av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Fenix
tors, 2011-05-19 - 00:41

Emellanåt är det jobbigt att jag måste ta hand om allting själv, när jag inte kan fly undan verkligheten, ens för en liten stund...

Så skriver du. Om du flydde undan verkligen för en liten stund, hur jobbigt skulle det då bli? Det är frågan som förstås både du och jag vet svaret på.
Gillar att du skriver här om din dagliga funderingar, med ett par år utan giftet alkohol i kroppen. Har läst allt du skrivit, och det börjar kännas som att ditt jobb verkligen har en mkt stor roll att spela i hur du upplever livet. Finns det inget att göra där, tänka alternativ, hitta ett nytt spår som leder dig därifrån? Kram,
/Fenix

Berra
tors, 2011-05-19 - 08:37

Jag har väl med åren identifierat mig med min yrkesroll, och ja den är väldigt speciell, en smal sektor...
Efter många tuffa år där ena efter det andra företaget har tvingats lägga ner så är vi en av fyra kvar i ...världen..
Så vi är unika snart i hela världen, och det vi har lagt mycket krut på senaste åren, kan komma att bli en enorm efterfrågan på...
Jag vill inte missa den paybacken efter att ha jobbat i motvind de senaste decennnierna...

Vi pratar mycket om magkänsla här på forumet, och det är den jag har...
Jag har ju investerad väldigt lång tid av min yrkeskarriär i det här projektet...
Och de piskade cheferna som ska försöka göra de röda siffrorna svarta igen, ja de har avlöst varandra genom åren...
De som gillade TV-serien Dallas skulle älska att jobba här, för här sker intrigerna i verkligheten

Och visst det har ju varit i stort sett omöjligt att kapa några kostnader ännu mer, jag sitter själv med en dator på mitt skrivbord från andra milleniumet,
man undrar om man ska behöva mata den med metatabletter för att få upp ångtrycket..
Vi använder våra egna mobiler i tjänsten, bilarna likaså...

!!!
Hoppsan, där kom chefen och skällde ut mig igen, så trevligt...
Jag tvingas avbryta min semster mitt i för en grej på jobbet, och nu blev han sur för att jag ville förlägga min semester före eller efter den veckan...
Alltid urskuldrar sig, och förlägga tillbaka ansvaret på den som ställde upp, "..det är inte mitt fel, eller firmans.., du borde ha hajjat..!"
Tänk om han kunde säga, "Tack Berra vad snällt att du ställer upp och avbryter din semster i år.., det uppskattar firman verkligen..."
Snubben borde ha gått på en charmkurs, (..eller helst tagit livet av sig..)
Blev jag förbannad, själklart och sårad, javisst...
Knöcklar ihop det och slänger det som en pappersboll i sopkorgen, men det kommer för alltid förpesta min sommarsemester i år, tyvärr...
Jag var shysst, och fick skäll, visst är livet orättvist?

Vissa människor är små, små varelser...och likt en terrier måste de hävda sig hela tiden...
Jag är närmast som en St Bernhard, är en lugn person som inte vill riva ner interiören med min blotta fysiska närvaro..

Å andra sidan, en terrier med en hård spark i arslet, så har man fått sig en varm toffel..

Idag ska jag försöka hitta tillbaka till mig själv igen, och inte låta andra äta upp min själ, början blev ju inte så bra, kanske ska sjukskriva mig..
Är det ett bra sätt att "ge igen", eller bara ett sätt att få komma ifrån sina plågoandar???

Berra funderar...

Lelas
tors, 2011-05-19 - 09:20

Berra, vet du...? Inte ens för oss som inte är alkoholister är livet alltid roligt, inte ens när alla parametrar stämmer och allt egentligen är bra.

Och om man inte kan begära av mig, som för det första inte är beroende och för det andra trots det har varit helt nykter i över ett år (pga sjukdom och mediciner och sånt tjafs), att jag skall vara glad och uppåt varje sekund - då kan man inte begära det av dig heller.

Kram och pepp!
/H.

Berra
fre, 2011-05-20 - 09:44

...jovisst det stämmer, bläddrade runt lite i min kalender, det ÄR Fredag idag...
Kan knappt fatta det, jag ligger mentalt en dag efter, så i mitt sinne är det bara en Torsdag, så jag har en tillgodo..
Och det brukar ju vara bra att det är så, då har ju veckan gått fort...

