av Bestemor

Bestemor
lör, 2020-08-22 - 21:36

Eller vad känner jag egentligen? Jag ligger kväll 2 i gäststugan. Måste få vara ifred.
Jag fick en uppläxning till slut för att jag VALT att missförstå hans egentliga omtanke om mej, när han sa " gå å DÖ då"
Han menade ju att jag måste skärpa mej, inte vara så stressad för det är ju farligt! Glass, som blivit min last i sommar får jag inte äta. Inte godis heller förstås. Jag måste träna och vara aktiv!
Säger en man som köper kassar med Polly, äter 2 påsar varje kväll då han är nykter. Nu 3 kvällar i veckan i bästa fall. Han rör sej minimalt, har alltid gjort. OCH han super sej full 4-5 kvällar varje vecka, nu sedan det blivit bättre!
Vad svarar jag?
Jag mår dåligt av att du säger att jag ska gå å dö! Du säger det flera gånger dessutom. Det är lika fel som när du sa att du skulle döda mina djur!
Han fortsätter....jag försöker dra mej undan, jag går därifrån. Han hittar mej.
Jag går undan för att jag har fått nog av att bli uppläxad, säger jag.
Men, då är det HAN som blivit de.....
Ojoj, denna kväll
Jag fick inte vara ifred. Han bara malde på. Tills jag nyss upptäckte att han somnat i soffan!
Då blev jag lite glad,
Sen undrar jag...vem kommer jag att möta imorgon?
Jag undrar också, vem kommer jag att bli av allt det här?
Stark, har jag bestämt!
Inte rädd längre, tänker jag!
Jag har uppriktigt sagt svårt att se hans drickande som en sjukdom. Jag kan inte tycka synd om honom alls. Han ångrar aldrig nåt han sagt eller gjort. Ju fler elakheter desto kaxigare blir han. En sjuk människa måste väl bryta ihop nån gång?
Jag tror dessutom att han snart blir uppsagd pga. Coronatiden
Hur blir det då? Ett evigt supande som i sommar. Iofs inte trevligare nu heller.
Vilket liv!
Vi kan absolut inte förstå varann!

Tröttiz
lör, 2020-08-22 - 22:01

Sådär kan du ju inte ha det, du går ju under helt till slut ... ?

Ibland måste man fatta jobbiga beslut. Sådana beslut som gynnar ens själ och välmående ..

Jag önskar att du snart befinner dig i en tillvaro där du känner trygghet och tillförsikt inför framtiden.

Bestemor
sön, 2020-08-23 - 08:11

Nu är jag orkeslös. Men visst inser jag. Ohållbart att det fortsätter såhär.
Jag skriver här för att inte kunna förminska och nästan glömma hur det är.
Makens sämsta sidor, finns ju oavsett alkoholen. Det är bara att han släpper fram mer som onykter. Så känner jag. Inte alls synd om honom.
Jag har inte sett honom ännu, så jag har en oro. Jag har en liten önskan också, att vi börjar prata om hur det har blivit.
Samtidigt så vet jag att han kan häva ur sej lika mycket otrevliga kommentarer som nykter. Det orkar jag inte.
Parsamtaltal hos terapeut. Det vägrar han.
Jag har inte ekonomi att ens klara mej. Pga smärta/sjukdom.Utan vidare förklaringar. Men en stor press. Nu även stressreaktion.
Jag tänker att min egen tillvaro, mitt eget inre behöver ro.
Med min nya hängmatta kommer jag att söka mej ut. Finna inre ro. Försöka landa i mej själv.
Hitta min egen grund.
Medberoendet, det ska jag jobba mej bort ifrån. Vad det nu är?
Märkligt så ensam man blir i coronatider. Jag tillhör riskgrupp.
Mina vänner är äldre, och därför också riskgrupp.
Att sova ensam - är också ett steg för min egen skull, kom jag just på. Jag kanske gör nåt konkret ändå. ..
Nu ska jag gå till mina djur ?

