av Ishavet

Hej!

Senast jag var här på forumet var i december. Då hade min man en ny fylla här hemma. Han har under åren prövat kontrollerat drickande, sökt viss hjälp via nätet och vi har under alla år varit i en berg- och dalbana av nykterhet och alkohol med allt vad det innebär. Han vill sluta dricka, men börjar på igen och gränser förskjuts tills han blir full hemma. Därefter börjar allt om. Ny motivation och nya löften. Med stöd av en person på alkohollinjen tog jag i december beslutet att han inte ska dricka hemma alls. Inget mer kontrollerat drickande och ingen mer alkohol hemma. Han ville också detta och det är vår överenskommelse. Om han dricker hemma igen kommer jag ta barnen och åka hemifrån. Det vet han. Så för några veckor sedan så byttes hans cola zero mot först alkoholfri öl och sedan 3,5or. Nu dricker han 3,5or. Vet inte hur många, men många och ofta. Kassar fylls av tomma burkar. Reagerade när första sexpacket med stora 3,5or kom hem, men dumt nog godkände jag det. Antagligen för att han tidigare drack starköl/whisky och att han hade haft uppehåll sedan december. Jag vill väl tro… vill hitta en balans…
Jag har inte märkt att han skulle ha blivit berusad det senaste men han är trött. Lägger sig oftast senare än mig. Jobbar jättemycket.

Jag vet vad jag ska göra om starksprit kommer, då ska jag ta barnen och åka. Men nu? Hur ska jag hantera hans 3,5or-drickande?
Jag är så trött. Känns som jag inte vet ut eller in. Tvivlar på mig själv.
Vad ska jag göra nu?

Sisyfos
tors, 2021-06-17 - 05:48

Bra och modigt gjort att ta samtalet.
Din man börjar om igen och igen. Jag tänker att han faktiskt behöver hitta orsaken till varför han dricker/drack och ersätta den med andra sätt att må bra.
Det är kanske inte långsiktigt hållbart att vara nykter för att nån annan kräver det.
Nu verkar din man dock vara rätt insiktsfull och tidigare ha gjort uppehåll, men jag gissar att han medicinerar något med alkoholen: nedstämdhet, ångest, oro, trötthet, stress. Han behöver kanske hitta vad och ersätta alkoholen med något annat, t.ex. motion/träning, avslappning, projekt. Något som ger endorfiner och tillfredsställelse helt enkelt.
Hoppas det går bra nu!

Ishavet
fre, 2021-06-18 - 20:01

@Sisyfos
Hej igen, och tack för din feedback ❤️

I helgen som var drack han ingenting här hemma, enligt överenskommelsen. Däremot var han iväg på dagen på lördagen och hjälpte några kompisar och då dracks det några öl. När han kom hem på eftermiddagen fortsatte han inte dricka här, men han var kylig och irriterad. Det gör mig så himla ledsen.
Hur som helst, vi har pratat mycket mer i veckan som varit. Det är väl som du skriver, Sisyfos, att han inte kan sluta för att jag kräver det. Vi pratade om det. Han sa att han instämmer i min vilja och att vi är överens. Han vill inte dricka. Han sa att om det hade funnits ett piller som han kunde ta, som gjorde att han aldrig mer skulle vilja dricka en öl, så skulle han ta det utan att tveka. Jag försöker förstå. Han vill inte dricka, men vill heller inte ge upp alkoholen. Han har bestämt sig tidigare för att ta steget att inte dricka alls, men hittills inte klarat det. När han hållit upp en tid hittar han anledningar att dricka. Han har provat kontrollerat drickande, men som jag skrivit här flera gånger nu, så förskjuts gränser och den måttliga mängden alkohol klarar han inte att hålla. Till slut blir han full, kanske dagar i rad. Och jag faller tillbaka i mina gamla beteenden av misstänksamhet och förtvivlan. Bara i veckan som var nu kom jag på mig själv med att leta tomburkar i garaget. Slutade direkt när jag insåg vad jag höll på med. Men detta dryckesmönster som jag beskriver här har föregåtts av ett värre missbruk, då han drack sig full flera dagar i veckan hemma själv. Ett tag när det var som värst lovade han mig efter varje helg att han skulle sluta dricka, men det höll maximalt ett par dagar. Han försökte, men sedan blev drickandet bara ännu värre helgen efter igen. Idag förstår han inte själv hur han klarade sig igenom de åren… jag skriver nog detta för att jag bearbetar det fortfarande. Och försöker förstå vart vi är nu, på resan bort från beroendet. Det har varit en lång resa med många djupa dalar. Det är jobbigt att tänka på och nu efteråt förstår jag inte att jag stod ut. Så många besvikelser, så mycket oro. Men vi har också kommit varandra närmare och trots många törnar har kärleken vuxit.

