av VillLevaFulltUt

VillLevaFulltUt
tors, 2021-02-25 - 20:30

Jag lever med en sambo som missbrukat i många år. Senaste två åren har det blivit ohållbart. Han får inte ihop liv och jobb hans huvudsysselsättning är att dricka. Han har inte varit nykter en enda dag på ett år. Nu har jag tröttnat och vill lämna. Det har gjort att han börjat ta tag i sitt liv och sökt behandling. Så nu tycker han att jag ska stanna. Han har bättrat sig på många sätt, börjat hjälpa till lite hemma, ta lite mer ansvar och har minskat sitt drickande något. Men han har ingen ambition att sluta helt, utan bara dra ner. Han har legat på extrema nivåer innan. Så nu till min fråga, måste man kräva nolltolerans och varför? Hans hälsa har definitivt tagit stryk och hans hjärna. Jag har aldrig försökt kontrollera hans drickande, det hade varit omöjligt eftersom han dricker innan mest han kommer hem. Det skulle innebära konstant bråk och det pallar jag inte. Det enda jag gjort är att jag förklarat att jag inte kan leva med honom när han dricker. Vilket uppenbarligen inte räcker. Jag är definitivt en möjliggörare eftersom jag ser till att familjen funkar och försörjer oss, vilket gör att han obekymrat kan hålla på utan konsekvenser. Stjälper jag honom genom att låta detta fortsätta eller hjälper jag honom, nu mör han ska minska? Naturligtvis så är det enligt honom mitt fel att han dricker eftersom jag inte stöttar honom tillräckligt och ger honom kärlek, bla bla. Men det går jag inte på, men jag tror honom att han kommer att falla djupt om jag lämnar honom. Kan man ha det på sitt samvete? Eller kommer det att rädda honom? Jag är trött på detta och vill bli fri från detta destruktiva energikrävande förhållande, men naturligtvis vobblar jag och faller tillbaka i sorg och ånger. Varje dag pendlar jag mellan dessa ytterligheter. Vad har ni för erfarenheter?
Vad väntar om man låter drickandet fortgå, i mindre mängd? Vad väntar om han bli helnykterist? Blir det en sur, bitter gubbe? Vad händer om man lämnar i fritt fall?

Nora81
tors, 2021-02-25 - 22:14

Det låter som att alkoholen har tagit över helt om han dricker varje dag.
Det är en svår situation men du har säkert tänkt igenom det här så många gånger och tillslut landat i att du inte orkar leva med honom om han dricker.
För mig som anhörig och ha varit i samma situation så kan jag bara ge dig rådet att du får ta beslutet utifrån dig själv och oavsett hur han väljer att göra så är det ett beslut han får ta ansvar för själv.
Det är väl det enda kan som kan rädda dig och han också om han vill.
Jag har också hört det där många gånger att han ska minska drickandet men det tror jag inte på.
Det viktigaste är att du, inom dig själv, bestämmer dig för var din gräns går och håller den.
Det har hjälpt mig massor att skriva av mig på forumet men också läst inlägg på bägge sidor.
Mvh Nora

Viola canina
tors, 2021-02-25 - 23:05

Vad som händer med honom ... är vad han väljer själv.
Det där att man vobblar, det känner jag igen.
Själv har jag undan för undan låtit gräns efter gräns passeras.
Vobblandet är ett tecken på att man fortfarande låter sig styras av den andre.
Var och en måste på något sätt få göra sitt eget val.
Det finns ju ingenting som egentligen hindrar att man eventuellt gör ett nytt försök senare, om det visar sig att den andre verkligen tar tag i sitt liv.

VillLevaFulltUt
fre, 2021-02-26 - 21:23

Tack för svar’ det känns som att det faktum att jag börjat ställa krav har börjat hjälpa. Han pratar till och med om att skaffa ett jobb. Han tänker ATG han kan fortsätta dricka ibland. Oavsett så verkar mitt krav på separation göra att han äntligen börja ta tag i sina problem. Undrar varför jag inte gjort detta tidigare. Men det gäller ju också att genomföra det. Och det är inte lätt.

