av Viola canina

Viola canina
ons, 2021-02-10 - 19:05

Efter att ha läst andras berättelser har jag förstått att det inte bara är männen i mina förhållanden som liksom har regredierat (förvandlats till någon sorts jättebebisar som inte tar ansvar för sig själva, än mindre för sina egna barn). Är detta någonting som är typiskt för män som dricker, eller fungerar alla män så? Kanske är det någonting jag gör som utlöser beteendet?

Efter den första tiden i förhållandet slutar till exempel männen i fråga att städa undan sin disk/tvätt och liknande. Det kanske är normalt att det blir så när man har vant sig vid sin partner - men varför gäller detta då inte alla män? Är det en uppfostringsfråga? Finns det då någon gemensam faktor i deras uppväxt som också orsakar det överdrivna drickandet?

Ett fyllo beter sig ju på många sätt likt ett litet barn - kan inte gå rakt, kan inte tala rent och har bröstet/flaskan/nappen i munnen hela tiden och (vissa av dem) förstår inte när det är dags att gå på toaletten. Finns det någon forskning på detta samband?

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter här, men det känns som om det borde finnas någon psykologisk förklaring (typ Freud) till varför vuxna människor frivilligt försätter sig i detta stadium. Vill de bli omhändertagna? Gulliga som små bebisar blir de ju definitivt inte ...

Tröttiz
ons, 2021-02-10 - 20:16

Viola Canina.
Med risk för att jag missförstått ditt inlägg ... ? Berätta gärna mera hur du tänker om du tycker jag inte besvarar frågan.

Enligt mig finns ingen "mall" som säger vem som får alkoholberoende. Har man en trasslig uppväxt är man säkert extra "mottaglig" för det tänker jag, men beroendet tänker jag att även kan slå till mot den med lycklig uppväxt.

Att man "frivilligt försätter sig i detta stadium ..." Att man frivilligt gör det? ? Jag kan inte förstå att någon frivilligt försätter sig i ett destruktivt leverne. Det är väl ingen som säger till sig själv att nu ska jag bli alkoholist ...

?

Viola canina
ons, 2021-02-10 - 21:30

Om man blir erbjuden hjälp och tackar nej, trots att stora delar av ens liv redan har påverkats väldigt negativt av alkoholen, då anser jag att man fortsätter frivilligt.

Innan man har prövat medicinering/terapi/whatever vet man ju inte om det är värt ett försök.

Dessutom, om man vet om att man beter sig väldigt illa i fyllan och ändå inte låter bli att dricka - jag anser att det är ett medvetet val man gör, att man fattar ett beslut som går innebär att man fullständigt skiter i personerna runtomkring.

Det finns alltid någonting att skylla på - att chefen är en idiot, att sambon bara gnäller eller vad som helst - men man väljer att lyfta burken/flaskan/glaset till munnen helt själv.

Visst finns det genetiska förklaringar också, som D2-receptorn (att vissa människor dras till saker som är spännande medan andra hellre undviker risker).

Jag undrar mer hur uppväxtförhållanden påverkar personer i riktning mot överdrivet drickande eftersom de alkoholister som jag har haft oturen att känna har haft en del likheter beträffande relationerna till sina föräldrar.

Denna fråga kanske emellertid passar bättre i något psykologiforum någonstans.

Enligt den psykologi jag en gång i tiden läste är regression en av försvarsmekanismerna (det finns flera olika sådana).

Vad är det som utlöser drickande?

Jag menar nu inte festande som "råkar" gå över i alkoholism utan mer de fall där personen i fråga dricker för att den "mår dåligt" - är det en speciell typ av person?

Är detta "mår dåligt" en bortförklaring, alltså att man egentligen mår dåligt just för att man under en längre tid har druckit för mycket eller är man en extra känslig person som från början har lätt för att må dåligt - på grund av gener eller till följd av hur man har behandlats som liten?

Det kanske är olika från fall till fall.

