av Åsa M

Åsa M
tors, 2020-11-26 - 08:23

Efter en relation på drygt 6 månader insåg jag SLUTLIGEN att denne man, som jag varit kär i på håll så länge, innan vi blev ett par, var alkoholist. Han ballade ur regelbundet under relationen, mådde psykiskt dåligt, blev full och ångestladdad. Dagen efter låtsades han som ingenting.

Han är en typisk medelålders man med barn och havererade äktenskap i bagaget. Har hus och jobb som han sköter men på jobbet är det lite konflikter kring honom ibland som jag undrar om de förvärras av spriten.

Jag fattade inte vilka problem han egentligen hade förrän en gemensam kollega sa "men han är ju alkoholist". Herregud, jag blev helt paff.

Nästa gång jag var hemma hos honom räknade jag vinglasen. Jag kom dit 14.30, då hade han redan ett glas. När vi gick och la oss den natten var han uppe i 9.

Under relationen klagade han ofta på att han drack för mycket, men kunde inte begränsa intaget ändå. Varannan vatten har han nog aldrig hört talas om.

Några veckor efter min "uppenbarelse" havererade relationen, han gjorde slut efter ännu en alkoholindränkt urballning och jag kände ilska, sorg och framför allt en STOR lättnad. Hade varnat honom om att detta inte funkade så han blev väl rädd antar jag. Jag har haft en vän och en fd kollega med psykiska problem och rollen som medberoende är inget jag ville hamna i, för den har jag sett förr.

Nu är relationen slut sen i juni och han pendlar mellan att höra av sig och låtsas att inget hänt och att vi är kompisar, eller att fylledravla mitt i natten. Jag är inte intresserad av att vara kompis och svarar enstavigt. Han fångar inte upp det och fattar vinken. Jag har sagt ifrån att jag inte vill ha kontakt förrän han skaffat hjälp men nej, ingen skillnad.

Får ont i magen varje gång jag vaknar och ser att han varit i farten under natten.

I början av veckan ballade han ur i sociala medier och fylledravlade en kärleksförklaring till mig helt öppet i ett jobbnätverk. Då lackade jag ur totalt och skrev till honom att nu får du fan ta och söka vård för det här går inte längre, jag vill inte hantera din ångest och ditt dåliga mående längre. Då påstod han att han ska söka vård. Tyvärr tror jag inte ett dugg på det.

Han har en historik av familjetragedi och alkoholism och har varit stolt över tidigare att han minsann inte behövt prata med någon om det. Jättekorkat.

Han verkar se mig som någon slags trygg zon och har sagt att han aldrig varit så ärlig eller pratat så mycket med någon som med mig.
Jag vill bara slippa karln, vill inte ha något med honom att göra! Hur gör man? Hur når man fram?
Jag har inte talat om för hans chef att han behöver hjälp men vill faktiskt göra det... gissar att fler på jobbet har listat ut hans "hemlighet" och att det är en tidsfråga innan han får rejäla problem. Hur hade ni gjort? Fortsatt backa eller agerat?

Andrahalvlek
tors, 2020-11-26 - 11:28

Det hade jag gjort. Han behöver hjälp. Har du älskat honom någon gång åtminstone så vore det en kärlekshandling faktiskt.

Jag blev själv sambo med en alkoholist som hade lyckats ”dölja” sitt missbruk. Även om min magkänsla larmade som sjutton så ville jag inte tro att det var så illa. Min pappa var alkis så jag såg mönstren, men ville inte ta in dem ordentligt.

Det slutade med kaos och panik förstås. Sen slutade han dricka med hjälp av antabus och vita knogar. Efter ett halvår tog han ett återfall och nästa morgon fick han flytta ut ur min lägenhet. Sen bröt jag kontakten totalt, blockade honom i alla forum. Det är enda sättet.

Kram ?

Tröttiz
tors, 2020-11-26 - 11:39

Berätta för chefen. Han behöver hjälp, och vad jag förstått är arbetsgivare tvungna att på något sätt erbjuda hjälp.

Blocka honom i olika forum.. Låter hårt, men jag upplever att du gör det för att inte gå under själv.

Kram. ?

Åsa M
tors, 2020-11-26 - 13:07

Tack för att du hjälper mig att få rätsida på detta. Jag våndas verkligen över att behöva ta det steget, men å andra sidan så är det ju som du säger. Han behöver hjälp, han verkar ha rätt begränsad sjukdomsinsikt och hans metod är att låtsas att problemet inte finns.

Jag tror absolut han skulle få hjälp, arbetsgivaren måste väl agera om man får höra att någon super. Frågan är väl om han riskerar sitt jobb, men det är kanske inte mitt problem att fundera över. Utan vård lär han riskera jobbet förr eller senare ändå, gissar jag...