Alkohol ger honom avkoppling. Vi misstänker båda att han skulle kunna ha ADHD, men han är inte utredd. Sedan tycker han öl och whisky är väldigt gott och tycker om det sociala kring alkoholen. Även om han mest dricker i ensamhet. Han har mycket aktiviteter och fritidsintressen (som han kunnat plocka upp allt eftersom alkoholen minskat i hans liv). Han jobbar mycket. Jag tar det mesta med barnen och hemmet.

Anledningen att min gräns går vid att han inte ska dricka hemma är just för att jag är medveten om att jag inte kan styra över honom, och jag vill helst inte behöva göra det heller, men jag måste sätta gränser för drickandet här hemma eftersom det påverkar mig/barnen direkt och eftersom det varit ett stort problem under åren. Men i helgen som var, tappade jag fotfästet igen när han kom hem på lördagen och var tydligt missnöjd. Jag pratade med honom om detta också. Vilka mekanismer i hans hjärna triggas när han tar en öl? Och sedan inte kan fortsätta hemma? Är det klokt att dricka när han är iväg? Vågar han ta risken? Han menar att han inte är alkoholberoende längre och att det inte är något problem för honom att avstå alkohol hemma, att det gick ut över mig/oss förra helgen men att det inte ska hända igen. Jag vågar knappt tro på det, men jag hoppas…

I det ”program” han gick fick han bland annat lära sig om olika verktyg att använda när han kände suget eller tänkte på alkohol. Det var olika färger på kort där han skrivit upp konsekvenserna av sitt drickande på, ungefär så, om jag minns rätt. Men också konsekvenserna av att avstå. Det använde han sig av då, men han tycker inte han behöver det längre.

Snart är semestern här och snart har han hållit upp en tid igen och då… när suget kommer och anledningarna att dricka hopar sig… hur ska han då tänka? Hur ska jag agera? Hur kan vi proaktivt se till att inte hamna här igen? Hur får vi stopp på karusellen, som trots våra ansträngningar håller oss kvar? Kan han någonsin klara att bli måttlig?
Jag önskar innerligt att min man kom till den punkten att han, en gång för alla, bestämde sig för att bli helt alkoholfri. Det pratade vi också om i veckan. Och att det måste komma inifrån, med styrka, från honom.

Jag har läst lite i forumen ”vara måttlig” och ”vara alkoholfri”. Kanske borde jag istället skriva där? Jag skulle gärna få tips, tankar och idéer om hur jag kan stötta min man på bästa sätt. Alla ni som orkat läsa är hjärtligt välkomna med er input! ❤️

Kaffetanten88
lör, 2021-06-19 - 05:43

Jag tänkte också slänga in några råd. Om ni tror han har en diagnos försök få den utredd. Det kan hjälpa mycket i nykterheten att få hjälp med den. Men han måste också vara nykter för att få den utredd. Så det är ett dilemma. Just obehandlade diagnoser gör ju att man kan behandla sig själv med alkohol. Det har ju jag omedvetet gjort. När jag bestämde mig för att ta hjälp på annat håll för mina problem blev det lättare att vara nykter också. Sen är det ju det. Han måste vilja vara nykter. ❤️