Flera män som jag känner har börjat dricka för mycket i samband med att deras fruar har blivit gravida.

Är det någon sorts panik som infinner sig - typ en medelålderskris - eller är det någon form av svartsjuka gentemot barnet som plötsligt får all uppmärksamhet?

Det är i det senare scenariot jag undrar över hurdan uppväxt mannen (i det här fallet) själv har haft, främst hurdan relation han har haft till sina föräldrar, om det kan spela in ...

Ursäkta att jag skriver så ostrukturerat nu, det var bara några tankar som dök upp...

miss lyckad
tors, 2021-02-11 - 09:07

Vi vet ju att alkohol är beroende framkallande..Vissa av oss har genen, och är känsliga för missbruk..Vissa av oss har gener som gör att vi har stor benägenhet för alla typer av missbruk..Som mat, socker, jobb, droger, bekräftelsebehov, sex, ja man kan missbruka det mesta..Vissa av oss blir beroende direkt vid typ första glaset..För andra tar det årtionden..Att bli beroende av alkohol, är inte så konstigt..Det exponeras och görs reklam för överallt..Tror inte att vissa män vill varken kissa ner sig, eller vara den som förstör för familj och vänner..Att det upprepas hela tiden handlar väl om att personens hjärna är beroende av alkohol..Personen själv vill inte dricka och tappa kontrollen, men det sker just för att personens beroende hjärna har tagit över..Det som jag tycker är ännu konstigare är varför många personer väljer partners med missbruk om och om igen? Det måste ju finnas någon förklaring i vår egen barndom? Det är ju inte smart att göra samma misstag hela tiden? Intressanta tankar tycker jag också..

Viola canina
tors, 2021-02-11 - 10:55

Det sistnämnda har jag också funderat på.
Kanske söker vi undermedvetet någon att ta hand om, som ett barn eller ett husdjur.
Det är säkert hormonellt.
Oxytocin, amningshormonet som även frisätts vid kramar, spelar säkert in.
På tal om hormoner hämmar ju alkohol produktionen av vasopressin, vilket är det hormon som bland annat ger män faderskapskänslor och gör så att de fokuserar på sitt förhållande i stället för att bara vilja ha tillfälliga sexuella förbindelser.
Antagligen är det därför som fyllon kan strunta i sina egna barn.
Samma hormon, eller rättare sagt brist på hormonet, är det förresten som gör att man lättare kissar ner sig när man har druckit alkohol.
Varför väljer vi då varandra, alkoholisterna och deras partners?
Jag börjar tro att det handlar om feromoner.
Djur använder sig ju av feromoner för att träffa rätt partner.
Är det helt enkelt så att omhändertagande kvinnor (i detta exempel) sprider speciella feromoner som attraherar alkoholiserade män och vice versa?
Tydligt är det ju att många kvinnor drabbas av det ena alkisförhållandet efter det andra, det även utan någon som helst barndomshistoria involverande alkohol.
Enligt många psykologer söker vi oss till samma typ av relationer som vi har upplevt i barndomen, men jag tycker inte att det stämmer in på människorna i min bekantskapskrets med dessa problem.

Viola canina
tors, 2021-02-11 - 11:15

Jag menar, det är ju så att kvinnor föredrar olika typer av partners i olika faser av menstruationscykeln.
När man är som mest fertil dras man till manliga män, medan man föredrar lite mindre manliga män (snällare och mer förstående) när man har PMS.
Det ultimata, rent biologiskt, sägs vara att "para sig" (vara otrogen) med en riktigt manlig man (sett till hormonstatus) för att bo tillsammans med och låta barnet/barnen tas om hand av en mjukare, snällare man, som har mer tålamod med exempelvis barn i trotsåldern.
Inte så romantiskt, kanske, men jag läste det i någon vetenskaplig artikel ...
Även hormonella preventivmedel påverkar vilken typ av män man attraheras av.
Därför undrar jag just vad det är som gör att vissa av oss gång på gång råkar välja män med alkoholproblem, om det också är hormonellt betingat.
Det är i alla fall inte lukten av gammal öl som lockar ...
Usch!

