av Berra

Ångesten tar mitt liv...

vana
mån, 2011-05-09 - 12:14

Mitt ansikte är brunt som en pepparkaka, och några kollegor har avundsjuk kommenterat det, men det är deras problem...
Jag tänker bara, men hallå håll er ute då och få er lite färg tillgodo.......dom kanske tom unnar dej solbrännan kompis :)

Berra
mån, 2011-05-09 - 15:19

Njaäe....inte säker..

Jag ser avundsjukan som om "..varför är han så brun, har han varit utomlands, haft semester och latat sig..osv
Och de ser orättvisan med att varför är inte jag så där brun, varför har inte jag haft råd, tid att vara i solen osv..
De säger inte att jag ser bra ut, de frågar bara vad jag har gjort eller varit..
Kanske att grilloset är en bra solkräm/marinad, den färgar ju av sig på skjortan i alla fall...
Bacondoften kommer ju direkt när jag beinner mig i solen, konstigt?

Idag betyder ju en solbränna att man håller sig fräsch, har varit ute i solen, eller t.om har haft råd att åka utomlands...
Jag har lyckligtvis en bra hudtyp som lätt tar åt sig solbrännan, mycket snabbare än andra, och allra helst i början på sommaren..
Maj-solen är enormt nyfylld av årets allra bästa primör-strålar, den absolut bästa brännan får man i Maj, anser jag i alla fall..

Jo jag mår bra av den, och tvärsemot vad alla andra säger, jag anser att solbrännan gör mer nytta än skada...
Min hud förändras till det bättre och den måste innehålla någon sorts vitaminer, för jag blir absolut piggare,
och mycket gladare när när man ser sig själv i spegeln, så även om man inte känner sig på topp så blir man lite gladare när man
ser ett sommarfräscht nylle på morgonen, tom tänderna blir vitare i kontrasten...

Så mitt råd, ut i solen, fixa i trädgården, ta en fika, pyssla med bilen, ta en promenad i parken, lägg dej i gräset och kolla svartmyrornas slit&släpande.
Och ge dig själv den här tiden som alla såväl behöver, din tid för dig själv, och du är INTE lat, du rekogniserar ...livet...som det borde vara...
Naturen har en väldigt läkande funktion på mig, inga problem blir tillräckligt stora när jag är ute i solen, tankarna övertas av impulser från naturen.

Stressen är en själa-ätare och att sitta inomhus i mörker och damm det har jag gjort tillräckligt i vintras...
och om jag ser några som sitter vid ett utomhuscafe' och sörplar på sina bira, så är det inte biran som hamnar i mitt fokus...
Det är att de njuter av sin tillvaro, samvaro, solen och alla andra människor runtomkring dem,
hallå alkoholen är bara ett sätt för dem att legalisera sitt sittande vid cafe'bordet, de kunde i min åsyn lika väl ha valt en glass...
Men för den som bara ser problemet, ja så står den där i sin gula prakt med skummet på, men för den som dricker den behöver den inte vara ett problem...

Men för vi som har alkoholproblem skapar den flera problem..
Problemet med när och hur vi ska få i oss den...
Problemet med vad den sedan skapar för oss när vi väl har druckigt den...
och problemen som sedan kommer i efterdyningarna, svallvågorna för vad vi skapade under berusningen...

Varför ser vi inte problemet, varför förhärligar vi bara alkoholen..gång på gång..
Alkoholen löser inga problem, den skapar bara en massa nya...för mig!

Jag njuter av naturen och solen, och likt en solcell så får jag ny och fräsch energi därifrån, och problemen känns mycket mindre...
Och när huden blir mörkare, så blir själen i kontrast ljusare och livet blir lite lättare att leva...

Mitt recept på en lyckad livselexir...