Sisyfos
lör, 2021-06-19 - 10:37

Jag tycker att det är intressant med hjärnan och hur den funkar. Jag drack när jag hade obehandlad järnbrist. Fick svårt att fokusera, sortera intryck, sätta igång etc. Alkoholen funkade sin lugn och bränsle samtidigt.
Jag tänker att det är lite så med ADHD också. Svårt att sortera och komma till ro.
Jag tror att det är svårt att vara måttlig så länge man medicinerar kemiska obalanser i hjärnan.
Jag gick i behandling under sex månader för drygt ett år sedan. Jag drack sällan innan och var inte klassad som beroende när jag började behandlingen. Trodde att jag skulle avstå helt och vara en ”duktig flicka” men det gick inte. Jag drack då och då pinsamt nog när man måste erkänna det.
Innan jag slutade hade jag ett samtal med min syster. Jag ville fortsätta att dricka socialt och hon ifrågasatte det, eller hon pratade om konsekvenserna och det är väldigt svårt att motivera ett drickande som kan gå överstyr. Det bästa vore ju om det fanns en tredje part som kunde ställa den typen av frågor. Hur och varför han väljer att dricka trots att han vet att det kan gå överstyr och skada de man älskar.
Sen ska jag säga att man är inte vid sina sinnens fulla bruk. Och det är oerhört läskigt. Jag satt en dag och lovade min dotter att inte dricka mer och drack ändå dagen efter. Mina barn är de viktigaste i mitt liv och går alltid först…och ändå… Det är oförklarligt och läskigt. Man tar såna beslut med en annan del av hjärnan tror jag. Besatt!
Så sugsurfande och så var nyttigt. Det var nyttigt för mig att tvingas erkänna det där. Jag förträngde gärna de dåliga minnena.
Men det jag vill säga med det här är att en diagnos och eventuell medicinering kanske behövs, annars går det kanske i din mans fall att hitta andra vägar att må bra. För många av oss handlar det om att bromsa i tid när det blir för mycket intryck. Att hitta sätt att få naturliga kickar i livet. Ofta handlar det om att vara här och nu. Det har funnits ett par personer här tidigare som har ADHD diagnoser och som har hört till de sk ”periodarna” som ganska tydligt beskriver hur de fungerar. Mondaymorning
Och ADHD alkonåntingHypernånting.
Det finns kanske likheter.
För mig är det ingen fara nu när jag är i kemisk balans, men jag har heller aldrig gillat att vara full. Det är nog annorlunda om man gillar det. Dock vill jag bara understryka att det faktiskt kan vara rätt obegripligt även för en själv hur det fungerar. Det kräver lite eftertanke.
Hoppas det går bra för er!

Ishavet
tors, 2021-06-24 - 21:09

Hej @Tofu ❤️

Tack för ditt svar! Tyckte mycket om att läsa det du skrivit. Fantastisk idé med träningskläderna på och bakbunkar i köket!
Vilket driv! Jag har förstått att det handlar mycket om att bryta vanor och underlätta för sig själv att välja den ”rätta” vägen.

Men hur bibehåller man styrfarten efter längre perioder av nykterhet? För min man blir liksom uppehållen ännu en av alla anledningar till att ta sig en öl…

