Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

det är gott att dela glädje och smärta. ... med någon som VET från insidan.
Jag är totalt övertygad om var jag står så mitt ställningstagande är helt självklart. Det stämmer också för mig att det blir lättare för varje gång. Jag har behövt tiden för att komma till insikt och nå min egen botten.
Vi hade ett smärtsamt "möte" inatt som slutade i .... ja .... kanske man kan kalla det uppgiven samvaro vilket är helt tillräckligt. Jag hoppas vägen idag blir ljus som vårvädret.
En vidsynt och otraditionell präst utbrast i vårrusig glädje en gång för länge sen "Tussilago i dej och tussilago i mej" - den ger jag till idag och tackar för livsbilden! Kram / mt

Lelas

Hej, vänner!

Inatt sover jag på hotell, ca 20 mil hemifrån, pga jobbuppdrag här. Och jag längtar efter min gubbe.

Det måste ju vara en bra känsla egentligen, eftersom den bygger på att jag älskar honom. Men jag har ingen lust att vara ifrån honom, helt enkelt.

Hur som helst - livet är gott! :)

/H.

Lelas

Här är länken till programmet: http://svtplay.se/v/2407519/aktuellt/27_4_21_00
Inslaget om alkoholism börjar ca en kvart in i programmet.

Igår kväll var jag ledsen. Egentligen var det ingen stor grej, men jag är så sårbar. Nästan hela tiden mår jag bra, på riktigt, ända inifrån själen. Men det skall inte så mycket till för att jag skall punkteras.

Hur som helst så somnade jag väldigt ledsen igår kväll. Och trots att det var jobbigt, så insåg jag också hur sällan det är så nu för tiden... För ca trekvarts år sedan var det så varje kväll, alltid.

Jag märkte att jag fick spänningshuvudvärk av att gråta och jag har nog gett min stackars bettskena en ordentlig fajt inatt. Men, vet ni... så har jag inte känt på väldigt länge nu.

Så på sätt och vis blev gråten igår kväll en påminnelse om hur mycket bättre jag (vi) har det nu. Tänkvärt.

Godnatt, vänner - i natt skall jag sova bättre! :-)
/H.

så värdefullt att ni, och andra, finns kvar här och delar både glädje och svåra stunder. Tack!
Jag har samma erfarenhet som du, att det nästan alltid är så mycket bättre nu! Nästan precis alltid faktiskt. Även när det är ledsna stunder.
Jag bär ganska ofta en oro men hanterar den långt mycket bättre. Klarar av att tänka "nu är det bra" och om det upphör så vet jag vad jag måste göra. Men det tar jag då i så fall och jag hoppas och önskar att detta ska fortgå.
Igårkväll var Mm lite ledsen, inåtvänd och frånvarande (som pianomannen och du). Jag frågade och han bekräftade.... sen lyckades jag låta bli att både fråga vidare och försöka tjata bort det sorgsna. Han måste ju få ha det och han får dela det när han känner att han vill och kan. Kanske är det "Lev och låt leva"? I alla fall tror jag att det är det att acceptera det jag inte kan förändra.
Kramar och allt gott till er båda! Och katten (är det en katt?) / mt

Lelas

Jodå, jag såg det du skrev. :)

Och jodå, det är allt en katt, fast ibland kan man undra...

Vad var det som Mullegubben bekräftade? Att han hade druckit eller att han kände sig ledsen? Du behöver inte svara om du tycker att det är hans sak att göra det, men min poäng är att om det nu var så att han tog ett återfall så undrar jag över det här att du samtidigt säger att du har din plan klar. Var, rent konkret, går din gräns för när du verkställer din plan? Det finns en väldigt stor risk i att börja förskjuta den gränsen, om ultimatumet väl är uttalat.

Och vet du, det är sådana här saker som gör att jag hävdar att ni faktiskt behöver samtalshjälp, även om det är komplicerat för att ni bor på en liten ort. Ni är fantastiska på att prata med varandra och att hitta stöd här på forumet, och så länge livet och nykterheten tickar på så räcker det. Men hur gör ni för att hantera bakslag?

Ja, jag vet... Det är ett väldigt tjat på mig om detta med att söka hjälp.... Sorry. ;) men, det är ju faktiskt så att även om du ser mig och maken som förebilder i att ta sig igenom tillsammans, så hade han/jag/vi ALDRIG klarat det utan professionell hjälp. Aldrig.

Men men. Skönt att höra att du mår bra den största delen av tiden! :)

han var ledsen. Vårt liv är nyktert nu och jag lever i det en dag i taget. Det har jag haft svårt med tidigare i mitt liv. Tjata på du:), det är härligt att följa dig och din pianoman och jag tror också att det kan vara bra med professionell hjälp. Kanske den dagen kommer. Mitt ultimatum är tydligt för mig - det är oerhört svårt att veta vad en annan människa verkligen tar till sig. Kram / mt

lillablå

Du, det är bra med ledsna dagar ibland, de betyder att du tänker och känner,
och de ger perspektiv på hur bra man kan ha det resten av tiden...
Jag gläds med dig och din man, tack för att jag får följa er resa!!!
kramkram!
/k

Lelas

Så har jag varit och träffat min samtalskontakt igen. Idag var det tredje gången i rad som jag mådde bra när jag gick dit (innan har det varit lite av en varannangångskänsla), och nu var det dessutom en hel månad sedan sist. :-)

Vi bestämde att nästa träff blir om tre veckor och att det blir den sista. Sedan vet jag att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, men det känns skönt att liksom avsluta det kapitlet just nu.