/Berra

Fenix
mån, 2011-05-09 - 23:59

en av min favoritkåsörer Johan Hakelius, jag tror han skrev ungefär så här: ...det var en sådan djup och vacker solbränna som man bara kan se hos långtidsarbetslösa...
Hm, det var i alla fall roligt i det kåseriet:-)
/Fenix

vana
tis, 2011-05-10 - 08:20

pensionärer då.....en del av dem är knallbruna redan i mars :)

Berra
tis, 2011-05-10 - 13:58

Och jag känner mig superstressad på jobbet, alla jagar mig och tjatar, och jag svarar med ett mer resolut svar, hugger ifrån liksom...
Om och om igen testar de var mina gränser ligger, har tusen case's känns det som, gamla och minutgamla som poppar upp...
Har så svårt att prioritera och de vet de andra, med ett litet falsk smajl försöker de uppgradera sig i prioritet, jag har genomskådat det, tyvärr...
Spelar ingen roll om det är tjej, kärring, ungdom, gubbe eller snubbe, jag måste få sätta mina egna "må-bra-gränser",
och jag väljer att ta bort de snabba först så blir de mindre till antalet, men jag har en fet surdeg kvar som kommer att dra ut på hela veckan..
Det som lät så lätt och enkelt för ett par år sedan har vuxit i arbetsmängd så det är inget fjuddervupp-grej längre, den tar dagar...

Sitter vid datorn och gör som jag har lärt mig, vänder mina tankar inåt, och isolerar bort mitt medvetande bland kollegorna...
vad är viktigast för mig?, mår bra kanske!, och vad gör jag då.....mår bra, hur gör man då...
Man lägger sig på en nivå som inte inkräktar på det personliga planet, knipsar bort känslorna och arbetar rent proffesionellt, som en maskin...
I mina tankar kretsar det vad jag ska göra efter jobbet, inte här, för det skänker mig inga positiva vibbar, bara ångestframkallande sådana...
Folk äter andras själar på min arbetsplats, de söker sina egna pluspoäng genom att plocka dem från andra, skyller ifrån sig bl.a.
Eller ställer orimliga krav om de sitter på beslutsfattande positioner, kräver mer av sin personal, mer och mer och mer...
Gullungarna får sina objekt genomförda på ett par veckor, jag har kämpat för samma i tio år!!!, ingen som lyssnar på Berra...
Känner jag mig orättvist behandlad, javisst inget snack om saken, men jag tänker inte gå härifrån, mitt straff blir att jag stannar kvar...
Envist tänker jag kämpa för det jag tror på, jag har mina egenkänslor kvar, och de värderar jag högt, det är inte jag som sviker andra...
Arbetsklimatet har hårdnat rejält på arbetsplatserna idag, man slåss för att höja sig över de andra, inte jag, jag försöker bara behålla min position...

I miit egna jag, så finns det bara en jag litar på, och det är mig själv, det är den enda som ställer upp för mig, och där jag kan påverka min situation...
Det jag gör för mig själv slår tillbaka omedelbums, jag ger mig min egna cred, berömmer mig när jag har gjort något bra...
Jag pushar mig framåt när jag tvekar..är min egna coach, och jag tröstar mig själv när det är motigt..
Jag ställer längtan bort mot horisonten men fortfarande så att jag kan nå den, utan att andra kan ställa sig i vägen...

Jag mår bra när jag umgås med mig själv, jag klankar inte ner på mig...
Jag behöver inte alkoholen för att komma mig närmare, utan jag ...klarar mig själv...

O-beroende i mina tankar, ensam är visst stark!

/Berra

vana
tis, 2011-05-10 - 15:03

....att den enda som kan se till att jag mår bra är jag själv.det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.
Jag vill bli en glad pensionär.Jag vill inte slita ut mej på jobbet så jag drar på mej sjukdomar när jag drar mej tillbaka från arbetslivet.
Har haft ett friår som tar slut idag.Idag är sista dagen.
Det har varit ett SAGO-år.
Jag önskar ALLA att få ett ledigt år med lön.
Man hinner vila,göra det man tycker är kul,tankarna kommer ikapp en så man hinner känna efter vad man egentligen vill prioritera här i livet.
När man befinner sej mitti grottekvarnens käftar så blir man liksom blind för sina egna behov till slut,som du skriver,man "stänger av" känslorna.
Jag har förstått att jag aldrig mer vill jobba heltid,hur nu det ska gå att realisera?
redan i morgon ska jag på jobbintervju o sedan till AF o anmäla mej till A-kassan.Ok,om jag drygar ut A-kassan med jobb så kanske jag klarar mej ekonomiskt till 2014 när jag blir pensionär (om borgarna inte har höjt pensoåldern förstås innan dess)
Men livet!!!!Livet går inte i repris,vi lever det NU hela tiden o vi borde få vara lyckliga på jobbet o känna harmini i den grupp vi jobbar tillsammans med.

