av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
tis, 2011-06-07 - 00:58

...men inte vilken Måndag som helst, utan en LEDIG måndag, en nationaldag...
Och det är nog den bästa Måndagen på myyyycket länge....

Den har visat sig från sin allra bästa sida, rena sommarvärmen, och jag har njutit av varje minut...
Lite skönt ändå att vi svenskar inte har hunnit belägga den med någon tradition ännu, tänker då mycket på våra grannar baggarna..
Vi umgås med en norsk familj och jag har tidigare varit lite avundsjuk att de har gjort den till en sådan festlig dag, den syttende mai...
Men så är de som oftast bakis på jobbet den 18:e också, och det är ju inget jag är avundsjuk på, heller...

Mitt aktiva deltagande av den ganska nya svenska nationaldagen blir att nu och framledes...enbart att få njuta av den...
Många år i dess början så behövde jag jobba på den, och den fick aldrig den dära raketfarten alla hade pratat om..

Och för många svenskar har den svenska flaggan och vara nationalistiskt blivit synonymt med att vara nationaldemokrat,
i en politisk skugga och och en bitter bismak av rasister och vajjande naziflaggor...
Taxichaffissarna som inte fick märka upp sina bilar med den svenska flaggan, och köttförpackningarna fick nästan inte längre bära den svenska flaggan...
Vad är vi för svenskar egentligen, vågar vi inte stå upp för vår svenska fana, slå oss på bröstet och vara stolta över vårat eget land...
Det betyder inte att alla andra är sämre, eller att vi är bättre än "dom", EN dag om året får vi svajja med våra flaggor och vara stolta över vårat egna land...
En dag om året...!
Titta på vårat gannland längre ner, Danmark, där finns dannebrogen på vart och vartannan produkt, och de heter något med..t.ex DANfoss osv...

Jag kan nog tycka att vi skulle våga vifta lite mera med vår svenska flagga, inte bara i gösstaken på båten, och en liten vimpel på flaggstången...
Men så tycker jag väldans mycket också, om nästan allt, har aldrig haft vett att hålla käft, ...heller...

Så idag, gör jag ett "bokslut" på min ledighet, som jag brukar, en sorts sammanfattning av min ledighet...
Sluter mina ögon..vänder blicken inåt (tredje ögat som de pratar om på yoga-meditationen), och låter tankarna tala till mig...
Är jag nöjd med min egna tid?, har jag förvaltat den bra?, kunde/borde jag ha ändrat på något?, hann jag njuta av den?
Finns det något som var bättre än tidigare ledighet, som jag kan anamma till nästa helg?, hann jag med det som jag hade förväntat mig?

Som ni ser..!, tusen frågor jag ställer till mig själv, men inte så "sakliga" utan mer åt känslohållet...
Och vad håller jag på med?, jo jag försöker "lära mig" att få kontrollen, kontrollen över mitt egna liv, ett stadigt handgrepp...
Det allra viktigaste för mig är att inte utsätta mig för en negativ stress, då klappar jag ihop av pressen, och då gäller det att "lyssna" på mig själv...
Irritationen går upp, jag bli lättretlig och inåtvänd, och avbryter jag inte den negativa spiralen, ja..då barkar det åt helvete!
Så jag vänder ut&in på mig själv, ser mig från ett yttre perspektiv, och lär mig objektivt se och höra, vad håller du på med Berra, just nu?

Det är ett nytt "påfund" av mig själv, jag betraktar mig själv, och lär mig läsa mina egna reaktioner, snabbare..
I mitt "alkoholiserade" liv så fanns det hela tiden en "nödutgång" med hjälp av alkoholen, jag kunde lämna mig själv, snabbt...
Nu kan jag inte det, längre...
Så det finns massor av fallgropar där jag måste hinna se mig själv innan jag snubblar i groparna...

Och vet ni vad?, det har börjat funka...
Jag har idag mycket närmare till mina egna känslor än vad jag hade tidigare, och det kanske är ett måste, för att det ska kunna funka...
När jag håller på att brisera, släpp vad jag har för handen precis då, sätt mig på sidan av och betrakta hela situationen, är detta hela världen?
Knappast, men bara en väldigt irriterad Berra som håller på att bli skogstokig, man kanske skulle le åt hela saken???
Och då rinner skiten av mig, och jag kan bara sitta&titta mig runtomkring, detta är inte hela världen....

Hela världen för mig är att få leva i samtiden med den, och uppleva den, i realtid, inte försöka leva upp till en massa uppoffringar...
Leva på minnen, det kan jag göra i graven, här ska skapas nya hela tiden....

