av Dotter.

Dotter.
tis, 2020-12-29 - 10:37

Hej,
I förrgår sa jag till min pappa att han är alkoholist för första gången, efter att i 1 1/2år pratat med honom upprepade gånger om att han dricker för mycket och är deprimerad. Han håller med om att han dricker för mycket och behöver minska, men inte att det är ett beroende och han vill absolut inte ha hjälp eller sluta helt(inte ha hjälp med depressionen heller). I hans umgängeskrets har man alltid druckit relativt mycket, men nu sitter han ensam hemma och dricker och även på dagtid. Jag och min syster överraskade honom på juldagen och då var han stupfull kl 12 på dagen. Hur är bäst att göra med folk runt omkring honom? Jag skulle vilja berätta för hans systrar och närmaste vänskapskrets så att de är medvetna om problemet(om de inte redan märkt) och så att de inte ”bjuder på en öl” om han hälsar på(många bor på gångavstånd). Han skulle absolut inte vilja det eftersom psykiska sjukdomar inte finns och alkoholen inte är ett beroende. Men jag orkar inte vara hans enda stöd. Hur ska jag göra?

gros19
tis, 2020-12-29 - 15:24

Tror dessvärre inte att det hjälper att prata med hans umgångeskrets med tanke på hans drickande. Han kommer att fortsätta ändå tills han eventuellt fattar ett eget beslut att han vill ha ett nyktert liv. Verkar inte vara där ännu.

Du orkar inte vara hans enda stöd. Ta det på allvar. Vi har alla våra begränsningar och det har du upplevt nu och förmodligen långt tidigare, men vi ger inte upp i första taget.

Socialförvaltningen ansvarar för missbruksvården och du kan berätta att det är dit han kan vända sig om han vill göra en förändring.

För din del finns det anhörigstöd och alanon t.ex. Det är oehört givande och blir ofta starten på en förändring, ett annat sybsätt och att verkligen inse sin maktlöshet som anhörig. Inte lätt men oehört befriande när man verkligen kan ta det till sig. Sedan är det ju oehört smärtsamt att se hur en anhörig gör destruktiva val och mer eller mindre raserar sitt liv. ❤