Backen123
ons, 2020-08-26 - 08:36

Du gör det så bra, en beundransvärd person som står upp för dig själv, kampen för eget tillfrisknande, sviktande hälsa och en svårt sjuk man. Blir glad hur du mer och mer lyfter dig i dina planer på bla hängmattan, jag är inte där är för bekväm ? jag har också djur, det ger ju så mycket och av den anledningen är jag kvar i huset samt att jag inte vill flytta på mina barn nu. Jag har bokat en vandringsretreat helg med yoga som en liten present till mig själv, det ska bli skönt. Jag tänker på din man, har jag skrivit om stora boken? Den finns hos oss, den är bra med historier om andra beroende sjuka, ger även insikter för mig. Kanske du kan ha den hemma. Finns det nånstans du vet du kan nå din man, få in en kil för att påbörja någon process?

Bestemor
ons, 2020-08-26 - 18:16

Ska beställa på biblo.
Ja, det är en daglig kamp att inte ryckas med i makens destruktiva tankar om livet. Som snart 60-år har han svårt att få nytt jobb, det han har otrivs han med, samt förlorar förmodligen. Så han har stor oro, men förutom ekonomi så är hans självkänsla helt i botten. Men där kan jag inte tycka synd om honom. Mår man så dåligt så söker man stöd.
Mot mej är han avvisande och otrevlig, att söka vård kommer inte att ske.
När jag mår dåligt, söker jag stöd och får stöd av nära fina vänner.
Jag söker också sjukvård.
Men han har sett till att ingen är vän med honom. Antagligen för att han är en dyngdryg person som tycker att alla andra är mer eller mindre idioter.
Hans människosyn har börjat göra mej chockad! När blev han sån???
Så klokt av dej att ta paus på en retreat. Jag ska hålla ögonen öppna, kanske finns nåt i min närhet. Det är verkligen viktigt att behålla fokus på sej själv och sin egen utveckling.
Jag är en människa som tror att man kan utvecklas hela livet om man vill. Jag kommer att fortsätta ha ett öppet förhållningssätt.
Ibland också följa impulser, som hängmattan. Väntar på den än. Men sover i gäststugan med vidöppen dörr ?
Ja, den där kilen, att nå min man. Jag har nog gett upp ett tag, tänker att jag bara ska hålla mej lugn. Få se hur det utvecklar sej. ikväll startar han supandet igen, väldigt konfrontativ var han i början. Men, nu är han lugn, spelar dataspel väldigt mycket.
Jag har djuren, de ger mej närhet och en känsla av kärlek.
Jag har nyss kommit hem efter en dag hos en mycket nära vän i närheten. Tacksam att vi funnit varann i mogen ålder.
Det är lite så jag är, knyter lätt vänskap och närhet med människor. Så jag är inte ensam. Det är jag tacksam för ???
Stora boken, just de, den ska jag kolla efter!

Bestemor
fre, 2020-08-28 - 22:16

Men inte är det enkelt.
Samma eviga mönster från maken. 1 dunk vin ons-tors. Ny dunk + flaska fredag. Då vill han bjuda. Dela en flaska. God middag med dålig stämning hur jag än försöker att parera.
Avslutas med att HAN går från bordet.
Ja, jag får helt enkelt tacka nej till att dela 1 flaska vin.
Han har inte bjudit på vin såhär på ett par år. Utan bara köpt till sej själv. Plötsligt generös ( nåja, det har sitt pris)
Jag sitter ju pliktskyldigt kvar medans han drar igång....
Hör att han är misstänksam emot mej.
Tror att jag vill ont.
Han nergör mej totalt, som en som " tar sej tid att känna efter och vara sjuk"
( min sjukdom är verifierad)
Han måste minsann se till att jobba.
Jag svarar inte emot.
Jag ber bara om att inte ta den diskussionen nu vid middagen när vi ska " ha trevligt "
Nu när jag skriver det här....tänker jag VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!!?