Ullabulla
tors, 2021-02-11 - 13:43

Välkommen hit till forumet.
Alla de tankar man har till varför ens partner gör si eller så.
Beter sig ditt eller datt.
Och själv står man där som en fågelholk och undrar hu det är möjligt då de normalt sett är vettiga personer som man en gång valde.

Det jag blev tvungen att förstå efter att ha brutit med mitt alkoholiserade ex var just det.
All vår möda att förstå,anklaga berömma stötta idiotförklara osv har ingen som helst effekt.
Utom möjligen att spä på den drickandes självförakt.

Som miss lyckad skriver,det är alkoholen som tar över människan och inget får till slut stå i deras väg.
varken fruar husdjur eller barn.
Mitt ex som var en fantastisk människa och som gjorde allt för alla runt sig kunde inte heller avstå.

Till slut blev vi tvungen att bryta då varken jag eller han orkade längre.

Då började mitt eget jobb på allvar med att försöka förstå varför jag stannar så länge och varför jag oftast haft detta mönster i mina relationer.
Dvs välja män som på något sätt var lite "svagare" än mig.
Jag såg mina egna ofullkomligheter och kunde börja jobba med dom istället för med hans.

Min skam var enorm när jag förstod vidden av hans sjukdom och hur han verkligen kämpat för att hålla sig ifrån och också för att skydda mig och de i mitt liv som for illa.
Men han förmådde helt enkelt inte avstå trots hjälp och övertalningsförsök utifrån.
Till slut skjutsade jag honom till behandlingshem så han hann vara nykter i 2,5 år innan han dog.

Men alkoholism slår hårt på alla människor och i alla sociala skikt.

Det vi som anhöriga kan göra för att hjälpa är att helt enkelt strunta i deras resa och fokusera på vår egen.
Fullkomligt omöjligt i mitt fall och även om det nu gått snart 7 år sen vi bröt så lider jag fortfarande av sviterna av medberoende.
MITT medberoende som alltid funnits där och som jag blev tvungen att granska under lupp i flera år.
Hoppas att du kan finna reda i dina tankar och låter bollen landa hos dig istället för hos honom.
Han kan nog inte i dagsläget ta emot den hur hårt du än kastar.

Som liten extraknorr på hur hårt törsten sitter för en del så fick jag läsa vad en beroende beskrivit:
"jag valde att inte ta självmord fast jag ville.För då kunde jag ju inte dricka mer"

Viola canina
tors, 2021-02-11 - 14:25

Du har missuppfattat mina inlägg.
Det är inte min sambo jag försöker förstå, vill jag börja med att poängtera.
Intresset är huvudsakligen vetenskapligt.
Struntar i min sambos "resa" gör jag sedan länge.
Däremot - jag skulle tro att det finns en relevant anledning till att inte bara jag utan även andra, enligt vad jag har sett både inom släkten och på annat håll, tenderar att upprepa dåliga partnerval.
Jag anser att det behövs mer forskning på området.
Om någon här vet mer än jag om hur detta fungerar - biokemiskt eller på annat sätt - vill jag gärna läsa om det.
Din förklaring är alltså psykologiskt orienterad - att du väljer män som är svagare än du.
Jag har observerat ett liknande fenomen - att kvinnor som "hamnar" i relationer med olika typer av missbrukare ofta är sådana som är benägna att ta mycket ansvar utan att det nödvändigtvis förväntas av dem.
Jag betraktar inte alkoholism som någon sjukdom, vill jag tillägga.
Man kan ha en medfödd risk (genetiskt).
Då bör man vara extra försiktig med alkohol.
Själva beroendetillståndet, när det väl har uppstått, kan liknas vid en sjukdom (eftersom hjärnan faktiskt då fungerar annorlunda) - men man har alltid ett eget val.
Det är som att ha en infektion och vägra ta antibiotika - då ska man inte heller klaga på att man har ont i halsen (eller vad det nu kan vara).
Att kalla alkoholism för en sjukdom gör bara saken värre.
Alkoholister vill alltid ha någonting att skylla på.
Avslutningsvis har jag inte en tanke på att "hjälpa" min sambo - det slutade jag med för länge sedan.
Varför skulle jag hjälpa någon som inte är intresserad av att få hjälp?
Att vi fortfarande bor under samma tak har helt andra orsaker.
Däremot vill jag gärna förstå hur saker och ting - exempelvis den mänskliga hjärnan - fungerar.