I min "oroliga" själ så sätter jag mig ännu en gång och slutsummerar arbetsveckan, trots att jag har en hel arbetsdag kvar...
Jag vet inte riktigt varför jag hela tiden vill..."slutsummera"...
Är det ett sätt att reflektera på vad det är som har hänt mig senaste dagarna INNAN det hart fallit i glömska
Eller att jag försöker "värdera" min nuvarande tillstånd, är det bra eller dåligt..
Kanske för att jag vill kunna vara förberedd och mentalt tänkt igenom vad som komma skall...
Jag vet inte, men jag tror att det känns bättre om jag tar mig en funderare på vad både min kropp och själ har presterat under veckan...

Jag gör en stor skillnad på arbetsvecka och helg/lediga dagar, och varför då...
Jo jag försöker att "kontrollera" vad exakt jag måste hålla koll på när jag kan, eller inte kan påverka min egna tid..
Arbetsveckan är styrd av väldigt många måsten, dvs liten möjlighet att själv kunna påverka den...
Helgen är också fylld av en massa måsten, men de är i min fulla kontroll att prioritera/ändra om som jag behagar...

Ett stort problem är att jag är så förbannat prestigefylld, jag gör alla måsten ändå, är det städning för samfälligheten så står jag där varje gång
(förutom i år då..) och är så förbannat trofast och steady as a rock, jag brukar göra det som förväntas av mig...
Jo jag har möjligheten att tacka nej också och be alla fara åt hel....ett varmare ställe...
Men att sitta inne och ruttna bakom gardinerna är inte heller min melodi, att tacka nej utan en anledning är för mig otänkbart...
Å andra sidan så "kan" det ju hända något när man hela tiden utsätter sig för ambitiösa arbeten, träffar nya människor...

Vi svenskar är lite knäppa egentligen, vi står hellre och gnider och putsar på våra bilar, än hänger över staketet och slänger käft med grannen som gör oftast likadant, gnuggar på sin Volvo, men stänker det skum över staketet ja då jävlar har han passerat gränsen, på mitt område, hörrödudu!
Men å andra sidan, har vi lätt för att ta kontakt med nya personer, så blir vi utnyttjade istället och vi blir "blåögda"...
Men som oftast tycker jag att det rycker lite väl mycket i gardinerna där hemma på gatan, ingen som vågar komma sig ut bara för att prata lite,
man kan ju ta med sig soppåsen ut och då finns det ju en anledning, om man måste...

Jag försöker bryta alla min vanor så att de inte ska bli så monotona...
I morse när jag skjussade dottern som vanligt på hojjen till skolan, stannade jag plötsligt till vid kondiset, och när jag klev av så satt dottern som ett frågetecken och lite irriterad som vanligt när hennes pappa hittar på en massa tokigheter.."vi har inte tid!" säger en människa som bara vill skydda sig mot nya saker..
Jag säger inget och går in och köper hela familjens favoritgrej, men bara två... vaniljkrämsfyllda munkar..
Hon vet vad som det är i påsen, för det är det enda som vi handlar på kondiset nu för tiden...

Men nu vet jag att hon gillar det, men hon ser ändå osäker ut,... när, var och hur ska vi äta dem?, ännu en problemrynka i hennes skalle, bara för att det är något nytt hon måste ta ställniing till..
Hon vägrar äta något "gott" bland sina kompisar, de blir lätt avundsjuka och då blir hon "tjock" på en gång..
Vi tuffar iväg de sista kilometrarna och på den plats där jag brukar lämna av henne under en poppel, står sedan en far och en dotter och småfnissar..
Vi busar med att äta en varsin munk som frukost, och mamma och lillebror får inte veta någonting, och som vanligt tävlar vi om vem som kan låta bli att slicka sig om munnen för att ta bort sockret (vilket är tamesjuttsingen helt omöjligt, pappa torskar jämnt??)

Så idag gjorde jag något vi inte brukar göra, och helt emot min dotters ovilja att vilja möta något nytt, en förändring...
Trots alla motsättningar så blev det en hög mysfaktor, ett vackert och ett fint minne...

DÄRFÖR tycker jag om förändringar, det ger mig lite nya kickar, och de behöver inte vara jättestora, bara man får dela dem med några man älskar...
Någon som älskar en förutsättningslöst och som aldrig dömer en, trots att han har varit en pappa med ett alkoholberoende, ett före detta..!

