av Dee

Dee
mån, 2020-12-07 - 23:27

Så sant, att inte vela för länge.
Det är extremt tärande, men samtidigt så vet jag ju att jag skulle må dåligt om jag svävade i ovisshet ekonomiskt.
Jag har en del undanlagt, så jag skulle klara mig en längre period, men dekispengarna är ju tänkt att belöna mig, inte gå till markservice.

Åh om allt vore enkelt ändå. Eller att man kunde få träffa en spåtant som kunde berätta på vilket ben jag ska stå!

Dee

Dee
tors, 2020-12-24 - 15:00

Jag har, sedan jag blev nykter, väldigt svårt för den här dagen.
Än svårare i år, detta eftersom min pappa är inne i en period av drickande igen - jag hatar hans perioder och hans prioriteringar som går tvärt emot vad samhället ber om just nu.
Samhället säger "Håll i, håll ut, håll avstånd". Pappa går på den lokala puben och dricker med sina kompisar, sen släpar han hem ett par stycken eftersom puben stänger tidigare, och utsätter min mamma för en stor risk eftersom hon råkar bo under samma tak.
Det kokar i mig.
Det är ruttet att göra som han gjorde igår.
Han har ändå en dotter som står mitt i skiten och sliter varje dag, jag förstår inte riktigt hur han tänker. Men den här sjukdomen tänker åt en, jag om någon borde ju veta det.
Jag känner en sån besvikelse och oro idag att jag haft svårt att ta mig upp ur sängen. Nu sitter jag här hemma och samlar kraft till att inte explodera den stund jag ska träffa min pappa idag.

Kära Tomten,
Jag önskar mig en ny pappa, eller åtminstone en ny hjärna åt min pappa, som skulle innehålla lite mer empati, sympati och nykterhet.
Det är väl inte för mycket begärt?

aeromagnus
tors, 2020-12-24 - 17:43

Känner igen mig i detta. Jag har ju varit där själv. Inte supit på lokala puben men supit. Min mamma likaså och min pappas nya som han träffade. Såg precis min mamma i henne. Han var 11 år äldre, smått överviktig. Hon yngre såg bra ut snäll men helgalkis. Varje julafton slutade i fylla. Ja den här alkoholismen är en lömsk sjukdom tyvärr. Hoppas din afton blir ok ändå.

Fenix
sön, 2021-03-14 - 19:26

@Dee Vet inte hur det nya forumet fungerar, men lägger ändå in en kommentar att jag blev glad bara av att se ditt namna här Dee! Har börjat läsa igen. Allt gott till dig!
Fenix

Dee
sön, 2021-03-14 - 23:35

@Fenix jag fattar inget sen uppdateringen 😂 Men det blir nog bra.. bara mitt program och alla svar kommer tillbaka 😰

Jag har inte hängt här så mycket eftersom jag engagerar mig i ett stort projekt på fritiden där jag får skriva mycket osv, mer kan jag inte säga. Jag gnetar på, men är inne i en period där det är rätt motigt. Förmodligen för att projektet jag håller på med pressar mig en massa.
Hur går det för dig?

Dee

Fenix
tis, 2021-03-16 - 21:07

Har idag äntligen kommit igång med antabusbehandling, siktet instället på att hålla på ett år så att hjärnan får en rejäl chans att bli av med det kemiska beroendet. Måste helt enkelt få ett stopp om jag inte ska bli sjuk på allvar av mitt missbruk. Känner lite hopp att jag tagit tag i detta nu. Blir väl lite jobbiga dagar nu efter att ha druckit mest varje dag det senaste året.
Kram till dig, Fenix

Dee
tis, 2021-03-16 - 23:13

@Fenix Jag blir så imponerad av er som vågar be om hjälp "fysiskt" så att säga, eller IRL. Jag hade aldrig någonsin vågat göra det - mitt enda, första och sista hopp var Alkoholhjälpen.
Jag är grymt imponerad av ditt och de andras mod här inne, som vågar ta en riktig kontakt.
Jag hoppas att det blir bra med antabus, låter som en rimlig plan att köra på ett år, sen fasar du ut det eller?

