Hur tar man upp drickandet på ett bra sätt? Har nu pratat med hustrun...

53 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Banankaka
Sorry för helt off topic, men

Sorry för helt off topic, men jag har funderat mycket förut på det som Nystart skriver om. Att det är många "psykopater" som missbrukar. Inte bara narcissister, utan även antisociala personlighetsstörningar och andra.

För jag har svårt att tänka mig en empatisk person skulle kunna välja flaskan eller knarket före sitt gråtande barn.

Läste här nånstans att missbruk kan bedöva känslocentrat i hjärnan men vet inte om det stämmer.

Olycklig Make
Hade nyss en rejäl diskussion

Hade nyss en rejäl diskussion....

Hej nystart....jo jag har läst om narcissism, enligt min fru så är hennes mor en narcissist...
Min fru har enligt mig oxå narcissistiska drag, vänder allt mot mig, ljuger, ändrar sanningen, vänder och vrider i varje diskussion som att allt är mitt fel.
Hon kan skälla ut mig för att jag skällt eller bråkat med barnen inför dem för att förminska mig för att sen 30 sekunder senare själv skälla ut dem om samma sak utan att ens reflektera över det. Tar man upp det så gjorde ju jag allt fel, inte hon....

Jag försökte för en stund sedan prata med henne och se vad hon tänkte om allt alkoholproblemen.
Enda svaret jag fick var att ja det är väl så då, sen vände det igen.
Enligt henne var nu jag en narcissist, det har hon försökt med tidigare.

Att det är pga mig som hon dricker, att hon gjort allt i hemmet själv i alla år, detta vet jag inte är sant då flertalet av våra vänner alltid säger att "jäklar vad du grejar och jobbar och städar hemma".
Jag vet själv oxå att jag alltid delat hushållssysslorna men det är klart de åren min fru var mammaledig och pluggade hemifrån så hann hon oftast göra det mesta innan jag kom hem från jobbet.

Jag vet att jag stoppar huvudet i sanden många gånger men det är ju för att allt vänder mot mig hur jag än försöker.

Hon tyckte att jag skulle fundera på hur jag vill ha det i framtiden.

Sa till henne att så bra vi haft det det senast halvåret har vi inte haft på flera år (läs tidigare i tråden)
Enligt henne var det ju för att hon hållt tillbaka sina känslor och inte gått in diskussioner för att inte stöta sig.

Att jag aldrig är romantisk på något sätt, tog upp några konkreta saker senaste halvåret som hon t.om sagt att jag varit det, men det ville hon inte minnas.
Det jag sa till henne oxå var att jag kan inte klarar av att sitta och vara romantisk när det enda hon sett som romantik är att dela på en flaska vin...

Jag har alltid (tydligen inte romantiskt) gett henne blommor/presenter inte bara på våran bröllops eller årsdag utan åxo på de flesta månadsdagar som vi varit ihop i ca 13 år!!
Försökt att vi ska skaffa barnvakt och åka iväg men det har aldrig passat henne.

Jag har ju skrivit tidigare om mitt val att bli en bättre förälder då jag som medberoende lagt energin på fel saker och tyvärr inte orkat med när barnen har gjort något.
Detta har jag jobbat med och fått en fantastiskt kontakt med dem.

Det hon säger till mig är att ja du försöker ju vara nån jävla superfarsa helt plötsligt, du har ju gjort likadant mot barnen tidigare som du påstår att jag gör mot dig.
Ja svarade jag, jag sa ju till dig tidigare i vintras att jag skulle ändra på mig och det har jag jobbat med massor och gjort.

Vi får se vad som händer men det ser ju inte speciellt ljust ut just nu!

Nordäng67
En reflektion....

