Hej.
Tänkte höra om någon känner igen sig eller kanske har några bra råd? Min man är alkoholist. Han var väl nästan där redan när vi träffades för drygt 20 år sedan. Han drack varje dag då men skyllde det på jobbet som försäljare och det fina vädret. Vi var unga. Livet lekte. Vi levde ett jetset liv i utlandet.

Hans alkoholism ligger sen generationer tillbaka. Han växte upp med en alkoholist till far som han dock hade väldigt bra relation med. Det var hans emotionella klippa. Han var ärlig om detta när vi träffades. Min man behärskade sig dock och drack ett par öl per dag under många många år och även om det blev vin till mat ibland osv. så blev han inte berusad och jag behövde inte riktigt känna mig orolig. Vi tyckte ju båda om ett glas vin nu och då. Han visste ju hur illa det kunde gå eller? Han hämtade och skjutsade hans far till sjukhuset ibland veckovis ibland årligen för fall, hjärt problem, alkoholrelaterade besök för det mesta. Oftast var han flyförbannad på hans sjukdom och den ångest som anhöriga får uthärda.. Sedan kom våra barn. De lärde inte riktigt känna farfar pga att han oftast var ”sjuk” och inte kunde träffa dem. Många gånger var hans far nära döden och till slut hände det som var väntat. ”Alkohol relaterad dödsorsak” står det i papperna. Jag var så less på hans fars problem så när han dog kände jag sorg men även en viss lättnad. Ro. Det värsta var över eller? Kanske kunde han nu orka ta mer ansvar för vår familj?

Så började min make dricka allt hårdare. Han skyllde det på sorgearbete. Så klart visste jag att detta är hur han bearbetar känslor. Super bort dom ..Vi hade länge vacklat i vårt förhållande i övrigt då jag alltid ansvarat för allting och han tycker det är nog att han står för ekonomin. Men nu har det gått utför snabbt.

De senaste 5 åren har han druckit från han gått från jobbet tills han somnat. Han har aldrig gömt det. Somnar i soffan. Ibland på golvet. Vi bor långt ifrån familj. Helgerna startar han redan tidiga eftermiddag. Han säger att han vet att han är alkoholist och det borde jag alltid vetat så varför blir jag arg på honom nu säger han. Kanske för att jag otroligt nog inte trivs så här? Kanske för att vi har barn. Kanske för att det alltid är med äckelkänslor som jag ser honom sitta i soffan varje kväll ätandes popcorn och dricka vin med tvn på hög nivå till 3 på natten så ingen får sova. Respektlösheten... Kanske för att vi inte kan gå på middagar längre, att han ger gemensamma vänner intima detaljer om mig på fester utan problem, han blir för full och skämmer ut sig...eller att jag inte kan bjuda hem barnens kompisar en lördagskväll. Kanske för att han alltid är irriterad och vi alla få gå som på glas? Kanske för att han lovar barnen ditt och datt när han dricker men kommer inte ihåg dagen efter. Vi känner oss alla väldigt svikna tror jag. Vi kan inte lita på honom alls. Det blir jag som får trösta, borsta bort frågor som jag helt enkelt inte orkar svara på. Mina barn är arga och besvikna och tar ut det på mig så klart för pappa går det ju inte att prata med eller ibland vet ingen ens vart han är. Oftast hittar vi honom i trädgården någonstans tjuvrökandes med ett vinglas i handen. Vet inte hur mycket dom förstår eller vad jag bör berätta. Jag förstår. Jag vill trösta. Jag vill förklara och krama om dom. Säga att allt ska bli bra. Att jag ska fixa det för deras skull. Att det är ok att inte måsta skämta och skratta åt eländet. Men min ork är på väg att ta slut.

Alla dessa onödiga konfrontationer från min makes sida på kvällen. Att leta efter ett bråk så han kan få ut sina olustiga känslor. Jag har inte varit tillräckligt och handlat, jag tar inte hand om det ena och det andra eftersom jag inte jobbar. Är det inte barnen så är det djuren. Är det inte djuren så är det att jag inte älskar honom eftersom vi inte är fysiskt med varandra längre. Han letar efter fel. Visst, jag är inte perfekt heller. Att bråka är dock för mig inget konstruktivt sätt att kommunicera. Jag är tyst. Vet bättre vid det här laget. Väntar till morgonen. Han säger förlåt då. Säger några vackra ord. Sedan är han en helt vanlig nykter människa några timmar. Under denna tid funderar jag om allt är inbillning från min sida. Kanske överdriver jag? Får dåligt samvete. Kanske älskar jag honom inte tillräckligt? Varför klarar jag inte av att vara med honom? Är det därför han dricker? Sedan kommer det där välkända popp ljudet. Vinflaskan öppnas. Brukade känna sorg. Numer känner jag hat.

