lagt mycket tid och energi på att vi ska prata ut om all skit som varit i "familjen" men kammat noll. Dom senaste åren har jag jobbat mycket med mig själv och med att släppa taget och acceptera. Jag har till och med gjort om begreppet vad som är "min familj" och det är numera jag och mina barn. Och så kommer detta. Nu när jag känner att jag står på fast mark. Rädd att ett sådant samtal skall förstöra för mig. MEN svarade efter moget övervägande ja och frågade också vad han vill prata om. Ser det hela som träning. Han har dock inte svarat så kanske ville han bara röra om i grytan. Jag har ju backat framför allt det senaste året. Kanske har det blivit för lugnt för hans smak, sugen på drama. Tror inte han har jobbat med sitt medberoende. Eller så kanske det är just det han har gjort och detta är något steg i den processen. Märkligt kändes det i alla fall. Får se vad detta mynnar ut i. Här är det en som i alla fall numera kan släppa kontrollen över saker och låta bli att gå igång på 18 cylindrar. Skönt det! Det blir som det blir OM det blir.

Skönt slippa gå igång på alla 18 cylindrarna känner igen det och då har man kommit en bra bit på väg.

Du har valt att säga ja till den här träffen. Du kan ju tacka för dig och lämna om du känner att det inte ger dig något eller är bra för dig. Eventuellt berätta det innan att du kommer att göra så. Mitt förslag men det ska ju passa dig. I slutändan så antingen behåller du din lilla familj eller får du en större familj vilket kanske inte är så troligt.