Den här texten har väl egentligen inget syfte mer än att famla, svamla och ramla kring mina resonemang och reflektioner kring min nya nykterhet. Otroligt egoistiskt av mig att uppta uppmärksamhet på ett publikt forum, men vi alkisar är duktiga på att vara egoistiska ;) Jag hoppas ni har överseende.
Efter en halv barndom och 20 år av vuxenliv har du varit min största kärlek, bästis, tröst, glädjespridare och livskamrat. Men det har kommit till vägs ände, vi två måste gå skilda vägar. Kanske för alltid. Vi har växt ihop till ett och vi har delat allt, du har fostrat mig till den jag är och allt jag vet. Och jag är skräckslagen inför det faktum att jag måste lära mig nya sätt att förhålla mig till det mesta här i livet, utan dig.
Och trots att du har förstört det mesta i mitt liv så känner jag en sorg och saknad. Du har raserat yrkesliv, relationer, ambitioner, hälsa, föräldraskap, äktenskap och ekonomi. Det var 6 veckor sedan jag bad om att du skulle packa dina saker, lämna nycklarna i brevinkastet och lämna mig ifred.
Hoppas att du har det bra ändå, jag vill dig inget illa och hoppas du har det bra hos någon ny som kan hantera dig bättre. Det är en klyscha, men det är inte dig det är fel på, det är jag.