Som jag skrivit tidigare har min man gjort kraftansträngningar för att sluta dricka och det har gett riktigt fina resultat. Jag är väldigt tacksam för det och så stolt över honom! Han har cyklat i timmar, löptränat, renoverat en båt, byggt om en dator, börjat spela golf igen… olika projekt de senaste åren för att bli av med alkoholen. Ändå upplever jag att alkoholen har honom i sitt grepp. När jag var iväg i tisdagskväll tog han sig en öl här hemma. Han är liksom inne i en period av sug efter alkohol nu. När han blir sugen på alkohol blir han förändrad i sitt humör. Som ikväll. Jag märker på honom att det liksom kliar i kroppen på honom. Han säger själv att han behöver semester. Han går ideligen till kylen. Öppnar, stänger. Svårt att fokusera på jobbet, omotiverad, säger han själv. Jag föreslog idag på eftermiddagen att han kunde åka till golfbanan med vår äldsta dotter och slå lite bollar, och det gjorde han. Men när jag ringde dem för att be dem köpa med bakplåtspapper hem hörde jag att han inte var på bra humör. Det hängde kvar även när de kom hem nu på kvällen. Jag föreslog att han kunde gå en promenad eller ta en löprunda. Strax därpå frågade han om han kunde åka till sin kompis och sova över. Ja, det är så tråkigt att stå med allt fixande inför midsommar själv. Men samtidigt vill jag hellre vara själv med barnen än att ha hans irriterade humör här hemma. Så fort han bestämt med kompisen blir han glad och jättego mot mig och barnen. Jag kan inte låta bli att tänka att det är för att han vet att han ska dricka öl. Han lovar att komma hem en viss tid imorgon för midsommar och att inte vara bakfull.

Som jag skrivit här hundra gånger nu (förlåt att jag är tjatig), han har gjort ett fantastiskt jobb med sig själv. Han har tagit sig ur ett väldigt destruktivt drickande. Ändå känner jag inte att vi är fria. Jag känner att hans sug efter alkohol fortfarande påverkar oss. Och min rädsla för att han ska ”trilla tillbaka” hänger över mig. Han vacklar här. Ibland är vi överens, ibland förnekar han allt.

Parterapi har jag föreslagit vid några tillfällen under våra år tillsammans men han vill inte det. Han vill gå sin väg. Jag har gått och pratat själv, och har funderat på att göra det igen. Jag tappar nästan bort mig själv ibland. Det är så mycket som kretsar runt honom och hans behov. Så känner jag nu. Känner mig ledsen.

Men det är så skönt att läsa när du skriver att jag ska ha tålamod och ge det tid. Jag får fokusera på det som är bra och se på utvecklingen ur ett långt perspektiv.

Tack för att du delar med dig av dina tips och tankar. Jag tar det med mig.
Lycka till på din fortsätta resa ❤️

Ishavet
tors, 2021-06-24 - 21:28

Hej igen @Kaffetanten88 ❤️

Tack för att du fortsätter peppa mig! Ja, jag tror absolut att det vore bra om min man blev utredd. Han har funderat på det i perioder och jag stöttar det fullt ut. Men han vill inte. Det är som med parterapin. Han vill hellre läsa på själv och ta sig igenom saker själv/tillsammans med mig. Därför var det väldigt stort när han sökte hjälp (digitalt) för sitt drickande. Så det finns hopp ❤️ Tack för att du delade med dig. Det gav mig nya tankar på att en utredning skulle kunna vara en utväg framöver. Kram!

Ishavet
fre, 2021-06-25 - 01:47

@Sisyfos jag ryser när jag läser hur du beskriver att du lovat din dotter att inte dricka men sedan ändå gör det. Så modigt och ärligt skrivet! Du sätter verkligen fingret på svårigheterna i det här. Besattheten. Dubbelheten. Så träffande när du skriver att du tror det måste vara en annan del av hjärnan som agerar när suget kommer och man dricker istället för att hålla sina löften till dem som betyder allra mest.

I vintras skrev jag ganska utlämnande här på forumet om hur min mans drickande hade ökat på under en period tills han en fredag i december blev riktigt j-vla jättefull här hemma. Han bar sig illa åt och skämdes dagen efter. Lovade att aldrig dricka mer. Han drack bara cola på lördagen. På söndagen gick jag och la mig före honom, men vaknade när han kom och la sig sent på natten. Då var han full igen. Han somnade nästan direkt och efter en stund frågade jag honom rakt ut om han druckit (fast jag visste ju att han druckit). Han svarade inte så jag väckte honom och sa att jag behövde en kram. För det behövde jag verkligen. Då lyfte han på täcket och öppnade sin famn för mig. Så kröp jag in där. Kramades. Jag frågade igen. ”Har du druckit?” Hans svar dröjde, minns jag, men så sa han att ”ja, jag tog ett glas”. Minns hur jag brast då. Så himla, himla ledsen. Även för hans skull. Min fina, fina man. Han somnade och jag gick upp och började leta igenom hans bil, garaget, tidigare gömställen han haft… efter den helgen samlade jag (ännu en gång) ihop all alkohol som han själv sedan körde iväg. Nu skulle han aldrig dricka mer.