Jag går in i helgen med ett positivt tänk, det kommer att gå bra, så länge jag inte tar det första glaset, då får jag behålla min självkänsla..

/Berra

vana
fre, 2011-05-20 - 10:26

skönt att ibland trotsa rutinerna bara genom en sån enkel historia som den du berättar om dej o din dotter.Ni var "fria" ett tag där.....:)

Lisamari
fre, 2011-05-20 - 20:27

Tack Berra för att du fick mig att dra på munnen. Jag kan riktigt se det hela framför mig, och vilken mysfaktor och myspappa.

Härligt att ta tillvara på dagen och de fina ögonblick som finns i livet.

Ta vara på dig och din goa familj
Lisamari

märta
sön, 2011-05-22 - 23:32

Så gick det åter en tid. Har inte läst dina eller andras inlägg, än mindre att skíckat kommentarer på riktigt lång tid. Men du och alla andra finns ju där, jag vet. Men det var nödvändigt. Och det är det som gör sidan så underbar.

Kram Märta

mulletant
mån, 2011-05-23 - 05:04

söndagstext. Hoppas du har haft en fin helg och att din vecka blir bra eller åtminstone uthärdlig. Du vet att här på forumet är du en mycket uppskattad medarbetare! Måndagshälsning! / mt

Berra
mån, 2011-05-23 - 09:44

Ja, jag tänkte nog på det, igårkväll, ska jag verkligen inte skriva något...alls...

..men så slog det mig, i mitt "nya jag" ska jag inte vara förslavad under några vanor, och jag ska göra precis det som slår mig in, och göra bara det jag känner för.
Och igår kände jag inte för att skriva något, dessutom var min litterära ådra helt lamslagen vid detta tillfälle...

Varför?, tja jag var helt fysiskt utsliten efter helgens mycket arbetsamma dagar, jag har ont precis överallt, men är ändå glad...
Lite glad för att jag inte hade det kondiset jag trodde jag hade, det kan alltså bli bättre...
Men ändå kraft kvar för att några muskelgrupper ska kunna åsamka smärta för de andra...

Jag och svågern hade ett väldigt stort och tungt projekt på landet där vintern hade skaffat oss merjobb...
Som ni vet för några helger sedan så lackade jag till ordentligt på svågern, frugan tog upp det med sin syster, systern med svågern osv..
Och han var from som ett lamm, och vi jobbade väldigt konstruktivt hela helgen, utan några incidenter...
Och det gjorde mig jätteglad och förhgoppningsfull inför framtiden, han får tagga ner och jag får tagga upp, så drar vi lite mera jämnt..

Vissa saker ser jag förändringar på, han dricker inte heller så mycket bira numera, inte ens i bastun...
På hela helgen hörde jag bara en enda ölrap, då han hade varit inne i sitt hus och lagt köttet i marinad...
Det blir heller inga stora dunktömningar med vinlådorna, jag tror jag ser samma lådvin för tredje gången nu...
Det blir inga whiskey eller cognaq's kupor då och så, men visst några GT ser jag de ta varje kväll..
Och inga fylleslag, kan knappt påstå att de bete'r sig berusade åt ens en gång...
Det där är inte mina sommarminnen!!!, helt omvända...

Alltså så har min nykterhet en stor påverkan på min omgivning, så de som inte tror att deras dryckessätt har någon inverkan kan fetglömma det!
Det har det visst, man är ett "dragplåster" eller "dämpare", och jag fungerar just nu som en "dämpare"..

Och jag kanske inte toktillför en massa fyllnojjor, inga "spatt", inga tjo och tjim...
Men så tänker man efter....behövs de?
Är man glad så förmedlar man det till sin omgivning på något sätt, man behöver inte ställa sig på stolen och skrika..skååååål!
Den glädjen är ju kemiskt framkallad, och är inte en verklig känsla...

Jag tror att man som nykterist måste komma sina känslor lite närmare, och låta dem få blomma ut som de skall...
Är man glad så visa det, är man ledsen...visa det också, man får ju inte tillgången till att "ventilera sig" lika lätt utan alkoholen...
Och den som plötsligt har blivit nykterist kan nog känna känslan av att blivit "inlåst" i sig själv, jag gör det i alla fall...
Och till slut så "exploderar" man, och känslorna tar överhanden, man får ett seismologisk urladdning...
Det kan vara en väldigt svårt ny parameter att lära sig att handskas med, låt sig "svalla" lite...

