Knappt två år sedan jag skrev på forumet första gången men den tråden känns inte längre aktuell. Då var oron min ständige följeslagare och aldrig trodde jag att jag skulle bli fri från den. Oron för min son och hans mycket destruktiva missbruk, med överdoser, kaos, självmordsförsök , försvinnande och utsattheten i de miljöer han befann sig.

Det är lugnt nu även om han är allvarligt psykiskt sjuk så känner jag hopp. Vi jobbar mot samma mål och mesta tiden är bra.

När min tid inte längre upptas av oro ser jag mig omkring och jag ser ett hus och en kropp som förfaller. Har flera ganska allvarliga fysiska åkommer, svårt att äta, magproblem, spänningsvärk som ibland är outhärdlig och sömnen är väl inte heller den bästa. Symptom på långvarig stress kan man nog säga. Vet egentligen inte när allt började för fokus har varit på min son. Att leva nära en aktiv missbrukare har sitt pris både vad det gäller den fysiska och psykiska hälsa.

Nu har jag dock bestämt mig för att ta tag i min fysiska hälsa även om jag ska ringa vårdcentralen varje vecka. Skäms för att vara sjuk vilket för mig är detsamma som att vara till besvär. Jag ska fixa mitt hus så gott det går, men framför allt har jag lärt mig JAG FÖRST. Min hälsa är det allra viktigaste det har jag på djupet fått erfara.

....... och så lite andra funderingar. Ibland när jag läser i trådarna här så "förundras" jag över att vi anhöriga finner oss i den situationen vi är. Du har inget val när det gäller ditt barn är min åsikt, men alla dessa män, för det handlar ju huvudsakligen om män, som beter sig så illa varför stannar man kvar. Minst lika intressant som varför mannen dricker tycker jag.

För min del när jag av olika anledningar satt här ensam på midsommarafton kände jag skam över att vara ensam. Ville ta bilen och köra iväg så att ingen skulle upptäcka att jag var själv. En sån här kväll som man ska tillbringa med släkt och vänner och helst i skärgården. Det ska vara sill och nubbe, blomsterkransar, sång och musik. Helst även dans runt midsommarstången och små grodorna och sedan något mer som jag fått lära mig, sången Skära, skära havre som avslutas med att man pekar finger åt den som är ensam och sjunger "fy skam fy skam för ingen ville ha dig. Inte så konstigt kanske att man känner skam och kanske t.o.m. väljer att stanna kvar i en destruktiv relation för att slippa vara ensam. Bara en fundering men skamen är central både hos den som är beroende och den som är medberoende.

@gros19 Jag blir så glad för din skull när du beskriver det som att oron har släppt. Också det att du känner att du ska prioritera dig själv. Vad tror du egentligen att det var som gjorde att det vände för dig? Är det för att läget för din son har förbättrats eller för att du har kunnat lära dig att hantera det bättre eller lite av båda?

Tror oron står för en massa olika känslor. När missbruket och medberoendet inte längre kamoflerar alla känslor så vet man vad man känner. Idag känner jag "rätt" känslor dvs sorgen är inte ilska etc. Det är nog en del i att oron släppt. Givetvis har jag på djupet insett min maktlöshet och det ger också ett lugn. Ibland när oron var som värst var det nog mina katastroftankar som förstärkte oron. Man föreställer sig det värsta och jag skrev ibland ner vad som skulle kunna ha hänt, framförallt när min son inte gick att nå eller var försvunnen. Upptäckte att inget av det jag föreställde mig hade hänt utan det var alltid något jag inte kunnat föreställa mig. Det gjorde det lättare att hantera katastroftankarna som var orsaken till mycket oro. Även om lidandet är väldigt stort för oss anhöriga så orsakar vi själva också mycket lidande. Precis som du säger det är inte en sak som gjort att oron är borta och min son lever idag annorlunda. Han vill idag bli frisk och jobbar för att bli det. Det är sorgligt att han blivit så sjuk men känslan är sorg inte oro. Skulle jag ändå välja ut en sak som har haft en väldigt stor påverkan så är det när jag verkligen insett min maktlöshet. Att inse maktlösheten upplever jag som att "ta tillbaka" min energi.

