av Lelas

Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Mulleman
ons, 2011-03-30 - 14:45

Känner mig mycket mycket glad över det du skrev till Mt angående "tjatet" det är klockrent sant och så är det för mig. Jag har sagt till henne att det kanske var första gången jag kände mig förstådd, det var en förunderlig känsla av lugn till sist. Jag vet ju alltför väl hur det är ställt som sagt var. Tänker så här inom mig, men inte nu igen, jag har ju hört det så många många gånger, jag vet det precis... men det bara "maler på" som det blir för mig (usch känns som ett fult ord, inte meningen) min inre fråga blir också, har DET hjälpt mig vidare, nix, snarare tvärtom. Vad händer jo: Eftersom det inte spelar någon roll vad jag försöker göra så är det ju närmast en fullmakt till mitt "tycker synd om mig-syndromet" att sätta igång med den tysta, aldrig kritiska trösten. Där jag står inför livskamraten och förnimmer som en glasskärm emellan oss, nästan av den okrossbara sorten. Men sen tänker jag samtidigt att det säkert är så viktigt för HENNE att ha utrymme att uttrycka just dessa alla känslor och sin besvikelse och förtvivlan som varit, allt hopp jag spolierat. Så för HENNES skull vill jag verkligen vara den som kan möta, härbergera och ta emot på ett kärleksfullt sätt. Ha riktigt fina dagar där du flänger omkring, hoppas du inte är som ett rö för vinden bara. Kram/Mm.

Lelas
ons, 2011-03-30 - 18:01

Tack, Mulleman! :)

Och du har helt rätt i att det är viktigt för henne att få ur sig allt det där. Jätteviktigt.

Själv är jag på resande fot, sitter just nu på ett hotellrum med havsutsikt och storblommiga tapeter. Snart skall jag ge mig ut på stan för att äta med en kurskamrat. Livet är fint! :)

/H.

mulletant
tors, 2011-03-31 - 05:30

ja det är viktigt att få ur sig ... För mig som är en "tanke- och huvudmänniska" - Mm vet vad jag menar, är det lätt att hamna i resonemang om orsak - verkan och granskning av mönster. Och då kan gamla situationer och erfarenheter bli som byggstenar jag drar fram för att göra bilden begriplig. Meningen är då inte att tjata utan att förklara - men det blir tjatet du Mm hör... och det förstår jag. För mig är det mera som att vi pratar på varsitt spår och inte möts - för där kommer sen alla känslorna emellan ....
Intressant att föra ett "samtal" med maken Mm så här med dig H som en tredje person som "lyssnar" på båda. Jag hoppas och tror att detta tankeutbyte/samtal är ok för er båda. För mig är det en riktigt fantastisk upplevelse!
Hoppas du H sovit gott inramad av tapetblommor, ha en bra dag! Detsamma önskar jag dig kära Mm. Kram / mt

Lelas
tors, 2011-03-31 - 09:45

Hehe, jag och blommorna har sovit gott och länge! :)

Jag vet vad du menar med att vilja förklara, att vilja få honom att förstå nu när han äntligen går att resonera med i nyktert tillstånd. Ibland kan jag tänka att det är orättvist att han har gjort mig så illa genom sitt drickande och att jag har stått där som någon sorts "ängel". När skall rollerna bli de omvända? Kan inte jag få ge igen lite nu, för att få ur mig allt jag bär på??

Men så inser jag att det där är någon sorts medberoendespöke... Det är absolut inte vägen framåt i alla fall. Eftersom jag nu har bestämt mig för att fortsätta leva med maken så måste jag också samarbeta med honom för att vi skall ta oss ur detta hela och tillsammans. För varför skulle det bli bättre för att jag hämnas och gör honom illa? Det räcker fint för honom att jobba med alla de skuldkänslorna han redan har, jag behöver inte lägga på mer tyngd där.

Sedan betyder ju inte detta att jag blir tyst och passiv heller... Det gäller väl att hitta en balans på något vis....

Kvinnan som håller i anhörigträffarna som jag går på sa för ett tag sedan att man kan ställa sig tre frågor innan man tar upp ett samtalsämne.
Är det jag vill säga sant?
Är det snällt?
Och är det nödvändigt att säga det?