Om du stannar upp, pausar alla diskussioner med din fru och andas lugnt och sätter dig i lugn och ro och läs igenom allt du skrivit här. Vad tycker du själv om det hela? Fråga dig själv frågor och försök svara dig själv. T.ex. Hur har jag det egentligen i mitt äktenskap och liv? Hur mår jag? Kan jag göra något för att göra det lättare och bättre för mig själv? Det är lätt att gå i försvarsställning när någon anklagar en. Oavsett om man gjort något fel eller inte, en fälla man går i. Anklagelser från en alkoholist tror jag ofta handlar om att föra över ångest och skam på andra. Det lättar på deras eget tryck. Men om man stänger locket och inte tar emot så får den som äger ångesten också ta hand om den. Låter som du har det riktigt jobbigt och inte får vila själen en sekund.

Självomhändertagande
Nordäng667

Du är så klok! Tack! Jag behövde läsa dina ord just nu.

Jag hämtade ut en sömntablett som jag tar vid behov häromdagen och jag undrar lite varför händer det här nu. Jag har en vän som lagt in sig på psyket för att vila, hon är småbarnsmamma och hon är den enda jag känner som skaffat barn under vår vänskap med bipolaritet. Det är jättetufft. Med sömnen.

Varför spårade min sömn ur plötsligt och jag behövde ta sömntablett som väcker mig med en torr mun, tänker på mina tänder som redan fick början till flera hål under alla medicinerande år, då jag helt enkel inte tog instruktionen på allvar "du behöver ta fluourskölj eller tabletter som ökar salivproduktionen och skyddar" Inte fasiken tänkte jag på det som 25 åring och det var en chock när tandläkaren sa att jag hade början till dessa hål. Jag lyckades bromsa utvecklingen till att bli hål genom tandtråd varje kväll och genom att ta dessa salivstimulerande tabletter då jag tar vid behov medicin.

Du säger det så bra nu. Pausa. Läs. Sätt dig i lugn och ro och läs igenom allt du skrivit här. Jag skulle vilja citera allt du skriver. Det är så bra. Jag behövde höra det själv.

Jag har nämligen haft min mobil i mitt sovrum och jag har vaknat och sett missade samtal från mitt ex varje dag. Jag har läst hans meddelanden på whats up och då ser han att jag är online och han ringer.

Det har påverkat min sömn till den grad att jag förstod att nu måste jag ta sömntablett. Därför att jag vill inte varva upp.

Igår kväll gjorde jag som Anders Hansen berättat om i massor av inslag i TV rutan. Jag blev påminde om vikten att inte ha mobiltelefonen i sovrummet, så jag la den i hallen. Klockrent.

Det där med att ta hand om sig. Att se till sina egna behov.

Olycklig Make, det är så. När en hela tiden är "uppkopplad" och "redo" för en diskussion, konflikt, ev konflikt och är spänd eller beredd, då är kroppen i ett läge som inte är så bra. Antar att det är en slags stress. Om den är långvarig så får det konsekvenser och sätter sig i kroppen.

Har jag nämnt boken Hjärnstark. Jag läste den och la om min träning. Började studera igen, som jag velat länge utan att klara det.

Jag visste redan om träningens effekter då jag läste en annan bok tidigare och testade. Fysisk träning är jättebra för att stå emot stress och jag tänker att du kanske kan träna dig trött under en tid. Det blir ett sätt för dig att ta hand om dig.

Du kanske kommer fram till ett resonemang lättare. Hur mår jag nu. Hur mår jag efter träning. Vad är viktigt nu. Kanske du kan landa i något där du får må bra i stunderna och landa i hur du ska kommunicera med din fru.