Du sätter verkligen fingret just på det som jag undrat så många gånger. Om man anser sig kunna styra drickandet själv (så som min man numer anser sig kunna), varför dricker man då när det går ut över ens familj som man älskar? Hur kan det vara värt det? Vad händer i hjärnan? Jag förstår nu att vi nog måste gå till botten med detta, på ett djupare plan. Varför dricker min man? Ja, för avkopplingen. Han har berättat för mig att hans hjärna går i högvarv. Att när en vanlig hjärna tänker en tanke så har hans tänkt tusen, det är hans upplevelse. Han blir så lätt rastlös. Jag märker tydligt på honom när han inte kommer till ro. Han är väldigt ombytlig, kan man säga. Ett tag gick han upp kl halv fyra på morgonen för att löpträna och sedan åka till jobbet i jättegod tid. Han är extrem i mycket. En period cyklade han till jobbet och då är det en sträcka på över fem mil. I perioder jobbar han från det att han vaknar till han lägger sig. För att i nästa period känna sig omotiverad och ”fly undan”, då gör han bara det han måste på jobbet och har svårt att fokusera. Han är såklart väldigt mycket mer än det jag skrivit här, men det hjälper mig förstå vad som kan ligga bakom hans drickande. Jag upplever det som att han ”behöver” alkoholen när den känslan kickar in hos honom, trots att alkoholen påverkar honom väldigt negativt efteråt. Han kan liksom inte motstå när den känslan att vilja dricka tar över och blir för stark. Så när kommer den känslan? Vad är det väcker den? Varför dricker han? Varför kan han hålla upp i perioder? Dricker han för att hitta balans inom sig?

Intressant det du skriver, Sisyfos, om alkohol och adhd. Ska se om jag kan läsa på om det. Det kan nog vara så att han behöver gå till botten med allt och lösa upp knutarna.

Åh, det är så bra att ni skriver till mig och att jag får svara er! Tack för alla insikter ni ger mig! Så bra att få skriva av sig och få syn på sin situation på nya sätt. Det känns som ett virrvarr av allt. Nu behöver jag sova och samla nya krafter. Av sms jag fått nu ikväll kan jag i alla fall utläsa att han är berusad. Som jag skrev i ett tidigare svar här ikväll så var han irriterad hemma idag. Han menar att det beror på jobbet, att det är för mycket och att han behöver vara ledig. Det kan säkert vara så. Men jag är ganska säker på att det har med alkohol och vår överenskommelse att göra. Han är så törstig nu. Hans humör vände så fort han visste att alkoholen hägrade. Hjälp, känner jag.

Önskar er alla en fin midsommar!

Ishavet
fre, 2021-06-25 - 01:47

@Sisyfos jag ryser när jag läser hur du beskriver att du lovat din dotter att inte dricka men sedan ändå gör det. Så modigt och ärligt skrivet! Du sätter verkligen fingret på svårigheterna i det här. Besattheten. Dubbelheten. Så träffande när du skriver att du tror det måste vara en annan del av hjärnan som agerar när suget kommer och man dricker istället för att hålla sina löften till dem som betyder allra mest.