Berra
tors, 2011-05-12 - 10:36

..en dag utan "r", och ingen anledning till att dricka, känns rätt skönt och befriande...

Och jag tänker vem är jag och vart vill jag???
Lite disträ och lite rådvill, och ibland känns livet rätt kaosartat...

Saker och ting händer utan min makt att förändra den (sinnesrobönen, hallå!)
Saker och ting inträffar och jag vet inte HUR jag ska förändra/förhålla mig till den (sinnesrobönen igen..)
..och samtidigt, varför måste jag hela tiden "vara beredd"?, varför inte låta saker ha sin gång istället...
MÅSTE jag ha kontrollen hela tiden???

Det är bara stressande för kroppen att ständigt vara i en beredskap, beredd på att bli påhoppad..
Okey livet på jobbet har man ju allt annat att önska om, men min påverkan är inte så stor...
Så istället för att bli fö'bannad, låt apflocken hålla på då...

Det hände en "grej" igår, och jag var återigen på väg att "döda" någon...
Lite läskigt för jag har börjat vänja mig vid tanken att kunna skada någon, och det stör mig något oerhört..
Men att måtta en högerkrok har kommit i mina tankar, jag vet att det inte löser något..

Måste lära mig att lägga lite grejor åt sidan och inte se det som en personlig kränkning,
men det finns människor i min direkta närhet som är mästare på att "dra igång något",
medvetet eller omedvetet, och det känns som en Nike reklam, just do it!...

Tusen tankar, och ännu mera funderingar, och när de inte slår in pga andra så känner jag mig motarbetad...
Jag har ju sunda ide'er, varför lyssnar ingen på mig...

Jag har tusen anledningar till att ta till flaskan igen, känns det som...
Men jag VILL inte, jag VILL INTE dämpa bort mig i ett drogtillstånd så att jag ska hålla mig lugn...

Varför ska livet vara så besvärligt, eller är det JAG som gör det besvärligt, är jag predestignerad alkoholist?
Dvs är jag som "gjord" för att söka mig till "dämpningen" i alkoholruset???

Jag vill inte vara en "sån", jag vill vara den som livet är...på riktigt, jag vill vara livet...
Jag vill vara glad, ledsen, skrattandes, gråtandes, lekfull, sökande, med spänning utforska livet...
Inte sittandes neddrogad och dreglandes i en hörna, och "tro" att livet är så förbannad härligt,
för att sedan upptäcka att... fan det här livet suger, och jag vill omedelbart tillbaka till berusningen, det är inte livet!

Livet ÄR att ..uppleva, inte dämpa bort eller kemiskt fly undan det...

Och ibland luktar den sur och oduschad röv, och jag undrar...är det idag?,...eller inte???
Jag vet vad jag har upplevt, men kan aldrig sia om morgondagen, och jag funderar, kan det bli värre??
Det måste ha nått sin absoluta topp (ja eller botten för den delen..)...

..men jag vet innerst inne, det kan bli mycket värre, om jag väljer att förstöra den här dagen och morgondagen, och kanske dagen efter det...
Jag behöver bara välja.....att dricka alkohol, då skiter sig ALLT och det ordentligt...
Men sååå jävla puckad är jag väl inte, eller..?