Bara en tanke. Jag önskar dig ett träningspass. Och sedan vila en stund. Träna efter dagsformen. Det som passar dig just nu. Ta hand om dig!

nystart
Otrolig

Otrolig igenkänning på hur du beskriver din fru. Min svärmor är också vad jag tror narcissist, min svärfar var garanterat narcissist (och alkoholist). Med den bakgrunden så är det ju inte konstigt att hon blivit som hon blivit. Fast jag undrar om det är narcissism eller något annat, har kostat mig många timmar. Fast jag börjar komma till insikten att det kanske inte spelar någon roll vad det är, jag orkar inte med mitt medberoende till hennes narcissismt längre och försöker hitta en väg ut. Jag har precis som du varit hård mot barnen, jag har som hennes medberoende försökt få barnen att hela tiden följa hennes mall. Inte bara med barnen, jag har försökt vara ett steg före henne hela tiden och kratta manegen så allt ska vara så perfekt som möjligt för henne för att jag ska slippa bråk. Jag har undvikit att ha gäster, undvikit att hälsa på, undviker att bara gå ut för att jag orkar inte med när en bomb briserar. Jag har blivit precis som du, anklagar för att vara "Super dad" när jag gör något med barnen som inte hon gjort. Hon gör ingenting med dem om det inte är för att vara bättre än mig, allt är en tävling. Min fru är dock inte alkoholist, däremot har hon ätstörningar och träningsmani. Detta visar sig som ett beroende, och om hon inte kan kontrollera varje kalori och sin träning så får hon utrbrott. Jag gissar på att det är en av sakerna din fru håller hårt om, att kontrollera sitt "medicinerande". I vårt förhållande blev det jag som började dricka, mest för att jag var svag och inte orkade bråka om varje liten grej, då blev det lättare för mig att döva mig. För lite drygt ett och ett halvt år sedan hade vi en incident som skiftade balansen. Jag är inte längre på hennes sida, utan på barnens istället. Det klarar inte hon, för jag måste backa henne hela tiden, annars blir hon arg. Hon har skrikit på mig, hon har slagit mig, rivit mig, allt. Dock är hon ju så pass liten mot mig så det fysiska är knappt märkbart, dock sätter det sig i psyket och det gör ont.

Jag hoppas du kan lösa det, men kanske borde du börja rikta in dig på ett liv utan henne? Det har jag gjort, och jag visar det tydligt för min fru, om hon ändrar sig kanske det kan gå, men om inte så är jag mentalt redo att släppa.

Lycka till.

Olycklig Make
4 dagar.....

Gick det, igår kväll var en kompis hemma, hon kom med varsin whiskey till mig och kompisen som hon vet alltid svarar ja när det är en ny sort att prova.(kompisen har inte en aning om vad som pågår)
Hon tar sen fram ett vinglas och frågar mig kan jag ta ett litet glas rose?
Min mage knyter sig, håller nästan på att kräkas av obehag, säger inget...
Hon ser min blick och ställer tillbaka glaset, tror dock redan att hon tagit ett litet glas då vi var bort några timmar men inte säker.
Kompisen går hem och jag går ut en promenad för att inte säga något dumt, hon ringer omgående och undrar vart jag tar vägen.
Svarar då att jag måste gå en sväng och att jag är så orolig, att det bara gått 4 dagar sedan jag tog upp hur rädd jag är om hennes hälsa oxå kommer frågan redan......hon säger då men jag ville ju bara vara med i gemenskapen, ville ju bara ha ett litet glas.

Hon har verkligen inte förstått innebörden av det jag pratat med henne om.
Känner att jag är på väg att ge upp, lämna. Nästa sekund får jag ångest över allt som kommer ske om jag lämnar.....vill ju helst att hon ska förstå....

Självomhändertagande
Mitt ex...

...förstår, men har inte det som krävs för att sluta. Jag har följt honom nu i 2,5 år, sedan vi separerade och har hört allt återberättat om ambulansfärder och akutmottagningar.

Jag minns mitt enda samtal med 112 där jag var rädd för om han kunde dö i sömnen. Jag upplevde att han höll på att kvävas, men det fanns ju ingen mat i hans magsäck då han i stort sett varken åt eller äter när han dricker som mest och det innebär lite mat.