I vintras skrev jag ganska utlämnande här på forumet om hur min mans drickande hade ökat på under en period tills han en fredag i december blev riktigt j-vla jättefull här hemma. Han bar sig illa åt och skämdes dagen efter. Lovade att aldrig dricka mer. Han drack bara cola på lördagen. På söndagen gick jag och la mig före honom, men vaknade när han kom och la sig sent på natten. Då var han full igen. Han somnade nästan direkt och efter en stund frågade jag honom rakt ut om han druckit (fast jag visste ju att han druckit). Han svarade inte så jag väckte honom och sa att jag behövde en kram. För det behövde jag verkligen. Då lyfte han på täcket och öppnade sin famn för mig. Så kröp jag in där. Kramades. Jag frågade igen. ”Har du druckit?” Hans svar dröjde, minns jag, men så sa han att ”ja, jag tog ett glas”. Minns hur jag brast då. Så himla, himla ledsen. Även för hans skull. Min fina, fina man. Han somnade och jag gick upp och började leta igenom hans bil, garaget, tidigare gömställen han haft… efter den helgen samlade jag (ännu en gång) ihop all alkohol som han själv sedan körde iväg. Nu skulle han aldrig dricka mer.

Du sätter verkligen fingret just på det som jag undrat så många gånger. Om man anser sig kunna styra drickandet själv (så som min man numer anser sig kunna), varför dricker man då när det går ut över ens familj som man älskar? Hur kan det vara värt det? Vad händer i hjärnan? Jag förstår nu att vi nog måste gå till botten med detta, på ett djupare plan. Varför dricker min man? Ja, för avkopplingen. Han har berättat för mig att hans hjärna går i högvarv. Att när en vanlig hjärna tänker en tanke så har hans tänkt tusen, det är hans upplevelse. Han blir så lätt rastlös. Jag märker tydligt på honom när han inte kommer till ro. Han är väldigt ombytlig, kan man säga. Ett tag gick han upp kl halv fyra på morgonen för att löpträna och sedan åka till jobbet i jättegod tid. Han är extrem i mycket. En period cyklade han till jobbet och då är det en sträcka på över fem mil. I perioder jobbar han från det att han vaknar till han lägger sig. För att i nästa period känna sig omotiverad och ”fly undan”, då gör han bara det han måste på jobbet och har svårt att fokusera. Han är såklart väldigt mycket mer än det jag skrivit här, men det hjälper mig förstå vad som kan ligga bakom hans drickande. Jag upplever det som att han ”behöver” alkoholen när den känslan kickar in hos honom, trots att alkoholen påverkar honom väldigt negativt efteråt. Han kan liksom inte motstå när den känslan att vilja dricka tar över och blir för stark. Så när kommer den känslan? Vad är det väcker den? Varför dricker han? Varför kan han hålla upp i perioder? Dricker han för att hitta balans inom sig?

Intressant det du skriver, Sisyfos, om alkohol och adhd. Ska se om jag kan läsa på om det. Det kan nog vara så att han behöver gå till botten med allt och lösa upp knutarna.

Åh, det är så bra att ni skriver till mig och att jag får svara er! Tack för alla insikter ni ger mig! Så bra att få skriva av sig och få syn på sin situation på nya sätt. Det känns som ett virrvarr av allt. Nu behöver jag sova och samla nya krafter. Av sms jag fått nu ikväll kan jag i alla fall utläsa att han är berusad. Som jag skrev i ett tidigare svar här ikväll så var han irriterad hemma idag. Han menar att det beror på jobbet, att det är för mycket och att han behöver vara ledig. Det kan säkert vara så. Men jag är ganska säker på att det har med alkohol och vår överenskommelse att göra. Han är så törstig nu. Hans humör vände så fort han visste att alkoholen hägrade. Hjälp, känner jag.

Önskar er alla en fin midsommar!

Ishavet
fre, 2021-06-25 - 08:56

Tusen tack @Tofu ❤️

Så många kloka tankar, erfarenheter och idéer du delar med dig av. Tårarna rinner nu. Jag läser det du skrivit om och om igen. Så träffande att läsa. Det ger mig nya krafter och nya insikter. Det betyder så mycket att du och ni andra tar er tiden och engagemanget att svara.

Jag tror verkligen min man hade mått bra av att ha någon att anförtro sig åt. Någon han kände inte dömde honom. Han vet att jag skriver på forumet ibland och är okej med det, jag ska se om inte han kan göra det också. Vi pratar mycket och vi kan ha djupa, svåra, tillitsfulla samtal. Ändå tror att en tredje part skulle kunna ställa frågor och hjälpa oss att se vår situation ur nya perspektiv, så som ni hjälper mig här.