Varje dag så får jag lära mig något nytt, och den största av svårigheterna är nog att ta hand om mig själv, se mig själv ur ett nytt perspektiv...
Jag får aldrig glömma bort att mata det egot som finns därinne inuti min kropp, han lever lite idag på en svältkost när han inte får tillgång till kemiska berusningarna, när han börjar bråka med resten av kroppen så blir den lite okontrollerbar...

Ibland så känner jag mig lite haltande i en rulltrappa som går mot riktningen, så fort jag tappar koncentrationen så ramlar jag och följer med strömmen,
och den är inte åt mitt håll, alltid....
Min protes är min övertygelse, och den belastas ganska så ofta hårt, den sitter obekvämt och skaver ofta...
Ibland skrattar andra åt mig, när de upptäcker att ena skon är vänd åt fel håll, men vad gör väl det, en av skorna går ju åt rätt håll åtminstone...

I mitt liv får jag dagligen kämpa för det jag tror på, frågan man ställer sig...är inte alkoholen en av de största motgångar jag någonsin utmanat...
Och jag är långt ifrån besegrad...

Nu är det bara de där j'*vla måndagarna jag inte har fått full kontroll på ännu, men hittils har denna dagen haft medvind i alla fall...
Men så var jag ju på forumet också, min stora stöttepelare...

Berra vinkar!

Lisamari
mån, 2011-05-23 - 17:37

Jag vinkar tillbaka och tackar och bugar. Du skriver så fint, så jag blir både glad och peppad varje gång jag går in och läser. Dessutom, ger din text, något att fundera och klura över.

Tack för det
Lisamari

lillablå
mån, 2011-05-23 - 19:20

du är helt enkelt bäst!
ditt inlägg till mig lyfte upp mig massor av centrimetrar, och
det du skrev i Mies tråd till Blacky fick mig att hisna, så mycket
klokskap du sitter på och delar med dig av!
TACK!!!
<3

Berra
tis, 2011-05-24 - 17:20

sånna kommentarer hjälper mig att känna att jag tillför forumet något, och att jag får en bekräftelse..

Jag har väl sett i historiken att jag som oftast väljer att kommentera tjejers inlägg, varför vet jag inte...
Kanske för att mitt hjärta klappar lite extra för det kvinnliga könet, det betyder dock inte att jag inte bryr mig om killarnas...
Jag läser ju allt, men med den stereotypa könsrollen man har fått sig intutad, så blir det mest lite "ryggdunkar" mellan killar...
och jag känner mig ju mera öppen och sårbar än så, tyvärr ...tror jag..
Det finns vissa i min närhet där jag "visar allt" och det är ju min familj, jag vill att mina barn inte ska få samma typ av uppfostran som jag fick,
och den var nog helt riktigt i den tidsandan när jag växte upp...

Grabben min som är inne på sitt femtonde år... vet i stort sett allt om hur "manlighet" ser ut och låter, men är ändå inte det minsta av det,
han är mer av den känsliga karaktären och vet exakt hur den passar eller inte, bland kompisar och bland riktiga vänner...
Han spelar sin roll väl, och kan linda sin mamma runt sitt lillfinger, han har all kapacitet att få henne på fall, jag
som delar hälften av hans gener vet precis vad som är på gång, något nytt spel som bara "måste" inhandlas till playstation t.ex...
Jag kan bli lite arg på honom, för jag känner igen så mycket i mig själv, och min uppväxt...
Men samtidigt så måste han ju också få göra sina misstag, men jag har svårt för att låta honom ta dem, en curlingförälder, eller?

På samma gång är det precis tvärsom med min dotter, jag faller för hennes önskemål direkt, hämtar henne på nätterna osv..
Inga köp är för onödiga där inte...
Hon är ju en inre kopia av min käre hustru och påminner så mycket om henne i hennes sätt...
Samtidigt så är det frugan som ställer kraven på dottern, jag på grabben osv..

I mångt och mycket så tänker jag på hur är vi som förälder, och hur kommer barnen bli som vuxna..
Jag "tror" att jag har givit dem av det bästa jag kan ge, tron på sig själva utan högmod, och vara förberedda på livet så långt det går...

Jag vet ju att jag har givit dem en genetiskt "skada", de har ju anlag för att få ett beroende från min sida..
Ser deras "lyckokickar" vara lika mina egna, och hoppas på att de inte får samma inför den analkande alkoholdebuten, hoppas...hoppas..!
Jag har berättat så långt det bara går om mitt alkoholberoende, och på ett språk som jag hoppas de förstår för deras ålder..
Kan inte göra mer än att inte uppmuntra dem till att glorifiera sitt drickande, utan se följderna direkt,".. förstår du?, ångesten är ett dåligt omen..!"