Berra har funderat över livet...blev det inte bättre än så här?

denial
tors, 2011-05-12 - 15:10

prova genom dagen välj
hela tiden
gör aktiva val även småsaker
ja man måste ha kontroll på omgivningen
annars mår man inte bra
denial

denial
tors, 2011-05-12 - 23:04

genom att välja
bestämmer du
och tar makten
och kontrollen över omgivningen

Berra
fre, 2011-05-13 - 00:07

...av kaffet på fikarasten, han är förbannad och förnärmad...
Chefen har precis hånat honom inför sina kollegor med en skitsak, en skitsak som blev en prestigesak, bara för att chefen har en auktoritetsställning...
Han sväljer förtretet och det sista av kaffet, lyfter på sin stora hydda och förflyttar den via kontoret ner i källarplanet och ut ...ut på framsidan av huset...
Sätter sig på ett brunnslock i gräsmattan med benen i kors, är det nu helt synligt att han är sur och putt?
För att anledningen ska få sitt berättigande plockar han ur bröstfickan ett ciggarettpaket, och knackar lite världsvant ut en cigg, och med en sekvens ur minnet från filmen Casablanca tänder han ciggen med ett likadant minspel som Humprey Bogart med huvudet på sned, en djupt andetag och det klassiska utblåsningsljudet bekräftar att nu är det glöd längst därute på änden av ciggaretten...

Är problemet löst nu?, tänker Berra, fungerar ciggaretten som en problemlösare, eller är det bara ett substitut, ett synligt sådant...
Han tittar ut över den djupgröna gräsmattan, den lyser upp i höga gula kontraster med de fullständigt utslagna maskroserna, det måste vara tusentals..
Färgerna är så starka att hela upplevelsen i sig är helt betagande, naturen med sina färger kan verkligen aldrig sluta att faschinera människan,
och genast så känns problemen ifrån fikarummet mycket mera avlägsna nu än med en ciggarett i mungipan..
Han tittar upp mot den gråblå himlen och i soldiset låter han sin bringa ta del av dess värmande strålar, man kan se skäran från månen även mitt under fullt dagsljus, den känns så nära men ändå så långt borta, han sträcker ut sin högerhand och måttar dess storlek mellan tummen och pekfingret..
Jo den är nog ganska så precis 2 cm i hans ögonmått, hans följeslagare genom de tysta nätterna...
Det skramlar till rakt över gatan i den andra industrifastigheten, på taket av den två våningar höga byggnaden ser han en man i 30årsåldern gå omkring
och plocka med järnrör, iklädd ett motorcykelskinnställ!, hur kan han veta det, jo han ser ryggsskyddet sittandes utanpå skinnstället och ingen hjälm...
Hur kan det komma sig att en person väljer att befinna sig med ett motorcykelställ på en industrifastighetstak i gassande solsken??
Det här förundrar Berra en hel del, och med blicken låter han söka av parkeringsplatserna runt fastigheten, nej det finns inte ens en motorcykel på hela området.
Nu är problemen som bortblåsta ifrån fikarummet, och han snärtar iväg fimpen med långfingret, reser på sig med avdomnade ben och linkar lite de första metrarna tills dess att blodet åter har börjat strömma igenom hans 48 åriga ben, det är väl lite tidigt att bli så här pass haltande i hans ålder tänker han...
In på kontoret och han känner hur det luktar gammal rökig andedräkt i hans egna vinddrag, tittar ut över kontroslandskapet och undrar om någon överhuvudtaget tagit någon notis om att han har varit borta, eller ens kollat hur länge han har varit borta från sin arbetsplats..
Projekten fortsätter och timmarna rullar iväg, klockan har passerat fem och han plockar ihop sina tillhörigheter, och det är dags att rulla hemåt...
Han tar på sig sin bylsiga vinterjacka trots att det är nästan 20 grader utomhus, och sätter sig på sin egna motorcykel, trycker på startknappen och ett välvilligt brummande kommer ifrån hans stålmantlade springare...
Han gasar till och det rullar iväg med en allt högre hastighet, och för första gången på denna Torsdagen så kommer det fram ett leende på hans läppar...

Han är fri att få ta sig dit han vill, och hakremmens fladdrande slår allt snabbare mot hans jackkrage, ljudet av hans motorcykel klingar av allt mer, men inte varvtalet det ökar allt högre..längre bort i fjärran...hördes det ett "Yeehaa" därborta?

