Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina

Jag måste få "skriva av mig" lite igen.

Min vän är inte längre "min vän" utan en medlem i AA, nästan som alla andra. Jag får skylla mig själv som släpper in honom i mitt hjärta, gång på gång...

Men det är inte bara mitt "fel". Vi har haft alldeles för intensiv kontakt under sommaren. Om han inte är totalt korkad så har han iaf undermedvetet solat sig i glansen och boostar sig ego. Jag har nämligen legat medvetet ganska lågt, låtit honom ta nästan alla initiativ. Men eftersom han betyder mycket mer för mig än jag för honom så känner jag mig lite lurad, utnyttjad.

Han hade inte behövt höra av sig morgon, middag, kväll nästan dagligen. Lägger upp låtar på FB som uppenbarligen bara är romantiska drömmar om ett annat liv.

Igår efter mötet, uppstod ett smärre missförstånd igen. Men jag fattar. Om jag så la mig naken framför honom skulle han ändå inte fatta nåt. Nu har vi typ tjafsat lite via sms om gårdagen. Jag har sagt åt honom att vi haft för mycket kontakt. Men det är redan försent. Mitt hjärta är redan krossat igen. Jag känner mig dum som kanske övertolkat hans intresse. Som om jag inte kan lita på min egen intuition längre. Förvirrande. Men vad ska jag med den här "gamla gubben" till?

Han klagar på sin fru och är öppen med sitt äktenskap, ger förtroende, visar intresse, långt utöver vad vi haft gemensamt inom AA. Jag ger honom förtroende tillbaka. Då visar man sig öppen och sårbar.

Vi ska öht inte ha privat kontakt, alls, utom ifall det är något AA relaterat praktiskt. Jag kan inte ha honom som vän längre. Det går inte. Jag vill honom allt gott i livet och jag vet det är ömsesidigt. Men jag klarar inte ha någon som helst kontakt längre. Det gör för ont. ?

Gång på gång låter vi våra hjärtan krossas, för att vi är så svältfödda på kärlek och omtanke. Du är inte ensam om att göra det misstaget, vilket är en bedrövlig tröst men ändock en tröst.

Kram ?

Femina

Här kommer en uppdatering utav allt som hänt sen sist (igår ?).

Gårdagen kändes som total känslomässig härdsmälta, men vi tar det från början.

Mådde fruktansvärt. Jag har sovit för lite på sistone. Tappat aptiten och får nästan tvinga i mig en banan eller lite yoghurt när magen kurrat högt. (Dock rasat lite i vikt vilket är positivt.) Har inte kunnat koncentrera mig på att läsa eller se på TV.

Jag inser att tjafset med min vän blev en höna av en fjäder. Han kunde gjort annorlunda, visst, men han gjorde inget för att vara elak utan för att han var stressad och disträ. Jag överreagerade. Det har inget med honom att göra egentligen och det är inte hans fel. Det är mina inre sår och rädslor som jag har i mitt bagage som aktiverade och han fick klä skott för. Han fattade ingenting utav min starka reaktion.

Imorse skickade jag ett sms och bad om förlåtelse. Han förlät mig. Det är ok nu. Tur att han ändå är den omtänksamma och erfarna person han är.

Igårkväll var jag och min man själva hemma en stund innan barnen kom. Det händer typ aldrig. Jag försökte prata med honom, igen, men fick ingen respons alls, som vanligt. Då sträckte jag ut en hand till en kvinna inom AA och bad om hjälp. Hon välkomnade mig i sitt hem på kvällen och vi talade om "allt" i flera timmar. Kändes bra.

Idag träffade jag min sponsor och tog tredje steget. Nu börjar arbetet i steg 4. Storstädningen utav mitt inre. Jag är inte rädd för det, tvärtom. Jag är så redo jag någonsin kommer att bli.

När min man kom hem idag sa jag till honom att vi behöver gå skilda vägar. Lugnt och fint. Inga anklagelser, höjda röster eller bråk. Bara konstatera att jag inte kan leva såhär längre. Jag har talat med båda barnen också, var för sig.

Jag släpper taget nu. Det är dags. Jag blir inte mer förvissad än jag redan är. Jag hoppar utan fallskärm utan att se marken under mig. Jag litar på att Gud hjälper mig nu, steg för steg. Det kommer att bli bra, på nåt sätt. Det är bara jag som kan förändra mitt liv. Det är läskigt men samtidigt en lättnad. Jag vet ännu inte hur det ska gå med nånting!