Varje dag funderar jag på vad som är rätt eller fel, lika mycket som den dagen de föddes...
Ska de ligga på rygg eller mage??? (för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd..)
..och så har det fortsatt genom hela deras liv...
Ska jag "lära" dem att dricka alkohol, eller förbjuda det..?
Just nu idag, så ska man inte introducera alkoholen alls för barn & ungdom, jag som en gång trodde jag kunde lära dem i vilket läge det passade att dricka alkohol och hur mycket som var lämpligt, men med en sådan lärare...nej det går bort...
Om läraren säger att "så här full får ni inte bli!"..så blir det väldigt fel signaler, allra helst om han gör det med ett smil på läpparna, ett fyllsmil..

Livet är inte alldeles enkelt heller, men det är väl också det som skiljer oss från djuren, vi har en större hjärna och vid den tidpunkten i människans utveckling så borde vi väl ha lärt oss att använda den förnuftigt, eller lite mer förnuftigt än vad våra föräldrar lärde oss....
Mina föräldrar tillät inte heller mig dricka alkohol, alls..., men vad hjälpte det...

Idag ska jag fortsätta leva, som om det fanns en morgondag..
Jag planerar mitt liv lite...så får jag en bättre morgondag, en dag utan ångest...
Mitt recept på det...heter ingen alkohol...
Det är inte enkelt, men det är ju inget i livet heller som det verkar...

Mors Berra!

Berra
ons, 2011-05-25 - 09:54

..finns det ingen sanning i...
Mitt liv har bara varit i dryga 17500 dagar..

Men det känns så, min nykterhet har varit lång, och jag har väl inte påstått att jag har räknat dagar, utan tid...
Dagarna spelar ingen roll, har inget mål jag måste uppnå, de bara tickar på...i all oändlighet...
men tiden som förflutit är inte kvantifierat på något sätt...

Tiden som en beroende person, att vara slav under alkoholen varje helg, och må dåligt och vill inte veta varför...
Sedan förändras kvalen till att gå in i en djupare fas, en närintill outhärdlig del av mitt liv...

Man förstår att detta inte kan fortsätta i all evighet, men fortfarande rädd för att man dels måste ta tag i det,
och dels att den KAN påverka ens alkoholkonsumtion, för ångesten kommer ju som en direkt anledning av sitt drickande,
man är väl inte dum i huvudet heller, eller...? så är det precis det man är, man vägrar inse' fakta..
Man vill ju behålla sin "trygghet" i sin alkoholkonsumtion, och man har väl försökt det mesta...
Ändra mängden, antal tillfällen, vid enbart speciella tillfällen och gud och hans moster vad man har försökt manipulerat...

Kontentan blir...att JA ångesten förblir kvar, oavsett hur man försöker...verkligen försöker... förändra sitt drickande...
Den är kvar som en växande cancersvulst i mitt sinne och bryter sakta ner mig, från helg till annan helg...
Det enda som kan få den att avstanna i sin tillväxt är att inte mata den alls med ångestframkallande näring...
Man vet att man inte har gjort något dumt, och den kan inte i sina tvivel ens finna en orsak till att skapa en sorts oro...

Ångesten är "död" och jag blir på ett sätt en mycket friare person, jag vet vad jag har sagt och gjort framledes...
Då är ETT stort problem borta, fram kommer andra...

Varför är och har alkoholen i Sverige ett sådant stort inflytande och fäste, trots att ingen vill erkänna det...
Nä jag är inte full...jag har bara druckigt EN öl (jo tjena!), jag dricker måttligt...(inte mer än 7-8% av Sveriges totala konsumtion)..
Man skrattar åt andras fyllgrejor som har hänt, man gör sketcher i TV och på teatrar, är det dråpligt??
Hur mycket av Sveriges misshandel sker inte under inflytande av alkoholen, hur mycket av skiljsmässorna är inte i grunden orsakade av alkoholen,
hur många av barns dåliga uppväxt är inte påverkad av alkoholen, otrohet, trafikoffer, självmord osv

Om människor kunde vara ärliga och säga, detta hade inte hänt om alkoholen inte hade funnits där...
När man då ser "kostnaden" av alkoholens inflytande, kan man ställa sig frågan, är det fortfarande värt det???
Troligen kommer de flesta att svara i allmänhet nej, okey då vänder vi på frågan, vad är kostanden för dig???
"Nejnejnej, absolut ingenting, jag har kontrollen, vi "findricker" bara, blir aldrig fulla..nejnejnej..."

