av Fait-accompli

Fait-accompli
ons, 2020-12-02 - 23:21

Hej, hoppas att jag inte startar en ny tråd för befintligt ämne.

Min närstående är på behandlingshem och kommer ut efter årets slut.
Äntligen, kände jag när det blev av, äntligen är mardrömmen över och allt kommer ordna sig.
Men dessvärre så börjar jag reflektera över vårt förhållande i negativa termer nu när jag varit ensam i några veckor... Hur känner jag egentligen, kan vi få vara nykära på riktigt nu? Varför är hon fortfarande så orkeslös, sur och nere när hon kommer hem på permission? Var det abstinensen eller mår vårt förhållande egentligen väldigt dåligt, var det kanske inte alkoholens fel utan att det helt enkelt aldrig blir bra? Kommer hon vilja återuppbygga vårt förhållande, som jag bad om på anhörigdagarna på behandlingshemmet? Tänk om den här behandlingen inte heller hjälpte, att hon efter några månader återgår i missbruk eller börjar pressa mig om giftermål, kommer jag våga vara ärlig eller kommer jag gå med på giftermål av ren rädsla eller längtan efter stabilitet?
Missförstå mig inte, jag vet att hon säkert har lite PAA och att omställningen från behandlingshem till att vara hemma med små barn säkert är mycket stor. Men ibland undrar jag om vi kanske inte kommer hitta tillbaka till varandra, att det kanske blir separation när hon kommer ut? Kort sagt så är det jag som känner mig nedstämd och illa till mods, jag har haft väldigt fin hjälp av min Al-anongrupp som tipsade om att ta en dag i taget, men har ni några andra tips på hur man får tillbaka glädje och hopp när modet sviker? Jag vill försöka mota bort min inre osäkerhet och vånda på något sätt...

Backen123
lör, 2020-12-05 - 12:24

Det är tufft under behandling och efter, min man gick på öppenvård i 3 mån. Kom hem till oss på kvällarna, helt surrealistisk för jag fick ingen hjälp förutom den jag fixade själv, men vi fick inte laga oss. Sen trodde jag att allt skulle bli bra, men det blev det inte, han tog inte ansvar för oss utan gick på vita knogar, flera återfall. Jag gick. Det jag vet idag, det är att det är ett år utan återfall som gäller, och att det kan ta den tiden för er, för den beroende men då måste den beroende ta ansvar för sitt eget mående, för er i familjen. För vi anhöriga har haft en värre situation en den beroende, för det är vi som får ta skiten, oron, ilskan, strulet, den tappade tilliten samt vardagslivet som ändå måste fungera. Så det är inte konstigt att du känner dig kluven, det är ok ? våga känn och försök ge dig och er lite tid, sen vet du, kanske inte i morgon men om några månader och känn ingen skuld, det är svårt ? önskar att ni får leva och växa i tillfrisknandet, det var min dröm. Men min man dricker igen och jag slipper se eländet