Känner igen mig i det du skriver.
Min son har många psykiska bekymmer och kan också zoona ut och bara inte höra av sig på ett bra tag. Eller köra iväg med bilen till ett nytt ställe eller fest och ringa 3 dagar senare sim om inget hänt.
Jag laddar ju igång med alla katastrofer som kan gå hänt och ser nästan små filmer framför mig med olyckor och elände. Det är så jobbigt när man eldar upp sig själv och jag har mått riktigt dåligt utav det.
Men nu så!!!!!!
Han har fyllt 30, grattis till det, och han får ta lite ansvar själv nu.
Så jag har bestämt mig för att strunta i att oroa mig, har till och med sagt det till honom, att nu släpper jag det.
Han hör ju sig OM det har hänt nåt så jag tänker inte stressa och oroa mig över sånt som förmodligen aldrig hänt.

Det känns rätt bra faktiskt men kommer att kräva övning och lite tankar kommer nog alltid att poppa upp ändå 😉 men vi kommer att lära oss.

Kram till dig 🧡Azalea
Må väl, ta hand om dig och pyssla med ditt hus😍

Jag är så glad att läsa att din oro har släppt. Jag läser om dina insikter och jag vill gratulera dig till förhållningssätt som verkar hälsosamma. Jag har förstått att jag har kämpat med katastroftankar utan att jag vetat om att det var katastroftankar, men jag har dem inte längre. Jag cyklar mycket och av någon märklig anledning så tänker jag på dig vid en speciell plats och jag funderar ibland om det är så att du bor där eller har vistats där. Universum har gett mig så mycket signaler det sista året och jag tror inte att man ska forcera, utan det som händer det händer. Men det är klart, ja har tänkt att det vore fint att träffa fler från detta forum och du är en av dem jag gärna skulle dricka en kaffe med och prata om livet. Jag är väldigt tacksam för allt vi har skrivit om tidigare. Tänk på dig i första hand. Hoppas att du får en fin vecka! Har du bett universum vad du vill ha? Det började jag göra för 15 år sedan och jag får det jag vill. Jag har däremot lärt mig att bli tydligare med vad jag vill och det är inte alltid så lätt att veta vad man vill, så det gäller att ta reda på det. Jag får det till mig när jag är i skogen eller genom mina meditationer. En fin författare heter Louise L. Hay och hon har skrivit böcker om affirmationer. En bok heter "Jag kan det! mer levande med affirmationer". Den finns på bibliotek och ibland dyker den upp på bokbörsen. Det var den jag hade hjälp av när jag insjuknade i min sjukdom. Jag sa till mig själv varje dag "jag är frisk" och jag är övertygad om att jag är frisk därför. När psykiatrin ville prata om min kroniska sjukdom. Jag har en vän från en patientutbildning och jag tycker så mycket om henne. Hon valde att lyssna på att vara kroniskt sjuk och idag bor hon på ett gruppboende och är väldigt medicinerad. Jag tror att det är viktigt att säga till sig själv, vad man vill vara och agera efter det. Jag ville aldrig vara sjuk. Och man ska igenom den där kampen. Oavsett vilken den är. Njut av dina insikter och belöna dig själv, varje dag med något som du tycker om. Det kan vara att äta en frukt och smaka den i stillhet. Eller dricka en god kaffe. Eller stanna och dofta på en blomma. Men uppmärksamma din framgång! Och ge dig själv beröm. För du har verkligen jobbat bra!

Så fint du skriver självomhändertagande. Tänk att vakna och läsa denna text, kan det bli bättre? Precis som när jag för många år sedan alltid lyssnade på "tankar för dagen" varje morgon när jag körde till jobbet.

Det är så mycket tänkvärt du skriver och för tillfället är det ju min sons sjukdom. Just sjukdomsbegreppet har jag haft väldigt svårt för, men läste en definition och då stod det att det var ett tillstånd då man inte kunde utnyttja sina resurser till fullo och det är ju riktigt, men samtidigt är vi inte alla lite sjuka då? Jag förstår vad du menar och min son är frisk med en funktionsvariation som det heter nu.

Har en bok jag skriver i ibland och allra först står det " när du gör rätt saker i rätt tid ser universum till att det blir så". Svårt att vänta ibland och vi tror ofta att vi kan styra och kontrollera det som sker och istället förstör vi.

Jag följer dina råd och ljust nu är det doften av Lind, den finaste doft jag kan tänka mig, flyktig som livet. Tack självomhändertagande och hoppas många får ta del av det du har att säga. Tycker också det skulle vara spännande att ses någon gång och kanske blir det så.

Ska läsa boken du föreslår och själv har jag just läst ut en bok där det på framsidan står att "världen är inte som den är" och på baksidan "den är som du är". Boken heter - Jag kan ha fel.