När det kommer till det personliga planet, ingen vill ärligt svara att det visst medför "kostnader"...
Hur många gånger tog du inte taxi till/från middagen ni var bjudna på?
Restaurangnotan blev dyrare än vad du hade förväntat dig.
Din inköpta alkoholmängd räckte inte...
Du och din sambo blev oense om någonting (som hade ingen orsak i nyktert tillstånd egentligen..)
Du fyllstyrde eller var oviss om du var tillräckligt nykter för att framföra bilen (och utsatte dig och andra för livsfara)
m.m...m.m.

Allt detta är "omkostnader" du/jag/vi har för vårat alkoholdrickande,och ingen vill kännas vid dem, de ingår liksom...
Om bilen pajar och du tvingas ta en taxi ifrån stopplatsen och hemmet, ja då blir du förbannad minsann, trots att det händer...sällan?
Men att kalkylera in detta i en "festlighet" är helt OK, eller?
Vi sätter olika gränser för vad insatserna är, 500 spänn för en taxi kan man räkna in för en helkväll...
Men att ge bort 500 spänn i en morsdagpresent till sin fru, det är väl ändå för mycket?, eller?

Man låter gärna fyllan kosta, inte bara i pengar, utan även i relationer och vänskap, det får man räkna med, ...eller?

Jag tycker det låter dyrt, och jag är ändå inte en snåljåp, jag kan låta saker kosta om det har ett värde..

Många lägger pengar på upplevelser som ett minne, här pumpar man in cash där man inte får något minne, och får man det så vill man helst glömma det...
Jag finner ingen reson i det, men så är jag ju en som sticker ut lite ifrån mängden..

..för Berra han dricker ju inte alkohol längre..kan man lita på honom?

Och så kan man ju diskutera, vem är det som har mest rätt, den som faller in i gruppen, eller den som vägrar och ställer sig utanför den...
Om någon tar matchen med att våga stå ut, är de inte värda att lyssna på då?

Berra funderar på livets frågor...

vana
ons, 2011-05-25 - 15:31

Om människor kunde vara ärliga och säga, detta hade inte hänt om alkoholen inte hade funnits där.

Då hade jag inte ramlat handlöst framför porten o svimmat av,vilket medförde att jag fortsättningsvis drack hemma :/
Relationen till en kär gammal väninna hade inte tynat bort...den är efter två år fortfarande svår att komma ifatt......
Ja listan kan göras lång.

Nu är jag nykter sedan snart 2 år tillbaka.

Och mycket har hänt som inte skulle ha hänt om alkoholen hade funnits där.
Och den listan är väldigt lång o fylld av positiva saker o händelser.

Lisamari
tors, 2011-05-26 - 00:29

Jösses vad bra skrivet. Javisst, håller med i allt. Vilka tankar och funderingar.

Skulle villa ställa mig upp här och ropa HEJA BERRA - PÅ DOM BARA
Tidigare på dagen var jag arg, jag var så arg så i fantasin, gick jag ner och bara tog alla flaskor, med likörer och gud vet vad det är, och krascha dem utanför, och i fantasin tänkte jag också - vad alla skulle säga.

Jag såg ett program för lång tid sen, jag tror att alkohol, klassades som farligare än många knarkpreparat. Med dödsfall, misshandel och dylikt som följer i dess spår. Skulle den kommits idag, så skulle den blivit förbjuden, tror jag jag läst.

Ja jag ser verkligen fram emot att få läsa det du skriver.....

Sköt om dig och tack

Berra
tors, 2011-05-26 - 10:08

Jo tro det eller inte, men i magen var jag jättebakfull...

Det här låter nog lite konstigt, det har inget med alkohol att göra, men väl mitt sätt att inte begränsa sig...
Det är PRECIS samma känsla (jag minns den så himla rätt..), hur kan man stå ut med denna "äckelkänsla"...
Och hur kunde jag frivlligt utsätta mig för denna sura magbomb flera gånger i veckan..?