Känner igen det där med alkohol och ångest som du beskriver. Min man har berättat att han tidigare inte kunde känna lycka eller glädje. Alkoholen och depressionen gick liksom hand i hand. Alkohol får honom inte att må bra, mer än första ruset egentligen. Det är väl så att man måste komma till vägskälet, där man själv inser och måste välja. Kör i diket eller byt fil. Grejen är att min man varit där. För några år sedan. Då han tog tag i situationen, sökte viss hjälp och bestämde sig. Ändå är vi här… kvar i något liknande…

Tekniken med att spola fram filmen har han använt tidigare, den ska jag påminna honom om vid tillfälle! Bra med välklippt gräsmatta också 😉

Antagligen kan det vara läge att komma med nya förslag till förändring när den här perioden av alkoholdrickande nått sin botten och han själv inser att det gått för långt igen. Det dröjer nog några veckor till. Vi är i ”upptrappningsfasen” nu.

Men, Tofu, då dricker du ingenting alls nu? Du har alltså valt vägen alkoholfri, inte måttlig?

Kaffetanten88
fre, 2021-06-25 - 18:20

Jag känner så igen det din man säger om att när andra har en tanke så har jag 10. När jag är manisk. Alkoholen hjälpte även mig lugna hjärnan men det gick ju över styr. Jag blev för ofta för full. Drack för ofta och för mycket. Nu 6 månader in så vill jag aldrig mer röra alkohol. Det är verkligen ett gift. Jag vill vara den jag är och kunna stå för det jag säger och gör! Hoppas din man kan komma till insikt att det finns bättre sätt att lugna gärna på. Om han har en diagnos så finns det mediciner och han kommer må så fruktansvärt mycket bättre utan alkoholen. Det kan jag verkligen lova. ❤️

Ishavet
mån, 2021-06-28 - 13:03

@Kaffetanten88
Wow, så glad att läsa det du skriver. Tänker på dig och önskar dig all lycka till ❤️ Jag blir så imponerad över personer som dig, som tar sig ur ett missbruk och väljer bort alkohol.

Sedan några dagar håller jag på att läsa boken Alcohol lied to me. Kan nästan inte sluta läsa. Nu när jag läser det du skriver tänker jag att det låter som du insett det som den boken vill förmedla (jag har dock inte läst klart än). Du har hållit upp i sex månader och skriver att du aldrig mer vill röra alkohol och att det verkligen är ett gift. Precis! Ett beroendeframkallande gift! En viktigt insikt - att inse sanningen om vad alkohol faktiskt är. Jag hoppas att min man når dit också. Som du skriver, det finns så många andra vägar till välmående. Alkohol är inte en väg, inte för någon. Tack Kaffetanten88 ❤️

Kom över Alcohol lied to me i en tråd på forumet ”Förändra sitt drickande” och kanske har de flesta här läst den. Men vill ändå tipsa! Den finns att läsa som pdf:

https://www.stopdrinkingexpert.com/altm.pdf

Ishavet
mån, 2021-06-28 - 15:24

@Tofu 350 dagar - snart ett helt år! Wow, grattis! ❤️ Som jag skrev till Kaffetanten88, jag blir så himla glad när jag läser om er som slutar utan att börja igen. Det ger mig hopp ❤️

Oj, jag känner igen mig så mycket. Jag har vakat över min man, räknat burkar och försökt kontrollera hans drickande, tills jag för några år sedan förstod på riktigt att hans drickande är hans ansvar. Jag tror att jag insett det, men å andra sidan har jag nyligen ställt ett ultimatum om att han inte ska dricka alkohol hemma alls… jo, men jag tänker att jag gjorde det för att min gräns var nådd i vintras. Jag ställde ultimatumet för min skull, för att kunna få luft i den här relationen. För att inte bli överkörd mer. Och det var inte första gången jag satte gränser och ultimatum heller å andra sidan… Ja, hjälp, så svårt det kan kännas att stå bredvid. Men jag tänker att det viktigaste är att mötas. Att möta varandra. Det är väl för att vi kunnat göra det som vi fortfarande kan hålla samman.