Men, jag har kommit förbi harm över min man. Min önskan är att vi hjälps åt med allt praktiskt för allas bästa. Främst barnen, katterna och förstås oss själva. Men det är inte bråttom. Det får ta den tid det tar. Jag älskar min man för allt det fina vi delat i 26 år, varav 21 år som gifta. Jag sörjer det som inte gick som planerat. Men jag kan inte fortsätta leva såhär längre.

Min vän är bara en katalysator. Jag hade glömt hur det kändes att vara levande igen. Han väckte en massa längtan och känslor inom mig. Men det är inte besvarat på samma sätt. Jag "accepterar det jag inte kan förändra". Jag tycker så mycket om honom. Skulle aldrig vilja förstöra nåt för honom. Önskar honom bara gott och är tacksam ifall han fortfarande blir kvar i mitt liv som en god vän. Om han känner nåt annat får jag acceptera det också.

Det handlar inte om honom. Mitt liv handlar om mig och det är mitt ansvar att göra så gott jag kan. Jag vill gärna dela mitt liv med en man. Jag har levt ensam så länge. Alltför länge. Men nu vet jag vad jag kan begära utav livet. Känslan av att älska och älskas, vilja varandra väl. Respekt, ärlighet, kommunikation, stöd, omtanke, vänskap, skratt, gemenskap... Jag tänker inte nöja mig med mindre. Då får det vara.

Nu blev det här inlägget en hel roman!

Gud hjälper mig nu. Och AA, 12-stegsarbetet, min sponsor och nya, fina vänner. Jag släpper taget nu, släpper mina rädslor. Livet är en gåva att förvalta. Lev och låt leva! Alla förtjänar det bästa! Inte överleva som en zombi som bara planerar nästa middag... Som inte ser ett ljus ut ur tunneln. Livet är inte för evigt. Jag måste prova ifall vingarna bär och det kommer jag aldrig få veta om jag inte vågar flyga! Godnatt. ?

Så skönt för dig att du har kommit till beslut. Vägen till beslut är alltid svårast. Allt löser sig på något sätt.

Det ska bli spännande att följa dig på din resa! Utan nykterheten hade du nog inte kommit till beslut. När alkoholdimmorna skingrats var du tvungen att ta hand om surdegen.

Hur reagerade mannen? Och barnen?

Jag valde att separera för att jag inte kunde tänka mig att leva resten av livet utan att bli älskad. Det kunde jag inte få i min förra relation. Har inte träffat någon bra man än, men just nu tränar jag mest på att älska mig själv. Och han finns någonstans, tids nog träffas vi.

Kram ?

Idag är den första dagen på resten av ditt liv ?
Har följt dig på vägen hit och vet hur du har kämpat. Hur dåligt du har mått och hur du tagit dig upp efter återfallen....
Jag önskar dig lycka och välgång framåt i livet, det är du verkligen värd! ???

Kram ?????

Femina

Lördagen började med att jag gjorde service i min väns "lördagsgrupp". Det gick utan problem. Under mötet delade jag förstås allt som hänt senaste dagarna.

Sen åkte jag hem till min mamma och berättade. Hon har ju tyckt att jag ska skilja mig i över tio år, hon med.

På kvällen grillade vi hela familjen. Vi måste ju ändå äta, typ... ?
Jag försökte fråga min man hur han tänkte nu. Inget svar. Till slut tröttnade jag och gick in.

Kändes lite tungt igår kväll men det gick. Jag ringde och pratade med min syster som skilde sig från sin man för ganska många år sedan på hennes initiativ.

Idag ny energi! Var på friluftsgudstjänst igen. Plockade allra sista svarta vinbären. Bakade rabarberpaj till oss alla. Sen åkte jag och en annan kvinna i AA tillsammans på ett nystartat kvinnomöte ca 5 mil bort. En liten utflykt! Vi hade hur trevligt som helst. Jag berättade för dottern om denna kvinna och sa: "Hon är också skild". När jag uttalat de orden insåg jag vad jag just sagt. Jag har tydligen mentalt redan skilt mig! ?

