Oslo

Jag tror vi alla är osäkra på vad som är rätt eller fel, precis som om det fanns ett facit.

Det vi vet, är att de val vi har tagit fram till nu, har lett oss till denna situationen vi är i nu.
Det kunde ha varit värre och det kunde ha varit bättre. Men oavsett vilket, vi är här nu.

Jag har i det sista intresserat mig för terapins former och jag vill verkligen tipsa om ett avsnitt i en podd, som jag gillar. Nu skal du veta att jag lyssnar på mängder av podcast, men jag skal låta bli att tipsa om saker alltfør mycket :)

Men det är nått med han här. Ödmjuk och utmanande på samma tid.

En till utmaning är att det är på norska och är man inte van vid språket så kanske det vara lite svårt att hänga med. Jag tror inte själv jag hade förstått detta innan jag flyttade hit.

Men podden herer Guro&Guru och avsnittet jag tänker på heter - dumpet.

Även fast avsnittet handlar om att bli dumpad så är problemställningen inte helt långt ifrån det att leva med en person som tar andra val än det jag önskar, trots att jag upplever att jag har gjort «allt».

En dag, när man orkar lyssna på att vi skapar mønster i livet, att vi ibland söker skuld utanfør hos själva men framfør allt viktigheten att vända sig mot verkligheten, och våga stå i känslorna. (Inte før att det är så lätt alltså.. hehe)

Mitt liv fortsätter i stilla gång. Med utmaningar som mer liknar på «vanlig» skilsmässa. Sorgsen över barnens smärta, att det blev som det blev, rädslan för framtiden, ensamheten men också lättnaden och hoppet om ljusare och mindre invecklad framtid.

Han fick ett resultat på 0.03 efter den första månaden. Alltså är han just nu nykter. Jag vet att han pratar med nån, och jag hoppas han finner ut av det.

Jag finner strategier og verktyg för leva vidare på, och det blir lättare och lättare. Även fast jag också såklart varierar på måbraskalan.

Hur är lägenheten? Hur känns det? Hur är samarbetet mellan er? Hur mår du?

Hur har det gått för dig? Hur var julen? Hoppas allt gått precis som du velat och att allt är bra.

Olycklig Make

Hej på Er Nystart och Oslo?

Har nu bott själv i drygt 2 månader och jag måste säga att beslutet att lämna kunde inte kännas mer rätt.
Jag själv mår idag bra igen, återhämtade mig väldigt fort faktiskt, klumpen i magen och bröstet är borta, jag är glad, pigg pratar med folk igen som jag inte gjort på flera år.
Barnen har tagit det här med separationen och dubbla boenden fantastiskt bra, har inte varit något bekymmer alls faktiskt.
Jag flyttade ju precis innan jul och jag var ledig hela nyårsvecka och hade barnen så då var vi bara hemma i lägenheten, mös, pysslade, busade, pratade massor om allt. De fick nog en väldigt bra start här att bara få vara, och vänja sig vid det nya boendet i lugn takt utan någon stress med skola och fritids utan bara vara här och vänja sig.
Jag har i stort sett inga konflikter med barnen längre då min energi är riktad till dem istället för exets vindrickande
Vi har fortfarande inte sålt huset än då hon bor kvar där och ännu inte fått klart med något nytt boende även om det ser ut att lösa sig inom en hyfsat snar framtid.
Då kan vi lämna även det bakom oss utan bara ha bandet med barnen som binder oss kvar.
Blir endel konflikter så fort vi ska diskutera boende eller bodelning tyvärr.
Hon mår otroligt dåligt och är totalt sönderstressad så jag får gå varsamt fram. Vet att hon fortfarande dricker men inte hur mycket men detta kommer jag inte ta upp om inte barnen börjar påpeka att något är på tok eller att jag märker att något har gått helt galet.

Hoppas det går bra för er med kära vänner tack för allt stöd ?

Oslo...vore kul att höra hur det gått för dig oxå?