När jag tokjävlades med en Molly (expanderbult för gipsskiva) i fredags och var på väg att sätta hammaren i gipsskivan av ren frustration...
Så följde jag med blicken en svettdroppe från min näsa till trägolvet, mellan mina bara fötter sprang en silverfisk, och sedemera började dricka av droppen...
Då föll det sig för mig, att jag måste vara en jätte för silverfisken därnere, och minsta lilla rörelse med min fot skulle krossa honom..
Jag fullt upptagen med att hacka nya hål i väggen ca 2 meter upp från golvet, och en liten liten felaktig rörelse med foten, och jag skulle ovetandes släcka ett annans liv, det kändes märkligt plötsligt...

Jag hade inga problem med att slå ihjäl den trettioelfte myggjäveln som var på väg att ge mig full sysselsättning i natt med kliande myggbett,
båda äro de skadeinsekter, men den ena ger mig mer besvär än den andre, och det rättfärdigade mig att skicka en art till insektshimlen snabbare än den andre.
Ibland känner man sig som en gud, och kan bestämma vilka som får leva eller inte...

Tidigare i mitt liv hade jag inte ens bestämmanderätt om jag skulle få vakna upp med ångest eller inte...
Det är en liten mer bit av kontrollen jag har idag...

Är det en rätt utveckling?

Jajemänsan

/Berra

Berra
ons, 2011-06-08 - 00:54

..och tänker....
Idag är jag inte glad, men absolut inte ledsen...
Det ena ger inte på en gång det andra, utan någon form av mellankoli...

Tankarna far runt, är det farligt?
Är det "dåligt" att inte vara glad, måste man hela tiden vara gl...ad?

Söker jag fortfarande de här kickarna i livet, och då det plötsligt blir kasst att inte vara glad...

Jo jag vet hur man gör för att lösa problemet, men det var en självmedicinering jag sysslade med förr i tiden..
Några klunkar alkohol så var det problemet löst, och så var man "lycklig" igen, fast man inte var det...
Det löste sig på en kemisk väg, men problemet var ju på sitt sätt ändå kvar, men man brydde sig inte...
En flytande lyckopillersubstans, men med mycket starka biverkningar, ångesten t.ex...
Och ångesten kunde man hålla stången med....mera alkohol...
..och så var man fast i ett ekorrhjul med fotboja, hänglås, kättingar och handfängsel...

Det var ju mitt egna val, vadå en alkoholist går inte in i det helt frivilligt, det blir inget val, det fanns inga andra alternativ just då...
Men på något sätt krökar man inte bort all sin egna självkänsla, mycket trubbas av, men inte själens kärna...
Där man fortfarande är medveten om sin situation, men känner sig maktlös och handlingsförlamad, vet att det är fel...
Men man har inga andra val, det blir någon form av överlevnadsstrategi, jag har inget annat liv än att återgå till ruset,
allt det andra blir för jobbigt att ta hand om, man vill skjuta det framför sig, ända fram till begravningen, sin egna...

Man har inga val...tills den dagen man bara önskar att ens begravning kommer och förlöser en från ens problem, för flera har de hunnit bli...
När det inte finns något annan lösning, att antingen önska livet ur en eller göra allt det andra, som att börja om med livet igen...
Och med dess alla problemen som hunnit bli flera OCH en ständigt abstinens...
Jag förstår att det bär emot, men har man nått sin emotionella botten, ja då kan man inte falla längre ner, botten på brunnen är nådd...
Man har inget mer att förlora än att sakta börja kravla sig uppåt, hur mycket än brunnens väggar rämnar...

Det blir bättre men hela tiden kommer man att jämföra med hur "lycklig" man var tidigare, och vem vet, kanske har det hunnit förändras sedan senast?
För den som vågar sig att prova på så kanske det fanns lite lycka kvar, ..ett litet tag...

För mig finns det ingen olycka i världen som kan göras mindre olyckligt med alkoholen, det kommer andra olyckor i dess spår...

Just nu är jag inte glad, men inte heller olycklig, ingenting jag kan snabbt förändra med annat lyckotillstånd...
Bättre att rida ut stormen och tänka på..."att acceptera det du inte kan förändra..."
Om det inte fanns några downs, hur skall man då veta när det blir några ups?

Att ge livet lite vidare ramar och skapa tillåtelse för både med och motgångar, och lära sig hantera dem...
Jag behöver ingen verklighetsflykt, jag behöver verktyg till att kunna hantera verkligheten istället...

/Berra

mulletant
ons, 2011-06-08 - 19:08

snyggt formulerad: Jag behöver ingen verklighetsflykt, jag behöver verktyg till att kunna hantera verkligheten istället...
Just vad många skulle behöva inse. Och leva efter... säkert handlar det mycket om att söka och våga börja använda sig av olika verktyg också. Det är så förrädiskt enkelt med flaskan... och så jäkla överreklamerat. Det kan jag störa mig på. Ha det gott / mt

mr_pianoman
ons, 2011-06-08 - 22:17

Såg ett salt gäng fjuniga studenter i en bil här ikväll. Dom som inte körde var fulla som ägg redan tidigt på kvällen. Jag sa till min vän som gick bredvid "skönt att vara nykter" Hon log och vi gick vidare.
Det hjälpte mig att hålla min nykterhet uppdaterad idag.

