Känner så väl igen mig i din beskrivning.
Har också känt under mycket lång tid att jag bara lever för andra och alla måsten. Allt jag gör under fritid och arbete är för andras skull känns det som. Sammankomst för familj eller vänner är bara något som skall avverkas inte något jag de fram emot.
Jag hoppas att jag kan hålla min nykterhet ett tag och inte använda mer bränsle för att orka med allt. Bättre att inte orka då. Det får vara okey. Är också egen och har heller inte varit sjukskriven på... någonsin. Peppar peppar jobbet finns också kvar om man inte skulle orka en dag.
Vad härligt att du känner dig fräschare! Det måste vara en skön känsla!
Kämpa på ?
Kram

Känner så igen mig. Det är underbart att åtminstone slippa den tidskonsumerande och uttröttande alkoholen. Resten av livet finns ju bara där på något sätt och behöver tas om hand.

Kram!

Tack för ett ärligt och mycket bra inlägg. Förstår nu att du skriver att vi har mycket gemensamt vad gäller vår resa. Det absolut viktigaste för mig är förändringen. Vad gäller mitt A-missbruk, mitt mående, ja, hela mitt liv.

Fokus ligger numera på att ta kontrollen över mitt liv, där visserligen alkoholen ingår, men att ta hand om mig själv är det primära. Självklart mår nog de allra flesta bäst utan någon alkohol alls, men för mig har den nu inte längre prio ett i mitt liv. Inte två eller tre heller, för den delen.

Jag börjar hitta tillbaka till den jag var för längesedan, innan ångest och missbruk tog över. Med hjälp av min psykolog har vi hittat många orsaker till mitt mående. Vi nystar, prövar och reder ut.

Ursäkta om jag babblade på om mig här i din tråd, men igenkänningen inbjöd till det. Har ju till stor del tappat lusten att skriva, då hevitt mer och mer anses som enda alternativ här. Synd, tycker jag, då jag tror att många olika röster behövs.

Än en gång, tack! ?

Kram

Tack för ett fint och intressant inlägg i min tråd.
Jag var tvungen att uppdatera mig lite om vem du är så jag har läst lite men inte allt du skrivit.
Men jag känner igen mig i en hel del precis som Vinäger gör.
Jag kommer hänga här på forumet ett tag nu igen.
Måste ha en längre vit period nu för att bli stabil igen.

Kram och lycka till dig?
???

En snabb uppdatering i en svår situation.
Nu är jag mitt i det svåraste.
Min separation blev ännu värre än vad jag trodde, lever i fullständig kaos.
Jag orkar inte låta bli att dricka just nu.
Mitt mål är för tillfället "enbart" att inte drunkna alltför djupt i flaskan.
Och det fungerar än så länge, verktygen finns där.
Min framtidstro är oändligt mycket större nu än när jag började denna tråd.
Och det beror på att jag nu vet att jag både vill och kan leva nykter.
Jag kommer snart att starta en helvit resa igen.
Den värsta stormen omkring mig måste bara lugna sig något.
Men det kommer den att göra.
Det ska bli en vår i vila och utan alkohol, och denna gången är jag inte det minsta tveksam eller rädd.
Jag har en stark längtan till det kommande livet, på egna ben, utan vare sig vin-krycka eller medberoende.
Tack alla som har hjälpt mig komma så här långt!

Förstår dig så väl om hur du tänker. Har varit där själv ett flertal gånger och du har också svarat i min tråd när jag varit så neråt.

Ibland måste man bara ta den där tiden att spotta upp sig och samla kraft. Och då är det svårt att avstå alkoholen i samma veva.
Men när tiden är inne och hela ens jag är med på noterna då brukar det gå bra.
Så jag hejar på dig Blenda! ?

Kram ???

Här är det som en gammal film på något vis- man kan alltid slå på den, komma tillbaka, känna igen sig. Vi är helt säker här och hissar flagg när det är dags. Skriv och läs när du vill och orkar. Vill skicka med en massa kraft, en dag i taget funkar i alla lägen. Det blir bättre. Snart. Kram!

Jag läser styrka, lugn och tillförsikt i ditt senaste inlägg, trots att det stormar. Önskar dig frid och balans i din nya tillvaro...

@FinaLisa, Se klart, Charlie70 & Kennie, tack för era ord.
Jag läser på forumet varje dag, det gör att jag bibehåller fokus på min framtid.
Och dessutom – de många nyktra dagarna som jag har samlat ihop den senaste tiden har gett mig så mycket insikt och självkänsla.
Det hjälper mig att stå (hyfsat) stadigt på benen just nu.
På återhörande – min tid kommer!