De gånger jag tagit in och tagit för mig i glädjen att ”kanske nu ser han vad han gör mot sin familj!” har alla slutat i besvikelse. Han vägrar söka hjälp. Säger att eftersom hans läkare säger att han är en fungerande alkoholist så kan han fixa det själv. Fick dock mediciner utskrivna. Han har inte börjat än. Det är månader sen nu han skulle trappa ned och börja medicinera. Jag ser inte slutet på min ångest. Jag vill inte att mina barn ska växa upp så här. Mitt liv bara passerar förbi i ögonvrån och jag vill gömma huvudet i sanden. Alla tecken jag sett under alla dessa år. Visst har jag någonstans förstått vart det skulle bära? Så, sååååå tyst har självbedrägerier och lögner hopat sig.. Nästan osynligt fylldes bägaren. Sen kom allt på en gång. Och nu, ja nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Ingen runtomkring vet riktigt hur illa det är ställt. Jag har sakta men säkert borstat bort, bortförklarat och ljugit för alla inklusive mig själv. Försvarat... Kan inte förstå att jag inte sett det? Eller kanske inte tagit in det..? Det är nästan som att jag vaknat upp och inget ser ut som jag minns det. Jag skäms så otroligt mycket. Dels för det liv jag byggt upp för mig och mina barn, dels för hur mycket jag sopar under mattan och accepterar för att slippa agera och dels för att jag som medberoende också tagit mig ett vinglas för mycket ibland för att ens orka sitta ner och prata med min man. Vet inte om man som utomstående förstår hopplösheten att se A:n dricka sig redlös varje kväll. Att inte nå dom. Att allt faller på dig för att vardagen ska fungera... frustrationen. Orkeslösheten blandat med styrkan att fortsätta... En så oerhört underlig kombination! Ständig limbo. Vet inte om jag någonsin kan förlåta vare sig honom eller mig själv. Så varför orkar jag inte gå? Vart börjar man nysta? Vill verkligen inte må så här dåligt. :( kram på er

@Peppin om inte han själv vill söka hjälp kommer han inte göra det. Jag vill bara skriva att jag läst. Jag har inte så mycket annat att komma med än att säga att jag tycker du ska lämna. Kram.

Å, som jag känner igen allt du skriver. Har läst massa trådar här och ser mönstret så tydligt. Vilket uppvaknande, trodde väl inte att jag var ensam direkt, men dessa universalbeteenden... Har lust att göra ett inlägg på sidan där folk diskuterar om de dricker för mycket. Sluta helt era idioter! Hela deras och deras familjers liv står på spel och de grinar över att det känns för tufft att inte kunna ta ett glas vin ibland och dricka ”normalt”.
Förstår dina hatkänslor, jag kämpar med insikten om att det är en sjukdom.

Jaa det är ju en sjukdom
Ja det är ju en sjukdom. Men som anhörig orkar man inte hur mycket som helst. Läste någonstans att leva med en alkoholist är som att ständig leva i en krigszon. Alltid gå på tå, inte veta vad som väntar.
Jag har varit där du är Peppin. Fast vi hade inga gemensamma barn. Och mitt numera ex, drack helger, ibland på veckan. Mer och mer för varje år som gick.
All kärlek till min man försvann undan för undan. Det luktar alkohol när jag la mig på kvällen, sov intill en tungt sovande, snarkande, alkoholluktande man. Kärleken växer inte då. Man får avsmak.
Han drog sig också undan från mig ju mer han drack. Han skrev och kontaktade tjejer när han var full. Till slut gick det inte. Det fanns inget kvar. Och jag ville ju leva mitt liv. Ha kul. Skratta.
Så nu har jag levt nästan 2 år själv, sedan jag ställde ultimatum. Men han valde inte mig.
Jag valde att börja leva.
Det har varit tungt många gånger, men så skönt att slippa alla fylleslag. Jag bestämmer över mitt liv.
Så tänk på Peppin. Vill du leva så här om 1 år, 3 år, 5 år? Börja fokusera på vad du vill och släpp fokuset från mannen, om det går. Gör saker med barnen. Strunta i mannen och bestäm att göra något som du gillar. Det kommer bli väldig förändring även om man inte tror det.
Och fortsätt skriv här. Här är det många som vet och går igenom samma som du.