Berra
tors, 2011-06-09 - 13:35

..och för er också, naturligtvis...
Just nu försöker jag "landa" med mitt inre, mina stunder för återkoppling kommer oftare och oftare...
Jag vill sammanställa min livssituation här och nu, genom att titta bakåt på vad som har hänt, och sia lite om framtiden de närmaste dagarna ser ut...
Jo!, jag vill ha kollen, hela tiden, alla fåren i hagen...

Och sedan försöker jag se mig själv i ett yttre perspektiv, jag jämför mig med hur de andra kollegorna bete'r sig...
De stressar och är hetsiga, både på sitt sätt att vara och att prata, är blixtsnabba på att försvara det som är sina skötebarn,
jag kan nästan gissa hur undertonen kommer att vara i nästa mening, jag verkar kunna avslöja dem och deras tankar...
Det finns personer som är mer receptiva för påhopp och anklagelser, de blir per automatik hackkycklingar,
sedan finns det de som är starka och hackar, de kan bli de "omöjliga", för de har alltid ett försvarstal och ett gott argument.
Sedan finns det gängbildningar som alltid tar varandra i försvar, oavsett om det har rätt eller fel...

Men ingen av dem är tillräkneliga för att kunna vara någon av mina helyllevänner, jo möjligen "kollega nr2"...
Men det finns begränsningar för vad jag låter mig öppnas längre, jag vet att allt det jag säger kan komma att användas emot mig,
därför ger jag dem inget på ett personligt plan, utan bara ett fackmannamässigt pladdrande..
Så jag har ingen själ kvar i mitt arbete, jag bara väntar på....en förändring, jag ligger i torrdocka, malpåse... you name it..
Jo jag vet, det är inte speciellt givande för tillfället, men är sju resor bättre än var det var för något år sedan...

Jag har på något sett fått min egna frizon, de accepterar att Berra är som han är, men med vissa undantag ibland...
Några kommer fram och pratar om vädret och annat lite tråkigt kallprat, jag suckar bara och vill, kom fram till saken människa,
spill inte min tid med bullshit, konkreta saker, eller du kan dra åt....ett varmare ställe...
Med Berra kallpratar man inte längre, där "varmpratar" man, på ett betydligt djupare och mänskligare plan, med de rätta känslorna...
Vissa verkar ha lärt sig hur man öpnar upp ett samtal med mig, men de verkar ju inte ha tagit någon notis om vad vi pratade om senast,
utan dra upp samtalet i en repris, varför då?, lyssnade de inte förra gången, eller vill de åter kallprata med mig..

Jag har kommit mig själv närmare sedan jag blev en nykterist, eller o-alkoholist, ickedrickare, jag bryr mig oerhört i samspelet mellan människor...
Men mina kollegor som fortfarande då dricker, verkar spela i korplaget,.." vi tjongar in en boll då och då och ser vad som händer"-typ.

De ska ha sin grillfest i nästa vecka på jobbet, jag tvekade inte en sekund, jag kryssade i "kommer inte" kolummen på direkten...
Det är inte för att att jag enbart "hatar" dem, utan för mest att skydda mig själv, ifrån helt onödiga hot, på obetald fritid dessutom, tror de jag är dum i huvudet?
Förra året sprack det totalt mellan mig och chefen, timmarna innan festen, jag gasade iväg med bilen så det tjöt om däckena den eftermiddagen,
jag lät alla andra höra hur jävla pissed jag var på skiten när de då satt och värmde upp bland grilloset med sina gröna glasflaskor i nävarna...
Jag hoppades att de drabbades av värsta tänkbara straffet allihopa, bakfylla med ångest, det hade varit rätt åt dem...

Men så är det inte nu, jag sätter gränser för både mitt mående och hur långt andra ska få lyckas dra mig till...

Jag har lite mer av kontrollen av mitt liv genom att begränsa hur långt mina känslor ska få ta mig, det hade jag alkoholen till tidigare...
Den begränsade mina känslor så att jag trodde att jag hade kontrollen, men det var den som tog kontrollen över mitt liv och begränsade mig...

Idag har jag kontrollen, men f*n vad svårstyrt det verkar vara...

/Berra

Berra
lör, 2011-06-11 - 02:52

..och jag är trött så jag håller på att kräkas...

Men jag kan inte förmå mig att gå och lägga mig, för "min tid" är nu...
Min tid för mig själv...

Har varit gräsis ikväll då frugan varit ute med jobbet för en sommarfest, och trodde det skulle bli lugnt,,,HA!
Farit som en tättspoling och skjussat än hit och än dit, kom hem med frugan från stan för en halvtimme sedan,
och nu har jag fått "min tid" för mig själv, vid datorn och forumet, nu kan jag vila, äntligen!
Sedan eftermiddagen har jag varit tvungen att förändra min tidsplan tre gånger!!!