Åsa M
tors, 2020-11-26 - 13:12

Ja, jag hör ju hur det låter när jag läser vad jag själv skrivit.

Medberoende är läskigt!

Jag har sagt åt honom att jag blockerar honom om jag måste men det är kanske för mesigt av mig...

Han kan ju balla ur när som helst igen och jag vill inte vara inblandad då. Jag har ju inget med hans problem att göra och när vi var ihop ville han inte ha min hjälp heller.

Svårt att inse att nån kan må så dåligt och inte vilja ha hjälp men så är väl den här sjukdomen efter vad jag har läst mig till här. Det är så värdefullt att ta del av allas erfarenheter och inse att man inte är ensam!

Självomhändertagande
tors, 2020-11-26 - 19:24

Jag håller med Andrahalvlek. Och jag önskar att jag hade agerat så själv. Men jag visste inte att jag var i klona på medberoendet då. Mycket gick dåligt. Men jag lever. Och jag lever ensam. Och jag är tacksam. Och glad. Och frisk. Jag sätter stopp i tid, om jag märker att något inte stämmer. Jag har lärt mig att sätta gränser och det behövde jag lära mig. Och det tog lång tid. Men jag har lärt mig. Vilket är det viktigaste tänker jag. Jag är bara ansvarig för mitt liv och hur jag vill leva. Och jag tänker leva så länge jag lever. Och uppleva livet. Ett sunt och friskt liv.

Åsa M
tors, 2020-11-26 - 19:56

Skönt att höra, det där med gränser. Jag har tänkt så mycket på det. Medan jag var förälskad i karln var mina gränser helt annorlunda, jag accepterade mer och det tog tid innan jag ifrågasatte hans beteende. Tex fick han panikångest en kväll när han inte fick tag på mig för att jag var ute och åt middag med en vän. Jag har aldrig varit med om något liknande och min reflex var att be om ursäkt?! Så knäppt. Som.om jag är tvungen att berätta var jag är hela tiden.

Jag tror jag har lärt mig mycket om gränssättande det här året. En väninna sa till mig att man lär sig något av varje relation och hon har helt rätt. Jag känner mig stärkt nu i att prata med hans chef. Ska bara välja ett bra tillfälle och se till att chefen förstår att han inte är medveten om att jag lyfter frågan...

Azalea
tors, 2020-11-26 - 22:01

Till slut brast det för mig efter alla lögner och situationer jag fick rädda honom ur på jobbet. Vi jobbade på samma företag och jag ljög under 2 år om hur det egentligen var med honom och så alla möjliga ursäkter om att han hade ont i ryggen, mådde illa, förkyld tills jag höll på att gå under av ånger, och skuldkänslor.
Då berättade jag en dag rätt upp och ner hur det stod till med alkoholen. De var väldigt vänliga och gav honom chansen att själv säga hur det låg till genom ett samtal.
Företag här ett ansvar att erbjuda sina anställda rehab på ett sätt som de kommer fram till ska hjälpa bäst.

Så mitt råd är helt klart att berätta för hans chef för deras skull men främst för hans. Han behöver hjälp och det kan bli hans räddning.

Kram Azalea ?

Åsa M
tors, 2020-11-26 - 22:37

Så skönt att läsa det du skriver. Någonstans är jag rädd att han blir av med jobbet men jag inser ju att det inte vore mitt fel om det skulle bli så (och det vore kanske extremt, rehab är väl det man gör först...). Felet är ju att han är svårt sjuk och behöver hjälp och helt saknar sjukdomsinsikt.

Ska se om jag kan ta detta samtal i morgon så jag blir av med det. Så har jag gjort mitt sen...

Tack för att ni lyssnar och finns här ❤

Tröttiz
fre, 2020-11-27 - 10:59

Vet du, du kan inte leva hans liv. Du kan ge "verktyg", stöda honom på olika sätt.
Men vill han ta tag i sin situation, är det upp till honom att kämpa. Du kan inte göra det åt honom. Låter kanske hårt, men så ser jag på det. Älskar man någon så gör man. Samtidigt tror jag att man måste gå utanför sig själv, se saker utifrån för att se vad man kan kontrollera och inte.
?

Azalea
sön, 2020-11-29 - 19:47

Tänker på dig och hoppas att du har en fin advent.
Har du pratat med hans chef än? Jag drog mig för det men det var en stor lättnad efteråt att lämna över ett ansvar till dem.
Förhoppningsvis sätter de ihop en rehab till honom och han kommer säkert även krävas på blodprov 1 gång i månaden. Peth-prov.
Det är det snällaste vi kan göra för dem, att berätta. Då får de en chans att vakna och få hjälp, med det förhoppningsvis komma till insikt.