Jag är på detta forum för att förstå vad medberoende är. Hur jag kunde hamna i det och vad jag behövde göra för att ta mig ur det.

Till viss del så är jag kvar i något och så länge jag lever ensam så känns det ok. Däremot så har jag förberett mitt ex att jag vill träffa en livspartner och har träffat en man som jag tror kan vara rätt.

Jag kommunicerar att jag inte kommer att ge honom den tiden i telefonsamtal i framtiden. Kanske jag även väljer att bli en mamma en dag och då kommer jag inte alls ha tid att prata med mitt ex om hans liv han väljer att leva.

I sitt beroende.

Det är en hemsk sjukdom.

Fruktansvärd faktiskt.

Det är också hemskt att vara medberoende.

Lika fruktansvärt.

Men det går att välja.

Att bli frisk.

Och det tar tid.

Det är en process med många faser att landa i.

Precis som det är i livet tänker jag.

Ta hand om dig!

Vad kan du göra för dig själv just idag, i helgen.

Så att du mår bra!

För du ska må bra!

Olycklig Make
Självomhändertagande....

Jag har läst mycket av dina inlägg och förstår vilken kamp du går/gått igenom.

En fråga har du läst någon bok om medberoende?
Jag läste "Djävulsdansen - bli fri från medberoende" av Sanna Lundell och Ann Söderlund.

Min fru är inte någon fullblod alkoholist skulle jag vilja påstå, men hon har ett beroende som jag är oerhört rädd att det ska eskalera och bli värre.
Denna bok har hjälpt mig att förstå mig själv mycket bättre och vad jag behöver göra för mig själv.

Kanske den kan hjälpa dig med då jag i det du skriver förstår att du dansar djälulsdansen fortfarande med ditt ex trots att det är länge sedan ni gick isär.
Det är en otroligt jobbig sits vi sitter i här på detta forumet även om jag vet att min sits ännu inte är på långa vägar så tuff som många andra har det.
Boken har hjälpt mig att förstå och börja agera mot mitt medberoende.
Min fru har börjat märka av detta då jag är betydligt rakare mot henne om hennes beteende.
Jag lägger mer fokus på.mina barn idag för att skapa en stabil grund tillsammans med dem.

Min fru har som jag skrev tidigare inga fulla alkoholist problem ännu, däremot är jag rädd att det kommer att leda dit om jag inte gör något och försöker få henne i ett tidigt stadie att det hon håller på med inte är bra.
Vi har en fullt fungerande familjesituation även om barnen tror jag börjat förstå att något verkar fel.

Självomhändertagande
Litteraturen

som den psykolog jag pratade med är skriven av Melody Beattie och jag köpte Codependent No More How to Stop Cotrolling Others and Start Caring for Yourself liksom Make Miracels in Forty Days.

Jag har öppnat dem båda, läst lite och känt "fan också" och så har jag istället suttit i mina långa meditationer liksom gått ut i skogen och kramat träd.

Tack för att du ger mig feedback. Jag förstår att jag dansar en djävulsdans och nu när jag var i blåbärsskogen och plockade blåbär så lyssnade jag om hela sommarpratet med Rasmus Troedsson och sände det till mitt ex med uppmaningen "lyssna".

Jag ska läsa Melody Beattie. Böckerna står överst på min lista just nu. Och jag har dem framför mig. Vid min fåtölj.

Tack för påminnelsen.

Jag orkade för övrigt inte se Djävulsdansen när den gick, för jag var i en slags förnekelse då.

Du är en närvarande pappa och observerar dina barn hur de uppfattar deras mamma. Det är bra.

