Grattis till dina många dagar utan alkohol. Jag ser fram emot att dölja dig fortsatt, som du eskalerade mina problem efter 50 men när jag ser tillbaka har jag i många år ändå haft ett riskbeteende, ibland mer tydligt, ibland mindre. Har tex haft perioder när jag tränat 6 dagar/vecka, då har jag inte druckit alls. Men ändå har jag ramlat tillbaka i att periodvis dricka mer.
Det låter som en mkt bra strategi och jag håller verkligen på dig! Kram ?

Det låter som att du är stabil och det känns som att det skulle kunna fungera för dig. Jag har ju valt en annan väg, men jag förstår varför du väljer det här.

Varför jag tror att det kommer att fungera är för att du verkar ha en väl genomtänkt plan. Om man som problemdrickare håller upp ett tag och sedan börjar igen med endast målsättning att man ska dricka mer kontrollerat så kommer det med stor sannolikhet att spåra ur förr eller senare. Det hände för mig när jag höll upp en månad i November förra året. :o

Men har man bara en genomtänkt plan att förhålla sig till tror jag att det kan bli bra. Det jag tänker att du borde sätta upp är riktlinjer för om du skulle få svårigheter att hålla dig till planen. T.ex

Scenario: Det blir en tillställning en fredag någonstans. Du tillåter dig att dricka en del. På kvällen tar en vän fram en vinbox och bjuder och det blir ett eller annat glas mer än det borde ha blivit. Du vaknar på lördag men ångest och tanken "Måste till systemet idag". Din frontallob resonerar att du ska ha 14 vita dagar enligt plan, men en annan röst inom dig säger "Bara denna gången för att döva ångesten".

Har du funderat på vad du skulle göra om en inre röst begär först väldigt små oskyldig avvikelser till din plan? Det kan ju vara bra att ha ett system att sätta in om det händer.

Jag funder själv mycket på det. Hur hindrar jag mig själv från att få ett återfall? Jag vet ju att om jag skulle få det så är det ju inte för att jag tänker logiskt just då. Därför känner jag att jag behöver försöka tänka logiskt i förväg så att jag har en plan att sätta i verket vid behov. Är dock inte så enkelt.

Som sagt. Jag tror på dig och kanske låter min text negativ, men det var inte så det var tänkt. Jag menar bara att det kan vara bra att förbereda dig på olika scenarion som skulle kunna inträffa och ha en plan för vad du gör då.

Du har verkligen funderat igenom det här och har gjort en svinbra plan! Och du har helt rätt, nykterheten krävs för att orka med förändring. Och du har stora förändringar framför dig. Stort grattis till 120 nyktra dagar!

Jag vill bara skicka med en liten tanke. Det kan bli så att du i sociala sammanhang tycker att miljön och sällskapet är så trevligt att det inte behövs alkohol i glaset för att toppa stunden ytterligare. Då måste du inte dricka alkohol, bara för sakens skull liksom. Min upplevelse efter snart ett år nykter är att jag har precis lika trevligt som alla andra - utan alkohol. Trevligare faktiskt, för jag behåller min lyhördhet och jag kan enkelt köra hem när jag vill om jag blir trött.

Kram ?

Hej Blenda.
Jag har liknande plan och utforskar lite framöver hur jag och A ska ha det.
Max 2 glas/tillfälle
Endast rött vin andra drycker A fria.
Minst 10 dagar mellan varje tillfälle.
Max 4 glas/månad.
ALDRIG dricka dag innan jobb!!

Behöver testa känner jag och vem vet det kanske slutar med 0 glas i slutändan.

Jag har 150 dagar vita sedan 11/8.
Drack en hel flaska 20/11. Ingen trevlig upplevelse.
Testade med 2 glas i tisdags. Toleransnivån har sänkts helt klart.
Kände av 2 glas. Tyckte vinet smakade sprit.

Känner hitintills att dessa tester bara gör mig mer medveten om att A inte var så speciellt kul eller gott ändå. Bra om man slutar dricka för man inte vill. Inte för att man inte får.

Jag tror man måste vara hundra inställd på aldrig mer och där är jag inte än.
Och tyvärr så vill vi gärna tycka vi är dåliga bara för vi inte klarar helvitt.
Men mitt mål när jag började min resa var inte helvitt.
All info om A har dock inte gått obemärkt förbi och det märker jag tydligt då jag verkligen analyserar hur jag känner och hur det smakar de gånger jag testat.
Men man måste klara att sluta dricka .
Gör man inte det så är det kört.