Alla omkring mig har väntat på detta beslut i åratal. T o m barnen tycker jag gör rätt. Själv känner jag mig lättad och övertygad om att jag tagit rätt beslut. Det känns ganska lugnt just nu. Jag följer mitt hjärta och har förtröstan på att Livet självt vill mig väl. ?

Tack FinaLisa, Andrahalvlek & mulletant! Ni finns med mig på vägen! ? ?❤️

Stort att läsa och att få följa din väg. Nån har sagt att den vackraste rörelsen är att få se en människa resa sig... Det känns som att vi får se det nu, vi som följer dig. Så fint du berättar om ditt beslut! Tack för din delning!
Vi följs åt ??? / mt

Femina

Dottern berättade att hennes pojkvän förhoppningsvis är nära att få en ungdomslägenhet. Då flyttar de ihop! ?

Min vackra dotter... Jag blir så lycklig för hennes skull! Samtidigt tänjs den där mentala navelsträngen ut alltmer... All glädje och all sorg sedan första två blå strecken på graviditetstestet till nu... ❤️

Imorse skjutsade jag sonen till sin praktikplats i vanlig ordning. Han gråter tyst i sätet bredvid mig. Inte för att jag vill skiljas utan för "allt". Han är så godhjärtad och känslig, och helt utan vänner. Tur att han har så fin relation med sin syster. Och, inser jag, uppvuxen utan en pappa. Han ser ingen ljuspunkt i sitt liv framöver. Fruktansvärt. ?

Jag föreslog att han skulle försöka tala med någon man på jobbet. Nån han känner skulle kunna lyssna. Jag tror nästan alla skulle känna sig hedrade av förtroendet. Han behöver verkligen hjälp! ? ?

Varje gång jag besöker en kyrka tänder jag två ljus för mina barn och ber Gud hjälpa dem få uppleva kärlek, vänskap, glädje och meningsfullhet i livet. Till sonen behöver en förändring komma väldigt snart. ?

Glad för din skull, och för din dotter. Men så otroligt ledsamt för sonen ? Du kan inte få honom med dig till kyrkan? Att han kan finna gemenskap där? Eller åtminstone någon präst att prata med?

Kram ?

samtidigt som det gör ont i hjärtat att läsa. Ont, ont för sonen som är så ledsen och ensam. Tror att de skulle ha nytta av Alateen? Känns ändå att du är på rätt väg nu - och det kommer att göra gott för barnen också. Kram, kram / mt

Femina

Sonen ringde på eftermiddagen från praktikplatsen och var ledsen. Han pratar inte gärna om sig själv till andra och gör allt för att dölja hur han känner sig. Men när han uttrycker att han inte vill leva kände jag akut behov av hjälp.

Jag ringde rektorn på hans skola och vi får komma dit imorgon bitti och han ska få träffa nån bra person. Dessutom hade skolan nåt avtal med nån hälsovård där han säkert kan få mer hjälp. Jag googlade även på Alateen men hittade inga möten. Jag har anmält honom istället till Ersta Vändpunkt tonårsgrupp som startar denna månad och i januari. Hoppas att han kan få en plats NU!

Jag åkte och hämtade honom också så att han slipper resa på tre bussar i två timmar när han mår såhär dåligt.

Det bästa är att se honom i ögonen, krama honom och känna hans tacksamhet för mina ansträngningar att hjälpa honom. Han är otroligt "fin" kille och jag coachar honom allt jag förmår. Jag vet att han är glad över min nykterhet och att jag reser mig upp igen och blir den person jag är ämnad att vara, den jag vill vara.

Ikväll har jag varit på ett jättefint måndagsmöte. ?

Fy så jobbigt ? Bra om han får träffa en läkare och får samtalshjälp. Han är deprimerad stackarn. Lider så oerhört med honom, jag var också svårt deprimerad i tonåren.

Du gör allt du kan, och att ni kan prata är en gåva ?? Jag kunde inte prata med mina föräldrar.

Kram ?

Femina

?
Åkte med sonen till mötet med skolans kurator. Kändes jättebra, iaf för mig. Fick förtroende för både henne och rektorn. Tog sig ordentligt med tid med sonen och bjöd in mig också mot slutet.

Kuratorn arbetar bara varannan tisdag så de ska ses igen om två veckor. Dessutom kommer sonen få tid till kommunens ungdomsmottagning.