Tingeling00

Oj vad jag känner igen mig i det jag läser!
Känns som jag tar ett steg i taget.. senaste var att bli särbo..inget i vår relation har blivit bättre ändå.. snarare tvärtom för han tar inga steg mot nykterhet.
Nu ikväll la han åter in sig på akutpsykiatrin ( sist var två veckor sen) så då bryter han väl för den här gången!för att ladda o ta nya tag efter förlåtångesten och fylleångesten lagt sig...
Jag ger nog snart upp! Vill leva livet jag har kvar med glädje och trygghet❤️
Deltog i ett alanonmöte ikväll för första gången och bara grät... så mycket som känns igen i det som sägs! Får bli fler sån ihop med mina steg mot mitt egna liv!
Kram till er alla som kämpar🤗

Peppin

Tack Skrållan! Alltså visst vill jag inte ha det så här om 1 år. Men varför ä det så svårt att gå? Jag har precis börjat inse att min självkänsla nog inte är på topp och sätter käppar i hjulen. Han säger ofta att jag ska sluta bete mig som ett offer. Allt är liksom förvirrande. Inte har jag väl bett om det här eller? Tråkigt att du också varit där. Ja det är svårt att känna kärlek när det inte finns någon tillit. Inget ge och ta längre. Så skönt att du lyckades ta dig ur! Snart så...kanske är det min tur? @Skrållan

Peppin

Bara lite snabb uppdatering. Tack kära ni för era svar. Det värmer i själen! Jag har inte svarat förrän nu för att jag allvarligt talat känner som att jag går bakom ryggen på honom. Tänker att han ska bli arg.. jo lustigt eller hur? Att jag är inte så lojal osv känns väl inte så bra. Men på senaste tiden har jag känt att kanske är det inte bara jag som det är ”fel” på. Mycket i vår relation har varit svajigt så sista årens bråk har varit runt mer än alkohol. Därför har jag kanske inte kunna satt fingret på det förrän nu? Kanske har jag drivit honom till vansinne tänkte jag. Det var nu jag insett att hans alkohol problematik gjort mig till ett spöke av mitt forna jag. När man få gå på tå så länge.. ifrågasätta sitt eget omdöme för det blir alltid kritiserat, sköta allt markarbete och logistik bara för att få det ifrågasatt och förlöjligat... sopa bort saker man faktiskt inte är ansvarig för. Försöka hålla ihop livet. Men till slut så blir man mindre och mindre som människa.

Mina barn ser att han har problem. Min dotter säger det rakt ut till honom. Hon är 10. Hon ifrågasätter varför pappa blir arg på mig om jag inte köpt alkohol när jag ändå varit ute och handlat. Varför han alltid dricker. Hon har även börjat fråga honom varför han måste bli full om han går ut på kvällen. Mitt andra barn försvarar pappa och säger att hon är elak som säger så. Jag sa faktiskt till henne att hon visst får fråga och säga sådana saker. Hon ser ju! Jag sa att jag inte heller tycker det känns bra. Hon måste få ifrågasätta. Vill absolut inte att hon ska se detta som ”normalt”. Så klart kommer detta tillbaka på mig då maken tror jag pratar bakom hans rygg då hon inte borde veta om att han dricker. Hon vet alderles själv. Jag har aldrig vågat ta den diskussionen med barnen helt ut pga att jag är feg. Jag orkar inte stå upp mot min man när han blir förbannad på mig. Lustigt att han erkänner att han är alkoholist för mig utan bekymmer och nästan som att då är det legalt för att nästa sekund skälla ut mig om jag talar om för någon hur mycket han behöver sin alkohol. Känner mig rätt värdelös. Tröstar båda läger och går och lägger mig. Fy. Har dock lyckats någonstans i min logiska hjärna inse att detta inte är hållbart. Nu gäller det bara att mina själsliga och emotionella delar lyssnar. Jag ger mig själv tid att nysta fram en plan. Man måste ju orka hela vägen! Har varit så många gånger jag diskuterat separation bara för att säga ok vi försöker ett tag till i nästa andetag. Suck.
Kram till er!

Hej Peppin, du startade en tråd här i april, ”När ska man gå”. Du beskriver nu att du inte orkat vara här lite för att det känns som du går bakom ryggen på honom. Din situation låter ohållbar och inte konstigt att en blir dränerad på energi och ork att leva som du gör i denna situation så länge. Inte konstigt heller att du behövt försökt att hitta sätt att ta hand om dig, kanske tagit ett glas vin eller vad det än må ha varit, i panik att inte veta vad du ska ta dig till, försök att sortera i allt och tänka klart. Tufft du har det.