Mina försök att gå framåt, söka stöd i vården, driva min egen kamp mot att må lite bättre..blir ju FÖRLÖJLIGAD

Först, SKÅL för dina framsteg!
( jag fick ett JA från vården )
Sen kom resten....

Jag fattar ingenting? Vart har mannen jag älskade tagit vägen?

Här finns en synisk , sarkastisk, elak människa som jag vill slippa se!
Var ä den andre? Jag blir också lite rädd. Jag tänkte att jag skulle hålla ut, låta honom " hålla på" utan att knäcka mej.

Nu har jag även börjat med personligt anhörigstöd för medberoende som kommunen erbjuder. Någon måste hjälpa mej att se detta utifrån.
Jag vill bara inte...det skrämmer mej så oerhört att mitt/vårt liv ska braka samman.
Men kanske har det redan gjort det.
Små stunder av egen kraft kommer ibland, då tänker jag: jag sk leva MITT liv. Jag ska fortsätta att vara utåtriktad trots vår galna tid. Hitta andra sätt att möta människor. Hösten och vintern skrämmer mej. Då snävas friheten i naturen in och kylan kommer.

Jag som i min enfald tänkt, ja men då har vi kommit in i en bättre period i vårt äktenskap. Men, uppriktigt sagt, går det inte bara utför...?
Jag dokumenterar här, för att inte sedan glömma. Oavsett hur det blir, det som händer mej nu kommer jag fortsatt att få bära.

Imorgon tänker jag träffa en nära vän.
Jag fortsätter att sova i gäststugan. Men jag har varit feg, inte sagt att jag ligger här för att han är full. Utan jag har sagt att det är för att han ska få sova ostört utan mina snarkningar.
Frågan är vem som snarkat mest....

Moonriver
sön, 2020-08-30 - 14:06

Jag kommer från andra sidan, eller från samma sida som du egentligen. Det jag tänker när jag läser dina kloka inlägg är att du för två kamper, ett tvåfrontskrig. Du har lyckats med något som inte många klarat av, att inse dina svagheter och tagit tag i dem. När vi gör det börjar vi ofrånkomligen se liknande svagheter hos andra, och vill hjälpa dem, så som vi hjälpt oss själva.
Du är också medveten om att resan måste göras inifrån, man måste själv se att man behöver förändring och gå rakryggad in i den.
Min resa började, som mångas, i en vilja att vara till lags, med en utgångspunkt i skam och dåligt samvete. Det gjorde att jag byggde min nykterhet på andra, min hustru, drogterapeut osv. Jag föll.
I fallet insåg jag att det var för min skull jag behövde förändring, att jag förtjänade att slippa tillvaron i beroendets fängelse. Att jag inte ville längre. Efter det har jag gjort resan för mig själv, inte för mina barn, inte för min fru. Inte för mina föräldrar, mina syskon. När jag blev självisk i min strävan blev jag också en mer osjälvisk människa, och när jag tar hand om mig själv kan jag bättre ta hand om andra.

Nu blev det långt, och du kanske undrar vad det här har med dig att göra?
Det jag vill säga är att du gör helt rätt. Ta hand om dig själv, odla och vårda din nykterhet, odla och vårda din frid.
Om du vill står du bredvid din man. Du väljer. Om han vill ha din hjälp väljer du om du vill ge den. Det är storsint om du väljer att ge den, mer storsint än de som inte levt med missbruk kan förstå. Men, du väljer.
Jag avslutar med ett citat från Harry Potter som jag bär med mig:
”Men nu förstod han äntligen vad det var som Dumbledore hade försökt säga honom. Det handlade om skillnaden, tänkte han, mellan att släpas in på arenan för att tvingas kämpa till sista blodsdroppen och att själv gå in med högburet huvud. Somliga skulle kanske tycka att skillnaden var obetydlig, men Dumbledore visste – och det gör jag också, och det gjorde mina föräldrar med, tänkte Harry med en rysning av häftig stolthet – att den skillnaden betydde allt.”
Kramar!

