av Bellibop

Bellibop
ons, 2020-11-25 - 00:50

Jag har levt i förnekelse de senaste fem åren för att orka med tror jag. Jag visste att hon hade problem men inte så stora. Efter helgen så har jag kommit till insikt med full kraft att min mamma är missbrukare. Både alkohol och droger. Jag vetinte vad jag ska göra jag är så förtvivlad. Ringde polisen igårnatt då hon skickade sms som kunde tolkas som farväl sms. Trodde hon skulle ta livet av sig. Om hon inte gör det avsiktligt så kommer hon nog göra det snart på grund av sitt blandmissbruk. Hon verkar inte bry sig vad hon tar överhuvudtaget, bara hon får ett rus. Jag ska åka hem imorgon till min hemstad och försöka motivera henne till att söka hjälp, något jag har försökt halvhjärtat under det senaste året. En gång skulle vi gå på ett AA-möte men då försvann hon och var onåbar i ett dygn. Jag är så rädd att hon kommer vägra ta hjälp nu igen. Hon har förlorat både jobb och alla nära runtomkring henne. Tänk om hon inte kan sluta dricka? Jag har sån ångest över det här. Jag hatar henne för att hon är en hemsk person när hon är full. Elak och självisk. Manipulerar och ljuger om allt. Skiter fullständigt i hur någon annan mår. Samtidigt så tycker jag synd om henne. Är rädd att hon kanske inte orkar hantera allt som har hänt i helgen (hon körde rattfull bland annat). Jag vetinte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Är bara orolig och rädd. Behövde skriva av mig lite.

Kennie
tors, 2020-11-26 - 21:44

Vad jobbigt att din mamma mår så dåligt, förstår att det är en stor oro. Du får se vad besöket ger, men du kan inte göra så mycket mer än erbjuda stöd, hon måste göra jobbet själv.. Ta hand om dig...

Kristoffer
fre, 2020-11-27 - 15:53

...och välkommen till forumet! Din historia berör. Så smärtsamt att behöva se en förälder så här illa däran. Du gör det du kan för att hjälpa och skydda henne, samtidigt som du ser att hon själv behöver hitta motivationen, viljan, gnistan, för att kunna få till en förändring. Jag tror att många skulle känna igen sig i de många känslor du ger uttryck för, omsorg men också ilska och sorg och ångest. Oavsett hur din mamma väljer att bemöta din utsträckta hand i det här läget, har du något stöd, någon hjälp att bearbeta och reda i det som händer?

Skriv gärna mer och berätta om hur du har det.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Moonlight
sön, 2020-12-06 - 23:16

Jag förstår dig! Min mamma är också alkolist o jag är lika orolig som du är för din mamma!! :( jag mår fruktansvärt dpligt av detta också, det tar upp mkt av mitt liv..att vara orolig..vara pp min vakt..vara uppmärksam osv på signaler..