Bestemor
Läst din tråd

Jag undrar...
Hur skulle er relation se ut om det inte fanns alkoholproblem hos din fru....
Min tanke är att ni har väldigt svårt med att kommunicera oavsett. Så försök att hitta en parterapi som kan fungera för er. Om ni båda fortfarande har en önskan att leva tillsammans.
Ni verkar relativt unga och har små barn tillsammans.
Oavsett vilken väg ni väljer så måste ni kunna prata med varandra som föräldrar.
Hoppas att ni hittar en framkomlig väg

Sisyfos
Skuld, skam och självrannsakan

Kan rekommendera dig olycklig make att läsa lite på beroendesidorna om du inte gjort det redan. Finns några trådar från andra sidan som ger fruns perspektiv.
Angående rose tror jag att hon tog chansen, frun din, att dricka legitimt när du hade en vän där. Och som du säger så hade hon troligtvis tagit nåt redan innan Om hon inte vill sluta kan du inte tvinga henne. Det är ingen idé.

Du kan däremot fortsätta att vara tydlig med att hon inte kan dricka med dig. Du funderade kring om du skulle berätta för vännerna på er gemensamma semester. Tror hon skulle se det som ett svek, men jag tycker att du ska prata med henne om dina tankar kring det. Jag hör till de som är beroende och skammen i det är tung att bära, men den är också min. Jag väljer att dricka. Att släta över.. försöka dölja.., etc som anhörig är också ett sätt att hjälpa till att upprätthålla beroendet. Däremot kanske det inte är din sak att basunera ut det om det inte uppstår en situation när du måste välja att dölja elller berätta.

4 dagar nykter det visar nog ändå att det du har sagt har tagit skruv. Att börja grubbla över alkoholkonsumtionen är också att rannsaka sig själv och kanske att bli väldigt självupptagen (kylig) ett tag. Hoppas att det är så det ligger till med henne.
Jag tycker att du gör helt rätt som säger ifrån. För mig blir det en hjälp att min sambo inte tycker att det är ok att jag dricker hemma. Det är lätt att trappa upp om man kan dricka hemma också.
Tror också att ni skulle vara hjälpta av att prata med nån, särskilt när det finns en bitterhet hos din fru som hon skyller sitt drickande på.

Självomhändertagande
Citerar Sisyfos

Jättebra att säga "Du kan däremot fortsätta att vara tydlig med att hon inte kan dricka med dig."

Min sista gräns som jag satte till mitt ex var att jag inte ville bo med honom längre. Jag bad honom flytta. Jag hade prövat göra slut med honom massor av gånger innan och en gång var det nästan att det blev så. Vi var ifrån varandra i 10 dagar. Jag bodde då hos mina föräldrar och han i min lägenhet. Jag förstår ju idag hur sjukt det var. Jag åkte iväg och bodde ensam på hotell ett par nätter för att få återhämta mig. På hotell i Sverige. Ännu sjukare.

Jag kunde nämligen inte berätta för mina föräldrar hur illa det var.

Han gjorde mig inte fysisk illa. Däremot så gjorde han mig nog psykiskt illa förstår jag. Igår svarade jag inte honom. Han har hela tiden något som krisar eller är akut och behöver mig. Jag betalade till och med hans frisörbesök ett halvår senare efter att han hade flyttat och ingen annan ville betala.

Sedan när han har fått in pengar genom tillfälliga jobb så har han aldrig sagt, du ska jag swisha den där tusenlappen till dig. Nu kostade inte hans klippning en tusenlapp, men han hade minus på kontot och han bor i ett land där allt är dyrare och valutakursen från SEK blev högre i förhållande till valutan där han bor.

Oj, det var bra det här. Att skriva det. Jag förstod att även det som var ett lån i ursprungsläget blev till en gåva och jag valde att se det så. Jag gjorde det valet. Sen sa jag stopp. Det handlar om den där djävulsdansen antar jag.

Tack. Det är så bra för mig att läsa och skriva i din tråd.

Jag citerar även detta "Angående rose tror jag att hon tog chansen, frun din, att dricka legitimt när du hade en vän där." och för någon som har börjat medicinera med alkohol kommer att ta alla chanser som finns.