Bestemor
sön, 2020-08-30 - 14:21

Du lyckas sammanfatt min strävan på ett otroligt fint sätt!
Det stämmer som du säger, och visst är det så att nu när jag själv först kommit till insikt och därefter kommit ur mitt eget beroende så vill jag ju se samma sak hos min man.
Ingen har heller släpat in mej på arenan utan min egen insikt och vilja har fått mogna fram under lång tid. Då blev det knappt jobbigt ens att avstå alkoholen.

Så, ja jag fortsätter att jobba med mitt förhållningssätt. Inte är det enkelt.
Men alla dagar är inte lika dåliga. Det försöker jag att ta vara på. Att även inse hur jag själv kan förändra, åtminstone mina egna val av att agera eller ignorera.
Tack för att du tog dej tid ?

Bestemor
tors, 2020-09-10 - 21:22

Det blir fler nyktra dagar allt eftersom. Denna vecka började han dricka ikväll. Jag kommenterar det inte. Hans nyktra dagar är jag oftast så utmattad så att jag inte orkar vara uppskattande och trevlig. Jag känner mej mestadels helt slut och trött.
Det blir därför inte naturligt att ge honom positivt bemötande. Jag har inte ork.
Det känns som att det enda jag håller på med är time out.
Jag sover fortfarande i gäststugan och trivs med det. Ikväll undrade han hur länge jag skulle fortsätta med det? Sätter du på värme så får du betala elen! Säger han, till sin fru som precis blivit utförsäkrad från f.kassan.
Jag skäms över honom, när de sidorna kommer fram.
Jag ligger i underställ, på fårskinn, använder ingen värme.
Var finns mannen som jag en gång älskade?
Känner mej så tom.

Backen123
tors, 2020-09-10 - 22:24

Att ta time out, att stå upp för sig själv, innebär ju att man har blivit så sårad så många gånger så man måste rädda sig själv, så har det varit för mig. Jag förstår så din frustration och vad gör den med oss. Slå på värmen, så mycket kan det inte dra ❤

Azalea
tors, 2020-09-10 - 23:53

Spara energin och uppmuntra dig själv istället. Det tar alldeles för mycket kraft till att stå längs hans väg och komma med uppmuntrande ord och hejarop som sen snabbt glöms bort
Den strömmen som värmen kostar är säkert inte mycket, så sätt på den och mys under täcket.

Sov gott kära Bestemor?Azalea

Bestemor
lör, 2020-09-12 - 16:33

Läser mycket av era inlägg, känner igen en hel del.
Det verkar vara gemensamt för alkoholister att grundsjälvkänslan är låg, nästan obefintlig. Därför ger man sej på sin partner "underifrån ".
Reagerar och pratar som en unge " jamen, du då!"
Så fort man/jag säger nåt kommer elaka kommentarer och försvar. Även när det inte finns nåt att försvara.
Är det hjärnan som regriderat?
Jag känner att jag tappar respekten för min man. Trots att han är hotfull och spydig i sina kommenrater. Det blir så platt och ynkligt. Som en sprattlande mört.
Tänkte idag, första gången, ..
Ska jag lämna?
Spiralen går bara nedåt.
Jag har legat i min hängmatta med nya sovsäcken ( som är mitt nya fria liv) Gråtit så att jag knappt kunde andas. Insikterna smyger sej på.
Önskar att bli upplyft ur den här verkligheten och nedsläppt i en fridfull tillvaro.
Jag har tänkt ALDRIG skilsmässa.
Plötsligt tänkte jag, det går fort! Inga gemensamma barn,
bodelning och Poff så flyger jag!
Tanken har nuddat mej nu. Inte alls landat. Men, jag måste sluta förneka den verklighet jag lever i.
" välkommen till verkligheten " sa maken när sjukpenning drogs in och jag inte heller får A-kassa. Jag har varit sjuk mer än 5 år.
Jag vet inte, om jag vill dela den verkligheten med den mannen.
60+ hitta jobb trots sjukdom. Ja, då säger han " du får se till att få jobb"
Med anpassningar på mer än 10 punkter som min läkare skrivit.
Är det här min verklighet?
Om/när maken blir uppsagd, som han tror, då måste jag ta ett beslut snabbt! Innan han supit upp alla tillgångar.
Jag försöker att vänja mej vid den tanken, att det kan finnas en annan verklighet. För mej....