Min man kan uttrycka tacksamhet som värmer mig så mycket, men han kan (precis som jag beskriver i något inlägg tidigare här) också vända sig emot mig om han känner sig trängd. Taggarna utåt, är en bra beskrivning. Den balansgången försöker jag manövrera efter bästa förmåga, men huruvida han blir trängd eller inte beror delvis också på hur sugen han är på alkohol. När han känner att han behöver alkoholen har han garden uppe och då försvarar han sig och sin alkohol, upplever jag. Jag tror din beskrivning av självförsvar och skal stämmer väldigt bra. I våra samtal är jag inte förmanande, utan lyssnande och ödmjuk, men i vardagen… då kan det fortfarande komma förmaningar eller kommentarer från mig. Jag har så svårt att inte säga emot när han till exempel säger att ”vi ska bara ta en öl” när jag vet att det aldrig stannar vid en öl. Men jag har tänkt mycket på det du skrev i ett tidigare inlägg om att ge honom tid, ha tålamod och att liksom se på utvecklingen i ett längre perspektiv. Det har gett mig mer lugn.

Han kan släppa in mig på djupet, men han kan också stänga dörren. Men, precis som du skriver, så skulle jag vilja att han släppte in mig när hans jobbiga eller svåra tankar kommer. Där har vi några knutar att lösa upp. Han stänger sig och vill hellre ”fly undan” i de stunderna.

Så bra att du påminner om vikten av att förhålla sig nyfiket till varandra och problemet. Som det är nu tycker han inte längre att han har problem med alkoholen, men han accepterar min gräns om att inte dricka hemma. Så problemet ser vi på olika sätt. Han förstår att det är jobbigt för mig med tanke på hur djupt nere han var i skiten, som han säger. Här ligger problemet nu. Att ur mitt perspektiv är han fortfarande i alkoholens grepp medan han menar att han inte är det. När nästa smäll kommer ska jag försöka ännu en gång, med full kraft, att få till en förändring och få honom med mig.
Du har definitivt en poäng! Vi har båda pratat om vad han kan göra istället för att dricka. Han har haft många olika knep som han använt sig av, men när han sedan klarat en sig en tid kommer alkoholen smygande igen… jag tar det du skriver med mig och kommer försöka reda mer i hur vi kan hitta alternativ till alkoholen. Kommer reda mer i knutarna, varför han dricker och hur vi ska lösa upp knutarna. Hitta vägen ut. Passar det så ska jag också visar det du skrivit. Tack igen Tofu ❤️

Under tiden hänger jag här och läser på om alkohol och alkoholens effekter. Det är så intressant. Som jag skrev i tidigare inlägg så läser jag just nu Alcohol lied to me. Igår på löprundan lyssnade jag på en podd där en överläkare pratade om alkoholberoende. Så skönt att få bekräftelse och förståelse både genom forskning och genom era erfarenheter. Känner mig stärkt. Och hoppfull.

Kram!

Mi74
sön, 2021-10-17 - 20:03

@Ishavet Låter precis som min situation! Jag vill inte heller leva med min sambo längre om han inte slutar helt med alkohol, det är vad jag har kommit fram till. För efter alla år med tråkiga, jobbiga efterverkningar av alkoholintag, efter att ha bestömt att han inte tar en droppe när vi är med min familj, efter att försöka styra upp det på olika sätt (ex: bara dricka öl, bara dricka 3,5 or, isv, osv..) så inser jag nu äntligen: Det funkar inte!!! Nolltolerans är det som gäller!
Modigt av dig att vara rak och ärlig! Hoppas verkligen det håller och att han ALLTID kommer välja dig före alkoholen! Kanske du skrivit mer hur det utvecklat sig, jag har inte läst allt tror jag. Är ny på forumet idag.
🧡