Läste en rekommendation
1 månad vit/år
1 vecka vit/månad
1 dag vit/vecka
De menade att bara med denna åtgärd fick man ner sina dryckesvanor rejält.
Kram⚘

Har man en tydlig plan så tror jag absolut att det kan funka. Annie Grace pratade om det i ljudboken ”The alcohol experiment” när jag lyssnade senast. Det var dag 22 i hennes 30 dagars-workshop tror jag. Minns inte exakt, men jag minns innebörden.

Hon listade alkoholbeteenden under rubrikerna ”kontrollerat” och ”besatthet”. En person som klarar av att dricka kontrollerat kan dricka, eller låta bli. Det kvittar. En person som är besatt blir jättefrustrerad om det utlovade drickat uteblir. Om en kontrollerad person kommer till en fest är det syftet med festen och de andra gästerna som har fokus. Om en besatt person kommer till en fest undrar hen när hen ska erbjudas första ölen. En person som kan dricka kontrollerat kan sluta dricka efter ett glas och övergå till alkoholfritt, utan att lida av det ett dugg. En besatt person kan förvisso avstå, men det kräver en hel del viljestyrka. En besatt person tänker på det andra glaset innan hen har slutfört det första glaset.

Ja, ni fattar grejen. Jag vet att jag tillhör de besatta. Jag har erkänt det för mig själv och tar konsekvensen av det. Självklart önskar jag att jag tillhörde de kontrollerade, men samtidigt har jag sörjt klart det. Det är som det är.

Kram ?

Vindil

Tycker att din plan låter väl genomtänkt. Håller tummarna för ditt nya hem ?
Du skrev i min tråd för ett tag sedan ?
Sedan läste jag i din och blev imponerad av din styrka. Du har verkligen kämpat dig igenom många svårigheter.
Jag tror på Dig ?

@ Se klart och Vindil, tack för hejarop och för att ni tror på mig.

@ TappadIgen, ditt inlägg lät inte alls negativt och jag uppskattar att bli utmanad, kan jag inte svara upp till det så kommer inte planen att hålla i längden. Det scenario som du målar upp är högst troligt. Det korta svaret är att jag ämnar hålla förhandlingsläget låst, på samma sätt som då jag slutade inför mina tre månader. Ångest är en känsla som jag aldrig får dricka på, det går in under mina punkter där jag har listat alternativa sysselsättningar.

@ AndraHalvlek, jag tror också att det kommer att finnas många sociala sammanhang där jag har roligt/roligare med alkoholfritt. Jag planerar absolut inte att dricka bara för att det är fest, det ska fortfarande vara specialfall även i dessa sammanhang. Och som sagt, jag är ödmjuk inför att det kommer att visa sig att jag också numera tillhör de besattas skara. I så fall ska planen omvärderas. Det är möjligt att jag hamnar i helnykterhet i framtiden, men just nu skaver den tanken för mycket.

@ Kaye, intressant att läsa om dina erfarenheter. Jag har valt att inte sätta begränsningar på max antal glas helt enkelt för att jag tror att jag då har för stor risk att misslyckas. Att jag satsar på riktigt långa washoutperioder mellan dryckestillfällena beror på att nykterheten har gett mig så mycket. Jag vill att drickandet mer ska vara medvetna undantag från ett i grunden nyktert liv. Däremot går min inre röst inte med på att jag ska bli absolutist :) Jag har också hört talas om den rekommendation du nämner (hade för mig att den är från något finskt alkoholpreventionsprogram?) Jag tror tyvärr att de vita dagarna i den rekommendationen är för få för att jag ska hålla mig på banan...Men jag tror det är utmärkt tänk att ta till om man inte redan ramlat så djupt.

En intressant betraktelse är att samtidigt som jag fattat mitt beslut att tillåta alkohol i mitt liv så försvann all vilja att dricka. Tänker inte analysera detta närmare, men det känns skönt. Idag är jag nykter.
Kramar och trevlig helg till er allihop!

Jag förstår mig faktiskt inte på mitt mående. Igår anföll trötthet och ångest från hell, blev bokstavligen helt tagen på sängen och kom knappt ur den. Har inte sovit många timmar i natt. Var så nöjd i helgen, och det kändes som jag hade landat i något bättre. Något sundare, något lugnare och med framtidstro. Det var då det. Nu är det uppenbarligen upp till kamp mot orosdemonerna som gäller igen.
Mitt företag överlever högst ett par månader till med nuvarande orderingång. Ansvaret för och stöttning av mamma och mina vuxna barn tär på mig. Särbon har gått in i sin (själv)goda fas och vill plötsligt sälja vårt hus på annan ort exakt nu,nu,nu...Och det sistnämnda är egentligen positivt, men det tar både tid och energi ovanpå alla andra måsten. Och att ständigt behöva ha honom i öronen.