Och det är väl mitt egna fel antar jag, att jag inte kan säga nej, man vill ju inte gå miste om någonting kul eller nytt...

Grannarna bjöd in sig själva på middag den en och halv timmen jag hade hemma innan jag var "tvungen" att skjussa in dottern till
stan för att hon skulle gå ut och festa med sina kompisar.
Men som tur kom de med sin egna grillade mat, och de matade sedan t.om diskmaskinen när jag for iväg...
Det verkar inte klokt, värden drar och låter sina gäster ta hand om disken, men tidsplanen var stenhård...
Grabben behövde ha hjälp med sina sladdar mellan dator-TV-spelkonsoll, och det krävde sitt ihopplockande halvtolv på natten!

Hann plocka ihop utemöbler, blöta handukar och badbrallor efter ungarna som badat i bassängen klockan 01, sedan bar det iväg till stan igen...
Börjar känna mig less på att vara chaffis kvällar och nätter igenom, bara för att man numera är nykter, och en möjlig utnyttjelse...
Men jag vägrar att hämta tonåringarna ännu en gång in till stan, de hade sin möjlighet kl 01:30, nu får de åka nattbussen...

Och så går jag här ändå, och vankar som en orolig förälder sig bör...

Går ut på baksidan för att dra några bloss, det har ljusnat och några kåkar bort hör jag en granne som sitter och fyllsnackar i sin mobil...
SUCK!, hoppas bara att den i andra änden också är packad så han inte ringer någon medberoende mitt i natten...

Jag måste i säng för om 6 och en halv timme ska vi sitta i bilen allihopa igen, men jag väntar otåligt på nyckeln i ytterdörren,
måtte de komma hem i god kondition, och inte fått en dålig upplevelse av för mycket alkohol...

Men den oro'n får jag ta med mig in i medvetslöheten, för nu måste jag släcka det här dygnet, annars bränner jag ut mig helt...

Ty nätterna är mina, men knappast dagarna, jag måste få tjuva min tid, på bekostnad av min dygnsrytm...

Men vhila min vän, det får du göra i grafven...

/Berra

mulletant
lör, 2011-06-11 - 05:10

men det låter fint också! Glada ungar och goda grannar som är hemmastadda och trivs i ditt sällskap. Ditt livspussel har många bitar.
Jag har total förståelse för ditt behov av egen tid när du får fördjupa dig i dina tankar som vi så ofta får ta del av här. Jag har inte så många pusselbitar så nära inpå i livet längre, barnen är vuxna, inga grannar som kommer på "oväntat besök" ... både skönt och ett sting av saknad.
Det är fint att vara trevlig ochsnäll men du ska ta hand om dig själv också! Du har så mycket inom dig som måste få tid och rum att formas til tankar och ord som är till glädje för så många. Tack för att du delar med dig av livets hela mönster! Ha en fin och "lagom" dag i alla riktningar! Kram / mt

Berra
mån, 2011-06-13 - 10:37

Ja, det där var litet kaxigt för att ha kommit ifrån mig, en Måndag!

Men idag har jag givit dagen "måndag" samma förutsättningar som alla de andra dagarna...
dvs inte bakrusig, och ingen negativ förväntan, utan jag låter den bara komma, precis som den är...
Jag är öppen för förslag, och alla i min närhet kan f.om nu forma dagen åt mig, bra eller dåligt, det är upp till dem, själv är jag lite optimistiskt i alla fall..

Min helg blev supertung, ni som läste mitt senaste inlägg om fredagen som gick i tempots tecken, helgen fortsatte så hela tiden..
Upp och iväg, slänga sopor, handla (fanns inte där, utan iväg 5 mil till nästa affär, köa vänta, köa igen osv..)
Fullt ös halvt medvetslös, årets hittils varmaste dag, i en stor bil med mycket fönster, och ingen AC, fem personer...

Ett bamsestort middagsbord på takräcket och en soffa i baksätet, ja det var proppat med tving de sista kubikcentimetrarna...
Ut i skärgården, ner med brötet i en liten roddbåt i omgångar, åka en bit, sedan 20 meters stighöjd i trappor i berget, genom skogen, duns!
Sedan om igen, svetten lackade så att shortens såg nedkissade ut till slut....
Trodde ni det var slut med detta?, nejdå, skruva isär det gamla köksbordet och soffan, röja plats för den på ett nytt ställe, montera ihop det nya osv...

Vad kan man säga, grillen gick igång lagom till den första myggarmadan runt 9-rycket, kvällsmyset blev kort, för alla somnade vid TV'n,
vaknade med ett gallskrik, FAN! nu e're brådis, dottern har en viktig match, väcka alla som en tornado med tandborsten i munnen...
Frukosten blev dyr, den fick lösas ut med 400 riksdaler på donken (McD) i bilen, väl framme till uppvärmingen med ångande motor
och en skäggig och rufsig pappa som försöker se lite värdsvan ut, "..jorå!, det är bra ...lugnt lix'om" ...fy fan vad jag ljuger egentligen!

