Det är tre månader senast jag skrev. Det har varit en bra period. Han har inte druckit, vi har tränat, renoverat, hållt lägenheten snygg. Gjort saker som normala människor gör.
Så kom påsken. Jag dricker vanligtvis inte. Jag vill hålla hemmet alkoholfritt. Men mina föräldrar som äntligen blivit vaccinerade och mina syskon och barn skulle komma. Vi har knappt setts det senaste året så jag köpte lite vin och folköl. Det som blev över drack han ju upp. Ensam i smyg, i köket. Hur kunde jag vara så dum? Sedan började nedförsbacken.
Det märkliga är att han hade inte ens druckit speciellt mycket när han sjukskrev sig i måndags för ”ryggskott”. Det var som om han bestämde sig för (i nyktert tillstånd) att bara vara hemma för att supa ner sig.
Det är som om hans känslor också blir mina. Omedelbart slår ångesten till, jag kan inte äta och jag blir helt tömd på energi. Jag går och jobbar och sedan ligger jag i sängen i 10-12 timmar. Helt kraftlös.

Han vill argumentera hela tiden. Jag överdriver. Han var inte full i onsdags när jag kom hem. Han har bara druckit två öl (snarare 12). Han är ju inte aggressiv eller oförskämd så vad har jag att klaga på? Jag har aldrig varit glad, nöjd, lycklig. Istället för att gå där och snyfta så skulle jag kunna vara lite omtänksam, kärleksfull, stöttande.

Jag är verkligen inte religiös och jag är så innerligt trött på att tycka synd om mig själv. Men ibland önskar jag att det finns någon där uppe som ser ner på mig och ser hur eländigt jag har det.