Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Lelas

Jupp, det blev en blomma till terapeuten. Han blev nog lite överrumplad tror jag. :-) Och jag sa till honom att han har varit viktig och att det finns några saker som han har sagt till mig som verkligen gjort skillnad. Det är nog inte så ofta som han får den typen av respons, men det kändes viktigt för mig att få sagt det där.

Och även om det var vårt sista samtal, åtminstone på ett tag, så fick han mig att reflektera över ett par saker... och det kommer nog att göra mig gott i längden. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det hur stark makt ens tankar har över hur man mår.

I övrigt är livet fortfarande bra. Jag omger mig med fina vänner, maken mår bättre än han gjort på många år, katten är gosig, trädgården blommar, båten är sjösatt. :-)

Har ni förresten hört på nyheterna idag om förslaget att höja priset på baginbox-vin? Jag har kört bil en stund idag, och lyssnade på diskussionen om det här under tiden... och flera gånger tänkte jag att jag borde ge mig in i politiken! Tänk att debatten helt och hållet går ut på att prata OM alkoholister och aldrig MED alkoholister... Man tänker att det gör gott för folkhälsan att höja priset, eftersom de som dricker för mycket då kommer att dricka mindre. Hur många alkoholister känner ni som bryr sig om hur deras ekonomi påverkas av drickandet? Nä, just det. Det kommer alltså inte göra gott för folkhälsan, utan det kommer göra att alkoholisterna dricker precis på samma sätt som innan, men blir fattigare av det... Var är de debattörer som förstår sig på hur alkoholism fungerar?

Jag har jobbat som en tok den senaste tiden, och så lär det fortsätta ett tag till. Jag trivs med det jag gör, och jag har ingenting emot att jobba mycket i perioder. Det är nog till och med så att jag blir understimulerad annars... Men, trött blir jag. Så därför att det läggdags nu.

Godnatt, vänner!
/H.

Lelas

Jag känner mig sorgsen. Emellanåt så sköljer det liksom över mig (och alla er andra också, jag vet ju det) en våg av sorg.

Just ikväll handlade det inte så mycket, eller åtminstone inte bara, om maken och vår gemensamma kamp. Vi har en nära anhörig som har en ätstörning. När hon mådde som allra sämst vände hon sig till oss och det slutade med att hon bodde här hos oss i nästan ett år. Vi körde henne till olika sjukhus mitt i nätterna, vi kramade henne när hon krampade av utmattning, vi kämpade som dårar vid henne sida. Och hon blev mycket bättre, tack och lov.

Den senaste tiden har vi inte haft jättemycket kontakt, och jag har inte sett henne på några veckor. Men, jag ser att hon skriver oftare och oftare på facebook om konsten att räkna kalorier och sånt. En del av det är menat som humor, det är jag övertygad om (ungefär på samma sätt som nyktra alkoholister är makalösa på att skämta om alkoholen), men en del är på allvar.

Och nu ikväll så såg jag henne - och hon har magrat. Det gjorde mig så ledsen att se det.

Det som vi gick igenom tillsammans med henne var en riktig utmaning. Jag har aldrig någonsin ångrat att vi lät henne bo här, och jag är stolt över att hon tog sig upp ur sitt mörker. Och jag har alltid sagt att jag skulle göra om samma resa igen om det behövdes. Men, nu ikväll tänkte jag att jag inte är så säker på det längre... Jag inser helt enkelt att jag inte skulle orka det, och inte maken heller för den delen. Om hon faller nu så kan jag bara se på.

Och samtidigt så är min roll som anhörig till en ung tjej med ätstörning väldigt lik min roll som anhörig till en alkoholist. Det är inte första gången som jag ser likheterna, och jag vet att maken också har reflekterat över det.

Så, nu slits jag mellan att vilja hjälpa henne och veta att jag inte orkar fånga henne en gång till. Jag inser att jag inte kan förändra hennes beteende, och samtidigt så vet jag inte om hon ser sin egen återfallsrisk och därför vill jag tala om för henne vad jag ser.... Ständigt detta slitande fram och tillbaka, mellan vad man vill göra och vad man vet att man bör göra och inte för göra och vill och inte vill och kan och inte kan och...