Backen123
lör, 2020-09-12 - 20:03

Bra där, underbart när man läser om att förändring är på gång, att det finns där borta för någon av er. Det kan vara så vilsamt att veta att man kan ju faktiskt skilja sig, räcker ibland att tänka, passa dig, snart tänker jag ta ut skilsmässa ?

Blade Runner
lör, 2020-09-12 - 20:04

Använd all din energi på att fundera på vad du vill, vad du tycker om, vad som ger dig kärlek och värme. Lägg allt kämpandet i att investera i dig själv istället. Mannen du träffade är inte samma person längre och hur mycket du än kämpar kan han vara själv ta tag i sina utmaningar. Du är bra som du är och du förtjänar kärlek , omtanke och trygghet.
Blade Runner

Bestemor
lör, 2020-09-12 - 21:12

Ja, ett sånt märkligt samtal vi hade ikväll.
Han hade kommit på att nu kan han betala 1/4 del av matkostnaden, samt att jag inte behöver betala hyra. ( gifta sedan ett par decennier)
Han har sett att jag har gråtit hela dagen.
Sen kommer uppläxning, hur illa jag har betett mej under 20-tal år! Egocentrisk, otacksam, elak....
Han upprepar uttalanden som jag aldrig nånsin sagt. Helt utanför mitt vokabulär. Låter mer som hans egna klumpiga uttalanden.
När jag inte förstår, förnekar, inte känner igen.
Ja, då är jag översittare som ser ner på hans Svenska.
Han pekar, du tror att du är här,
( pekar upp) men egentligen är du här ( pekar ner)
Jag tycker att vi ska avbryta, vi förstår inte varann, det spårar ut.
Nej, Då, blir han upprörd! Ska du också bestämma när det spårar ur?!
Ja, säger jag. Du har en massa åsikter om mej som jag inte känner igen. Du påstår saker som jag aldrig har sagt, nånsin.
??????
Känner bara, vem ÄR du?
Jag går undan
Han släcker lyset
Jag går till gäststugan.
Gråter inte, förstår inte, vilken verklighet är sann???

Ps: självklart var han onykter

Azalea
sön, 2020-09-13 - 12:11

Ja, det där känner jag igen, på alla punkter.
Tror också att det beror på en dålig självkänsla som gör att de mpste slå ner på npgon annan och du är ju den som finns till hands!!??
Det är så trist att höra sådan av ord som bottnar i absolut ingenting.
De första åren blev jag oerhört ledsen och tog åt mig av allt han sa, exakt samma meningar som din man kör med. Men till slut vände jag ifrån det på något sätt. Jag VET att jag inte var den personen han beskrev och det är inte du heller. Så slösa inga tårar på det, jag slutade att göra det och vände bort ifrån det eftersom det är inte sant ett enda ord utan bara ett beteende som kommer med "sjukdomen"
Du är fin och bra precis som du är❤

Underbart att höra att du sovit i din hängmatta. Gillar du det?
Jag planerar för en helg i skogen snart och lovar att sända tankar till dig då.

Kramar från Azalea?