På en asfalterad väg någonstan i Sverige undrar en person i sina tankar....vad fan gör en snubbe med motorcykelställ på en industrifastighets tak?
han som inte ens har någon när han själv kör sin hoj utan åker i sin gamla vinterjacka..
Människor är ett konstigt djursläkte, tänker han..

mulletant
fre, 2011-05-13 - 05:31

alla, men för dig Berra. När jag läser hur du vantrivs på ditt jobb är jag inmponerad över ditt sätt att ta dig igenom dagar och veckor. Din förmåga att skriva och beskriva är säkert en viktig ventil - du pyser ut ditt illabefinnande i texten och beskriver så fint hur du kan fokusera bort det trista och få kraft att fortsätta. Jag skulle önska att det kom en prins (direktör?) och lyfte dig på sin springare fyrbent eller på hjul) och tog dig till ett jobb där du kommer till din rätt, får uppskattning och goda arbetskompisar. Det känns långt att dina 48-åriga ben ska bära dig genom många arbetsdagar på en arbetsplats där du ofta far illa.
Å andra sidan har du förmågan att se det goda i livet - det är långt mera värt än ett trivsamt jobb och det du bär inom dig kan ingen ta ifrån dig!
Jag önskar dig en glad fredag i väntan på en underbar helg! / mt

Anotherme
lör, 2011-05-14 - 19:26

Berra: Jag har, eller rättare sagt hade, ett jobb som jag hatar. Jag orkar inte gå in på detaljer, men jag kan säga så mycket att min chef hade samma tendenser som din. Dvs ett fullständigt respektlöst beteende, han gillar att sätta sig på andra för att frossa i sin egen auktoritet. Det är en fruktansvärt ond och girig människa. En vacker dag så fick jag nog och bad honom fara åt h-e. Jag sa allt som jag tänkt om honom under de år jag gått och slavat under hans envälde, jag visste att han skulle bli tvungen att sparka mig och det gjorde han också några veckor senare. Sedan den dagen har jag mått bättre än jag gjort på mycket länge. Jag bestämde mig för att byta ut gammalt i mitt liv och slänga in nytt. Det känns liksom inte lönt att köra med samma gamla lag, om man ligger under med 4-0 i halvtid. Jag kastar in de oprövade avbytarna och ger mig själv chansen till en förändring. Jag slutade dricka, jag köpte mig en ny bil (jag köpte även en radiostyrd och tänker lite på snubben i America Beauty) jag åkte ut på fisketur, jag började intressera mig för saker som tidigare inte betydde någonting. Framtiden är lite oviss, men jag vet att vad som än händer så kommer det att bli bättre än det var och det faktum fyller mig med en energi som jag saknat i så många år.

Jag tror inte du trivs så bra på din arbetsplats. På det som du berättar låter det faktiskt som om du vantrivs. Dessutom så tycker jag att dina arbetskamrater och din chef vekar vara fullständigt "kassa i rabatten". Utan att känna dig, så tycker jag att du förtjänar någonting bättre. Istället för att gå och vantrivas, prova något nytt...

Livet är för viktigt för att slösa bort på oväsentliga saker som ett kasst jobb och en sjuk chef... Sätt in avbytarna Berra, det är dags att ta tag i matchen!

//MVH

Berra
mån, 2011-05-16 - 10:41

...tänker Berra en måndagsmorgon, när t.om kaffet kommer kallt ur kaffemaskinen på jobbet...

Den brukar hänga upp sig ibland, så han fick väl morgonskiftets första bryggda kopp, från klockan 5 på morgonen...
Okey den var inte riktigt lika äcklig som den kaffekoppen han fick på pizzerian i fredags, ni vet den som har stått i sin glaskolv precis hela dagen,
och bara fyllts på vartefter, när man nästan får picka hål på skinnet innan kaffet kan börja rinna ur den svarta sörjan...
På fredagen kunde man skratta åt det, för man var lättsam i sitt sinne, det var ju helg för fan!

Idag tar han det inte riktigt lättsamt, både han och kaffemaskinen måste vara ett "måndagsexemplar" känns det som..
Allting känns mycket mera ansträngande på en måndag, kontrasterna från helgens fria egna tid, till bakom galler tjudrad vid datorn,
datorn som på hans fritid betyder så mycket avkoppling, en glädjekälla hemma,... en fotboja på arbetet.