Om du svarar ja på två av tre frågor - så säg det du vill säga!
Och i det där med nödvändihågheten tänker jag in "har jag redan sagt detta? Är det nödvändigt att säga det IGEN?"

En del av problemet är ju att vi medberoende under en lång tid har behövt säga saker om och om igen, eftersom den vi har talat med inte har kommit ihåg att vi ens har pratat med varandra. Och nu när h*n är nykter så måste vi börja öva på att h*n faktiskt kommer ihåg vad vi säger redan första gången... Och det är ingen enkel omställning.

Kram, båda och alla andra!
/H.

mulletant
mån, 2011-04-04 - 05:12

de är ett misstag! Hej H, de tre frågorna är bra att ha med sig! Jag tror att jag kan lämna bort ett antal utsagor om jag rannsakar mig enligt dem först:) Ett motto som en av mina vänner har och som jag önskar kunna leva efter är

Attackera när det behövs.
Försvara när det är nödvändigt.
Men aldrig, aldrig förakta.
Älska, älska, älska

... och det är inte lätt. Jag har fler som jag inte hinner skriva nu i morgonbrådskan. Kram till dig och din pianoman! Jag är hoppfull idag / mt

Lelas
mån, 2011-04-04 - 10:53

Nä, det är viktigt att inte förakta. Det är ju som sagt inte alkoholisTen som är vår fiende i det här, utan alkoholisMen. Viktig skillnad.

Och hur går det för mig då? Tja... jag mår bra. Dagarna rullar på i ganska högt tempo. Jag bläddrade i min kalender och insåg att april och maj är ganska uppbokade redan, så jag antar att jag rätt som det är kommer att vakna en dag och då är det midsommarafton...

Jag känner mig inte lika trött längre. En vän som också är gift med en numera nykter alkoholist pratade om "den stora tröttheten" som man kan drabbas av när den beroende personen har varit nykter ett tag, när man tillåter sig att slappna av... För ett tag sedan undrade jag om det var just denna stora trötthet som närmade sig, kanske var det också det. Men, oavsett så känner jag mig piggare igen, så jag är väl kanske igenom den fasen... Eller är det kanske för att solen skiner ute och snödropparna tittar upp genom löven som vi aldrig krattade bort från gräsmattan i höstas?

Var gör jag av min oro då? Ja, säg det... Det är klart att jag är orolig. Det känns nästan för bra för att vara sant, det här att vi mår bra ändå inifrån nu, båda två och tillsammans. Någonstans ligger det ju naturligtvis och ruvar en oro om att det inte kommer att fortsätta på den här vägen. Men - jag tänker inte den oron få en syl i vädret! Det är inte värt att lyssna på den, för just nu är livet alldeles för bra för det!

Kanske är det dags att döpa om min oro till "vaksamhet"?

Jaja, hur som helst... Nu skall jag försöka göra lite nytta för jobbets räkning! Ha en bra dag i vårsolen, allihop!
/H.

Lelas
ons, 2011-04-06 - 11:57

Hej!

Jag var och pratade med min samtalskontakt imorse. Vi har setts varannan vecka under en ganska lång period nu, och det har varit lite av en varannangångskänsla över samtalen. Alltså - om jag har varit lugn, samlad och glad vid en träff så har jag varit ledsen, trött och orolig vid nästa träff.

Men! Inte den här gången. Jag var glad för två veckor sedan och lika glad, om inte gladare, idag. :-) Vid flera tillfällen utbrast min samtalskontakt: "Men vad roligt att höra!" och sånt.

Tänk att jag kan sitta där hos honom och berätta att jag mår bra, att maken mår bra, att jag ser ljust på framtiden... Det är helt fantastiskt!

Så, till alla er som funderar på att ta steget att söka samtalshjälp vill jag säga: Gör det. Om inte annat för att du efter ett tag kan sitta mitt emot någon som säger "Märker du hur mycket bättre du mår nu än för ett halvår sedan? Tänk att du har kommit så här långt!" - det är guld värt!