För att göra en lång historia kort...
Både jag och frugan hade på varsitt håll handlat massor av godis och annat moff...
Vi var väl antagligen lite samspelta just då, men det var längesedan vi frossade i smarr en vardag...

Så där satt vi, med dubbelt upp...
Hela familjen påbörjade snaskandet vid 23 tiden (ja gisses så smart..) och Berra som vanligt har svårt att sluta när det smakar som bäst,
utan han bara trycker i sig så länge det finns, det verkar inte finnas någon botten (..känns det igen?).
Låt mig gissa att det är lite av samma känsla, någon form av vällustkänsla som jag hoppas på ska infinna sig hos mig, endorfiner??

Och vad händer...?
Har inte sovit så här riktigt dåligt på mycket länge...
Magen är sur och tvär, bubblig hård och rapigt, det svider och de sura uppstötningarna kommer vartannan minut...
Halsen är uppfrätt av nattens sura uppstötningar och jag har sovit så j*vla kasst...
För vad?, en halvtimmes frossande bland godispåsarna en timme innan läggdags...

Okey, har jag nu tagit en minnesbeta av detta, har jag lärt mig något...
Ja för det första, tokmugga inte en massa godis innan läggdags, det lät ju enkelt, eller hur..?
För det andra, jag har ännu en gång bevisat något för mig själv, jag kan inte hantera en normalkonsumtion av sådant som ger mig en kick...

Det är dryga 2,5 år sedan jag lade av med drickat, jag trodde jag var befirad ifrån mitt tvångsbeteende, men icke, det måste vara medärvt och kroniskt...

Så idag har jag uppdaterat min nykterhet men på ett helt annat plan, mitt beteende..

Hela denna dag har fått en fruktansvärt dålig start, sovit dåligt, en mage som skulle smälta lavasten utan problem, en skinnflådd hals och ett irriterat sinne...

Så visst det är klart, jag funderar skarpt på att gå på muggen och köra fingrarna i halsen, men det är ju ännu äckligare...
Och jag är inte säker på att magen bara så där plötsligt tvärvänder och blir snäll igen, och då har jag ju fått ytterligare en dålig erfarenhet denna morgon....

Jag har missandlat den med en övermogen banan, tokstarkt svart kaffe och nu snart en annan mycket dålig vana, en röjk...

Idag får jag sona gårdagens "brott", och det är väl bara att acceptera och rida ut stormen...

Jag vet vad felet är och hur jag undviker att det sker igen, är dock lite rädd att jag ska falla tillbaka i ett undermedvetet dåligt beteende...
Ett arv jag kommer troligen att få bära resten av mitt liv, för jag är en person som lätt har att överkonsumera i stort sett allting, så länge det ger mig kickar...

Försök att förstå Berra, en gång överkonsument, alltid överkonsument....sedan spelar inte själva substansen som missbrukas någon roll,
det är bete'ndet som är det farliga, sökandet efter kickarna som förstör dig och bryter ner dig...

Idag är det en Torsdagsmorgon och Berra är bakfull, men har ingen ångest för han vet vad han sade och gjorde igår kväll...
Livet går vidare och han försöker lägga en ny erfarenhet till sin personliga bakgrund, som blir en grund för fortsatta beslut i framtiden...

Idag har jag "levt", och det tänker jag fortsätta med resten av dagen också...

Berra Vinkar!

(ps tack Lisamari, alla inlägg triggar mig att skriva igen och sätter sin prägel på dagens ordval..)

Lisamari
tors, 2011-05-26 - 14:14

Jag skrattar, jag ler, jag lever. Stackare, din baksmälla gjorde mig glad. Men du skriver ju med glimten i ögat hela tiden.

2,5 år, jösses, vilket friskhetstecken, att du är inne och skriver ännu. Att jag nynykter, får sitta här och läsa, bli glad, bli peppad, för du har ju gåvan, att i ditt elände skriva så roande. Men att jag ändå måste funderar/tänka.

Tänk, vilken framtid, till dig själv, att du ser och hör dina barn, upplever din fru, upplever livet och lever i nuet och framför allt, (detta behöver jag lära mig), inte tar din nykterhet för given.

Vink och tack

mulletant
fre, 2011-05-27 - 05:14

för oss som är nyare är Berra , Adde, viktoria, denial, vana, Fenix, Lelas, lilablå de som "alltid" funnits.... otroligt viktigt med er som håller kontinuiteten vid liv. Känslan när nån som varit borta ett tag hör av sig är också härlig. / mt