Jag är stolt över min son som verkar ha delat öppet och ärligt om det som tynger honom. Bra jobbat utav någon som alltid stängt in sina känslor. Men nu har väl han nått sin brytpunkt och ?vågar erkänna sin maktlöshet och visa sig sårbar. Vi åt lunch efteråt ute i solen tillsammans. Så fint. ?

Efteråt var han omtumlad och trött. Vilade hemma resten utav dagen.

Själv åkte jag och provade ett nytt möte tillsammans med en vän i gemenskapen. Jättebra möte med starka delningar. En bra dag! ?

Femina

?
Skjutsade sonen till praktiken i vanlig ordning. Känns som han inser att han ska få hjälp. Och tack vare ditt förslag, kära #mulletant, så ska han snart börja gå i Livsstegen för unga i Kontempel regi. Att han ens är villig att prova är ett tecken på mognad. ?

Gjorde service idag i onsdagsgruppen. Min vän satt bredvid mig. Vilket underbart fint möte! Bra människor, massa kärlek... Nu kan min vän pusta ut och lita på att gruppen kommer fortsätta, kanske t o m bättre än förut! Min kära sponsor kom också. Och jag fick min framtidsfullmakt bevittnad. Klart!

Tack, Gode Gud, för att du finns och hjälper mig! ?

Femina

?
Läste ut den omtalade boken "Klubben" utav Matilda Gustavsson. Man mår lite illa faktiskt. Vuxna människor! Särskilt dem som anser sig vara lite "förmer" än vi andra. Lås in honom och kasta bort nyckeln! ?️

Var på jättefin lunchmässa idag i stan i en, för mig, ny kyrka. En liten utflykt!

Nu ikväll var jag med min mamma och lyssnade på "Musik i sommarkväll". Ett äkta par som spelade Bach på violin och kontrabas. Kan bli lite enformigt med bara Bach, tycker jag. ?

Känns lite höstlikt i luften redan och mörkret lägger sig avsevärt tidigare nu. Vart tog den här sommaren vägen? ?

Jag har så smått börjat på steg 4 i stegarbetet. Jag skulle börja med Harmlista nr 1. Man ska rada upp personer, företag, organisationer, principer och förhållanden man retar sig på. Min man kommer på första plats och min mamma på andra plats. Jag inser att det krävs lite eftertanke för att fylla på listan. Jag har väl inte så bråttom.

Såg en ekorre utanför vårt hus idag! Skulle gärna velat hinna ta ett kort men den skuttade förstås iväg alldeles för fort... Vart har alla dessa små söta varelser tagit vägen nuförtiden? När jag var barn såg man dem ju överallt! Nu är de en raritet! ?️

Jag tror att ekorrarna har ökat i antal generellt, pga bra ekollonår. Men jag har inte sett så många IRL här hos mig i år. Är med i en Facebookgrupp med söta ekorrefilmer så jag får njuta av sötnosarna där ?

Tack för boktipset! Ska genast ladda ner den. Har hört om den. Det är väl DN-journalisten som avslöjade kulturprofilen som skrivit boken?

Lyssnar just nu på Cissi Wallins bok, sprungen ur samma metoo-flodvåg.

Kram ?

Femina

Rekommenderar denna bok med korta, handfasta livstilsråd utav Robin Sharma. ?

?
Imorse när jag skjutsade barnen kom först en räv ? springande över vägen och en liten stund senare en ekorre ?️. Rena safarin här i förorten!

Idag startade "Fredagsfrid" igen, om än i något förenklad version. Det var ändå en härlig känsla att vara tillbaka. ?

Därefter lunch i stan med en väninna. När man berättar om senaste veckans beslut om skilsmässa och får ett "grattis" till svar så vet man att man är på rätt väg. ?

Avslutade dagen med ett kanonfint möte där två personer firade nykter tid. Tre respektive sex års nykterhet. Fullt av folk och tre stora tårtor! ? Och ännu mer kärlek och tacksamhet... ??

Femina

Startade dagen med möte i min väns grupp. Behöver jag ens säga att det var ett fint möte? ?

På eftermiddagen var jag på sinnesro gudstjänst i en, för mig, ny kyrka. Det var så himla fint! Jag tycker inte bara om att besöka nya kyrkor för deras interiör/exteriör skull. Jag finner det även intressant hur varje kyrka utformar sin typ av gudstjänst/mässa. Snart kan jag starta eget som kyrkokonsult! ?