Lite roligt var att min samtalskontakt sa att han har lärt sig mycket av våra samtal och genom att följa min process. Det är ju kul! :-)

Just nu är jag trött och lite långsam i skallen, men det hänger mest ihop med att jag har haft, och kommer att ha, mycket att göra. Men, oavsett det så är livet bra. Riktigt bra. :-)

Vi hörs!
/H.

Lelas

Idag tänkte jag på en grej.

Jag jobbar till största delen i mitt hemmakontor, men idag var jag på en arbetsplats (jo, det är lite invecklat, men strunt samma) och det visade sig att kaffemaskinen i personalrummet skall bytas ut på måndag. Runt fikabordet blev det därför lite snack om vad man önskade sig av den nya maskinen. Några började med att önska sig espresso, capuccino... Någon fortsatte med Irish Coffee. Och till slut så hade den tilltänkta maskinen kranar med vitt, rött och rosé.

Det var ett helt vardagligt och glatt samtal, med mycket skratt. Och vet ni... jag tyckte att det var kul. För bara några månader sedan skulle jag ha känt mig obekväm med den typen av skämt. Men, inte längre.

Milstolpe? Japp.

Godnatt, vänner!
/H.

Lelas

Godmorgon!
Jag har väl inte sett det där som en milstolpe innan, men det kändes som en sådan när jag lade märke till att den typen av jargong och skämt i te längre gjorde mig gråtfärdig. Jag vet att jag har känt mig väldigt obekväm när alkohol har diskuterats på ett förskönande och humoristiskt sätt, jag har inte tyckt att det har varit något att skämta om. Men nu har jag kommit till att jag kan skratta tillsammans med andra och tänka att de allra flesta inte har samma erfarenhet som jag, och att det är helt ok att skämta om alkohol.

Ja, det är nyttigt och intressant att försöka lägga märke till sina egna framsteg! :)
Ha en bra dag, mt, och alla ni andra!
/H.

Lelas

Jag skrev just ett inlägg till Brandbil, där jag bland annat listade till mina tidigare trådar. Och, eftersom jag emellanåt har användning för att kunna gå tillbaka i det jag har skrivit, så klippar jag in det här också. I slutet kommer något av det jag har skrivit om ultimatum i andras trådar också. Håll till godo! :-)
/H.

Ny här - behöver pepp - 14 sept 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4730

Att lita på någon - igen? - 21 sept 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4757

Alins tråd "Så länge höll det" - okt 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4813?pag…

Återfall - 22 okt 2010:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4847

Liten lägesrapport - 4 jan 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4961

Gråter - 28 jan 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/4984

Vägen vidare - 2 mars 2011:
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5023

Under en period skrev jag ganska mycket i Alins tråd, så därför får den stå med här också. Sedan har jag ju klottrat allt möjligt i alla möjliga trådar också, men det här är liksom min huvudsakliga process...

Och apropå det här med ultimatum, så klistrar jag in några av mina inlägg om det också:

-------
Ställ inget ultimatum som du inte är beredd att göra verklighet av. Om du inte genomför det du har "hotat" med så säger du bara till maken att du inte menade allvar och att han kan fortsätta som innan, och till och med öka takten lite...

Var konkret i dina tankar om din plan. Om du säger att du flyttar - hur kommer du gå till väga? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Kontakta personer som du litar på så att de är beredda på att ta emot dig eller hämta dig eller vad som nu behövs.

Hur länge gäller ditt ultimatum? Finns det någon väg tillbaka om du väl har verkställt det? Om maken förstår och påbörjar sin resa mot nykterheten - finns det då någon punkt där du kan säga att du kommer tillbaka?

Jag vet att det är fruktansvärt jobbigt att fundera i de här banorna, men nyckeln till framgång är att vara förberedd. För när du väl behöver fatta beslut så får du ingen betänketid...
-------
Däremot tror jag tyvärr att ultimatum kan vara den enda vägen. Så länge du inte ställer något ultimatum så kommer din pojkvän (eller ja, den missbrukande delen av honom) att se det som att du låter honom hålla på som han gör. För att få honom att inse att han inte kan fortsätta så här så måste du vara supertydlig, och då är att ställa ultimatum det mest tydliga av allt tydligt...