Och alltihop landar i att jag känner en sorg över att jag inte kan rädda henne, och inte resten av världen heller.

Ja, fy tusan. Suck.
/H.

Lelas

Hehe, kul att sitta här och skriva i varandras trådar. :-)

Jag skrev ett par rader till hennes inbox på fb nu, med budskapet att jag oroar mig. Jag skrev att jag inte kan äta åt henne, och att jag inte kan ta några beslut åt henne - men att jag blir orolig och rädd av tecknen jag ser.

Vi får väl se om hon tar mina ord till sig, men om inte annat kan jag släppa det för stunden nu... Ja, lilla hon, herregud ja.

Kram, Mulle-Gullet!
/H.

God morgon! Jag tänkte igårkväll att du borde tala om för henne vad du ser och märker och vilka känslor det väcker i dig - men orkade inte formulera.... Tror att det är precis det rätta! Jag tror det var ett bra sätt att gå via fb men "privat" förstås. Har ett sjuhelsikes tempo nu före examen som är på onsdag. Då ska ju allt helst vara klart:) Men det brukar bli fast det är hysteriskt på sluttampen. Det gäller att hålla sig flytande, som du vet :D Kram / mt

Lelas

Vet ni? Jag är stolt över min man. Han jobbar på bra med sin nykterhet. Heja honom! :-)

Nu har han tänt grillen, och jag skall lyfta ändan från datorn där jag har suttit och jobbat i flera timmar trots att det är den första riktiga sommardagen i år... sånt är livet med eget företag. ;-)

Var rädda om er, vänner!
/H.

Lelas

Ja, vi har bott i Spanien under en period och deras dygnsrytm passade oss otroligt bra. Så vi håller kvar vid den lite, och särskilt när det är så här varma dagar! Då är det gott med mat när det svalnar av lite framåt kvällen. :-)

/H.

Lelas

Vet ni vad jag har gjort idag? Jag har kramat Lillablå! :-) Lyckos mig! <3

/H.

lillablå

Lyckos MIG!!! för jag har inte bara kramat Lelas, men också Mr Pianoman! De fick ju
bara en kram var, men jag fick TVÅ!!!

Lelas

Ikväll är det dags för anhörigträff igen, det är inte klokt att det har gått en månad sedan sist...
Efter den här träffen blir det ett sommaruppehåll, så det är liksom lite skolavslutningskänsla idag. :-)

Egentligen känns det som att jag inte har tid att åka (det är två timmars resväg enkel väg, vilket innebär en övernattning hos lillebror - vilket ju iofs är trevligt, men det tar tid...). Jag har mycket att göra med mitt jobb just nu, och om jag inte skulle åka så skulle jag kunna jobba på lite ikväll... Men samtidigt så vet jag att det är dumt att inte ta chansen. Så, jag struntar i jobbet och investerar lite tid i mitt eget välmående. :-)

Ha en bra dag, allihop!
/H.

investering som betalar sig otroligt snabbt ! Tänk om bankboken kunde ge tillbaka i samma omfång !

Lelas

Ja, precis... och särskilt bankkontot som hör till den egna lilla firman...
Men, jag skall inte klaga på att jag har mycket att göra i mitt företag - det har ju varit mitt mål hela tiden, så jag väljer att se det som en framgång! :-)

/H.

Blacky

Känns som om jag inte kan komma vidare! Inte på ngt sätt. Inte tillsammans med honom och inte på egen hand. Känner mig så låst och fast...i dåtiden, i det som hänt innan, som sårat mig, som gjort mig rädd och orolig. Det påverkar mig så oerhört!

Hela helgen har varit fylld av dessa ständiga diskussioner och gräl. Och det har inte varit pga att sambon druckit. Utan mkt har varit pga mig. Min ofårmåga att "gå vidare"...

Jag vet att jag ej kan straffa honom för sådant han har gjort om vi ska fortsätta framåt tillsammans. Jag INSER det!
Men ändå...så ramlar jag dit om och om igen. I tanken och i känslan. Och så förmedlar jag det till honom. Visst, han FÖRSTÅR mig och orsaken till min reaktion. Men han får liksom höra det om och om igen av mig och då blir allt skit.

