av Snusmumrikan

Snusmumrikan
lör, 2021-04-24 - 13:59

Jag har tagit steget. Eller i alla fall ett steg. Men hur håller jag fast vid det? Hur klarar jag att inte falla dit?

Han var helt under isen. Konstant full i nästan två månader, efter ett år av periodiskt och eskalerande missbruk. Bedrägerier, snatterier, och såklart en massa lögner och manipulationer för att skaffa pengar. Fick en LVM, blev inlåst i sex månader. Sista drygt två på ett öppet behandlingshem. Led såklart, men det blev bättre och bättre. Pratade mycket om hur mycket han lärt sig. Om sig själv. Om sitt missbruk. Hur svårt han hade att föreställa sig att han nånsin skulle hamna där igen. Vad han ville med framtiden. Vara nykter, närvarande och tillåta sig att må bra. Många planer och drömmar om vår framtid tillsammans.

Jag började våga tro på det. Mer och mer. Vaggades in i nån slags trygghet. Han bemötte mina rädslor, mina farhågor. Tog mer och mer ansvar för vår relation.

Och så kom han ut. Blev fri från sin LVM. Sex månader av klanderfritt beteende, han tog emot all frivillig behandling under hela tiden. Efterfrågade psykologhjälp. Skrevs ut en måndag. Senast på tisdagen drack han. Kanske redan på måndagen. Försökte dölja det för mig, för sin mamma. På onsdagen försvann han, drog sig undan, svarade inte på mina meddelanden. Dessförinnan hade jag dippat i en tillitsrelaterad svacka. Han bemötte det så fint. Pratade om hur vi tillsammans skulle kunna lösa det, komma vidare. Jag förstod först efteråt att han drack samtidigt som han gav mig de där löftena.

Två dygn utan ett ord, vilket endast har hänt förut när han har druckit. Sen fick jag ett hjärta. Inget mer. Jag skrev då följande:

”Jag vet inte vad jag ska säga. Tror inte det spelar nån roll egentligen. Om du vill bli nykter så har du ställen att vända dig till, hjälp att få. Ett samtal bort. Och ett återfall är inte hela världen.

Du vet var jag står, vad jag vill. Vill gärna att du hör av dig när du är nykter. Om du vill.”

Ett slags avslut alltså. Eller i alla fall ett sätt att försöka lämna över ansvaret till honom.

Nån dag senare skrev han att han mådde väldigt dåligt. Bad om ursäkt för att han inte hört av sig. Sa att han bokat tid hos en psykolog. Jag svarade att det gjorde ont i mig att han mådde dåligt, att det var bra att han bokat psykologtid. Inget mer. Fick ett hjärta tillbaka.

Och nu försöker jag med all min kraft att hålla fast vid det där. Hela mitt inte skriker ju efter att kontakta honom, fråga hur han mår, försöka hjälpa och stötta. Samtidigt som jag ibland är så arg och besviken på honom. Vill berätta, verkligen få honom att förstå hur illa han har gjort mig. Vill att han ska må dåligt över det. Fatta på djupet. En känsla av att få upprättelse.

Och jag vet egentligen att jag gör rätt som backar nu. Eller jag tror det i alla fall. Men det är så fruktansvärt svårt. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd att han kommer att välja ”fel”. Alltså att han bara kommer att ta vid där han blev tvungen att sluta när han blev tvångsomhändertagen.

Och i slutändan är jag rädd att han helt enkelt kommer att ta sitt liv. Och att jag då kommer att ångra mig så bittert för att jag släppte taget.

Jag vet egentligen att det aldrig kan vara mitt ansvar om han lever eller dör. Om han dricker eller ej. Men när det handlar om liv och död, hur kan jag då inte försöka göra allt i min makt för att det ska bli bra?

Men en del av mig vill verkligen inte längre. Vill bara kunna släppa taget. Bli fri från mitt medberoende, min besatthet.

Och en annan del av mig vill inget hellre än att få dela mitt liv med den där personen som jag älskar mer än allt annat. Kämpa tills allt blir bra.

Det blev långt och kanske lite rörigt. Men det känns skönt att skriva av sig. Att dela mina tankar med er, kloka, starka.