Jag var jäkligt nära för bara en stund sedan, när jag hade ett storbråk med min pappa en kväll. Jag har nog aldrig blivit så arg på någon förut, jag skrek och skrek och skrek och jag hade tur att jag inte hade något i handen för då hade jag kastat det rätt i ansiktet på honom. Han gick duktigt över gränsen. Som så många gånger förr.
Min pappa är periodare och under covid har han druckit mer än tidigare. Det var en ilska som hade byggts upp inom mig under en tid som kom ut under en kväll. Det kom ut pga att han har blivit en sur jävla gubbe, och han är rätt elak mot min mamma verbalt, oftast i nyktert tillstånd men ibland när han är på gränsen till att tippa över. Så sa han en ganska förnedrande sak om mig till mig, och då exploderade jag.
Jag var så arg, just under själva raseriutbrottet (ja, det var ett riktigt raseriutbrott) så kände jag ingenting annat än en form av utomkroppslig upplevelse, det var så jävla skönt att balla ur. 2 år och 3 månader och äntligen kunde jag kanalisera en likadan känsla som när jag ballade ur onykter - den var faktiskt jämförbar.
Efteråt, hela kvällen, stod en svart stor demon jämte mig och skrek i mitt öra att jag behövde dricka. Lugna ner mig. Livet är inte värt nykter. Drick, försvinn in i dimman. Släpp garden.
Jag sov hos mina föräldrar med barskåpet proppfullt den natten. På morgonen efteråt vaknade jag och tänkte att jag var himla stark som inte gått upp och druckit ur barskåpet, samtligt som jag skämdes över att jag tappat det helt på min pappa.
Jag och min mamma pratade om det dagen efter. Jag sa som det var - att jag höll på att gå upp mitt i natten länsa barskåpet pga att jag vart så jävla arg. Hon bemötte mig med att säga att jag var stark. Otroligt stark som inte gjorde det.
Jag fortsatte, och det här kommer bli mina bevingade ord framöver:
- Jag VET att jag skulle kunnat dricka upp ert barskåp. Det är inte det som är problemet, att jag ville döva min smärta och ilska inombords just där och då. Mitt problem ligger snarare i att jag inte kan sluta. Det handlar inte bara om en fylla för mig, tar jag det där första glaset så kommer en fylla vara 3 månader, varje dag, 24:7. Jag kommer inte klara av att stoppa en gång till på det sättet jag gjorde den gången efter 4 år med 2-3 liter vin varje dag. Det är där jag måste fästa min mindset och fokus i livet.

Kram Fenix.

Charlie70
ons, 2021-03-17 - 08:09

@Dee GULP säger jag bara. Å ena sidan fantastiskt att nå de där innersta känslorna som man ju faktiskt behöver nå i bland för att må bra. Men - konsekvenserna som kan komma av det.... Du är oerhörd som tar dig igenom utmaning efter utmaning med bibehållen nykterhet.

Kram!

Dee
ons, 2021-03-17 - 09:16

@Charlie70 Jag har det kanske enklare än andra, jag har två val: att försöka leva nykter eller börja dricka och dö. Svart eller vitt.
Det är aldrig tänk om eller så, det är aldrig ”ett glas kan jag ju unna mig” för jag dricker inte på
det sättet när jag dricker.
Det är stora konsekvenser, om man ser till dom är valet kanske inte alltid enkelt men självklart.

Adde
ons, 2021-03-17 - 09:52

Första riktiga ilskan i nykterheten var för mig en blandning av skräck och "måbra" !
Jag hade ju blivit upplärd att behärska mina känslor för det kunde tippa över så när jag för första gången blev tvärilsk blev jag rädd men alldeles efter mådde jag så bra när jag insåg att jag handlade för mitt eget bästa och släppte ut frustrationen.
Idag har jag inte det behovet av att bli ilsk utan nu kliver jag mer åt sidan och kollar in läget om du förstår hur jag menar. Lite kan det bero på att jag är mer öppen med mina åsikter och skäms inte för att uttala dem i klartext. Var ju nån som sa för ett tag sen : Ta ingen skit !
Skönt att höra av dig !!

Dee
fre, 2022-11-18 - 18:45

Jag är här @Adde och @Kennie!

Stanna upp. Andas.
Jag når snart 4 år av nykterhet, december den 8/12 närmare bestämt.
"Superstark. En jävla powertjej"
Senaste halvåret har jag varit kär dessutom. Och han är kär i mig. Vi har det fint ihop.
Och senaste 2 åren har jag ägnat mig åt en ganska stor bedrift som tagit all vaken tid, och att självförverkliga mig själv. När man inte längre är kompis med alkoholen så kan man ta tillbaka sitt liv och göra saker som är utvecklande och utmanande för sig själv.

Dom sa att det tredje året var kritiskt, att det fanns en risk att man kunde få ett återfall. Jag hade pannben, det är inte helt enkelt fast det egentligen borde vara det.
För mig är det att vara nykter eller dö som gäller. Det finns inget mellanläge.
Tredje året löpte på fint. Fjärde året har löpt på fint tills för några veckor sedan.
Jag tror det var en rad saker som väckte min djävul. En kombination av studiestress, att känna att man inte hittar sin plats i grupper och såklart, de där känslorna jag hyser för den där snubben jag träffat.
Det känns äkta på något vis mellan oss. Jag säger precis som det är. Och han står kvar. Han skiter inte bara i mig. Det är fint. Fint men läskigt.