Ansträngt försöker han "le" till sina kollegor, de vet att han verkligen hatar måndagar, fucking mondays!
Skvallertanterna vid fikarumsbordet tystnar när han träder in, stilla tänker han för sig själv, och VEM var morgonens samtalsämne,
kanske han själv, eller någon närstående där han inte borde höra morgonens samtalsämne, hursomhelst tystnade de och tittade storögt på honom...
Skapar han en dov och sänkande aura runtomkring sig, knappast för att han har tagit den till sig, och knappast för att han vill det,
det enda han vill är att han ska bli respekterad för den han är, ge honom sitt egna livsutrymme så att han inte kvävs...
Han tycker inte att det är för mycket begärt, men har kanske blivit ansedd som en ofrivillig surgubbe på jobbet..
Han har kanske det svårt att verbalt tala om för andra hur de ska behandla sina medmänniskor på sin arbetsplats, de som är "lekmän" med andras känslor..

Man kan i stort sett berömma andra hur mycket som helst, alla borde få sig dagens gulligull ifrån någon annan...
Men också samtidigt vara väl påklädd innan man börjar kritisera någon annan, och t.om kanske vara så professionell att man VÄLJER tillfälle...
Man ställer inte frågan på en begravning om någon anhörig har planterat något nytt på sistone, lika lite som om man i kön till serveringen frågar sin kollega om flugorna på trumpeten har flytt sin kos högt och tydligt...
OM man nu inte verkligen vill såra eller förnedra den personen offentligt, då är ju alla tillfällen lämpliga, allra helst de olämpligaste...
Och i deras platsansökan står det att "..vi värderar social kompetens högt!"
Det skulle också kunna stå att du ska kunna kila in dig i våra olika grupperingar, och göra dig så LITE obekväm som möjligt, TACK!

Berra har sin egna klubb och sin egna gruppering, i hans klubb får man vara sakligt negativ och får man påtala felaktigheter oavsett rang, man får ta de svagas parti bara för att de är just ensammast i världen, och man får inte bilda grupperingar bara för att skapa sig vänner som alltid tar ens parti...
Han frontar varje fråga i sig, tycker till om den och bakom sig har han ....inga, han är sig själv..
I de andra grupperingarna har han motståndare som grupperar sig som vänner, och oavsett vad de än tar ställning för, så ställer de alltid upp för varandra,
mot sig har en en grupperingar av människor som bara har tagit ett beslut, utan att ens sakligt begrundat det...
Deras styrka är att vara många, en massa och de fortsätter att övertyga andra in på sin sida för att alla andra tycker så...vilket argument tänker Berra..

Sedan sin nyktra bana har Berra aldrig valt den breda och mest majoritetsbeslutande vägen, han tänker inte vara som alla de andra bara för att inte sticka ut.
Han vill vara sitt egna jag och ställa sig bakom sina egna beslut, och kunna argumentera för detta...
Han tänker inte dricka alkohol bara för att alla andra gör det, och han gör det inte för att vara motsträvig...
Han gör det för att han anser att detta är ett klokt beslut, för honom...
..och alla som försöker övertyga honom att han har fel, får ta en strid...

Berra strider varje dag för rätten att tycka precis det han innerst inne vill, inte vad alkohol och ångest tvingar honom till att tänka och göra...

Och han anser sig ha ett rikare och friare liv som absolutist, absolut bra!

Varje dag är en liten framgång, inte sant?

Berra
mån, 2011-05-16 - 23:41

Tjattade lite med en riktig gammal klasspolare på facebook, från högstadiet...
Tillagd för något år sedan, men aldrig bytt ett ord med sedan 30 år tillbaka...

Tänkte att när han hade lagt upp lite bilder på facebook så skulle jag säga "Hej" som bara en orsak för att kommentera en av hans bilder...

Får ett dräpande och arrogant svar, fy fan för den lede...tänker jag...