Ja, jag tror att din tid kommer. Du har skrivit om det så väldigt tydligt flera gånger. Vad du väljer, när du väljer, hur och varför. En ganska stor del av det här jobbet är att identifiera varför. Och du skriver så kloka inlägg både i din tråd och i andras. Så jag tror också att din tid kommer.
Och du skriver om det svåraste svåraste som jag ens kan tänka mig.
Jag trivs bäst när barnen är hemma, helst när de skrattar. Såklart vill man att de ska uppleva saker och våga sig ut, men när de kommer hem efteråt är det så skönt på nåt sätt. När de är hemma och mår bra! Så det du skriver om, det som aldrig, aldrig får hända - det är så svårt att föreställa sig det. Jag tycker att det är svårt redan när de är lite sjuka eller lite nedstämda. Det är inte konstigt om du kommer långt ner på din egen prioriteringslista. Och nu separationskaos. Det är kanske inte alls till nån hjälp, men jag tror att om det skulle hända mig så skulle jag verkligen behöva hjälp. Behöva nån att prata med. Så att mina bästa dagar inte kommer när jag får ro på sjukhuset. Får du hjälp på nåt sätt Blenda? Var hämtar du kraft?
Det är kanske helt fel att skriva så, men du skriver om min värsta mardröm, så det är så svårt att låtsas som om det är en bisats.
Önskar dig allt gott! Och ja, du klarar att sluta igen. Det tror jag absolut.

Vill bara önska dig lycka till med allt det tuffa du har framför dig. Du är så värd att få må bra efter allt du går/har gått igenom. ?

Kram till dig

(Rubriken – cred till Peter LeMarc :))

@Andrahalvlek. Ja, jag har en klar målbild. Så länge jag får behålla liv och hälsa, så kommer jag att nå dit.
@Varafrisk. Jag vill tacka för det fina du skriver, och sänder samma ord tillbaka till dig: Tänk lika gott om dig själv, för är det någon som kämpar bra, så är det du.
@Sisyfos. Puh, vet inte riktigt vad ska jag skriva...Du är en av mina förebilder, ditt nick till trots ;)
Just nu hämtar jag kraften i framtidstro, och hos ett par nära vänner. Det kommer inte att räcka. Jag ska söka proffs-hjälp så snart jag har fixat det mest akuta, rent praktiskt. Men. Det värsta HAR inte hänt mig. Mitt barn lever fortfarande. Och Tack Gode Gud för det...peppar, peppar ta i trä...och allt där emellan.
Någon klok person har sagt att vi människor lever våra liv på två olika sätt. Ett innan vi förstår att vi faktiskt kommer att dö en dag, och ett annat efter det att vi på allvar har tagit in vår egen dödlighet.
Jag skulle vilja lägga till en tredje dimension. Den stund då man inser att ens barn kan dö innan en själv. De timmar då man lever i ett limbo då man inte vet om ens barn lever eller ej. Efter det så blir livet något helt annat. Men det är ingen ursäkt för att dricka bort det. Tvärtom.
@Vinäger. Tack. Men jag tänker att det där med att må bra, det är jag inte värd varken mer eller mindre än någon annan. Livet är inte rättvist. Men det är en gåva. Och jag både måste och vill förvalta de år som jag har kvar så väl som jag förmår. Precis som du <3

Oj, vad ni alla stärker mig. TACK!

PS Tror att det var @Soffi som dessutom bjöd på "Bättre en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände". Det var ord i rättan tid för mig!

Har varit med om den känslan. Inte pga att vi fått reda på en allvarlig sjukdom eller att mitt barn har varit med om en olycka utan pga psykisk ohälsa och att utsätta sig för faror.

Och den känslan är så svår att leva med?och den sätter spår...och den känslan är så lätt att dricka alkohol på även om det bara dämpar för stunden?

Stor varm kram t dig och allt gott t dig❤️❤️

Nu hoppas jag att det värsta ligger bakom mig för denna gång.
Har fortfarande mycket jobbigt att hantera, men inte värre än det som jag lyckades rodda nykter under den förra vita tiden.
Så nu är det dags att sluta med raketbränslet igen.
Satsar på tre nya vita månader till att börja med.

Vet inte om det är bra eller dåligt, men jag tänker knappt på att jag inte ska dricka den här gången.
Anledningen till senaste dryckesperioden var så konkret, och den var ett tydligt undantag med ett från början uppsatt slut. Kanske därför det känns ...lättare? ...självklart?... naturligt? Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan, mer än att den är annorlunda. Förhoppningsvis är jag stärkt av att jag fann så många glömda styrkor den tidigare nyktra 100-dagars perioden.