av Ignoramus

Ignoramus
mån, 2021-05-10 - 23:07

Har nu varit nykter i över 3 år, men fortfarande är jag väldigt sugen. Passande nog så här sent på kvällarna, så det enda jag kan göra är att tänka på att dricka - när väl morgonen kommer igen så är det värsta suget borta och jag kan hålla mig borta från systemet.

Det närmaste jag varit är att ha köpt hem sprit och öl - men jag gav mig själv tid att tänka, och bestämde mig för att vänta i alla fall några timmar tills ölen hade kallnat ordentligt. Hade då tid att ringa till min flickvän som fick komma och hämta allt. Tur det. Vet inte hur jag hade känt om jag trillat dit efter så lång tid.

Någon här som vet om det kommer att fortsätta att vara så här resten av livet, ständigt sugen?
Ständigt är kanske överdrivet, det har faktiskt gått från varje dag till någon dag i veckan, då det nästan är outhärdligt. Ständigt i rörelse dom dagarna, promenerar miltals. Det jävliga är att jag inte får något lugnande, eftersom benso är beroendeframkallande, och psykvården vet om att jag är alkis, så - absolut inget sådant heller. Men jag förstår dom på sätt och vis, det är bara överjävligt ibland.

Nu har jag gnällt. :)

Puss på er.

Vin Santo
tis, 2021-05-11 - 10:09

Hej Ignoramus!
Starkt av dig att hålla upp så länge om du har fortsatt sug! Imponerande!
Har du gjort någon förändring i ditt liv utöver att ha satt korken på flaskan? Jag har förstått att om man vill bli riktigt långsiktig i detta bör man försöka arbeta med varför man drack. Typ någon sorts behandling eller terapi eller liknande. Hur tänker du kring det?

Ignoramus
ons, 2021-05-12 - 17:31

@Vin Santo

Jag vet redan orsakerna till stor del, och terapi fungerar inte på mig, jag kan inte vara ärlig för psyk gör en för stor grej av det då. Självmordstankar till exempel, jag är av den åsikten att en väldigt, väldigt stor del av befolkningen tänker på det ibland - fast det är tabu att erkänna, så dom flesta förnekar. Därför stämplas det som fullständigt stört och förtjänar att förstoras till överdrift. Jag säger inte att dom inte ska ta det på allvar, det är allvarligt. Det finns bara inte så mycket jag, eller psyk, kan göra åt saken. Det finns inga lösningar annat än att härda ut.

Tar antidepressiv medicin, och det fungerar hjälpligt. Den största förändringen är att jag är i ett förhållande sedan över 2 år tillbaka, något som är helt nytt för mig. Utöver det finns det omständigheter som jag inte kan styra över. Jag försöker hantera vardagen så gott det går.