Gårdagskvällen slutade mysigt och bra med positivism och närhet. JAAA kände vi båda, NU är vi på väg FRAMÅT!
Men så nu på morgonen kraschar jag allt IGEN iom en fråga ang ett ämne vi ältat hela helgen. Så blev det tjafs och tårar igen...

Hur ska jag kunna ta mig vidare?
Jag vill leva med honom (om han ej dricker)
Hur ska jag kunna hantera mitt liv...dåtid, nutid och framtid...utan oro och utan att förstöra det positiva vi bygger upp?

Kram

Lelas

Hej Blacky!
Inte kan vi leva med dem, och inte utan dem...

Du har kommit långt som inser med ditt förnuft vad som är "rätt och fel", nu återstår arbetet med att få hjärtat att samarbeta med hjärnan.

Hur har det gått för din man? Håller han sig nykter? Går han på möten? Vad gör han för att arbeta på sin nykterhet? Jag tänker.... Att på samma sätt som han arbetar på sitt håll, så måste du arbeta på ditt. Men det fina är att du inte behöver göra arbetet på egen hand, utan kan få stöd av andra som har gått igenom samma sak, och en hel yrkeskår av professionella personer som bara väntar på att du skall höra av dig.

Kan du prata med din man om det här? Jag menar... Det kanske kan hjälpa er om du säger till honom det som du skriver här - att du inser att du reagerar kraftigt och att du kommer behöva tid för att komma över allt som hänt. Eller?

Jag vet ju att du prövar dig fram lite i detta med att söka hjälp, fortsätt med det! Kram!
/H.

Blacky

Tack för dina rader :)

Min man...håller sig inte nykter, nej...han går inte på AA, nej...
Han arbetar på att PRATA med mig då det hänt ngt istället för att gå ut på stan och dricka.
Han tar en öl eller ett glas vin. Inte mer. Just nu iaf.
Han dricker inte varje dag. Har han aldrig gjort. Är mer en öl i solen eller glas vin till maten. Inget "fylledrickande".
Så klarade han 5 månader i vintras/våras också innan han i slutet av maj drack en hel helg.
Han tror sig klara sitt liv så här, att bli bättre på att prata och reda ut saker med mig istället för att fly till drickan.
Han anser sig kunna klara av att "dricka normalt" i sociala sammanhang, tillsammans med mig.
Jo...än så länge verkar det ju funka...
Vem är jag att veta hur det blir i framtiden?
Vem är jag att döma?

MEN...det är det jag gör...dömer...
Och oroar mig...

Kramis

Lelas

Vad tror du då, kommer han kunna dricka socialt tillsammans med dig? Du skriver "än så länge" - vad betyder det? Att du bara går runt och väntar på att det inte kommer att fungera? Så kan du ju inte ha det... Det äter upp dig.

Vet du, det finns de som menar att man kan definiera vem som är alkoholist genom att fråga hans/hennes anhöriga. Om du upplever att det är att problem, då är det ett problem. Alkoholisten själv kanske inte kan se sin situation så klart som du som anhörig kan. Förstår du hur jag menar?

Jag tror att det viktigaste för dig nu är att försöka ta reda på vad du själv vill. Om du tänker bort alla "för hans skull" och "jag kanske överreagerar" - hur vill du att ert liv skall se ut? Om han fortsätter dricka som han gör nu - vill du leva med honom då? Om han ökar sitt drickande och kanske också sitt smygande och ljugande - vill du leva med honom då? Om han kommer till insikt och aktivt jobbar på att bli nykter - vill du leva med honom då? Var går dina gränser? Är det inte dags för honom att anpassa sig efter dina gränser, och för dig att sluta anpassa dig efter hans?

Om jag minns rätt nu, så har du tidigare skrivit att dina gränser redan har passerats många gånger. Du har trott att du har fattat beslut om hur du skall reagera om/när han dricker - men sedan har du inte stått fast vi dina beslut. Betyder det att du har fattat fel beslut innan? Eller, vad betyder det?

Var rädd om dig. Kram!
/H.