Att inte veta varken ut eller in när en är mitt i allt är vanligt och du är långt ifrån ensam. Nervsystemet är triggat dygnet runt och kan gissa att du har svårt att återhämta dig för att kunna tänka klart, se situationen objektivt och finna just ork för att veta hur du kan ta dig ur den eller ändra på den. Skam och skuldkänslor gör inget bättre och spär på ditt mående. Om en vän berättat detta för dig, vad hade du rått den vännen att göra i denna situation?

Trots detta är du här nu igen och skriver, jättebra! Du finns för dina barn och det hörs att du gjort allt för att försöka påverka honom. Valet att ta hjälp, göra en förändring ligger hos honom. Det finns ingen hjälp i världen som kan hjälpa någon som inte är beredd att ta emot den. Samtidigt är du och era barn också i behov av stöd och hjälp och ni vill ha den som det låter, det är inte att gå bakom ryggen att prata här, att ta stöd det är snarare klokt och kan i slutändan vara ett sätt att även hjälpa honom. I slutändan om han inte blir hjälpt har i alla fall du och barnen kanske fått en liten push längs vägen att ta hand om er själva och må bättre.

Hur ser ditt stöd ut annars, finns någon tanke om att ta stöd från kommun, vårdcentral eller kanske testa att ringa Alkohollinjen? Såklart är du mer än välkommen att skriva och läsa här, tänker bara om det kanske skulle vara skönt att också prata med någon ansikte mot ansikte eller i alla fall i telefon.

Skriv gärna till oss på admin också om det är något du undrar eller liknande under fliken frågor!
Hoppas något här på forumet blev hjälpsamt för dig och att budskapet gått fram; du gör inget fel när du tar stöd, pratar om er situation här eller om du skulle vända dig till andra, bra att du skrev här igen!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja det är så oerhört stärkande att läsa allas historier här, hämta kraft och inse att man inte är ensam. När är det nog? Det är den där frågan som ekar innom en under ibland flera års tid. Man hoppas att man en dag ska få ett tydligt svar på den, men det kommer linsom aldrig. Det är ett skrivt steg man måste ta. Det är nog när man agerar på det. Jag satt själv fast under lång tid med att försöka hitta ”rätt väg framåt”. Tänkte att jag kan inte agera förrän jag hittat ett alternativ, en lösning, där alla går lyckliga ur detta. Det gjorde att jag hela tiden stanna kvar och försökte fixa allt. Försöka ge honom så pass mycket lugn, stöd och kärlek att han inte skulle behöv döva något med alkohol. Det gick så klar inte. En dag sa en vän till mig något som förändrade hela mitt synsätt. Han sa ”jag blir faktiskt arg på dig nu. Du pratar om att hitt den rätta vägen. Men det handlar inte om VÄGEN utan om VEM som går på vägen. Oavsett vilken väg du väljer framåt så kommer du klara dig för att DU är en överlevare” det var som att hela min värld kaliberades om. Han hade så rätt. Jag tänkte tillbaka på alla de kriser jag gått igenom i mitt liv och varje gång hade jag tillslut landat på fötterna och skapa mig ett nytt samanhang som jag mådde bra av.
Jag förstod att jag kommer kunna göra det igen, även om denna gång kommer bli smärtsam. Men vad är lite smärta gentemot ett liv av välmående.
Den sista gången det brakade samman då sambon var onykter med barnen så bestämde jag mig. Dagen efter incidenten tog jag barnen och gick över till en vän på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Jag ringde familjerätten, socialen, alkoholhjälpen och flera vänner. Berättade hela historien för alla. Denna ärlighet till så många och deras stödjande resktioner puttade mig över kanten. Nu kunde jag inte backa längre. Jag skulle ju se ut som en fullständig idiot om jag än en gång gick tillbaka. För många hade bekräftat att jag hade rätt till min oror ich mina känslor. Det var rätt stt lämna.
Nu har vi sålt huset, jag har köpt en lägenhet och nu väntar jag bara på att få tillträde. Det är jättetufft hemma och i början tvekade jag in i det sista men har sprungit på så firt på detta med mäklaren så att jag inte ska kunna backa. Nu är jag så offantligt glad och tacksam att jag gjorde det. Snart är jag fri och jag ska kämpa för mina barn och deras välmående.
Nu får han ta sin kamp med alkoholen utan mig.

Du kommer också ta ditt steg en dag.
Ta med dig dina vänner som stöd på redan och vi alla är här för dig också ❤️
Det finns ety bättre liv på andra sidan