Så det är helt enkelt kanske "bara" att allt är too much som sänker mig. Hade hoppats så mycket på 2020, det skulle bli min revansch, då jag skulle återfå ett år i någon form av harmoni ovanpå alla tunga tidigare år. Men jag måste nog sluta hoppas så förbannat på bättre tider och bara genomleva det liv jag har.
Det blir oavsett ingen alkohol idag. Ska andas mig genom dagen, minut för minut.

Så är det första månaderna, innan man lärt sig hantera känslorna på ett annat sätt. Utan vin. Det blir bättre! Jag lovar. Med tiden blir berg- och dalbanan allt flackare.

Kram ?

Jag är inte helt säker på att du kan lova flackare berg- och dalbanor Andrahalvlek, men tack ändå <3.
Att det mesta långsiktigt blir värre med dagligt drickande, ja, det skriver jag under till 100 % på.
Men mitt livs stora utmaningar och stora sorger försvinner inte med nykterheten.
Har ju dessutom valt bort att ta hjälp av någon som helst annan beroendekrycka, som snus, cigaretter och SSRI.
Livets tyngre delar måste således hanteras utan skyddsnät, och jag måste därmed tillåta mig leva i och igenom djupa svackor utan att hela tiden hoppas på bättre tider.
Jag tror också att man upplever stor skillnad med nykterhet beroende på vad som är hönan och ägget i ett missbruk. Har man druckit sig till den främsta ohälsan och ångesten, eller var det tuffa omständigheter som från början gjorde att man började självmedicinera.
Om man i grunden har ett stabilt liv och dricker sig till ett sämre, så tror jag att det är lättare att hitta glädjen i nykterheten.
Om man i grunden har ett svajigt liv, så är det svårare att skriva under på den självklara lyckan i det vita livet, eftersom den yttre svajigheten finns kvar. Men som sagt, det blir troligen ÄNNU sämre med alkohol.
Kram!

Det är ju olika från person till person. Så som du tänker just i dag, gjorde jag hela tiden innan jag slutade dricka. Och du dricker ju inte, men känner så ändå. Jag fortsätter dock att envisas med att för att må bra måste
man få till ett mer positivt tänkande. Hur överdjävligt liv man än tycker sig ha. Det som är gjort är gjort och går inte få ogjort, man måste släppa allt sånt. Och i stället för att oroa sig för saker och ting som kan ske i framtiden, så se det som är bra nu, och som kan bli bra i framtiden. Allt löser sig alltid, ingen ide' att lägga tankarna på en massa bekymmer, se möjligheterna i stället. Jag började få till det tänket i månad 4, så det tog ett tag, och för min del var det tack vare avsaknaden av alkohol. För dig kanske det är ett fortsatt drickande som är bäst. (kontrollerat) Men det gäller att ändra sitt mindset, och det är garanterat lättare om man inte dricker alls.

Jag kan ge ett exempel: Vad är det värsta som jag kan tänka mig? Jo att mina barn dör före mig. I stället för att gå och oro mig för det, ser jag till att de har hjälm när det cyklar och inte börjar med droger mm. Och om de blir sjuka så ser jag till att de får den bästa vården. Jag agerar och ser möjligheter i stället för att oroa mig.
Om ett av mina barn skulle dö ändå, då är det så. Det går inte återuppliva folk. I stället får jag glädja mig
för det barnet som finns kvar och minnas alla positiva saker jag trots allt hann uppleva med det barnet som dog.

Varför inte testa att tänka mer positivt? Du kanske mår bra av det. Såsom Mic borde testa att inte sluta med snuset samtidigt som med alkoholen. Det kanske finns en möjlighet att det går enklare då.

Jag känner inte till någon som mår bra av att tänka negativt och oroa sig för allt möjligt hela tiden.
Det kanske finns sådana personer, men jag kan inte komma på en enda.
Bra att fortsätter att skriva här, man behöver få det på pränt. det hjälper.

Kram

Om jag hade tänkt negativt hade jag inte stått på benen idag.
Jag tror att vi pratar förbi varandra.
Jag tycker INTE att jag har ett överjävligt liv.
Just nu har jag ett okej liv men känner ångest.
Jag vill leva ut mina sanna känslor, även sorg och rädsla.
Jag har mist många nära anhöriga, jag har tagit mig genom tuffa tider, brutit ihop och kommit tillbaka.
Men då jag tvingades leva mig genom dagar i ovisshet gällande om mitt barn hade gjort allvar av sin starka önskan att avsluta sitt liv. Där och då sprack grundtrygghet och barnatro. Om jag hade blivit fråntagen min vilja och styrka att våga möta mitt mörker hade jag gått under.