Bestemor
sön, 2020-09-13 - 17:29

Jag funderar på att sova ute inatt.
Vill testa nya sovsäcken. Att vara under bar himmel ger perspektiv. Ja, jag försöker som du. Vända mej bort från hans tomma innehållslösa beskrivning av mej. Jag tycker att hela hans livssyn börjar avvika helt och hållet från min. Det är ju inte bara mej han tycker illa om. Jag vet inte om nåt positivt överhuvudtaget kommer över hans läppar längre.
Jo, " gomorron "
Några minuter då jag känner igen honom. Sen, är det över.
När jag började att skriva här, var jag tydlig med att undanbe kommentarer om att jag borde lämna honom. Det har respektetats så fint. Kanske är det just därför som jag själv börjar fundera i dom banorna.
Hur blir det om jag flyttar?
Tidigare ville jag stanna i det Paradis på landet som vi byggt upp tillsammans under alla våra år. Nu, vet jag inte. Eller, nu vet jag. Utan frid och ro vill jag inte leva här. Inte ens ensam. Jag har så många dåliga minnen i mitt hjärta.
Jag bär på så mycket besvikelse. Så mycket sorg över hur relationen har utvecklats. Idag kan vi inte ens prata vardagliga ting. Ibland tänker jag att han är hjärnskadad eller dement. 56 år.
Jag har accepterat så mycket psykisk misshandel under så många år. Till varje pris ville jag inte bli lämnad. Det sitter så djupt inom mej. Men, kärleken har ju redan lämnat oss båda. Så, vad kan bli värre,?
Jag frågade igår, än en gång, kan vi inte gå i parsamtal, försöka att förstå varann? Nej!!
Jag har så mycket gråt inom mej som bara trycker på när jag skriver eller tänker på hur det är.
Jag tittar mej omkring i hemmet, funderar på vad jag vill ta med när jag flyttar....
Jag kommer att leva på existensminimum.
Jag måste lämna mina djur.
Det som skrämmer mest är den förväntade konflikten vid bodelning. Min man anser sej äga allt han köpt till sej själv. Han har alltid unnat sej själv det bästa. Verktyg, båt, skoter, släpvagn, 4-hjuling,dator osv. Jag har tänkt börja dokumentera och fota hans
" maskinpark " som han anser sej äga. Där blir det bråk. Jag är konflikträdd! Mycket rädd!
Men idag är jag så tom inuti, så jag låter mina planer komma. Skygglapparna har jag plockat bort.
Tänk, den dagen då jag har byggt upp min inte styrka! Vilken chock för honom!

Azalea
sön, 2020-09-13 - 18:31

Det hörs att du har kommit en bit nu på din väg.
Att lämna eller inte är något man inte kommer på över en natt. Det kräver mycket tankar men också en hel del tid. Jag har diskuterat det med min väninna rätt mycket. Hon har lämnat sin man som också är beroende.
Vi har kommit fram till att det behöver Ta en viss tid, kan vara 3 år, 5 år eller 10 år sen plötsligt känner man att nu, nu vet jag hur jag ska göra.
För mig tog det 4 år från att första tanken att lämna kom och efter 3 år så hade jag bestämt mig att nu är det inte värt längre att kämpa i motvind för att få tillbaka nåt som inte händer.
Kände att det enda jag gjorde var att vänta hela tiden. Jag väntade på om vi kunde resa, väntade på om vi kunde träffa barnen, väntade på om helgen skulle bli okej. Denna eviga väntan på något som sällan blev bra avgjorde för mig.

Jag började tänka som du, vad vill jag ha med mig och vad äger jag. Sen planerade jag, läste på och fotograferade.
Och jag älskar vårt hus som är mitt barndomshem och det var det som fick mig att dröja kvar så länge.
Men ärligt talat är det inte värt det att bo vackert men inte ha ett fullvärdigt liv. Vad gäller saker så är det just bara saker. Går jag några viktiga saker från min familj så är jag nöjd, resten kan jag vara utan.

Vi kan bygga upp ett nytt liv som kan bli så mycket vackrare och för det behöver man inte en massa grejer.

Sov gott i din hängmatta och hoppas din sovsäck är skön?Azalea