Okey, vi sopade skiten ur motståndarna, men det var inte hedersamt, de var underbemannade och hade inga avbytare, det var helt slutkörda...
Domaren bröt matchen när en av motståndarna ramlade ihop i ett svimningsanfall, det blev för varmt och för mycket för dem...
Inget derby till att tala om, det blev inte den förväntade fajten, inget krigande, bara en enda stor förnedring, oj vad jag hade empati för dem...

Väl hemma en massa småfix, och jag drog på det länge,... jag hade ett halvfärdigt byggjobb i tryckat, jag kunde få ihop det idag, kanske..
Men ni vet, fram med alla maskiner och verktyg, skapa utrymme och röja undan allt tingeltangel...
Tänka, såga, svära, mäta, tänka, såga, svära, ungar som trampar runt bland vassa verktyg och ska fråga en massa, ..vad var det nu en och fyrtisju?
När det var färdigsågat, så var det en och sjuttiofyra det skulle ha varit, stressa som en tok, så att det skulle gå att använda baksidan till middagen...
Och klart blev det, sedan en halvtimme att få det rent, äta till myggornas kvällsserenad, svälja och sedan börja olja skiten tills mörkret föll..

Och så börjar man undra, har jag inget eget liv?
Jag går ifrån uppdrag till uppdrag, och hinner knappt andas emellan dem...
Jodå, jag gör ingenting som jag inte vill längre, så länge jag har kontrollen och känner att detta är en berikande situation, eller som i mitt fall skapande,
då trivs jag, behöver jag en paus, så får jag ta det när den behövs...

Jag har kontrollen så länge jag inte tar på mig mer än jag klarar av, och det är jag som sätter takten och kraven...
Och det allra viktigaste, låt inte alkoholen röra till det för mig, då går precis allt i fel takt...
Jag kunde då inte ha spännt bågen det allra minsta, utan rasat som ett korthus i planeringen och ingen styrka till någonting...

Jag står här skitig, solbrännd, orakat, myggbiten, nya sårskorpor efter någon såg här och där, men jag trivs...
Man kan ställa sig frågan varför, jag tror jag har en del av svaret, jag drack inte en droppe av alkohol i helgen...
Jag känner mig starkare i min nya kostym, jag vet att det funkar ändå, jag behöver inte förlora mig själv inuti mig själv...

Jag är inte fängslad, jag är förbannat fri, så länge jag bestämmer mig...att idag ska jag fortsätta hålla mig nykter, vad som än händer...

Och jag är inte olycklig...

/Berra

Lisamari
mån, 2011-06-13 - 16:52

Det var härlig och roande läsning, tack. Tog mig tillbaka lite, när barnen var mindre.
Detta skjutsande mitt på fredag natten, då de var 16 och sa de missat bussen, tur jag inte drack så länge jag hade hemmavarande barn, även om jag hade varannan helg barnfri och kunde ta igen det, när de var lite större.

Även skjutsande till olika idrottsaktiviteter 7 på lördagen och stå där sömndrucken och heja.

Men det är en härlig tid, bättre att få vara chafför och ställa upp än att inte veta var de håller hus.
När min flicka var 14 fanns det nåt som hette nattvandring. Jag fick lämna mina barn som inte sprang ute, för att nattvandra och var lite irriterad över detta.
Ska sägas att det var sorgligt att gå hem med en 13-14 åring, och lämna av de, hos föräldrar som var aspackade. Inte kul alls.

Men förstår detta med egen tiden, jag har ju själv ett enormt behov av den.

Lovar det kommer i överflöd då de lämnar boet :-) Njut av kaoset.

Mysigt med din inställning för den är så rätt.

Tack

Berra
tis, 2011-06-14 - 13:20

..och jag känner mig för, är detta mitt liv, fungerar det som det är "tänkt"??

Mitt liv som nykterist har fått nya banor, jag har hela tiden fullkontakt med mina känslor, och det känns....bra!
Inga glädjeskutt men heller inga stora sorger och besvikelser, och det sistnämndas frånvaro är väl det jag uppskattar mest och bäst...

Okey, jag förlorar mig inte in i de dimhöljdas land med ett rus, visst jag saknar den däringa avslappningen...
Men... jag får ett betydligt bättre genomsnittlig avslappning när jag inte behöver höja axlarna i ett ständigt försvar,
inte känna mig angripen bakifrån, allt ifrån ångest, familjerelationer eller chefsgnabb...
Jo jag har kontrollen idag, och låter mig inte brusa upp i konstiga känslosvallningar, läget är rätt stabilt..