Mitt ex gick till systemet efter jobbet (då han hade jobb i en kort period som han blev av med pga alkoholen då han var konsult och fick inte förlängt uppdrag) och köpte en vinkartong eller cider. Han gick till Ica och köpte en sprite och så fyllde han den flaskan med den alkoholhaltiga drycken.

Det fick jag veta senare, att han hade hållit på så i flera år. Idag så ser jag direkt vem som har spetsat sin flaska med läsk. Det är tydligen ganska vanligt. Jag har varit i en bransch där 10 % blir alkoholister. Det var också en orsak att jag slutade i den branschen.

Det var alkohol överallt, på middagar, vinprovningar, konferenser, fredagspuben inne på arbetsplatsen. När bussen lämnade företagets adress och skulle rulla till en idyllisk skidort för konferens så satt ett gäng längst bak och öppnade sina burkar. Värre än på gymnasiet.

Jag hatade att mina manliga chefer och kollegor sa olämpliga saker till mig i deras berusade tillstånd.

Usch. Det var länge sedan. Hör att det pågår fortfarande. Verkligen usch!

Det är faktiskt inte konstigt att kvinnor tar till alkohol när de är med om en massa kommentarer och skit på arbetsplatserna. Bara en poäng. Jargonger behöver ändras och attityder.

Det räcker inte med #metoo.

Olycklig Make
Semester.....

Vi är nu iväg med goda vänner på semester, frun skulle först absolut inte följa med då hon absolut skulle dricka 1,2 eller 3 glas rose med vännerna och hon ville inte känna sig övervakad....
Hon följde med ändå och några glas blev det igår för henne, jag själv höll mig till alkoholfri öl.
Hon hade faktiskt köpt med sig en flaska alkoholfri Rose som hon drack det första så någonstans sitter det ju lite grann av vad jag sagt men hon blev väldigt känslosam frampå kvällen.

Slutade med att vi satt själva utan barn och pratade.
Hon var ledsen för att allt hon önskat sig de 9 senaste åren var någon att prata med, jag hade inte gett henne eller överraskat med någon kärlek eller romantik under dessa år.
Tyvärr hamnade jag i fällan då allt återigen var mitt fel, sa till henne att visst jag hade kunnat prata mer under dessa år, men att jag inte gett henne någon kärlek eller romantik var jag inte med på, blev själv jätteledsen när man hör att det man gjort och ställt upp på i 9 år inte betytt något....

Hon tyckte inte detta fungerade längre och jag håller med , fortsätter det så här kommer det aldrig fungera.
Vi pratade inte något om drickandet, ville inte ta upp det igår. Men allt var mitt fel, hon ville inte lyssna på vad jag hade att säga om dessa saker utan avbröt.mig hela tiden så tillslut är man ju så frustrerad,
Då klagar hon på att jag gick in i en försvarsställning och ja det gjorde jag väl antar jag....inte lätt när man inte får prata till punkt.

Jag sa att vi behöver nog gå och prata med någon tillsammans men även att hon nog behöver prata någon själv och för att reda ut sitt inte men det var inte alls det handlade om.
*suck* fy vad energi det här tar.
Vi lyckas inte alls möta varandra...

Vaknade nu på morgonen och la mig och bara kramade henne.....
Får se vart denna dagen tar vägen......

Självomhändertagande
En kram är en bra väg

Att börja där, med beröring. Tappar en det så tappar en allt. Människor är ett levande djur som behöver närhet, flocken och allt vad det innebär.

Jag blir rörd. Jag kan analysera massor. Men avstår. Tror att samtal kan hjälpa er tillbaka. Om ni vill. Det är så vanligt bland småbarnsföräldrar.

Behoven. En mamma som får oxytocin (må bra hormon) genom ett spädbarn. Beröring. Hur det kan gå. Lite sömn. Irritation. Kommunikation. Flykt.

Om ni båda vill arbeta med relationen, så kan även hennes flykt till alkohol försvinna.