Drömmar om gamla minnen visade sig vara precis så, dräpande och arroganta, tiden har inte förändrat människor alls...
Känner hur det knyter sig i magen, och mina högstadieminnen var inte alls så molntusse-omgärdade som jag drömde om....
Allt var inte bättre förr, man har lätt att glorifiera ...igen...

Men....det finns ett sätt att ordna det med...

Pling!, så var han raderad ur min VÄN-skapshög på fejjan, tänk vilken makt jag har att kunna välja mina vänner idag...

Vill inte ha med honom att göra längre, kunde han inte skärpa sig efter 30 bast och visa sig lite vänligare så kan han dra...
Gisses vi är ju vuxna män idag, och vissa kan inte hantera situationen idag heller, utan måste visa sig på balla linan...
Ja han var en av kaxmupparna då och verkar vara det fortfarande, vill ställa sig över andra, tvi vale!

Han kan sitta där i sin ensamhet och fortsätta vara fet & ful, jag sträckte ut en hand, och han bet den...
Det blir inget mer försök om 30 år igen, då lever nog ingen av oss...

Så en måndagsreflektion på verklighetsbasis, vissa går aldrig ränderna ur, de stöddar sig utan anledning,
och när det gäller mig, så kan de lika väl gå och dö, för i min värld har de ingen anknytning till...

Jag har förstått att jag idag har valmöjligheter, så jag väljer att inte umgås med dummuppar och inte heller alkoholen,
båda verkar vara falska och jag har inget behov av någon av dem...

Det är min egna frihet, och den tänker jag värna om...

/Berra

viktoria
tis, 2011-05-17 - 07:42

Haha, önskar ibland att det var lika lätt att göra sig av med parasiter irl, som det verkar vara på detta facebook! Har en sådan som vägrar släppa taget om mig, har försökt det mesta förutom att starta en ren konflikt, utan att lyckas.
Önskar dig en skön tisdag, här öser regnet ner och jag ska jobba hemifrån idag så det blir mysbyxe-tisdag, Hurra! : )

Berra
tis, 2011-05-17 - 09:14

Ja facebook tillåter en att få face'a en hel del nya grejor...
Det hände en "grej" bland mina kompisgrupper igår kväll som ledde till en skrivfajt, men för mig blev det en "klarhet" till...

Har en vän som jobbar som lärarinna, och hon beklagade sig igår på sin rubrik om hur jobbigt det var att vara lärare
och att inte kunna göra något för en av sina elever, trots sos och alla andra instanser...
Han lever i ett familjeförhållande där man lever under hot, misshandel och andra drogrelaterade problem...

Det är väl kanske inte så smart på det hela, men hon gick inte ut med namn och hon ville väl kunna ventilera sina problem...

Allting hade väl kunnat slutat med det, om inte pappan hade svarat henne, skällt ut henne och hotat henne..
Och därmed var ju saken biff, HAN hade ju svarat och avslöjat barnets identitet, och med de efterföljande hoten, ja då stämde det ju...
Så nu vet jag vad pappan heter, och jag VET att lärarinnans beklagande verkligen stämmer, för han hotar ju!

Så människor är inte så fruktansvärt smarta egentligen, hade han kunnat knipa igen sin verbala hotkälla för en gångs skull,
så hade jag som inte visste ett dugg inte haft en aning, och de som har barn i hennes klass hade fått leva i ovissheten bland ca 30 elever...

Så istället för att göra en liten sak dålig, så gjorde han en sak större och sämre...

Så vad ska man säga, tack fejjan för att jag få ta del mycket mer av andras liv än vad jag hade önskat....
Den blanka fina fasaden alla vill visa upp på FB, har sina sprickor och flagor i ytan ibland...

Är min verklighet en mer skyddad verkstad än hur andra har det...?

Själv skulle jag aldrig bära hand mot de jag älskar, inte ens kunna hota om det, och den dagen jag gör det,
så har jag tappat all den mänskliga respekten man behöver till sig själv och sina närmaste...
Och hur låter det..."du ska älska mig, annars så slår jag dig", hur dumt låter inte detta..

Jag slutar aldrig förvånas över mänskligheten ibland, man tar sig inte vänner, man förtjänar dem...
Och man accepterar inte de som bara vill såra eller kuva en, håller dem på avstånd..