Backen123
lör, 2021-04-24 - 17:42

Inte långt och rörigt
Jag känner igen mig i dina känslor, jag har också klivit av för det är den beroendesjuke som måste fixa det här själv. När jag vacklar/vacklat gör det mindre och mindre och det är 6mån sedan jag tackade för mig och sa vi blir särbos. ( det funkade i 3 dagar) så brukar jag gå tillbaka i mina minnen, texter, dagbok och här och blir då direkt påmind om hur jävligt det var, hur illa behandlad man blivit. Denna oro, rädsla och skam som legat som ett filter över livet och just då vet jag, att jag tagit rätt beslut. Som du skriver, tar han livet av sig så är det så sorgligt men inte vårt fel. Min som din som fått behandling vet exakt vad dom ska göra, vart hjälpen finns och det är tyvärr inte vi fast vi ville så gärna vara stödet och hjälpen till tillfrisknandet. Ta hand om dig, påminn dig om händelser när du vacklar och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och väljer livet ❤

Snusmumrikan
lör, 2021-04-24 - 19:43

Tack för ditt svar, Backen123, det betyder mycket.

Jag kastas mellan många olika känslor nu. Snabbt. Känslan av styrka, lättnad och stolthet av att ha tagit det här steget. Och känslan av att ha svikit. Känslan av outgrundlig saknad. Sorg. Massor av sorg.

Ditt råd att gå tillbaka och minnas, läsa mina egna anteckningar, hjälper mig. Har gjort det säkert tjugo gånger bara idag. Varje gång impulsen att höra av mig kommer. Eller den kommer oftare än så, förresten. Det är väldigt hoppfullt att läsa att ditt vacklande avtagit med tiden.

Jag vet innerst inne att jag gör rätt. Eller att jag gör det enda vettiga. Men kan absolut inte komma ifrån känslan av att jag sviker. Och det är inte bara honom jag sviker, jag sviker även hans mamma, som nu står ensam i det här.

Jag skrev till henne och berättade om mitt beslut, men var tydlig med att hon mer än gärna får höra av sig till mig om hon vill och behöver. Hon har inte svarat, inte hört av sig, och jag tror att hon känner sig väldigt ensam nu. Det skulle i alla fall jag ha gjort. Jag känner oerhört mycket skuld över det.

När jag läser din avslutande mening kommer mina tårar. Igen. Tänk om han faktiskt tar sitt förnuft tillfånga och väljer livet.

Snusmumrikan
lör, 2021-04-24 - 21:42

Nu skrev han till mig. Att han älskar mig, inte vill något annat än att vara med mig. Men att det inte går. Att jag måste gå vidare.

Och allt blev bara ett stort svart hål av sorg. Tårarna bara rinner. Jag vill bara säga att allt kommer att bli bra. Att han måste välja livet. Välja oss.

Tingeling00
ons, 2021-04-28 - 21:09

Fy så svårt det är!! Jag vet precis vad du menar och vad du går igenom, hur ont det gör och hur hoppet så lätt tänds. Och om de väljer livet och oss, hur lång tid tar det att bygga tillit och att våga slappna av😢

Saber
ons, 2021-04-28 - 22:09

Ja, hur lång tid tar det att bygga upp tilliten igen. När vågar man börja lita på personen igen?
Tankar som ockuperar min hjärna just nu. Vet att kärleken finns mellan oss, men kan jag lita på honom? Som du skriver, när kan man slappna av?

seriequeen
ons, 2021-04-28 - 22:13

@Saber

Jag har självt varit med en narkoman/alkolist i 5 år. När vi blev ihop sa jag tar du knark så gör jag slut. Då ljög han för mig i 1 år. Tog jättelång tid att lita på han igen. Och känner mig alltid skeptisk sedan dess i vissa situationer och tror att den alltid kommer finnas där tills de visar att vi har fel och motbevisar oss. Nu är han nykter sedan 3 år tillbaka vilket var en berg och dalbana men istället hittade han en gemenskap i via möten och 12 stegen där jag inte fanns plats i hans liv längre. Då valde jag att lämna efter ett till år av velande. Hur jag ska göra. Han vill ha tillbaka mig och jag älskar han men kommer inte gå tillbaka förrän han visat att han gör tid för mig vilket han än inte har visat på 2 månader sedan vi gick isär.