Jag har också flytt med alkohol tills jag insåg att det inte var hållbart. Och jag blev sjuk. Då började jag jobba med mig själv.

Allting går.

Det viktigaste är att ni kommunicerar.

Ta vara på varandra!

bara.jag
Kommunikation

Läser din tråd och vill börja med att ge dig en stor kram.

Det här kan bli något bra.
Ni har börjat prata och din fru har börjat ändra sig och är nu medveten om problemet.

Vad har då orsakat problemet?
Vad flyr hon ifrån?
Hur kan ni hjälpas åt att komma vidare? Vad kan hon förbättra och vad kan du förbättra?
Hur kan ni tillsammans ändra på livssituationen så att hon känner att det blir lättare att hålla sig borta ifrån alkohol?

Jag tror och hoppas att ni kommer att lösa detta tillsammans om ni lyssnar på varann och din fru får möjlighet att analysera vad hon flyr ifrån ellervad ho vill "dämpa". ❤

Mina tankar kring detta jag läst.
Önskar er framgång och lyckade två!

Självomhändertagande
En tanke

Jag vill skicka en tanke och jag hoppas att du och din fru har en bra kommunikation och balans.

Oavsett hur det varit och ska bli. Så önskar jag er balans. Jag blev tacksam för att du läst vad jag skrivit och att du gav mig en återkoppling på det. Det kändes bra och jag har funderat mycket på hur du har det. Och din fru.

I alla fall.

Ta hand om dig och dina närmaste!

Olycklig Make
Här har hänt massor....

...sen sist!
Jag kände att vi behöver hjälp så jag bokade familjerådgivning åt oss.
Några dagar senare fick jag en överraskningsfest av min fru när jag fyllde 40 i somras, blev glad som bara den när massor av vänner stod där i trädgården.
Festen var kul, dock så hamnade vi i gräl igen med varandra fram på natten...
Vi började dock prata dagen efter ordentligt då vi insåg att det här inte fungerade alls. Jag var igentligen färdig då och kände att nu var det slut.
Min fru spelade ut barnkortet, skulle jag förstöra för våra barn och skiljas, deras liv skulle bli helt förstörda för framtiden och hela den baletten så jag stannade igen.
Vi gick sedan på parterapi några gånger tillsammans och jag kände hela tiden att det är ju bara jag dom tar på mig skulden till våra problem.
T.om familjeterapeften avbröt samtalet till slut och sa till mig att det här är inte bara ditt fel, vi pratade om alkoholen, hennes kontakt med en kille som hon döljde för mig i över två år, m.m allt kom upp och jag kände bara mer och mer att jag måste ta mig ur detta, samtidigt som jag någonstans kännde att vi skulle klara detta....för barnens skull....vi har ju ibland mysigt.... alla dessa ursäkter!

Jag gick sedan själv på terapin och fick då bekräftat även av terapeuten att jag tog på mig alldeles för mycket av problemen, att hon oxå läst av min fru att hon gärna skyller ifrån sig och förstärker det mesta hon berättar och känner.
Där och då grodde ett frö igen inom mig att det här kommer aldrig bli bra mellan oss så för 2 veckor sedan var jag ute på promenad med en kompis som funnits där som stöd för.mig i flera år och pratade riktigt djupt.
Kom fram till att jag inte mått bra på flera år , alltid varit något dåligt vi pratat om under våra promenader/träning vi hållit på med i 5-6 års tid.

Morgonen efter tyckte mi fru att jag var så avståndstagande och då kom allt upp.
Berättade hur jag mådde och hur jag kände och känt länge.
Så hon frågar.mig till slut, "så det är slut nu då?" Ja, svarade jag jag orkar inte mer nu.
Så vi ska nu skiljas, vi har pratat med våra närmsta vänner och även våra barn.