Och en vän som sårar mig, får flytta sig ett par meter bort, tills dess han/hon förtjänar min uppmärksamhet igen,
och dummar hon/han sig igen, så får hon förflytta sig dubbelt så mycket nästa gång, jag tar mera avstånd för varje tillfälle....
Det handlar inte om att göra andra till lags, utan att jag ska lära mig att sätta mina egna gränser för vad jag tillåter mig till..
Struntar man i det, så behandlar andra en som en smutsig trasa till slut...

Så genom att säga ifrån, behåller jag en del av min egna värdighet, och en sak har jag lärt med på sistone...

Sluta aldrig att älska dig själv!

/Berra

mr_pianoman
ons, 2011-05-18 - 09:41

det var ju just det
Det är inte så lätt att lära sig älska sig själv. Det är nått jag kämpar med.
Inte enkelt, men jag jobbar på´t

Berra
tors, 2011-05-19 - 00:10

..och jag tar mig en funderare...

Har jag idag haft en bra liv?
Fortsätter och försöker sammanställa dagen, har jag det...?

Morgonen började hos tandhygienisten, och det blev korsdrag mellan bissingarna, och det var...en härlig känsla!

Det blev en något kortare dag på jobbet pga tandläkarbesöket, och idag pratade jag i stort sett med....ingen på jobbet,
och det blev ju då en bra dag (konstigt sätt att värdera den, men så blev den i alla fall, inget påhopp..).

Det blev solsken på vägen hem, slank förbi ett par elektronikaffärer bara för att dräggla lite, jo jag hittade ett "fynd"
men efter att ha kollat saldot på kontot, så fick jag snällt ställa tillbaka varan i hyllan, och det blev ju bra ändå, inget förhastat köp...

Kom hem till familjen, det stod färdiga köttbullar och snabbmackisar uppdukade på uteplatsen, och det blev ju bra...

Efter maten blev det lite trädgårdsarbete, satte lite lökar, och bytte 1,5 kg mastodont-rabarber med grannen mot några jordgubbsplantor,
och det kändes ju bra..

Påbörjade solcellsbyggandet till grabbens badpool, fast jag egentligen inte ville, kom halvägs och det blev ju ändå ganska bra...

Såg mitt enda favoritprogram på TV'n, ingen öl men massor av snacks & godis, lyckades fresta resten av familjen också,
godis dåligt, men ingen öl är ju ...bra...

Checkar av på datorn vad som har hänt på sajterna, inget nytt, inget hemskt heller, och det är ju...bra

Ändå sitter jag här och känner mig lite missnöjd med livet, och varför då kan man fråga sig?
Känner jag inte tacksamhet nog för att det inte är värre?
Eller har jag ännu inte lärt mig att uppskatta livet utan kickar för vad det ändå är?
Listan ovanför visar ju ändå att jag har haft det en "bra" dag, och ändå är jag lite missbelåten...
..ändå...!

Ändå vad?, är kraven fortfarande så höga på mig själv att jag inte lyckas njuta av den bekymmersfria delen av livet...
Är kraven på att det ska "hända" en massa saker hela tiden så ofantligt höga, att lite lugn och ro är "dåligt"..

Klockan slår snart tolv på natten, och jag slår krokben på mina egna tankar, varför är jag inte nöjd?
Jag stressar upp mig för...ingenting ...egentligen...
Tidigare så hade det varit en god anledning till att fly undan tankarna i ett behagligt rus, men inte nu..

Behöver samla mig och försöka tänka i raka banor, det bästa är nog att ta en date med John Blund...
Och hoppas på att medvetslösheten ger mig en god natts reset, och hjärnan blir tömd och fräsch till morgondagen..
Jag försöker verkligen inte flytta med mig problemen till nästa dag, utan tar en dag i sänder...

..men ibland undrar man...varför gör man det så komplicerat, varför inte bara "vara"

Emellanåt är det jobbigt att jag måste ta hand om allting själv, när jag inte kan fly undan verkligheten, ens för en liten stund...

/Berra