En sann ödmjukhet inför att man kan sitta på var sin sida om bordet och betrakta den där 6:an respektive 9:an och att båda kan ha rätt utifrån sitt perspektiv, DET tror jag på.

Jag har lyckats hålla mig nykter via min väg, och tänker fortsätta lyckas.

Jag gjorde misstaget att försöka dricka bort sorgen när min Pappa och lillasyster dog för ett par år sedan. Det blev ju bara ännu värre kan jag se nu i efterhand. Men det visste jag inte då, så det är inget att bry sig om.

Jag önskar dig lycka till och ha en bra dag!? Här är det strålande sol och jag ska precis gå ut och ta en löprunda. Kram

Jag läser intresserat era tankar om detta. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av min egen erfarenhet, Blenda. Om jag räknar rätt är jag inne på dag nummer 157 alkoholfri. För ett tag sedan var det någon här på forumet som var på dag 50, om jag inte minns fel, och hade sjukskrivit sig p.g.a ångest. Då räknade jag själv på när min ångest hade kulminerat och kom fram till natten mellan dag 50 och 51. Jag var dessutom på jobbresa, så det kom väldigt olägligt. Sov ingenting. Efter det har det dock blivit bättre och bättre och jag tror inte jag har haft någon märkvärdig ångest sedan i alla fall dag 100.

Det intressanta var väl just att min peak var på dag 50 och någon annan på forumet verkade ha det tufft just dag 50. Jag minns tvyärr inte vem det var eller hur det gick sen. Det finns ju inget magiskt med siffran 50 såklart och ångest kan ju påverka olika på grund av alla andra faktorer som inte är alkohol. Men många verkar ha gemensamt att ångest är en faktor ett bra tag efter att man har slutat att dricka. Vad mekanismen är exakt som ligger bakom det känner jag inte till.

Sen är det ju som du säger att ångesten kommer ju inte bara ifrån alkohol och försvinner inte med den. Livets utmaningar och sorger finns ju alltid där ändå. Jag vet inte exakt vad skillnaden är för mig nu. På något sätt tycks jag i alla fall hantera det mesta på ett bättre sätt. Jag kan känna sorg och motgångar och acceptera dem utan att det eskalerar till fullskalig panikångest i alla fall. Men det kan ju ändra sig snabbt igen förstås.

Ja, jag har faktiskt någon form av harmoni.
Själen känns ovanligt lugn och hel sedan några dagar tillbaka.
Sover lite bättre.
Kraschade förra helgen, kunde äntligen gråta.
Jag tror att jag behövde gå lite sönder. För att få in det där ljuset som Leonard Cohen är inne på <3
Och ingen promille i blodet.

Känner att det är dags för en inre avstämning gällande min långa resa mot ett sannare liv.
När jag började skriva här nu senast hade jag redan tidigare nått någon form av botten, runt årskiftet 19/20 och våren 2020. Under nästan tio år hade mitt liv inte känts som något annat än en plikt och en börda.
Att jag gick upp på morgonen var bara av en enda anledning – att andra behövde mig. Men jag gick upp. Och gick upp. Och gick upp. Och gick så klart samtidigt under inombords.
Jag hade inte en enda sjukdag, som egen företagare funkar det helt enkelt inte med utmattningssyndrom. Men sedan blev jag akutopererad för ett livshotande tillstånd. Dessa dagar på sjukhuset var så befriande. De bästa på tio år. Jag blev omhändertagen, någon annan tog över ansvaret, jag kunde inte göra annat än att ligga i en säng och överleva. Tills veckan var över och det var dags att axla verkligheten igen, trots stramande stygn och en elak tarminfektion som jag dragit på mig på sjukhuset. Där och då fick jag ånyo insikten om att jag nog borde sluta använda alkohol som raketbränsle...

Sedan dess har det hänt mycket inombords, både när det gäller mindre alkohol i blodomloppet och de mer svårgreppbara känslorna.
Även om jag inte kan ståta med epitetet absolutist så är mina vita dagar numera flerfalt fler än de vinindränkta.
Jag har börjat skönja min egen ryggrad, och är fast besluten att stärka den så mycket att den får ta den plats som den är värd i framtiden.
Jag vill leva resten av mina dagar lika mycket för min egen skull som för andra.

I spegeln i morse såg jag plötsligt en (numera) normalviktig kvinna med fast blick och fräsch hy.
Jag är snygg igen. Kul, ju.

Jag är blott på en av de första destinationerna på min förändringsresa. Men jag har förhoppningsvis lämnat hopplösheten och medberoendet bakom mig för gott.

Tacksam!