gros19
tors, 2021-02-11 - 16:12

Har haft svårt med sjukdomsbegreppet, men när jag läser definitionen på sjukdom blir det lättare att acceptera tycker jag. Ett funktionshindrande tillstånd som sätter normala funktioner ur spel, man kan inte använda sig av sina funktioner till fullo. Precis som du skriver tycker jag att det är ens skyldighet att ta emot hjälp.

Man regridiera när man är påverkad det är också min erfarenhet, delar i hjärnan "släcks ner" och i värsta fall blir nog skadorna permanenta.

Något som jag tycker vi anhöriga ofta fokusera på är att alkoholisten borde ha förstånd att inse att han måste sluta dricka pga alla negativa konsekvenser. Missbruk har inget med förnuftet att göra det handlar enbart om känslor och det har inget med den friska personen att göra. Så tror jag och därför biter inga logiska argument.

Vad det gäller hormoner m.m. så vet jag inte mycket och någon specifik gen för alkoholberoende tror jag inte man hittat ännu. Jag tycker ett psykologiskt synsätt är mer användbart för det kan man påverka. Kan nog finnas olika anledningar till att man väljer en partner med missbruksproblem, det är inget som "drabbar"en. Egentligen har man ju ingen relation utan den beroende personen har sin relation med drogen. Något vi har gemensamt vi anhöriga till missbrukare upplever jag är en dålig självkänsla, vi "förtjånar" inget bättre. Låter hårt kanske, men för de flesta är det nog så. Som tur är går det med en hel del jobb att utvecklas till en frisk och sund människa som kan ha relationer som berikar livet. Så tänker jag.

Viola canina
tors, 2021-02-11 - 17:05

Jag tror att det handlar om olika varianter av en gen som styr hur mycket av enzymet monoaminoxidas man har. Detta enzym påverkar flera signalsubstanser, bland annat dopamin. Genen sitter, om jag inte minns fel, på X-kromosomen, vilket skulle förklara varför män oftare än kvinnor blir alkoholister. Varken för mycket eller för lite av enzymet är bra. Jag minns inte exakt hur det fungerar eftersom det var länge sedan jag läste om det. Det gäller inte specifikt alkoholberoende utan även andra beroenden och även en del andra "psykiska" besvär. Sedan finns ju "den finska alkoholgenen" som nog är vanlig även i Sverige (ja, den finns faktiskt, det är alltså ingen myt). Den förklarar varför en del börjar slåss när de blir fulla.

Ett fyllo blev jag sambo med för att jag var väldigt ung och väldigt naiv. Nu skulle jag aldrig ha tittat åt en sådan person. Olika beroenden avlöste liksom varandra hos den personen. Det var bara problem ända tills det slutade i katastrof. Nästa person var jag mer försiktig med, efter dåliga erfarenheter från det föregående förhållandet, men den nya personen, som inte alls verkade dricka mer än andra i början av förhållandet, började festa mer och mer för att de senaste åren ha supit ner sig ganska ordentligt. Är det bara tillfälligheter - eller beror det faktiskt på mig?

Du har nog rätt i att alkoholmissbruk handlar om känslor och inte logik. Jag har faktiskt inte tänkt så långt.

Dålig självkänsla, ja, så är det nog. Efter några år blir det nog ännu mer så, när man dels får höra det direkt av personen, dels om och om igen blir bortvald.