Och jag har makat och stakat ut ett "skyddsområde" runt omkring mig, inget kommer in där om källan inte är tillförlitlig.
Min skyddsvall fungerar och det mesta trillar ner däri, jag kan dra upp de som ropar på hjälp, men problemen får drunkna av sig själva...
Jag håller mig på ett behörigt avstånd, och har bestämt mig...andras problem är inte mina, jag fyller inte min skottkärra och kör runt andras problem...

Visst, det är väldigt lugnt runtomkring mig, jag som tidigare var en som sökte upp problemen, och lät mig belastas av dem...
Idag kan jag råda, men tar inte på mig dem frivilligt, utan de ligger kvar hos problemägaren...
Jag försöker vara snäll och tacka bestämt nej, och pålysa att det där får du nog allt lösa själv, och ibland triggar det den andre att finna egna lösningar...

Ungarna är ett lysande exempel, när vi inte håller våran skyddande hand över dem, så fixar de svåra egna beslut hur effektivt som helst,
mamma och pappa kommer inte alltid finnas vid deras sida genom hela livet, så vi ger dem små try-out's lite då och då, smaka på livet, typ!

Jag ställs också inför en del jobbiga beslut, och ibland har jag lärt mig att tänka som en chef, ...JA!.. jag måste ta ett beslut..
Jag får välja på pest eller kolera, men ett beslut måste tas här och nu under dessa förutsättningar, och så står jag för det..
och det var under dessa förhållanden som jag gjorde ett val, det kan vara allt ifrån att köpa ny tvättmaskin, eller att sluta med alkoholen...
Beslutet ska vara väl fattat och med goda grunder, och när tankarna inte kan sluta gnaga, så TAR man sig ett val, punkt!
Då blir plötsligt valfriheten mycket bättre och mycket enklare, har man tjackat en snuskigt ny och dyr TV så kommer det alltid att finnas en senare
till ett mycket lägre pris, och man kommer att känna sig fistad igen...
Då har jag bestämt mig att sluta jaga kronor, och jag tänker INTE använda mig av någon prisgaranti, jag slutar helt enkelt kolla priser efter mitt val...

Och jag gör lite granna av samma anledning med med nykterhetsbeslut, jag slutar letar anledningar till om jag möjligen har gjort rätt beslut,
jag behöver inte kolla att jag fortfarande är en vinnare eller inte, om det möjligen är roligare eller bättre med att fortfarande kunna dricka alkoholen..

Jag har gjort ett val och det kan väl anses som ett principbeslut på styrelsenivå, min nya policy, jag skiter i vad andra gör, jag gör det som är bäst för mig!!!
Om alla barer i världen bara serverar alkohol i nyfikna glas, färger eller namn, så är det fortfarande inte ett problem för mig...
Jag ber bartender blanda ihop något som JAG tycker låter gott, och kan han inte det, så är jag helt enkelt på fel plats..., eller möjligen miljö..

En bar som inte har en rikligt utbud av alkoholfria alternativ är i min mening, en DÅLIG bar, eller bara fruktansvärt lat och generaliserande,
duger inte mina pengar lika väl som andras, har de ingen inspiration att lyfta på röven och göra något kontruktivt och nytt, utan bara ta det vi serverar,
då kan de dra åt....ett varmare ställe...

Jag kunde ha varit vegeterian, och en sylta som idag inte serverar ett flertal olika vegetariska alternativ är dödsdömda...
Därför tror jag på att man måste våga ändra på sina förutfattade meningar om alkoholen och hur den ska förtäras...
I spritbältet Sverige växer det idag upp generationer som inte längre dricker ren sprit, och då måste man till förändringar...

Och vem vet, om ytterligare några generationer så kanske vi svenskar inte längre bryr oss hur många procent flaskan innehåller,
utan att vi tvärsom, bryr oss mera om hur alkoholens biverkningar påverkar oss, och därför väljer att vara försiktiga med alkoholen..
I vissa länder ser man det inte som en eloge när man tappar ansiktet, man drar en skam över familjen och släkten..

Och därför borde vi bry oss lite mera om hur det påverkar våra närstående, även om vi skiter i hur fulla vi själva blir...
och då blir den med alkoholproblemen en självisk person, som bara tänker på sig själva...
Och han/hon blir förvånad över när deras älskade också tänker själviskt, det lämnar honom/henne med sina egna problem...

Varför är det så?

/Berra

liveagoodlife
ons, 2011-06-15 - 05:57

Hej!

Jag är glad över att läsa om din förändring vad gäller alkholen.
Min pappa har varit alkohlist i hela sitt liv från och till och idag är han 48. Bra liv? Nej han ångrar sig varje dag. Han är inte den som kan slita sig fri även om han försöker. Han har varit inne tiotalsgånger på hem och anstalter men ingenting fungerar. Så det ser mörkt ut..

Så med detta vill jag säga att jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte rör en droppe till någonsin! Alla, både alkholister (som förstår sitt problem) och andra kan säga med handen på hjärtat att det inte är värt det.

