Hej! Ny medlem här sen några minuter.
Idag är första gången jag erkänner för mig själv att jag är alkoholmissbrukare. Sitter med tårar i ögonen, undrar hur kunde jag bli så här? Har varit så lätt att skylla på ensamheten i coronatider. Man behöver ju tröst o "nåt roligt".
Men sanningen är att jag druckit mer eller mindre dagligen i måånga år. Varit utbränd 2 gånger o så här i efterhand är jag övertygad om att alkoholen varit en bidragande del! Även om livet varit jobbigt med relationer o bråk i familjen. Så är det nog alkoholen som fått psyket att lägga av.
Läst några av Era inlägg o känner att jag tack o lov inte är ensam! Känns SÅ bra att jag "vågade" anmäla mig här! Det är ett Första steg! Tjohoo!
Jag har ännu inte berättat för någon även om flera av mina vänner o barn vet att jag dricker mycket. Men inte hur mycket. Men ska ta upp kontakten med min underbara terapeut o börja med att erkänna för henne. Hon vet redan men väntar på att jag själv ska ta steget. Vi har pratat om det tidigare men jag har skyllt på att livet är trist o att jag har kontroll. MEN det har jag inte!
Kram på Er alla där ute.