av Anna12345

LindNy
tis, 2021-01-05 - 18:32

Å vad jag känner igen mig i allt du skriver.
Ena stunden är man så säker på vad man behöver göra för att sätta sig själv i det egna rummet och i nästa vet man varken ut eller in. Det är så himla svårt att utgå från sig själv när man länge har parerat och gått runt ett problem.
Jag undrar också om jag inbillar mig. Om jag överdriver. Och samtidigt så är det ju egentligen en sak jag vet i vilket fall och det är att jag inte mår bra när han får ta så mycket av min kraft och mina tankar.

Skrållan
ons, 2021-01-06 - 11:10

Jag känner igen allt ni skriver. Mitt ex blev två olika personligheter, men efter att han drack mer och mer så flöt personligheterna ihop. Det sista vi levde ihop så var han nästan konstant sur och tvär.
Jag tänkte och tänkte, lämna eller stanna. Det var en kamp som till slut var att jag var tvungen att lämna. Jag var helt slut. Hjärtat gick på högvarv. Jag kände inget till slut. Och speciellt när han drack. Han ramlade, och jag tänkte, jaha där föll han. Gick inte ens och tittade hur det gick. Jag var helt avtrubbad. Det blev kusligt till slut.
Att lämna är var och ens beslut. Man måste själv bestämma. Till slut tar man det beslutet som är bäst för en själv.
Jag tog hjälp av mina barn, vänner och gick och pratade med en anhörigstödjare som jag fick enormt stöd hos. Tog ett steg i taget. Och det gick. Nu har det gått 1år och 7 månader. Jag blir starkare. Men ramlar dit ibland när jag pratat med mitt ex. Tycker synd om honom. Men jag har min egna lägenhet.
Jag kommer aldrig leva med honom mer. Blir starkare undan för undan.
Så skönt. Så sätt er själva först. En dag i taget. Det går.

Skrållan
ons, 2021-01-06 - 11:14

Vill också tillägga att detta forumet har varit guld värd, så fortsätt skriv. Man ser annorlunda på allt om man ser det i skrivande form. Så många gånger jag gått tillbaka och läst hur det var när jag varit ledsen och tvekat.
Och man får många goda råd och tankar.

LindNy
ons, 2021-01-06 - 14:25

Jo jag är fortfarande kvar. Var först i somras jag på riktigt fick insikt. Då slängde jag ut honom men var velig och tog tillbaka. Har ju ändå levt ihop i 25 år tänkte jag då. Sen dess går han på behandling men vill inte sluta dricka och jag går bara och väntar på att konsumtionen ska öka igen. Tilliten är borta och i mångt och mycket också respekten men ändå lyckas jag inte ta mig ur och vet inte ens om jag vill ta mig ur. Känner mig som en som ropar på vargen.

Nora81
ons, 2021-01-06 - 16:25

Var snälla mot er själva. Sök samtalshjälp och berätta precis som det är och hur ni mår.
Vi är många i den här situationen och det finns många därute som vill hjälpa till.
Själv sitter jag på ett skyddat boende och förstår hur allvarlig situationen är efter att ha öppnat mig. Det är ingen lätt situation, vi får inte vara så hårda mot oss själva, vi är också människor som lär oss för varje steg vi tar.
Kram

❤️

Azalea
sön, 2021-01-10 - 09:51

Vi hade underbara första 20 år drygt men sen flyttade alkoholen in.
Jag stannade i 10 år till och kämpade med allr från att förneka, skydda, gråta och våra förbannad.
Till slut var jag så förminskad och kände att bitterheten tog över mig och jag ville inte längre. Jag såg vår pension som ligger 10 år fram i tiden fram för mig och jag vill verkligen inte ha det så oroligt och fyllt med drama som de sista 10 åren varit.
Så jag begärde skilsmässa, den är klar men bodelning är kvar.

Det är och blir jobbigt men jag vill bli fri och öga mitt eget liv u fortsättningen.
Att inte behöva vänta och hoppas på något som inte blir bättre och hellre lägga all min tid och fokus på mig själv och mina barn.

Det var tack vare att jag tog samtalshjälp jag kommit så här långt och av att läsa här och få peppning och stöd från alla er som faktiskt VET hur det är att leva i en situation med en beroende. Jag är oerhört tacksam för det.

Sätt dig själv först och ta all hjälp du kan få så du kan rensa ditt inre och se DIN framtid hur du vill den ska se ut.

Många kramar från en medsyster? Azalea

LindNy
sön, 2021-01-10 - 17:45

Det är märkligt det här med att inte kunna bestämma sig. Varken kunna ge allt och vara i förhållandet eller kunna ta steget ifrån. Jag märker att min man försöker och anstränger sig även om han i vart fall än så länge inte vill sluta helt men av någon anledning kan jag inte lita på det utan väntar bara på att det ska börja drickas mer igen.

Funderar mycket på min förmåga att ge igen eller om allt för mycket blivit förstört och att jag helt enkelt inte kan längre och måste gå av det skälet oavsett om han anstränger sig eller ej.

Funderar också på om jag ställer för höga krav. Han kanske inte har så stora problem som jag tycker mig se utan faktiskt kan dricka men mindre än förut. Samtidigt som jag känner att jag ljuger för mig själv bara av att skriva så.

LindNy
tors, 2021-01-14 - 15:05

Pratar du med någon externt och får stöd?
Jag har varit på beroendeenheten i kommunen och pratat med en terapeut några gånger. Väldigt bra har det varit och hjälpt mig framåt i arbetet med att sätta gränser.

Jag har äntligen börjat kommunicera mina gränser och att jag inte kommer anstränga mig för vårt förhållande på det sätt som han behöver anstränga sig för mig utan att för mig handlar det om att hitta mig själv igen och att sluta anpassa mig efter honom och alkoholen.

Kanske något liknande kan hjälpa dig också? Oavsett tror jag verkligen det handlar om att sätta sig själv i första rummet.

Anna12345
fre, 2021-01-15 - 06:25

Tack för tipset. Jag ska ringa dem o fixa en tid. Ja, jag behöver hjälp p hitta mej o mina gränser igen. Det är risken att jag bara tycker synd om honom igen o sen är vi tillbaka igen på ruta ett. Att allt handlar om honom igen.