Nu skall jag ge mig ut med kameran för att ta porträtt av en vän i vår fina stadspark.
Kram, alla!
/H.

mulletant
ons, 2011-04-06 - 17:49

i hjärtat! Läste bakåt i din tråd för någon dag sedan och minns även "snusångesten"... Härligt att du och din kära får möta våren med hopp och ljus! Det är fint att se att det finns en väg. Kram och allt gott / mt

Mulleman
lör, 2011-04-09 - 15:50

Här skiner den värmande vårsolen i all sin glans och jag får verkligen hoppas på fortsättning i samma känsla också i livet. Massor av måsar flyger och glider förbi här ute där solljuset, glimmar fint i deras vita fjädeskrud. Plockade för några dagar sen den första buketten med blåsippor till Mt, härligt att göra och så mångfa tankar man hinner med samtidigt. Våra hönor och tuppar är ute och gör rent i hallonlandet Hmmm... Men det jag ville säga var egentligen, vårhälsning till dig och din man och livet fortgår. Vi två här hemma skall träffa yngsta barnbarnet i morgon, (med föräldrar förstås) blir trevligt! Hälsningar till Lelas från Mm.

Lelas
lör, 2011-04-09 - 16:30

Tack! Vad härligt med vårtecken! :-) Mmmmm.... Här skiner solen också, och även om det är blåsigt så märks det att luften är en annan nu än för ett tag sedan. Här är det ont om hönor, men katten tycker att livet är härligt nu när snön är borta och dessutom blåser det ju omkring saker man kan jaga i trädgården... :-)

Märker du vad fint det nyktra livet är? Fortsätt kämpa, så kommer livet fortsätta så här! :-)

/H.

mulletant
tis, 2011-04-12 - 05:10

måste säga att det är kul med den rosa elefanten. Har mycket av queer nära inom familjen och ska på ett queerbröllop i sommar. Fint att du har det bra! Jag också, kram / mt

Lelas
tis, 2011-04-12 - 22:20

mt: :-)

Imorgon är det dags för anhörigträff igen, i behandlingshemmet regi. Träffarna är en gång i månaden, men förra gången kunde jag inte vara med. Så nu är det två månader sedan jag var där senast, och det känns som att det har gått en evighet.

Även om de två månaderna har innehållit en del svåra passager, så är ändå mitt samlade intryck att vi mår oerhört mycket bättre nu än på väldigt länge. Det skall bli skönt att berätta om det för mina vänner i gruppen! :-)

Sov gott, vänner!
/H.

Lelas
lör, 2011-04-16 - 08:56

Hej!
Jodå, mt, det var värt att åka den här gången också. :)

Inatt har jag drömt en mardröm, och jag tror att den pågick mer eller mindre hela natten. Ibland vaknar man ju, går upp en stund eller nåt, och somnar om utan mardrömmen. Men jag vaknade inte av den här, utan den höll på.

Jag drömde att maken valde bort mig för alkoholen. Han hade kommit fram till att det trots allt var värt mer att dricka än att leva med mig. Och han var så medveten om sitt val. Usch och fy, det var inte roligt.

Men! När jag vaknade för någon timme sedan låg maken bredvid mig och slumrade sött och rofyllt. Och nykter. Och kvar hos mig. Ibland kanske det är värt att drömma jobbigt för att bli påmind om hur bra livet är när man vaknar... :)

Ha en bra dag och helg, vänner!
/H.

Lelas
sön, 2011-04-17 - 16:30

Ja, så är det absolut, Mt, att träffarna liksom triggar igång det jobbiga igen. Men, så måste det nog få vara och det är ändå värt att vara där.

Och naturligtvis är det så att jag fortfarande bär på mycket oro och rädsla, men det är absolut inget som dominerar längre - tack och lov!

/H.

Lelas
sön, 2011-04-17 - 16:34

... att få sova ut ordentligt och sedan vakna till doften av makens nybakade frukostbröd.
... att äta frukost långsamt vid samma köksbord, med varsin del av tidningen.
... att gå en promenad i solen och sitta tillsammans en stund på en parkbänk vid sjön som glittrar.
... att planera dagens middag tillsammans.
... att röja i trädgården och klippa i samma forsythia-buske från varsitt håll, med katten lekandes runt fötterna.
... att åka iväg till domkyrkan för att gå på konsert tillsammans.

Idag har verkligen varit en fin dag! :-)
/H.