Jag önskar verkligen att jag kunde föra vidare den vetenskapen till hela världen. Jag har växt upp med spriten men trots det gör det nästan ondare att se andra som lider av den på olika sätt. Om jag får drömma så skulle jag utplåna den. Alkohol skadar så många människor, och så många liv..

Jag vet hur det är att älska någon som brukar och missbrukar, det är ett evigt tyst krig som pågår inom mig, och det gör så ont. Jag hoppas att du aldrig utsätter dina nära och kära för den smärtan (igen). Livet har så mycket vackrare saker att bjuda på. Jag läste din posetiva och negativa lista, men egentligen finns det inget posetivt alls med alkohol. Även om du stillade ett behov när du drack och fick uppleva den där känslan så var det inte bra för ditt eller någons bästa överhuvud taget. Och det kommer aldrig vara det. Aldrig.

Jag är ung, jag har inte många år på nacken men jag är klok och min pappas missbruk har gjort mig till en bättre människa, och det har givit mig kunskap. Som jag vill föra vidare nu.. Även om det har gjort ont och även om det gör ont så har det gjort att jag växt i mitt inre. Men det var fortfarande inte värt det priset för nånting i hela världen. Ändå skulle jag kunna gå igenom det tusen gånger om om alla ni, alla ni som lider av detta problem bara fick slippa det!!!!!

Så var en bra människa, och ta inte ifrån dig dina egna rättigheter. DU har rätt till ett bra liv!!!!! Men alkoholen kommer alltid förstöra det livet! Så låt det inte ske!!!! Kram

Berra
ons, 2011-06-15 - 10:32

Din pappa och jag är ju då precis lika gamla, man brukar säga att det inte går att lära gamla hundar att sitta...
Jag sitter!

Jag tror på att man gärna vill vara kvar i något som man anser känns tryggt, man vill inte förändra...
Titta bara på hur deklarationen har utvecklats, är inte den skitenkel att hantera idag???, DEN utveckling har man ju tagit till sig, och tycker om...

Så all utveckling är inte enbart negativt...
Titta på bilarna och hur de har utvecklats, de har blivit tystare, snabbare, bekvämare, energisnålare, miljövänligare och framför allt säkrare...
Idag lever den farligast som är framför bilen och 99 % av dödligheten sitter i omdömet hos förararen...
Och drar du igång motorgräsklipparen en timme så har du grisat ner luften mer än 20 mils körning med bilen...
Den utvecklingen trodde man aldrig att den skulle ta för 20-30 år sedan, när alla Märsor alltid hade en sotsvart baklucka,
och blåröken låg tung ifrån tvåtaktare och alla moppar, och TV'n fick fladdrande bild av dem, stereon skrek av tändstörningar...

Så kom inte och säg att det var bättre förr, för det var det inte....
Datorn var ett arbetsredskap för kontorister och internet en fluga, idag är den en självklarhet i alla kommunikationer för alla människor...
faxen och telex-maskinen är döda, skrivmaskinen likaså, ångmaskinen och karbidlampan...
Men att de också har varit viktiga för våran utveckling, så de har en plats i vår tids historia och den respekten det medför...

När ska man börjar införstå att alkoholen är en farlig kemikalie som har lätt att skapa en beroende om den missbrukas...?
Är rökning OK om man bara gör det på trevliga sociala sammankomster, och "förbjudet" på övrig tid, det verkar vara tvärsom idag?
Lika mycket som det är tvärsom med alkoholen, ska det bara vara "tillåtet" att få bruka denna substans i sociala sammanhang..

Och så tänker jag....alkoholen har infiltrerat den sociala sammankomsten så hårt, och lagt sig i matkulturen så hårt att den inte går att stoppa,
inte idag som det känns, det är alldeles för många som försvarar dess fördelar, den har ett kulturellt inslag idag...
Men när det sedan uppdagas att de flesta som brukar alkoholen också missbrukar den med att dricka sig berusade allt för ofta,
ja då tar samhället sina övervakande och skyddande händer ifrån dem, det har blivit en alltför jobbig situation att ta hand om...

Vi blir lämnade till oss själva, och vi belastar våra nära och kära med alkoholrelaterade problem...

Jag befinner mig i en generation där män inte kan umgås utan alkohol, på krogen, i bastun, vid fisket, vid middagen, på nöjesfältet, på firmafesten osv...
Och när jag sedan kommer och är NYKTER...,".. vad f*n har då du här att göra Berra?, ska du inte umgås med oss andra???.."
..det är kanske därför jag kom hit, men hur är det med er andra???
Varför är det oftast den klarsynte som ifrågassätts???

/Berra

Berra
fre, 2011-06-17 - 16:42

..helgen nalkas med stormsteg, och vad gör jag???