VillLevaFulltUt
fre, 2021-02-26 - 21:57

Tack för svar! Det känns som att det faktum att jag börjat ställa krav har börjat hjälpa. Han pratar till och med om att skaffa ett jobb. Han tänker ATG han kan fortsätta dricka ibland. Oavsett så verkar mitt krav på separation göra att han äntligen börja ta tag i sina problem. Undrar varför jag inte gjort detta tidigare. Men det gäller ju också att genomföra det. Och det är inte lätt.

Tröttiz
fre, 2021-02-26 - 22:10

VillLevaFulltUt
Sätt gränser och krav och håll dem noga. ?
Det har jag börjat göra och jag har börjat känna mig starkare. Tycker också att det börjat hjälpa honom, eller om det bara är önsketänkande.
Jag tänker också att jag borde ställt krav tidigare, inte separation men på annat. Att jag bara anpassat mig till vissa saker. Lätt att se saker hur de verkligen var - i efterhand. Men nu vet jag bättre och kan agera från det. Fått som ett "ovanifrån perspektiv".
Sköt om dig.

miss lyckad
lör, 2021-02-27 - 18:13

Är man garanterat om personen dricker alkohol varje dag..Ett beroende som aldrig går över..Riskbrukare är en sak..Då kan man obehindrat stå över att dricka allt som oftast, men dricker för mycket slentrianmässigt..Jag är själv alkoholberoende, och har lämnat en partner som inte ville sluta dricka helt..I hans fall har det fortsatt mot det sämre..Han försöker ibland att ha vita perioder, sköter sitt jobb, men har fått minskad kontakt med sina barn och anhöriga..Jag förstod att det är enklare att sluta dricka helt, istället för att försöka minska..Det som oftast händer är att man håller på fram och tillbaka..Dricker oftare, mindre, mer..Ja beroendet styr hela människan och dom närstående på ett mycket destruktivt vis..Att tänka på sig själv som anhörig är viktigt..Vill jag bo med en person i många år till där alkoholen alltid kommer först? En person som inte kan vara till mycket hjälp i hem och hushåll, en person som blir förändrad och drar ner alla i sitt destruktiva leverne..? Vad som händer med den som dricker är bara den enskildes ansvar..Precis lika lite som man kan hjälpa någon som vill fortsätta ta droger..Skillnaden är substansen. Det går att förändra sitt liv..Inte någon annans. ???

VillLevaFulltUt
lör, 2021-02-27 - 19:54

Precis så tänker jag och har beslutat. Han får reda ut sina problem på egen hand och sen får vi se om vi kan hitta tillbaka. Han har bestämt sig för att aldrig förlåta mig om jag lämnar.

VillLevaFulltUt
lör, 2021-02-27 - 20:09

Tack för uppmuntran! Ja, jag är väl inte så bra på att ställa krav. När jag ville att vi skulle ta hushållsarbetet varannan vecka, blev han så upprörd att han gjorde slut. Men det involverade naturligtvis inte allt. Hem och barn är främst mitt problem om han gör något så ”hjälper” han mig. Med alkoholen har jag aldrig ställt krav och inte med att hålla tider heller. Orkar inte med allt bråk och tjafs det skulle innebära. När det gäller jobb så lägger jag mig inte i. Om jag tipsar om jobb så heter det att jag ”piskar honom’ och ställer krav hela tiden. Och så blir det inte mer med det. Först nu när han ställs in för separation så fattar han. Hur funkar det när du ställer krav?

Viola canina
sön, 2021-02-28 - 12:30

Jag undrar om vi anhöriga från början har en särskild benägenhet att ta för mycket ansvar och att kräva på tok för lite av våra pojkvänner/sambos/män? Är det det som gör att de börjar skita i allt, eller dras män med problembeteenden från början till oss för att de märker att vi är lätta att leva med och behandla hur som helst? Jag tog själv allt ansvar för barnen och ekonomin redan i början av förhållandet. Nu, flera år senare, inser jag att jag borde ha brutit med honom för länge sedan, men då, på den tiden, hade jag känslor för honom.

Vin Santo
tors, 2021-03-04 - 12:56

Och vet du orsaken till hans drickande (hur det hela började)?
Av det jag läser hade jag lämnat om jag var du och förklarat att ni får utvärdera framtiden när han tagit sig ur sin negativa spiral.
Stort lycka till!