Frun har varit helt förstörd och anklagat mig för allt möjligt, men jag känner att det biter inte längre. En sten föll från hjärtat den dagen och tänker inte gå i den fällan igen.
Vi är iallafall överens om att vi måste kunna vara vänner i fortsättningen för barnens skull.
Tyvärr har hon börjat smygdricka igen senaste veckan.
Märkte att hon druckit ikväll och tog upp detta med henne, hon försökte bortförklara allt ihop som vanligt men jag lät henne inte köra över mig,
Jag sa till henne att hur ska det gå när du har barnen själv varannan vecka om du börjar nu igen?
Tror hon fick sig en rejäl tanleväckare igen. Tyvärr är jag rädd att det kommer att fortsätt men jag tänker inte dansa denna djävulsdans mer.
Vi bor under samma tak tills någon av oss hittar ett nytt boende, sen får den andre bo kvar några månader för att barnen ska vänja sig i en lugnare takt innan vi säljer huset.
Jag har pratat med.bägge barnen och det har kommit fram att bägge har tänkt och funderat om inte vi skulle gå isär ett längre tag så ingen av barnen blev direkt överraskade.
Självklart är de ledsna och mycket känslor och tankar för dem som virvlar runt.

Detta blebmv en lång kort summering av de senaste 2 månaderna.
Hursomhelst, jag mår bättre nu när beslutet är taget, jag vet att jag gjort rätt beslut.
Flera av mina närmaste som vet historien nu säger att jag gör rätt val.

Nu säger jag godnatt.
Tack för att ni finns :)

Självomhändertagande
Att landa i ett beslut

Är bra. Det låter som du har landat bra i ditt beslut. Just nu. Vem vet hur framtiden blir. Kanske ni hittar tillbaka till varandra eller inte. Jag har ett äldre syskon som jag lyssnat på i många år kring om hen ska separera eller ej. Jag har agerat som ett stöd och inte prövat påverka, men jag påverkade så att hen inte gjorde bort sig. Det fanns en attraktiv kollega som jag hörde om och jag gick in och varnade för att det skulle inte vara bra om en fantasi som eventuellt skulle bli verklig. Båda verkade vilja prova något annat utanför kollegazonen. Jag såg till att inget hände då, för jag tänkte på barnen. Men i efterhand. Jag skulle aldrig ha lagt mig i. Nu bad min mamma mig om att lägga mig i. Fast hon visste inte orsaken till att hen mådde dåligt.

I alla fall. Så tänker jag att var och en behöver finna ut själv. Vad som är bäst. Och en vet inte förrän en provar. Det är bra att du sätter ord på hur du mår. Och det är bra att du pratar med din vän. Att sätta ord via detta forum samt att prata med en vän. Det är en process.

Allt har sin tid säger en del äldre. Det är ett bra talesätt, tycker jag. Det låter som du har en bra plan. Och det låter som du tar hand om dig nu. Det är du värd. Att få rå om dig själv en stund. Landa i förändringar och du kan formulera livet ditt precis som du önskar ha det.

Det är klart att ni ska vara vänner. Du bestämmer hur du vill leva. Din fru bestämmer ju hur hon vill leva.

Ta hand om dig!

Tröttiz
Olycklig make..

Hej. Så det blev ett skilsmässobeslut.. Vad jag snappat upp, har ni haft jobbigt en längre period. Till slut orkar man ju inte.

Gällande barn, känner ju de av vibbar i hemmet - om det är ett lyckligt hem eller inte ...

Sköt om dig.

Azalea
Det låter skönt

Det måste ta sin tid innan vi når vår botten och kan ta beslutet. Stanna eller gå.......
Oavsett vilket så när du nu väl kom till din botten, vägskäl eller vad man ska kalla det så var du mogen för beslut.
Jag kände när jag kom dit att det blev ett lugn på något sätt och mitt beslut blev inte svårt då.

Kram till dig och vi finns alltid här🧡Azalea

Oslo
Din tråd

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Oslo
Din tråd

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Sidor