Vänder blicken inåt igen, förskräckligt tjatande om detta inåtblickandet, eller hur?
Och vad gör jag då, jo jag betraktar mig själv, ser in i min själsliga spegel, hur f*n ser jag ut egentligen?
Och varför detta eviga gluttandet i spegeln då, har jag blivit utseendefixerad?
Nja, inte utseendet, men mitt in-seende i sådana fall...

Jag är helt enkelt mån om att jag ska fortsätta att känna mig som om jag mår bra, som "om"...?
Mår jag inte bra då, jovars, jag mår nog ganska hyfsat...
Jag har satt upp mina egna begränsningar i hur jag ska bete' mig och hur jag ska tänka för att må bättre...

Jag håller mig "neutral" hela tiden, jag deltager i inget skvaller, eller pratar inte skit om andra...
Och varför det, jag vill inte ta någons parti helt enkelt, ingen ska veta vad jag tycker hela tiden...

Att tala är silver, men att tiga är guld, gammalt ordspråk, eller har man inget gott att säga, så behöver man inget säg alls...
Jag har alltid tyckt om saker och ting, käften har glappat på mig som en tvåtaktare, alla vet vad Berra har för åsikter i det mesta...
Men inte nu, han har blivit hemlighetsfull och pratar bara på ett personligt och neutralt plan..
Och varför detta?, tja en av mina förändringar, det skapar en mera rofylld tillvaro, ingen som säger "visst Berra, visst är det så?"

Jag har alltid tagit mycket plats när det har funnits alkohol med i närheten, kunde bli ganska så jobbig på firmafester osv..
Och så fick jag lida för det i veckor efteråt,..." kommer du ihåg när du dansade på bordet och spillde ut tre öl..?",
det var ju inte så mycket till hjälp när hela huvudet redan var knökfullt av ångest, det slipper jag nu...

Känner vibbarna idag på firman, många kom sent, och gick tidigt, kan gissa att det finns andra med lite fyllånger idag,
det var ju "grillfest" igår, och det har varit lite mumligt på firman, inga vassa skrattsalvor i fikarummet alls...
Och vet ni vad???, det är inte mitt bekymmer, jag har haft en helt vanlig dag idag, och jag ...mår bra, det är viktigast!

Återigen vänder jag blickarna inåt, gjorde jag rätt som inte gick på festen igår?
Med min historik både på långt och med färskt minne, säger mig att jag gjorde rätt, inte så mycket för alkoholens skull, men för de vassa tungornas skull.
Jag utmanar inte mitt öde med att pantsätta min deppighet för samkväm med andra kollegor...

Jag väljer det som troligen är bäst för mig själv, och jag hade absolut ingen dålig kväll igår,
ett planerat impulsköp gav mig en rolig sysselsättning på teknikens front, och jag mådde som en prins!
Tyvärr har jag ingen att dela den glädjen med på jobbet, så jag kände mig lite sprickfärdig här ett tag...

Just nu lägger jag upp helgens agenda i huvudet, vet på ett ungefär vad som är på gång, och försöker inte känna någon press över detta..
Jag sätter upp egna mål med luckor för mig själv så att jag hinner ikapp tiden, det är skitviktigt för mig...

Om det blir en oplanerad paus, så ska den inte gå till oplanerat drickande!!!, hajjar ni?
Jag har hela tiden små småfix som måste fixas, så jag behöver inte stressa iväg med något för att skapa mer tid till ett drickande..
Det var sådant jag höll på med tidigare.., och det tänket måste jag bli av med..
Man behöver inte stressa fram med något för att tjäna någon tid till annat,
tidigare ville man skjussa iväg ungarna så tidigt som möjligt på fredagskvällarna så att jag snabbare kunde få tömma min första bira...
Ett "helgstress"-moment jag måste få bort ur mitt medvetande, kunna njuta av tiden istället...

Jag finns här och nu, och det finns inga andra substanser som kan förändra mitt tillstånd, så varför inte njuta av ...nu'et!

Att det ska vara så svårt att få in det i skallen...

/Berra

Lelas
fre, 2011-06-17 - 18:03

Hehe, utseende och inseende... Fyndigt. :-)
Trevlig helg, Berra!
/H.

vana
lör, 2011-06-18 - 10:39

jag vill bara markera att jag läste ditt inlägg o ditt engagemang som kom från egna upplevelser som medberoende anhörig.
Du kan göra mycket gott här som ser från din sida verkligheten.Som medberoende anhörig.
Din visdom,ungdom till tots,är ov'ärderlig för oss härinne.
jag har inte sett dina inlägg förut,men fortsätt så är du snäll!!!!!!

mulletant
sön, 2011-06-19 - 07:27

När jag läser att liveagoodlife´s pappa är 48, och vännen Berra lika ung, drabbas jag stort och djupt av att min pappa på 1950- och 60-talet förstörde sitt liv och min barndom och ungdom med sitt supande. I mitten av 1980-talet inleddes vårt söndags-sherry-och-vin-drickande. Måste så många göra sin egen resa? Måste så många fara så illa? undrar mulletanten