Vin Santo

Har precis läst hela din tråd och det var mycket klokhet, sorglighet och värme som jag kommer ta med mig. HOppas du fortsätter skriva om hur era liv utspelar sig - mycket lärorikt och viktigt för många av oss här på forumet :)
Lycka till!

för jag trodde det först var MIN olycklige make som skrev ;)
Tom en del datum stämde på ett ungefär för våran resa..
Även om jag inte verka har lika omfattande problem som din exfru så känner jag igen en del.
Skillnaden är kanske att jag själv tröttnat på mig själv med, -inte bara han!
Dock står vi ändå inför det stora valet fortsätta eller inte.
Min man ställer ultimatum: inte en droppe resten av livet om vi ska fortsätta.
Jag förstår att hans ultimatum bottnar i rädsla och omtanke men ogillar känslan av att inte få bestämma över mig själv och tror att det tyvärr skulle kunna orsaka att jag i framtiden dricker något i smyg istället.

Jag vill aldrig tillbaka till förra årets eskalerande konsumtion men min ambition just nu är att i framtiden (när den nu kan tänkas vara?) skulle kunna njuta av ett glas bubbel på 40årsdagen eller ett glas rött på en fin restaurang.
Däremot känner jag INTE att jag vill ha dom där slentrian-glasen och "det är ju fredag" osv i mitt liv längre. Jag är färdig med det. -vi pratar om något/några tillfällen över hela året framöver... kanske.. Jag kanske inte vill ha det heller sen för fördelarna utan alkohol märker man rätt snabbt =)

Precis som ditt ex har jag med haft kontakt med en annan kille (inte fysiskt jag heller) som väl -precis som alkohol fyllt någon slags tomhet.
Min man förknippar därför alkohol även med otrohet vilket säkerligen är en grund till hans ultimatum.

Jag har hittat ett perfekt boende att hyra. Måste bestämma mig här i dagarna.
Det är så kluvet.
Jag behöver ju tryggheten o familjen som mest nu egentligen. Samtidigt blir jag stressad och pressad.
Sen är det såklart den ekonomiska aspekten.
Och vad alla ska säga...
Sen måste inte separationen leda till en skilsmässa... utan en plats att andas på.
Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv. Vem är jag?
Är lite rädd bara att vi ska stå på olika ställen känslomässigt av att göra resan var för sig...
Vi älskar varandra och kan inte se en framtid utan den andre men slitningarna är stora.

Så jag instämmer med ovanstående. Fortsätt gärna skriva för det är fint att läsa! =)

Oslo

Så fint att höra att du mår bra. Det glädjer mig verkligen.
Det går ganska bra med mig också. Tror mest att det är Covid och de stränga reglerna och social nedstäning här i Norge som påverkar mig mest om dagen. Aningen ensam kanske, men inte beroende eller påverkad av nån eller nått annat (ja bortsett från barnen då) - så det är fint.

I höstas, när jag var som allra räddast så loggade jag in i detta forumet nästan varje dag, och ofta så kändes det som du fanns här. Du tipsade om boken som jag har läst om och om igen. Du skrev uppmuntrande ord och det kändes som du verkligen förstod och levde mitt liv, precis samtidigt. Och det betydde massor før mig. Du betydde massor för mig.

Jag tänkte därför, och kanske det är dumt av mig, men går det att dela information med administrationen (tex mitt namn/mail) så kan man höras av enklare på en annan plattform. Jag är så sällan här inne nuförtiden, men jag skulle gärna vilja følja deg. Høra hur du har det ibland, chatta, lite enklare, lite mindre offentligt. Är det ens en möjlighet?
Och om du inte vill så förstår och respekterar jag självklart det :)

Olycklig Make

Ja covid gör att det blir lite ensamt de veckorna man inte har barnen.
Visst genom jobbet träffar jag folk men de är istort sett de enda sociala kontakterna man har idag tyvärr.

Jag får faktiskt säga samma sak som dig, på något sätt fanns du alltid där när det var som jobbigast i höstas och det hade varit kul att som du skriver att kunna ha kontakt utanför detta forum.
Vet inte hur admin kan göra men om ni kan hjälpa oss att få kontakt hade det varit kul.
?