Har som många andra läst mångas inlägg under lång tid. Nu är det dags för förändring för att slippa denna djupa förtvivlan, ångest och djupaste självförakt. Det är så oerhört slitsamt med denna livsleda som jag känner efter varje helg med vindrickande som inte längre är njutbart utan självmedicinering och nästintill ett självskadebeteende...
Jag har druckit för mycket i många år men framför allt på helgerna och det är ingen som känner till detta förutom att de närmaste ser... Jag är nämligen en riktigt duktig flicka med höga krav på mig själv,hög utbildning och bra jobb.
Jag har också de finaste barnen vilka jag inte förtjänar för att jag är en rakt igenom värdelös människa som inte kan sluta med detta sjuka beteende.
Jag har i många många år också haft ätstörningar och har väl inte någon stoppknapp ...
Nu känner jag att det räcker och jag står inte ut längre med mig själv och detta jävla gift.
Jag tänker att jag gör ett inlägg i detta forum ifall det finns någon som känner igen sig och vill starta alkoholfritt liv istället för att vara styrd av A. Jag har inte alls någon stöttning av sambo som jag lever ett parallellt och slentrianmässigt liv med. Borde egentligen separera men nu är det detta som får gå före.
En dag i taget.

@Tulpanen
Vi får stötta varandra på vägen - vi är så många med gemensamma livsberättelser.
Att förakta sig själv är ingenting man önskar vare sig själv eller någon annan. Det kan hjälpa att få sätta ord på tankar och känslor och få bekräftelse som gör att vi kan vända våra tankemönster. Hoppas att vi kan följas åt!

Toppen ju att du redan har en träningsrutin. Kan tänka mig att din morgonrunda sitter som en djupt rotad rutin nu då. Tänker att det kanske hade varit ännu bättre i ditt fall nu att köra springturen till kvällen istället för promenad också och använda det där endorfinpåslaget vid den mest kritiska tidpunkten men förstår om det känns svårt att ändra på en så lång vana.
Du skriver; "För några år sedan mera ett tvång". Har det möjligen haft något samband med din ätstörning? Jag kan inte kalla det jag haft för ätstörning men jag har också haft ett komplext förhållande till mat sedan tonåren då jag började bli mullig. Sedan dess har jag ägnat återkommande perioder till extrema bantningskurer och där emellan frosseri. Jag började med styrketräning förra året, det var det som gjorde att jag kom ur alkoholen och känner för första gången att jag börjar få en avslappnad relation till mat. Hänger säkert ihop med att jag trivs bättre med livet allmänt också. Tänker nu när jag äter lite mer i perioder att det ger extra bra träningsresultat istället.

Tvånget hängde absolut ihop med min ätstörning. Jag rasade i vikt av amning och sprang väldigt mycket på den tiden. Nu i 50 års åldern springer jag i princip dagligen men inte milen eller mer utan en tur på morgonen med hunden innan jobbet.
Jag tar gärna en promenad på kvällen eller cykling... men kanske ska testa och ge det en chans...