Ju närmre min årsdag dagarna kommer, kan jag känna en viss panik växa i bröstet.
Ska jag verkligen ha den här kampen livet ut? Hur fan ska jag orka hantera den? Är det värt det?
Och så på väg hem från skolan idag, som en blixt från en klar himmel, verkar den lilla djävulen plötsligt ha tagit sig någn jädra frihet, han som har hållit käften i nästan 1,5 år.
- Du Dee!
Jag svarar inte, jag väntar på grön gubbe vid övergångsstället.
- Hallå! Dee! DEEEEEEE!
- Vad?!
- Åh, hej Dee! Du vet att du är läkt nu.
- Va?!
- Ja, ditt sår har läkt.
- Va snackar du om?
- Ja, alltså, nu har du ju vårdat ditt sår i 4 år snart, klart du kan dricka måttligt.
- Har inte du fattat någonting?! Jag kan inte dricka måttligt. Jag kan inte dricka en enda droppe till. Min sjukdom är progressiv. Det går inte.
- Okej, okej. Jag tror att du kan det i alla fall, men never mind.

Lika fort som den där lilla djävulen hoppade på mig, var den borta igen. Jag fortsätter gå gatan fram.
Va va det egentligen som hände?
Jag går hemåt, krånglar med min snubbe i telefonen, får panik, talar om för honom hur jävla dålig jag är och ger honom 1000 anledningar att inte älska mig. Det får motsatt effekt hos honom. Får sedan panik över att jag kanske sår frön i honom som kan börja gro, onödiga planteringar, rader av göra slut-blommor.
För första gången på väldigt länge känner jag mig osäker på om jag kommer klara av att vara nykter livet ut.
Hur länge är det liksom?
Jag tror jag måste återgå till att ta en dag i taget ett tag framöver.
Och vara tacksam, för det va den medicinen som jag började äta för 1441 dagar sedan. Det är läge att plocka fram den igen.
Och första steget var att logga in här, hoppas några som jag känner finns kvar här!

/Dee

Andrahalvlek
fre, 2022-11-18 - 18:52

@Dee Bra att du berättar för oss. Ingen av oss är säkra. Så fort spelplanen är krattad, med hjälp av stress och brist på vila, så kan den lilla rösten börja viska….

Se till att få vila, sömn och mycket vitaminer i form av färgrik mat - och dagsljus! Sen är du nog på banan igen, med bestämda kliv mot din nyktra 4-årsdag.

Kram 🐘

Varafrisk
lör, 2022-11-19 - 07:36

@Dee Tack för din berättelse! Tänk snart fyra år, det är stort! Jag själv tragglar fortfarande men det är som du säger leva el dö. Måste bara fråga var du m på träffen i Stockholm i februari-20? Har en känsla av det.

Ha det fint🤗

Adde
lör, 2022-11-19 - 09:58

Jo jag var ju tvungen att leta upp din tråd !
Tack för ett ärligt inlägg om vår sjukdom som gärna vill ta över beslutanderätten över våra liv.
När jag läser dina rader, och mellan raderna, så ser jag ju att du har lärt dig så mycket och att du har makten och den riktiga önskan om att förändra ditt liv som är så viktig för oss !
Att ta en dag i taget är vår viktigaste lärdom och som är så oändligt "lätt" att använda i varje jobbig situation ! Jag har funderat på om inte det sättet är vårt viktigaste livsval ??

Idag slipper jag det där dösnacket med mitt monster men jag vet ju så väl att den vilar under ytan och letar efter angreppspunkter. Jag blir ju aldrig frisk men jag har ju bästa medicinen mot min sjukdom genom att dela med mig om vad som händer inom mig så det inte får chansen att bygga bo inom mig.

Ta hand om dig vännen <3

Kennie
lör, 2022-11-19 - 10:07

Hej Dee! Så fint att se dig här. Och mycket positivt som händer i ditt liv, även om det just nu är lite tufft. Jag tänker att den där oron - kommer jag klara det här- är ett psykiskt beroende symptom. Beroendet försöker hitta en svag punkt att ta sig in genom. För mig hjälper det att se såna känslor som en attack utifrån, de är inte mina, de representerar inte hur jag mår egentligen. Och som du säger, en dag i taget är ett bra sätt att tänka. Idag vill du leva och vara nykter. Och jag med. Kram till dig!