Snusmumrikan
tors, 2021-04-29 - 20:33

Det har ju bara gått lite mindre än en vecka sen det där svarta hålet öppnade sig. Jag grät i två dygn, tror jag. Sen infann sig faktiskt ett slags lugn. Lite ro i själen. Som att jag landade i att det inte kommer att bli vi. Nånsin.

Jag vaknade en morgon, efter de där dygnen av sorg, och kände mig plötsligt arg. Han hade dagen innan skrivit att han mådde så dåligt, och inte ville att jag skulle behöva se det. Att det var därför vi inte kunde fortsätta tillsammans. Tidigare hade jag bara ömkat honom, försökt försäkra honom att det inte var nån fara och så. Men nu blev jag plötsligt så arg på det där skitsnacket. Det handlar ju bara om att han väljer bort mig för att kunna vältra sig i självömkan och därför kunna fortsätta dricka! Så jag skrev det till honom, och det var så skönt, en sån lättnad. Det är två dagar sen nu, och han har inte svarat, inte skrivit nånting till mig sen dess.

Såklart har jag dippar, små svarta hål emellanåt. Men redan nu kommer de lite mer sällan, är inte riktigt lika djupa. Jag är oändligt tacksam över det, över att jag redan har näsan ovanför vattenytan. En känsla av att väljer han alkoholen så gör han det. Jag kan inte påverka hans beslut.

Men nånstans i mig finns det ett litet litet hopp om framtiden. Jag ska inte sticka under stol med det. Och det handlar alltid om många år in i framtiden, när han har kommit till insikt, gått igenom all skit, och är redo att möta livet, ta sitt ansvar fullt ut och vara den där personen som jag blev kär i en gång i tiden. Men det får väl finnas där då, det där lilla lilla hoppet, det tar inte över mig (just nu iaf).

Och angående tilliten, så går jag på min magkänsla från och med nu. Den har faktiskt aldrig svikit mig, även om jag har svikit den, tvivlat på den. Om det nu (mot all förmodan) skulle bli vi i den där avlägsna framtiden jag ibland tänker på, så vet jag att han inte skulle kunna lura mig igen. För jag skulle inte låta det hända.

❤️❤️❤️

Morgonsol
lör, 2021-05-01 - 07:44

@Snusmumrikan Du låter jätteklok !
Ja lämnade min A ett år efter att ja insåg han var alkoholist. Ja hjälpte honom söka hjälp men det hjälpte inte. Jag fanns alldeles för mycket i telefonen när han behövde mig osv . Ja utplånade mig sakta men säkert. Jag gjorde slut på sommaren. Blockerade o allt för o inte bli sjuk . Ja var så dålig där. Ledsen o nervös osv. Sen hördes vi o sågs 2 ggr efter behandlindshem i 5 v. Men väl ute var han tillbaka igen. Då 2 mån senare orkade ja inte mer. Nu håller ja på o hittar mig själv . Fan vad intrasslad man blir i destruktivitet. O allt pga att ja höll fast vid det där hoppet om oss två. O de fina stunder vi hade i början. Men Gud vad destruktiv relationen var. Herre Gud!
Älskar den personen nåt grymt som ja lärde känna bakom missbruket men han var helt förstörd både kroppsligt o själsligt . För 1 månad sen dog han 😪😪😪 Så nu sorg för mig. Ja tänkt många ggr att han kommer att dö. Detta kommer inte gå men älskade honom så o då ville ja inte ta in det. Livet är så hårt så hårt. Ja hoppas ja träffar honom i nästa liv. O att all alkoholproblematik då är röjd. För detta liv var ett jävla skitliv för honom när alkoholen väl tog över. Gråta, gapa o skrika. Trycka ner sig o omgivningen. Fy. Det är inte värdigt. En djävulsk sjukdom. Helt absurd hur den skruvar om huvet på den som dricker. Värsta sjukdomen ja upplevt alla gånger