Jag har lärt mig några saker om ultimatum den senaste tiden. Det här är inga sanningar, du måste se det som mina erfarenheter och inget annat, men här är mina råd till dig:

- fråga dig själv om du kan tänka dig att fortsätta leva som ni gör nu. om ingenting förändras - ställer du upp på det här livet då? om inte så är det dags att börja fila på ditt ultimatum

- ställ inget ultimatum som du inte är beredd att ta konsekvenserna av, det skadar bara dig själv i längden eftersom din pojkvän kan se det som "tomma hot" och fortsätta som vanligt

- tänk igenom ditt ultimatum ordentligt innan du uttalar det, så att du vet precis vad du skall säga. det är inte läge för oklarheter eller missförstånd.

- var konkret i din egen planering. om du säger att du gör slut om han dricker igen - vad gör du då den dagen du upptäcker att han har druckit? nu vet jag inte om ni bor tillsammans eller hur ert liv ser ut - men fundera på vart du tar vägen, vad du tar med dig, vem du vänder dig till för stöd, hur din vardag kommer att bli... om det blir dags att verkställa din plan så kommer du att ha stor nytta av att ha varit så konkret det bara går, för du kommer att vara väldigt upprörd och inte klara att ta de besluten just då. risken blir alltså att du inte verkställer din plan om du inte vet exakt hur den skall gå till.

- fundera över om det finns någon bortre gräns för ditt ultimatum. i mitt fall såg det ut så här "dricker du en gång till så går jag, och jag kommer inte tillbaka förrän du har sett till att bli inskriven på ett behandlingshem" (och jag genomförde min plan när jag kom hem en kväll och möttes av en onykter make, men eftersom han nu är inskriven på behandlingshem from tisdag så bor jag hemma igen). kanske är det så att ditt ultimatum gäller för alltid, men det kanske också finns en bortre gräns... och det handlar ju egentligen om hur du vill leva framöver - med honom eller utan honom.

- och, jätteviktigt, se till att du pratar med honom om det här när han är nykter! och upprepa det ett par gånger vid ett par olika tillfällen, så att du är tvärsäker på att budskapet har gått fram. det är ju som sagt inte läge för missförstånd och minnesluckor.

--------

Lelas

Godmorgon!

Igår kväll var det dags för anhörigträff igen, tänk att det redan är en månad sedan sist... Och som vanligt var det värt att åka.

Ett par av deltagarna mådde riktigt dåligt igår, och det fick mig att fundera. Dels av omtanke om dem, såklart, men också över min egen process.

Att vara på de där mötena är som att titta in i en spegel. I andras berättelser kan jag få perspektiv på min egen situation. Fantastiskt!

I början var jag upplyft som tusan när jag gick från mötena, för jag hittade styrka i berättelserna om att det går att ta sig ur missbruket, och att man kan lära isg hantera sitt medberoende. Men, de senaste gångerna har jag känt mig gladare på väg dit än på väg därifrån. Jag tror att det beror på två saker. Dels att jag har bytt roll nu - nu är det jag som säger att jag mår bra ända inifrån själen och att det finns hopp. När de andra delar med sig om att de mår dåligt så blir jag påmind om hur jobbigt det har varit, många minnen kommer tillbaka och påminnelsen gör ont.

Och dels så tänker jag att det säger något om hur dåligt jag har mått innan träffarna förut. Om det gick att mäta välmående med en siffra, så kanske jag skulle "må samma siffra" efter träffarna nu och innan. Men då mådde jag så mycket sämre på det hela taget, så utgångspunkten var så mycket sämre. Nu när jag mår bra så blir samma "siffra" istället en dipp.... Flum, flum... Men så snurrar mina tankar nu, i alla fall.

Jag tänker också att det gör gott att få de där påminnelserna. Precis som en nykter alkoholist behöver påminna sig om sin sjukdom, så behöver jag som medberoende också det...

Kram, alla, ha en bra dag!
/H.

Mie

Jag får aldrig glömma mitt förflutna....
Det är då jag så lätt hamnar i samma mönster igen & dit vill jag inte.

Jag gick oxå i en anhörig grupp & det var det bästa jag gjort. Kommer ihåg när jag blev erbjuden platsen i guppen. Tyckte inte jag platsade, det fanns ju så många som hade det värre en mej resonerade jag (& så många med mej)... det visade sig att det var tvärtom... jag platsade med råge.
Samma visa när jag fick en plats i gruppen för kvinnor(mammor) som varit utsatta för ngn form av våld. "Men jag har ju aldrig blivit slagen"
Bara nästan blivit strypt, massa materiellt våld, psykiskt våld, hot om våld osv osv....

Det är så lätt att förminska sina egna problem.
Därför viktigt att heller inte glömma hur det var.
Idag är det min styrka.
Jag är den jag är genom mina erfarenheter.

När jag tänker tillbaka så ser jag ju det våldsamma jag & barnen faktiskt levde i.
& jag är idag så oerhört tacksam över att jag tog oss därifrån innan vi gick under helt.
Innan våldet eskalerade & urartade.

Våld är inte bara slag utan så mkt annat.

Stor KRAM från Mie.

Lelas

Mie, du är en förebild! <3
Ha en skön helg!
/H.