Nyckelpigan

Hej alla!
Det var längesedan jag var här inne, men så fick jag en ingivelse. Jag ville berätta att det GÅR att hitta ett liv utan alkohol, ett liv där man inte ens saknar det. Jag vet att jag inte trodde det. Jag vet att jag bara såg en grå väg framför mig, ett ständigt kämpande. Jag höll ju på så länge att förhandla, lägga upp planer som skulle tillåta a att stanna kvar i mitt liv. Jag föll, jag reste mig, jag hittade halvbra vägar... och sämre.

Om sanningen ska fram var det först när jag på allvar accepterade att det inte fanns någpn mellanväg som jag kunde landa. Inget förhandlande, inget ”om”, ”när”. Bara ”nej”.

I början var det så svårt med vad jag skulle säga, undanflykter etc. Nu, när jag själv inte tycker det är konstigt så blir det inte heller det. Jag dricker bara inte. Jag brukar inte heller prata om det eller berätta, jag ursäktar mig inte, som jag gjorde i början. När jag slutade tycka det var konstigt själv så blev det en icke-fråga.

Jag hade en kvälls återfall på nyår, det var fel och skrämmande, var rädd för att allt var förstört, men vis av tidigare erfarenheter visste jag att sparka på mig själv gör INTE saken bättre. Jag tänker inte börja räkna från början, jag räknar inte ens, det blir kontraproduktivt i mitt fall, för andra är det kanske bra. Man måste hitta SIN väg.

Att jag blev påmind om det var att min syster skrev ett mail och grattade mig på 3-årsdagen! Hon skrev så oerhört fint om att jag valt mig själv... och det har jag verkligen.

Jag måste dock tillägga att jag under den här tiden även fått ADHD diagnosticerat och fått medicin. För första gången blev det ”tyst” i huvudet, något jag vet att jag sökte med a. Jag har en lång utbildning bakom mig och trodde inte man kunde ha ADHD då.

Jag hade fel. Jag inser dock vilken enorm kraft det har tagit under alla år.

Jag måste förlåta mig själv för allt som jag gjort fel. Alla misstag. Allt jag förstört. Men jag kan inte fastna i att tänka att jag är en dålig människa - jag förösker göra bra val idag, ta ansvar för det som hänt med inte fastna i det. Fokus är här och nu - den person jag är utan a. Den personen tycker jag mycket mer om.

Jag ville bara skriva eftersom jag vet hur der är att vara där ni är. Jag skrev mycket här för några år sedan och jag hade så svårt att tro att det skulle kunna bli bra. Att livet skulle vara värt att leva utan a. Att jag skulle klara det.

Därför ville jag gå in här och skriva ATT det går. Vägen dit kan vara svår och jag tror att ju längre man sitter fast i att förhandla med sig själv, desto värre blir det. Samtidigt är det en resa man måste igenom.

Ge inte upp, det finns ljus i tunneln. Den här nyckelpigan kan flyga nu.

Nyckelpigan

Ville bara tillägga att det här forumet var en stor del i att jag lyckades! Att få stöd och förståelse av alla här är ovärderligt! Tack!!

Tack för att du skrev och berättade om din nyktra resa och jag är övertygad om att du har hundra procent rätt. Man måste stänga alla bakdörrar, spika igen dem.

Stort grattis på din 3-årsdag! ??????

Kram ? (som passerat 8 mån nykter och tänker fortsätta utan bortre gräns)

Härligt att du berättar din historia, jag har haft en krokig väg, men vill nu verkligen vara nykter. Det är som en sporre för mig att höra att det går. Tack och lycka till dig.

Jag minns dig från förr. Med värme! Så kul att höra att det går bra. Jag hänger här fortfarande. Det har gått bra under perioder å så dåligt ibland. Nu har jag slutat helt sen 50 dagar och det känns lätt nu. Kanske är det som krävs ändå att stänga dörrren helt.
Jag medicinerade också med alkohol, inte ADHD, men järnbrist. Nu är det bra och för mig blir a inte lika intressant. Tror att Vi är väldigt många här som medicinerar sånt som kan medicineras på bättre sätt.
Men som sagt. Superkul att höra att det går bra!

Så bra insikter du fått om beroendet..Håller med dig om att självförståelse och förlåtelse är nödvändigt för läkning..Och att Forumet är en Fantastisk självhjälp..❤️..till nykterhet..Stort lycka till i livet..???

Hej igen!
På ytan är allt jättebra med mig, och också det jag svarar när någon frågar som inte vet om mitt alkoholproblem. Vilket ingen gör utom min man. Men visst, mycket har fallit på plats de senaste åren. Särbo har blivit make, barnen växer och har det bra. Jag har ett bra jobb och "lyckas" inom mina ambitioner. Men känner samtidigt en enorm mental fysisk o psykisk trötthet och utmattning som jag är säker på hänger ihop med långvarigt alkoholmissbruk. Dricker fortfarande både i vardagen o till helgen. Inser att det närmar sig gränsen där jag måste välja mellan sjukdom på riktigt eller hälsa. Valet är ju enkelt, egentligen. Lever ett dubbelliv som inte funkar.
DÄRFÖR är det så inspirerande att läsa att det går att lyckas!!!

Fint att du delar med dig nyckelpigan. Själv har jag försökt minska mitt drickande men ramlade dit ordentligt i helgen. Många har skrivit här att det är svårt att sätta upp max-antal-glas-mål men jag har trott att jag är undantaget ☺️ Sätter i smyg upp ett mål med total avhållsamhet nu och det är härligt att höra att det fungerar för andra