Kram till dig?Azalea

Åsa M
sön, 2020-11-29 - 21:18

Tack för att du tänker på mig! Jag går här och våndas över att prata med hans chef, ska göra det i morgon. Behöver få ut det känner jag, lämna över "ansvaret". Känns viktigt att någon annan bär den här bördan.
Hade velat göra det i fredags men chefen var inte på jobbet då, jag var helt förberedd på att gå in på hens rum. Nu får jag ta det på telefon men det gör väl inget.

Ska bli så skönt när det är gjort... ?

Åsa M
mån, 2020-11-30 - 14:17

Nu har jag pratat med hans chef. Är helt darrig men det är så skönt att ha det gjort ? Vilken urladdning!!!

Hen var medveten om hans problem men trodde att de hade upphört för ett år sen. Tydligen har det varit mycket trassel med honom och han hade då skyllt på att han skilde sig och att det var stressigt. Hen visste inte att han haft alkoholproblem tidigare.

I förra veckan när han ballade ur så hade han tydligen "försovit sig" och missat möten. Hen tolkade det som en varningssignal också men visste inte att han drack igen.

Så nu är det gjort, nu är bördan borta. Ska försöka djupandas lite nu och lugna mig lite. Det var ett bra samtal men fy så jobbigt att behöva diskutera någons missbruk.

Tack alla för ert stöd ❤

Självomhändertagande
mån, 2020-11-30 - 16:13

Det var bra gjort av dig. Var extra omtänksam om dig själv idag. Det kan kosta energi efter denna urladdning. Du har funderat på detta, använt din tid. Det tar energi att tänka, det tar energi att göra och det tar energi att landa. Så omfamna dig själv med så mycket varsamhet, godhet och snällhet.
Du har gjort en bra sak. För honom. Det enda riktiga.

Andrahalvlek
mån, 2020-11-30 - 16:33

Det var modigt gjort, och helt rätt! Att hålla tyst är inte att hjälpa någon. Håller med Självomhändertagande att du ska vara extra snäll mot dig själv, det du har gjort kräver mycket mental energi.

Kram ?

Åsa M
mån, 2020-11-30 - 16:41

Tack snälla, tårarna bara rinner av att läsa era inlägg. ♡♡♡
Tack för stöd och pepp! Det är så otroligt skönt att inte vara ensam i det här. Hoppas jag slipper bli indragen mer nu...

Azalea
mån, 2020-11-30 - 22:15

Precis då kände jag det också när det var gjort. En sten släppte och det var skönt att äntligen vara ärlig.
De hade tydligen märkt att det var någonting och det var bara bra att du drog fram problemet i ljuset så de har en chans att göra något åt det. En som dricker ber ju sällan själv om hjälpen.
Så ge dig själv en kram idag, ta ett par djupa andetag och var nöjd med din dag.

Kram och njut av kvällen?Azalea

Backen123
mån, 2020-11-30 - 22:36

Till mannens arbetsgivare kom det fram då maken kört onykter mitt på ljusa dan och en arbetskamrat till honom fick veta det, jag har själv pratat med arbetsgivaren och bekräftat problemet. Men då säger arbetsgivaren att det är svårt då han inte har varit onykter på arbetet, vet inte hur det funkar det här.... visst borde väl arbetsgivaren ta tag i det ändå?

Åsa M
tis, 2020-12-01 - 06:15

Jag vet faktiskt inte, Backen123. Såvitt jag har fattat det så har arbetsgivare ett stort ansvar för arbetsmiljö. Jag vet inte om han är full på jobbet men det har varit personalärenden kring honom tidigare för olämpligt beteende, så risken finns ju.
Men det är inte bara det. Han är chef också, har personalansvar och budgetansvar. Jag tror kraven på honom är högre än på en vanlig anställd.
Det lilla jag har läst mig till är att chefers missbruk är oftast svårast att göra något åt, eftersom det är de som ska hjälpa anställda. Systemet är liksom inte riggat för att det är de som ska ha problem.

Det återstår att se vad de gör nu och vilken hjälp de tvingar på honom. Jag antar att han måste ge godkännande till vården oavsett och själv vilja erkänna problemet och jag tror han kommer ha svårt att göra det.

Andrahalvlek
tis, 2020-12-01 - 06:47

Om man som arbetsgivare ska vänta tills vb är onykter på arbetsplatsen så har det gått både onödigt och omänskligt långt. Alna är en organisation som vänder sig till arbetsgivare och de anser att arbetsgivaren ofta väntar för länge med att ta ”samtalet”. Av okunskap, rädsla, ovana. Arbetsgivarens ansvar för att ta tag i situationen är jättestort. Arbetsgivaren ska erbjuda behandling, men kan också ställa stora krav på medarbetaren. Att vb ska genomgå behandlingen för att man inte ska utreda om anställningen måste avslutas.